losing my religion
Mina lungor är fyllda med stelnande stearin. Mina leder är kugghjul och mina muskler består av spindeltråd. Jag kan inte andas. Eller röra mig. När jag försöker gå börjar det glöda och börjar jag springa brinner spindelväven upp. I huvudet känner jag en stor pendel röra sig fram och tillbaka i ultrarapid. Tynger ner mig och blir till motvikt när hela jorden skakar. (Jag sjunker sakta ner genom jorden och det är varmt och mjukt och får mig att slappna av.) Står jag inte med båda fötterna fastsugna i golvet kommer jag att tappa fotfästet och ramla av, ramla bort. Men det gör inget. Jag vill ändå inte vara någon annanstans än just där jag slagit rot.
Nostalgi och melankoli har i mina ögon alltid gått hand i hand och det driver mig näst intill vansinne. En doft, ett läte eller ett på annat vis uppfriskat minne kan på en nanosekund provocera fram impulsen att bara skrika tills halsen blöder och slå sönder allt jag ser. Känslan blir ibland intensivt påtaglig och det gör mig nästan frustrerad att jag inte ger efter. (Men jag är helt enkelt för tillräknelig för det.) När jag känner så brukar jag gräva in fingerspetsarna i dina armar, lägga handflatan mot ditt bröst, dra fingrarna genom ditt hår eller låta min hela hand drunkna i din. Interagera med varenda atom i din kropp. Jag sluter ögonen för att förkroppsliga hela ditt väsen och beundra varenda bit. Hos dig kan jag vara den jag vill vara. Allt i hela världen är så mycket större än jag samtidigt som jag är större än allt annat sammanlagt. För nu växer jag. För första gången på evigheter kan jag se mig själv utvecklas. (Om man inte utvecklas skulle man lika gärna kunna vara död.) Och det är så naturligt.
2012-08-10
00:19:00
Delusion of Me