undead

(Allt känns osammanhängande och otillräckligt men jag är för trött.)

Jag skulle kunna klä av mig skinnet, bakbinda mina egna händer, lägga mig på marken och sluta ögonen för att göra mig så sårbar som bara möjligt är. Jag skulle kunna stuva ner allt mitt välmående och all min lycka i en burk och ge den till dig, hoppas på att du tar hand om den. Eller också kan jag leda mig själv till slakt genom att inte ansvara för mig själv, göra mig beroende och säga att du räddade mig. Oavsett vad jag vill och inte vill påstå så är det sanningen (och här påminner jag mig om att sluta ljuga för mig själv).

Med distans till det förflutna ser jag saker ur ett annat perspektiv. Plötsligt känner jag mig dragen i smutsen. Jag har levt och andats på andras villkor, varit det andra velat att jag ska vara. Men du ser mig som något annat (mig) och ibland känns det overkligt. När orden rinner ut över dina läppar är det som om världens alla droger koncentreras och pulserar genom mina blodådror. När du tittar på mig är din blick så igenomträngande att det sticker hål på min förlägenhet och jag blir så där löjligt generad som endast en tonårsromantikerfåne kan bli. Och när du vidrör mig känns det som att min hud glöder, lyser upp det dunkla. Jag la min hand mot ditt bröst och kände rytmiska, harmoniska hjärtslag. Men jag kunde inte säga om det var ditt eller mitt hjärta som klappade. Tanken slog mig att det är vårt hjärta som klappar, och känslan är så fin att det skälvde i hela min kropp. Hos dig (oss) växer jag för var sekund som går. Jag lär mig lika mycket om dig som om mig själv och det gör mig glad när jag ser mig själv träda fram bakom fasader som andra byggt upp. För du ställer inga ultimatum, spelar inga spel. Du är genuin. (Och finns det nån här i världen jag utan tvekan skulle kunna blint förlita mig på så är det du.)

Jag överväldigas av den mest påtagliga känsla jag får hos dig, och paradoxalt nog så skrämmer det mig lite. Då tänker jag bara på hur det känns. Hur liten min hand är i din. Dina armar. Att bli omsluten av dem och försvinna.

För första gången på evigheter känner jag mig trygg.

(Tack för att du finns.)
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
Trackback