Change of Seasons

Galet awesome dag det har varit. Skojar inte! Gårdagen spenderades sjukt chill, fick småplockat lite i huset och diskat innan Martin kom hem och jag vet inte riktigt vem av oss som var tröttast. Bara tog det lugnt på varsitt håll, han framför datorn och jag låg i sängen och läste. Kände hur det blev svårt att hålla mig vaken, redan halv tio på kvällen. Vi kollade lite på The Avengers tills jag blev för trött och totalkraschade så fort jag la huvudet på kudden.

Vaknade två timmar innan väckarklockan ringde, runt åtta. Låg halvvaken i vad som kändes som en evighet och bara burrade ner mig och tyckte att livet var väldigt bra. Några timmar senare åkte vi in till stan för att äta frukost på Backlunds. Åt himlen i smörgåsform! Fint väder var det också, det tog liiite emot att behöva åka och jobba. Två timmar tidigare än schemalagt dessutom, men har jag möjlighet att ställa upp när det behövs så gör jag det.

Åkte till Nordby och påbörjade en lååång arbetsdag. Kände dessutom av kraftiga symptom på urinvägsinfektion (halelujah!) och i början kände jag mig nästan helt förstörd. Sprang till toaletten en gång var femte minut och tiden däremellan hade jag fruktansvärt svårt att fokusera på arbetet eftersom det gjorde så ont. I början tyckte jag otroligt synd om mig själv och våndades. Sedan kände jag bara äh, fuck this, [warrior mode activated] och gjorde mitt yttersta för att prestera bra, som om inget annat fanns. Jag lät alla andra gå på rast innan mig och dagens K-chef som i vanliga fall har en tendens att jäklas med mig vid fel tillfällen, levde inte upp till mina föraningar utan frågade mig först om nåt var fel och la sedan en hand på min axel och frågade om det var okej om jag gick på rast då. Det var bra. Välbehövligt, gjorde min dag lättare.

Slapp kassan (vill från botten av mitt hjärta tacka alla som påverkade det) och känner mig faktiskt väldigt nöjd med dagens arbetsinsats. Alla jobbade så himla bra och samarbetet har nog aldrig känts mer synkat. Stängningen sedan alltså.. den bästa på länge. Om inte någonsin, till och med. Stängde med Adam och Krille och vi hade Jesus is a Friend of Mine på repeat hela stängningen. Så äckligt klämkäck låt. Vi lyssnade på den en gång och när den var färdig ropade jag "en gång till!" och hörde dem båda samtycka. Samma scenario inträffade några gånger till innan Krille skapade en spellista på Spotify, innehållandes endast den låten, och sedan stod vår iPig och öste på full volym, om och om och om och om och om och om igen ända till slutet. Bara själva principen får mig att skratta. Vi hade jävligt roligt den stängningen. Dessutom var Adam gulligast i världen och köpte tranbärsjuice till mig, som en huskur mot urinvägsinfektionen. Fantastiskt ställe, med fantastiska människor.

På väg hem bilade jag långsamt genom mörka skogar och kände för att ta en liten spontantur till nowhere. Körde vägar jag aldrig varit på förr och bara lyssnade på bra musik. Jag älskar att göra sådana saker, bara för att jag kan. Bil och körkort är antagligen det bästa som hänt mig, jag känner mig så fri. Två timmar senare var jag nästan hemma, parkerade bilen på en grusväg och satte mig på motorhuven. Lyssnade på Welcome Home av Coheed and Cambria och tittade på månen. Så cheesy, men ack så rogivande.

Imorgon stundar ytterligare ett stängningspass. Bara tre stängningspass, ett dagspass och ett nattpass kvar innan jag är ledig i två dagar, och den här idiot-jobbar-perioden är över. Ska försöka få möjlighet att gå på bartömningen på Pråmen i helgen. Om det finns med på schemat, då är nog det höjdpunkten. Annars känner jag mig väldigt tillfreds med resten av planeringen, också.

Imorgon har jag tänkt storstäda och betala räkningar, samt färga håret. Men innan jag somnar blir det nog en Budweiser och ett avsnitt Dexter.

(Det är nog underförstått men jag vill ändå säga [läs: skriva] det rakt ut: jag känner mig väldigt kär i livet just nu.)

Jag har haft en fantastiskt bra dag. Jag fick inte mer än 5 timmars sömn men jag orkade ta mig upp. Jag har känt mig konstant trött i flera månader, behövt mååånga timmars sömn för att känna mig utvilad och dessutom haft stora problem med först att somna och sedan att vakna. Innan dess var jag så himla okänslig, att sova två timmar varje natt funkade liksom. Sedan tog det tvärstopp, jag kunde inte kontrollera sömnen. Det har varit ett stort problem, att jag ofta försovit mig. Men nu känner jag att jag är mer eller mindre back on track och det är så skönt. Inte för att jag har planer på att sova två timmar varje natt men det känns skönt att jag kan somna när jag ska soova och vakna när det är dags att gå upp (även om jag fått för lite sömn).

Gick upp en timme tidigare än vanligt för att få ta det lugnt. Duschade, rakade benen, noppade ögonbrynen och vaxade bort alla små hårstrån ovanför överläppen. La ner mycket energi på att känna mig fräsch. De senaste dagarna har jag känt mig galet skabbig, näst intill omänsklig. Så det var skönt att få ta itu med det.

Nåväl, klockan tio stämplade jag in och på dagens bemanningsplan stod det kassa. Jag tog mig an uppgiften med stort engagemang och körde stenhårt på merförsäljningen. Tror det gick ganska bra faktiskt. Bara det inte blir som sist gång jag slog mitt rekord, att jag är skitnöjd och så har en annan, i det här fallet min egen karl, slagit mig med några procentenheter. Bara så där. Nä något rekord blev det nog inte idag, men resultatet blev nog helt okej ändå. Det är så mycket roligare att jobba när man sätter upp mål. Förut har kassan mest varit ett slentrianarbete, men efter att ha fått andra uppgifter en viss period så har man samlat på sig nya krafter och orkar sätta upp mål. Dessutom har jag fantastiska arbetskamrater som motiverar mig otroligt mycket. Särskilt idag fick jag höra av tre personer att jag är duktig. Det var kul att höra, för förut har jag inte känt mig så. Har haft lite prestationsångest och ingen riktig motivation att göra annat än att tycka synd om mig själv. Det känns som att jag klättrat uppåt och det är skitroligt att andra verkar se det! Visst låter det fånigt att prata om prestationer, det är ett jobb på Max vi pratar om, men jag är en av inte alltför många som faktiskt älskar sitt jobb. Och jag jobbar inte ens med någon hobby eller något flashigt med flera års utbildning i ryggen. Nä, jag flippar burgare liksom. And I freakin' love it.

Kontentan är i alla fall att jag hade en bra dag på jobbet. Hade väldigt roligt. Efteråt sprang jag omkring i lite butiker och fick köpt ett par nya partyskor samt en Five Finger Death Punch-tröja. Så förbannat bra band. Känner mig typ... frälst. Bilder kommer. Säkert. Jag har insett att jag alltid utlovar bilder men aldrig lägger upp dem. Hm.

Kvällen till ära känner jag att jag skulle vilja bryta min jobbasovajobbasovajobbasova-rutin och tänkte åka in till Pråmen. Sitta där och känna mig snygg, dricka lite och lyssna när farmins band spelar, träffa lite folk. Ensam, faktiskt. Martin sa att han skulle försöka komma in när han jobbat klart, men jag ska dit oavsett. Kände att behovet var så starkt att bara få komma ut och göra något, att jag gör det själv om jag så måste (independent_woman_92). Pråmen är mitt absoluta favorituteställe så man får ju passa på när det finns möjlighet liksom.

Nu har jag kommit över min klädångest och ska alldeles strax bege mig. Imorgon stundar tidigt arbete, men just nu ska jag bara sakna framförhållning och se till att njuta av den här fredagskvällen!

Wow. Verkligen, wow. Wall of text incoming.

Det händer så fruktansvärt mycket just nu. Egentligen är jag åt skogen för trött för att skriva nu men det låtsas jag som att jag inte vet, så jag skriver ändå.

Jag vill så gärna blogga oftare men jag har inte haft möjlighet. Jag KAN blogga från mobilen men ibland vill den inte få med radbrytningarna plus att den obligatoriska bilden hamnar längst ner, vilket känns fult. Men jag tror det får vara värt det, jag känner mig nästan smått frustrerad över att jag låtit så många fruktansvärt bra dagar rinna iväg utan någon vidare dokumentation. From now on är det korta inlägg från mobilen som gäller. Japp.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har snart tagit mig igenom den här månadens arbete. Sedan två veckor tillbaka har jag haft en enda ledig dag och det var för 7 dagar sedan. Jag har inte kollat schemat översiktligt på evigheter och blev helt paff när jag såg hur mycket jag tagit mig igenom och hur lite det är kvar. Men ni får inte missförstå mig, jag har valt de här 200 timmarna själv och jag älskar verkligen att jobba. Visst finns det tunga dagar och man kanske inte känner sig skitpeppad varje dag när man vaknar och vet att hela dagen kommer gå åt till jobb. Men någonstans finns drivkraften att göra det utan att räkna ner timmarna tills nästa lediga dag, och det har faktiskt inte med lönen att göra. Däremot så har jag ändå som princip att ta en dag i taget. På kvällen kollar jag vilken tid jag börjar kommande dag och endast den. Är faktiskt smått fascinerad över hur mycket jag betat av utan att tänka på det, bara chopchopchop. Nu jobbar jag varje dag på Max plus ett nattpass på lördag för att på tisdag få en ledig dag. Efter den har jag fem stängningspass på rad, följt av ett öppningspass och efter det tänker jag gå ledig tre dagar i rad med gott samvete. Jag känner mig inte ens sliten. Det är helt fantastiskt.

Helt apropå att idiotjobba så hade jag en ganska spännande helg förra veckan. Jobbade stängningspass på Max för att direkt efteråt halvt spontant hoppa in för att rädda Cherry från dess förfall. Hade en ganska dålig kväll. Satt vid bordet utomhus och lyssnade motvilligt på när Rövballebandet spelade. Röv. Balle. Bandet. Verkligen inte min grej någonstans whatsoever. Martin hade samma kväll åkt till Karlstad över helgen för att träffa lite polare (orolig_flickvän_92 hade innan han åkt bett honom att ta det försiktigt och inte göra nåt dumt, det ska nog gå bra svarade han och kom hem två dagar senare med en tredje gradens brännskada på vänsterhanden, boys are boys I guess) och jag tog tillfället i akt att få vara i hans hus ensam. Jag har inte sovit hemma på en vecka, jag har lite svårt för att vara här. Det står KRAV skrivet på alla väggarna som långsamt rasar in. Endast rent metaforiskt alltså. Jag vet inte vad det är, men när jag kommer hem är det omöjligt att slappna av eftersom jag bara tänker på allt som borde göras/fixas. I samband med allt jobb är det en ganska så heltaskig kombo. Så jag bodde i Martins hus i helgen. Ensam. Utan TV och dator. Det var skönt. Ett hus som inte är mitt ansvar men som ändå är mitt hem, på ett sätt. Jag kan känna mig som hemma, utan att känna alla krav. Det måste inte vara rent och städat överallt, eftersom det inte är mitt permanenta boende. Det betyder inte att jag inte städar, för när jag inte har nåt särskilt för mig gör jag faktiskt inte så mycket annat än att söka upp dammkorn eller ta mig an något så onödigt som att slita ut alla kläderna ur garderoben bara för att kunna vika dem och lägga in dem så snyggt som bara möjligt är. Men saker och ting blir så mycket lättare bara för att man inte MÅSTE göra dem. Så är det med jobbet också. Jag kan gå och räkna ner timmarna tills jag slutar, men när jag väl slutat kan jag tänka mig att jobba över flera timmar. Det känns hur lätt som helst att jobba då, när jag vet att jag kan gå hem när som helst, om jag vill. Hur som haver, efter mitt nattpass var klockan fyra på natten och jag gjorde dagens goda gärning genom att skjutsa hem en berusad främling. Kom hem sent och gick och la mig klockan sex bara för att vakna av väckarklockan en timme senare. Åkte iväg för att jobba öppning. Efter jobbet handlade jag lite mat och åkte till min nyfunna fristad för att äta en pizza, dricka en massa juice och ladda upp inför nattpasset. Låg i sängen för att läsa Dexter men hann knappt igenom första sidan innan jag slocknade. Sov i en timme innan det var dags att ge sig av till nästa jobb. Det var helt okej även om det var helt dött de första fyra timmarna. Efteråt lekta jag fyllechaffis än en gång, denna gången åt några arbetskamrater som dessutom lyckats hamna i bråk. Så det tog en evighet, 90 minuter närmare bestämt, innan jag var tillbaka. För att inte riskera att försova mig gjorde jag det jag lovat mig själv att aldrig göra igen. Dygna mellan ett nattpass och ett öppningspass. (Särskilt inte med dubbla pass med två timmars sömn i bagaget.) Men det gick bra faktiskt. Istället för att sova bestämde jag mig för att storstäda huset och snart var det dags att börja jobba igen. Efter jobbet åkte jag hem till Martin, drog på mig myskläder och satte mig på altanen för att prata i telefon med Cessan, tills hjärtat mitt kom hem. Jag var så oerhört trött att jag antagligen var världens otrevligaste sällskap. Somnade tidigt och morgonen efter kändes det som att jag sovit i en vecka. Upp och hoppa klockan nio igen för att återgå till arbetet. Sedan dess har det rullat på!

Vi påbörjade för övrigt projektet att lära mig styrketräna självständigt. Det är en liten tröskel att ta sig över, det där med att ta sig an något där man är helt lost. Men efter en stund känner man sig bara fokuserad som fan och skiter i resten. Vi tränade två dagar och jag hade så fruktansvärt roligt. Samt träningsvärk i mage och axlar i en vecka efteråt. Efter vårt första gympass var jag som helt lyrisk (vill du ha en endorfin så har jag en över och du är så vacker att jag dör inombords - tar ett djupt andetag, försöker fånga en tanke, håller andan, tanken glider ur mitt grepp, jag andas ut, du viskar outtalade ord, fyller varenda tomrum i hela världen och for the love of God, jag kan inte sluta le) och hade vad jag vill utnämna som en av mitt livs bästa kvällar. Jag var så lycklig.

Projektet styrketräning har dock stagnerat. Martin kommer inte kunna träna förrän hans hand är skapligt bra och jag själv har haft problem med mitt knä. Jag har besökt kiropraktorn två gånger och konstaterat att jag är ganska skev i kroppen och antagligen belastar den fel när jag tränar. Så fram tills idag har jag fått order om att undvika träning för benen och bara träna överkroppen. Det är ju synd att benen är typ det enda jag brukar träna, med cykling, löpning och bodypumpen. Men nu har kiropraktorn givit mig övningar att göra för att bli så jämnstark som möjligt i kroppen så jag tror att det är mer eller mindre fritt fram för mig att börja träna lätt nu. Knät känns bättre (bortsett från ett enormt blåmärke jag fick efter att han knådat omkring med någon metallpinne) så snart är det dags igen! Det ska bli så roligt, jag saknar att träna. Det kändes som att jag precis börjat påbörja processen där jag märker skillnad och börjar komma i form, så kom det här med knät. Nåväl, jag får ta igen det nu. And it's gonna be totally awesome, just sayin'. Fram tills jag kan fortsätta lära mig det praktiska tänkte jag kika igenom två böcker som jag köpte när jag och PJ var i Göteborg, min lediga dag för sju dagar sedan. Det var en bra dag. Vi var bland annat på SF-bokhandeln (jag köpte en Batman-tröja, som dessutom sitter skitsnyggt, två Dexterböcker och första och andra säsongen av den brittiska serien Sherlock) och jag köpte en ny uppsättning träningskläder och hade en grymt mysig (om än lite stressig) dag. Bajbaj julilönen. Tack för vår tid tillsammans.

Annars har det väl inte hänt så mycket mer egentligen. Det var brandutrymning på jobbet för några dagar sedan och jag var exalterad som ett litet barn. Jag tyckte att det var så spännande. Jag har spenderat mycket tid med mannen min och vi har ätit (nyttig!) mat och sett på Firefly och en dokumentär om metal. Sistnämnda gjorde mig nästan religiös. Det kändes lite som att stärka sin identitet. Dagen efter for jag raka vägen hem för att iförd min Lamb of God-tröja ägna kvällen åt min elgitarr. Varje dag är väldigt händelserik och fantastisk och livet känns så himla bra just nu. Jag brottas med lite jag-vill-inte-vara-hemma-ångest men jag vet att det går att få bukt med. Det handlar om att ändra tankesätt, bara. Jag känner mig så frustrerad över att jag har så mycket jag måste få gjort och jag är inte hemma så ofta att jag har möjlighet att göra det. Jag är i starkt behov av rutiner samtidigt som jag verkligen inte vill känna mig "bunden" till någonting, inte ens om det är till mig själv. Men det går att hantera. Jag jobbar på det.

De kommande dagarna kommer jag spendera hemma (när jag inte jobbar, of course) och mitt upp i allt ska jag försöka hitta en balans. Göra lagom, inte känna en massa ångest och bara.. jag vet inte. På min whiteboard-veckokalender i hallen har jag suddat ut ALLT och bara skrivit "Andas." längst ner. När livet rullar på tänker jag bara glida med, jag tänker inte tillåta mig själv förstöra det genom fåniga grubblerier. Så det så.

Mina lungor är fyllda med stelnande stearin. Mina leder är kugghjul och mina muskler består av spindeltråd. Jag kan inte andas. Eller röra mig. När jag försöker gå börjar det glöda och börjar jag springa brinner spindelväven upp. I huvudet känner jag en stor pendel röra sig fram och tillbaka i ultrarapid. Tynger ner mig och blir till motvikt när hela jorden skakar. (Jag sjunker sakta ner genom jorden och det är varmt och mjukt och får mig att slappna av.) Står jag inte med båda fötterna fastsugna i golvet kommer jag att tappa fotfästet och ramla av, ramla bort. Men det gör inget. Jag vill ändå inte vara någon annanstans än just där jag slagit rot.

Nostalgi och melankoli har i mina ögon alltid gått hand i hand och det driver mig näst intill vansinne. En doft, ett läte eller ett på annat vis uppfriskat minne kan på en nanosekund provocera fram impulsen att bara skrika tills halsen blöder och slå sönder allt jag ser. Känslan blir ibland intensivt påtaglig och det gör mig nästan frustrerad att jag inte ger efter. (Men jag är helt enkelt för tillräknelig för det.) När jag känner så brukar jag gräva in fingerspetsarna i dina armar, lägga handflatan mot ditt bröst, dra fingrarna genom ditt hår eller låta min hela hand drunkna i din. Interagera med varenda atom i din kropp. Jag sluter ögonen för att förkroppsliga hela ditt väsen och beundra varenda bit. Hos dig kan jag vara den jag vill vara. Allt i hela världen är så mycket större än jag samtidigt som jag är större än allt annat sammanlagt. För nu växer jag. För första gången på evigheter kan jag se mig själv utvecklas. (Om man inte utvecklas skulle man lika gärna kunna vara död.) Och det är så naturligt.

Åh. Den här dagen blev paradoxalt nog inte riktigt som jag tänkt mig, precis som förutspått.

Jag hade för avsikt att beta av min att-göra-lista men då den är så otroligt lång kändes det bara hopplöst. Man måste ta lite i taget, har jag insett. Så jag tog tag i några av de tyngre punkterna bara, de som tog några timmar. Ringde lite samtal och dylikt.

Ägnade större delen av dagen åt lite vardagssysslor varvat med att sitta med kalendern i handen och planera och strukturera och känna bitarna falla på plats. Känna ett inre lugn och mer eller mindre få ordning på allt. Tog itu med befintliga och akuta måsten och tiden bara rann iväg. Åkte upp till Nordby för att handla lite födelsedagspresenter och blev fast där en liten stund. Martin och jag har som tidigare sagt var, kommit överens om att han ska lära mig att styrketräna självständigt. Problemet är attjag tycker att det är lite jobbigt. Jag har svårt för att lära mig nått nytt samtidigt som jag känner mig så utsatt, exposed, i brist på andra ord. Samtidigt så vill jag. Så. Gärna. (Jag vågade inte ens fråga honom ifall han ville hjälpa mig, berättade det för Adis som peppade mig som sjutton och praktiskt taget tvingade mig att ta upp det, det är jag väldigt tacksam för.) I vilket fall så hade jag planerat ett pass bodypump, kvällen till ära men Martin erbjöd sig att påbörja processen idag. Jag velade fram och tillbaka och till slut bestämde jag mig för att bita i det sura äpplet. Satte mig i bilen för att hämta kläder och började peppa som fasen, och övertyga mig själv om att det skulle bli kul. (Jag kan verkligen höra mig själv efteråt, tjata på honom om att få lära mig mer så snart som möjligt.) Sjukt motiverad och glad satte jag i mig lite fil och flingor och det slog mig att jag - vilket jag inte brukar - anmält mig till passet långt i förväg och nu var det för sent att avbryta det. Så det blev inget pass med Martin. Jag blev så fruktansvärt grinig. Genuint besviken. Tänk att det kan vända så mycket? Blev ändå tvungen att genomföra träningen och efteråt cyklade jag av mig all frustration, med Five Finger Death Punch i öronen. Låg på 130 watt i genomsnitt och förbrände 300 kalorier på 25 minuter. Kött.

Så nu känner jag att det är dags att knyta ihop säcken för den här dagen. Städa lite, ta hand om tvätten, duscha och läsa eller se på TV innan jag kraschar. Imorgon börjas det. Helvetesperioden. Tre veckor med två lediga dagar. Men jag klagar inte (än), det är ju trots allt självförvållat. Praktiskt taget ringde biträdande och bönade och bad om pass så jag kan få ihop mina 200 timmar. Med jobbet (och förbättrade arbetsprestationer) i fokus, varvat med fortsatt projekt att lära mig matlagning, träning, att dag för dag bidra till att listan över måsten blir mindre och omprioriteringar av min tid så jag hinner med mina hobbys, min familj och mina vänner, så tror jag ändå att resten av den här månaden kommer bli bra. Jag känner mig piggare än på länge och just nu känns det som att det bara kan gå åt ett håll. Framåt.

Inte helt olikt mina andra lediga dagar fick jag inget vettigt gjort. Jag var trött och la mig för att ta en powernap, och när alarmet ringde tjugo minuter senare hade jag en sådan fruktansvärd huvudvärk att det kändes lika bra att sova en stund till. Tre timmar, ungefär. Gick upp för att äta middag, prata lite med familjen och sedan åka in till gymmet. Kom hem vid tio, svettig och glad. Martin kom hit och ääääääntligen fick vi spelat lite av det nya Silent Hill. Det var awesome!

Hade en halvtaskig natt där jag drömde mardrömmar. Ni vet sådana drömmar som är så verkliga att man vaknar av att man gråter? I min dröm hade jag åkt på någon slags drogutlöst psykos och var paranoid som fasen, låg och hyperventilerade, svettades, skrek, grät, skakade. Vaknade till av att jag hyperventilerade på riktigt. Insåg att det bara var en dröm, kröp upp intill Martin och somnade. Tryggt vaggad av verkligheten.

Dagen efter vaknade jag innan han och satte mig vid datorn för att i vanlig ordning läsa igenom lite bloggar. Läser bland annat DenSvartaDahlian, en jättebra blogg med lite mer morbida teman, det skrivs om mördare och det övernaturliga, gamla tortyrmetoder och dylikt. Väldigt intressant faktiskt, you should totally check it out. Anyway, ett inlägg handlade om ett väsen som kallas Slender Man. Är det något jag är sjukt fascinerad av så är det just olika väsen så jag tog mig tid att gräva lite mer i ämnet. Läste bland annat även om något som kallas för The Rake. Fascinerande, mystiskt och spännande i dagsljus men så fort jag blir ensam i mitt mörka hus är det inte lika häftigt längre. Höwwa.

Resten av dagen spenderade jag hemma hos Martin. Jag låg på marken utomhus och njöt av solen. Kände doften av en äpplekaka som Martin höll på med att baka och tyst för mig själv sjöng jag på låtar från Pink Floyds The Wall. Senare åt vi tidigare nämnda äppelkaka framför The Hunger Games. Livet kändes väldigt bra.

Idag hade jag tänkt att ta itu med större delen av min att-göra-lista. Är så trött på att ha den hängandes runt halsen. (Och att se den växa.) Jag fick mitt schema för augusti månad och såg att jag hade 169 timmar. Har nu gjort intresseanmälan på fyra pass till. Mitt mål är att få ihop 200 timmar den här månaden, just because the fun of it. Nej, det hade bara inte gjort ont att få ihop lite pengar. I vilket fall så har jag lite taskig tajming, jag har haft några lediga dagar nu och det innebär att det blir nästan inga lediga dagar resten av månaden istället. Om jag får de passen jag önskat så kommer jag ha inte mer än en ledig dag. Resten av månaden. Jag är nog lite dum i huvudet. En ledig dag på tre veckor. Men vill man så kan man.

Jag har mer eller mindre planerat att jag ska börja lära mig styrketräna självständigt. I'm nervous and excited at the same time, so to speak. Mest nervös tror jag. Men jag vill så gärna kunna, så jag har andra alternativ än cykla/springa när det inte finns gruppträningar tillgängliga. Med start nästa vecka, tror jag.

Ikväll blir det dubbelpass på Westcoast och fram tills dess har jag lite (tusen) saker att göra. Känner mig just nu lite förlorad, mitt upp i allt som jag känner att jag måste få gjort. Önskar att jag hade mer tid över till serier, TV-spel, fotografera och att läsa, sånt som man uppskattar efter en tuff dag liksom. Men det finns inte tid, säger jag. Tid är inget man har, det är något man tar sig.

Kort sagt, ta itu med det som behöver göras (är något jobbigt att göra, så gör det bara) och sedan kan jag ta mig tid åt sånt som är roligt. Svårare än så är det ju inte. Egentligen.

Söndagen var en väldigt bra dag. Jag var väldigt peppad på jobbet, hade ju ett merförsäljningsrekord att slå. Och gudarna ska veta att jag lyckades, målet var att hamna över 158%, och jag lyckades få ihop 170%. Tror det är mitt bästa, någonsin. Det blir så mycket roligare att stå i kassa när man gör det till en utmaning. Adis är bra på det där med att motivera mig, han brukar sätta upp en lapp med dagens merförsäljning och en kommentar. Det är najz.

Efter jobbet var jag glad och lycklig och stolt över dagens prestationer och åkte hem för att städa och lite sånt. Tog en dusch, tände en massa stearinljus och lyssnade på min spellista Müs samtidigt som jag lagade mat. Vid halv tio kom Martin hit och vi åt (första gången någonsin jag lagar mat åt nån annan, sorgligt) för att sedan kolla på Dexter. Det var så himla mysigt verkligen, jag mådde så himla bra. Efter några timmar åkte han hem och jag kraschade direkt. Hade ett öppningspass dagen efter.

About that. Jag ville som sagt verkligen inte ha det passet, av flera anledningar. Mina värsta farhågor besannades när det mot dagens slut visade sig varit den värsta arbetsdagen jag någonsin haft. Jag gick runt och var mer eller mindre arg, hela dagen. Den sista timmen eskalerade det av olika anledningar och jag var halvt förtvivlad. Så fort jag fick gå och räkna kassan rusade jag in på kontoret och började gråta. Inte för att det kändes så hemskt, jag var snarare skitglad över att äntligen få sluta (och äta mat) men det var så skönt att bara få släppa ut allt, rensa systemet liksom. Jag hade varit så full av intensiva känslor hela dagen men inte tillåtit mig själv att ens visa det, eftersom jag hade ett jobb att sköta. (Har ingen aning om var den styrkan kom ifrån, ärligt talat.) Så det var skönt att bara.. gråta. Släppa spänningarna.

För första gången på evigheter slutade jag relativt tidigt. Åt en lowcarbburgare (smaka den, den är fruktansvärt god) och efter åkte jag hem en snabbis för att hämta träningskläder. Åkte in till Westcoast för att kötta. Verkligen, kötta. Var först med på en timmes indoor walking, sedan en timmes bodypump och efter det cyklade jag i nästan två och en halv timme. Förbrände 900 kalorier på bara sistnämnda. Martin, och även Adis kom dit och efter att ha varit på gymmet i fem timmar åkte jag. Vilken jäkla idiotträning. Måste ha förbränt över 2000 kalorier den kvällen. Skapligt hungrig. Jag och Martin tog en omväg till Statoil i Skee och köpte Ben & Jerry's (vi har samma favoritsort, heaven) och en påse ungsbakade chips. Sov fruktansvärt gott den kvällen.

Gick upp tidigt imorse och åkte in till stan för att hämta Ellen. Vi åt frukost tillsammans och pratade en massa. Sedan dess har jag verkligen inte gjort någonting. Sovit en stund. Ska äta middag nu. (Det är något magiskt med mina lediga stunder, jag får ALDRIG något vettigt gjort innan det är dags att åka hemifrån.)

Överväger ett bodypumppass ikväll. Och sedan kommer Martin hit, för han har lovat att vi ska spela Silent Hill. Hoppas jag får städat lite innan dess. Och så där.

Jisses.. vilken dag det varit!

Slet mig motvilligt från Grenserittet för att laga mat och sedan åka till jobbet. Hade en bra arbetsdag faktiskt, fast jag vet inte riktigt vad som hände de sista timmarna.. Vi låg sjukt bra till precis när vi stängt men ändå tog resten så fruktansvärt lång tid? Fick i uppgift inför morgondagen att slå dagens merförsäljningsrekord samt lära mig lägga alla sedlarna i kassan åt samma håll. Sjukt taggad, faktiskt. Fick dock en förfrågan om att jobba öppningspass på måndag och jag hade inte samvete nog att säga nej. Jag jobbar trots allt bara en dag hela nästa vecka (även om jag jobbat galet mycket de två senaste samt såg så sjukt mycket fram emot att få ta helg efter morgondagens pass) och dessutom är det öppning. Det är bra på två sätt. De passen går fort plus att jag har jobbat fånigt få öppningspass så jag kan behöva fler, för att lära mig ordentligt liksom. Så det är bara att bita ihop, vara glad och låta pengarna rulla in. Det kan jag behöva, har bara hundra spänn att leva på i tio dagar till.

Efter stängningen övervägde jag en sväng till Westcoast eftersom jag inte hann det på morgonen. Utan vidare tjat lyckades jag få med mig Adis. Vi åkte från Nordby och när jag kom in till stan tänkte jag ta ett raggarvarv för att kolla läget, jag brukar göra så om jag är i Strömstad på kvällen. Vid torget stannar bilarna framför mig och det ger mig tid att betrakta min omgivning. Vem ser jag då, om inte Ellen, min fina vän som nyligen kommit hem från England! Jag kastade mig över på andra sidan och vevade frenetiskt ner rutan och ropade på henne. Hon hoppade in i bilen och här fattade jag typ ingenting av vad som hände, jag var så överrumplad. Så glad att se henne! Några meter fram stod poliser och vinkade in oss till sidan och jag glömde bort att jag hade Because I Got High spelandes på hög volym, blev lagom full i skratt när jag vevade ner rutan. Hade körkortet och inget alkohol i blodet och fick glatt köra vidare, skjutsade Ellen till Pråmen med löften om att ses snart. Snart.

Kom till Westcoast och mötte Adis som lärde mig tjusningen i att cykla. Vi satt bredvid varandra, tjötade och glodde på TV i två och en halv timme. Jag förbrände över 1000 kalorier. Cyklade över 2,5 mil. Helt sjukt. Det är ju så gräsligt bekvämt, man bara sitter och slentriantrampar och gör nåt annat under tiden och vips så har du motionerat liksom. Kommer helt klart bli min nya grej, hiho. Vi pratade lite om jobbet och jag pratade lite om prestationsångest. Han gav mig ett litet pepptalk och efteråt så kändes allt så bra på alla tänkbara sätt. Hjärtat ringde dessutom en liten snabbis när vi cyklade och jag kände att jag kunnat göra typ vad som helst bara för att få krama om honom. Jag blev så glad.

Kom hem och tog en så lång dusch som varmvattnet tillät. Cyklandet gjorde mig genomsvettig, så grymt härligt. Dammsög, åt en risifrutti och lagade lunch inför morgondagen. Ännu ett lyckat matlagningsprojekt, faktiskt. Även om jag fick torka bort vegfärssås från väggarna efteråt, ehe.

Har så himla mycket jag vill göra och är inte alls trött. Men den bittra sanningen är att jag ska upp om fyra timmar och det där med att dygna ska jag inte överhuvudtaget överväga. Imorgon är det jobb tio till halv åtta och jag ska kolla på Dexter och kanske laga lite mat. Låta kroppen vila inför kommande vecka. När jag jobbar så lite finns det gott om tid för gruppträningspass. Och jag tänker inte banga!

(Det är så här livsglädje känns.)

Whale, whale, whale. Where do I begin?

Jag skrev sist att jag hade för avsikt att dygna. Jag höll mig faktiskt vaken, tiden gick väldigt fort. Det var ingen bra idé, whatsoever. I bilen blev jag skittrött och jag kände mig helt superrutten hela dagen. Hade med mig en termosmugg och lyckades sätta i mig inte mindre än åtta kaffe och fyra Red Bull under arbetsdagen. När jag slutade mitt pass satt jag kvar i personalrummet ett tag och försökte äta mat och varva ner lite. Det kändes som att alla mina inre organ vibrerade i beredskap att explodera när som helst. Nja, jag gör nog inte om något snarlikt igen.

Kom hem och gjorde mig beredd inför Dexterpremiären. Efter ungefär en kvar la jag mig ner och somnade direkt, utan någon som helst förvarning. Vaknade till lite klockan fem för att snabbt somna om och sova sex timmar till. Åkte iväg för att träna och tog mig sedan an ett stängningspass med bland annat hjärtat mitt, samt Bahman som gjorde sin näst sista arbetsdag på Max. Vi hade en liten avskedsfika med tårta och grejer. Jag kommer sakna honom!

Dagen efter stundade ytterligare ett arbetspass och resten av kvällen spenderade jag med Martin. Vi tänkte kolla på True Blood men inte förvånansvärt nog så somnade jag efter en kvart ungefär. (Lustigt det där, förr somnade jag ALDRIG framför TV:n och kunde verkligen inte förstå hur andra kunde göra det, nu för tiden kan jag aldrig hålla mig vaken istället.)

Onsdagen innebar första augusti, idiotförsäljningsperioden är över, vi stänger normal tid igen, det var min enda lediga dag den här veckan samt att jag och Martin hade en ledig dag tillsammans för första gången på typ.. två veckor. Med några dagars överdrift, kanske. Det var en väldigt fin dag. Under tiden han uträttade lite grejer i stan tog jag mig an hushållssysslor samt tog tillvara på ensamheten, kollade på Dexter och dammade faktiskt av min gitarr lite. Vi åkte för att handla lite mat och åt sedan grillade smörgåsar med mozzarella, tomat och rostbiff. Det var så. sjukt. gott. Han bjuder på många smaksensationer, den killen (jag är medveten om att det inbjuder till misstolkning, varsågoda).

Senare åkte vi in till stan för att kötta en timmes bodypump. Jisses vad det är roligt! Tuuuungt men utan tvekan skitskoj. Åkte efter det till en arbetskamrat och hans flickvän som precis flyttat till en galet fin lägenhet. Hängde där en stund, och jag var så otroligt trött att jag hade svårt att hålla mig vaken. Det var synd. (Är trött på att vara så orklös, ge mig energi!) Syndade sedan genom att köpa en burk Ben & Jerry's och spenderade resten av kvällen framför Life of Brian innan vi kraschade. Helt utmattad var jag.

Igår jobbade jag och passet passerade obemärkt. Det var en galen dag, med mer gäster än vad beräknat var. Var så glad när den arbetsdagen var över, vill jag lova. Spenderade återigen kvällen med Martin som lärde mig laga tomatsoppa, samt så kollade vi på Underworld innan jag - guess what - somnade. Tänkte gått på indoor walking imorse men vaknade och bara kände EHEHEHEHEHEHEHEHEFUCKNO så det blev inget. Sov ut, mer eller mindre, innan vi åkte upp för att jobba. Efteråt skjutsade jag hem hjärtat och passade på att stanna en stund för sällskap och lite mat (pizza med rostbiff. magiskt).

När jag satte mig i bilen för att åka hem kände jag mig så genuint lycklig. På två veckor har jag varit ledig en enda dag och jag är så trött efter juli månads hysteriska arbetstempo men jag känner mig ändå så glad. Det känns som att bitarna fallit på plats och att mellanrummen börjar smälta ihop, läka liksom. Som att jag tagit mig över tröskeln och nu bara kan luta huvudet tillbaka, fortsätta med det jag gör, och se förändringen. Satte mig i bilen och kände för att lyssna på peppmusik så jag drog igång min spellista som jag brukar lyssna på när jag springer. Blev så galet peppad att jag rent spontant åkte in till Westcoast och sprang en halv mil. Bara så där.

Har kommit hem och städat och duschat (äntligen känner jag mig mänsklig igen). Lyssnar på Enigma (först gjorde det ont i hjärtat för jag tänkte att nej nu kommer jag bli så där melankoliskt nostalgisk men var fast besluten om att det inte skulle bli så, vi styr våra känslor, okej) och är egentligen så otroligt sugen på att kolla lite serier eller spela PS3. Men eftersom det nu är sent så antar jag att jag får spara det till annat tillfälle. Igen. Det blir nog att planera in lite grejer inför nästa vecka, läsa lite och sedan somna.

Imorgon stundar Grenserittet (en stor cykeltävling som går förbi bland annat utanför vårt hus, vi brukar samla ihop grannarna och ha knytkalas och se på, det är faktiskt jättekul) och efter det tänkte jag att jag skulle hinna laga mat samt ta en sväg till gymmet innan det är dags för ett stängningspass på Max. På söndag är det jobb och sedan är jag ledig nästan hela nästa vecka, förutom fredag. Vi får väl se om de ringer och behöver folk.

Jag borde skriva oftare. Och mindre.