Change of Seasons

Rent impulsmässigt avslutade jag ett liv. Jag var så trött på att analysera, vrida och vända och vara fullständigt rådlös. Ett beslut kunde vara i en timme, sedan var jag osäker igen. Istället bröt jag ihop, sa saker jag lovat mig själv att aldrig säga och på en nanosekund brände jag alla broar, sprang in i en återvändsgränd och korthuset rasade. Jag gav mig inget val, jag trodde jag skulle kunna avsluta allting och bli fri. Att allt jag behövde göra var att befria mig från all förvirring. Istället känns det ännu sämre nu, ovissheten är större än någonsin (och ångesten över att jag inte längre har några alternativ, den är störst), har jag verkligen gjort rätt? Inombords skriker jag nej, vad fan har du gjort, spelet var inte förlorat, det kunde bli bra igen, det hade blivit bra igen, men nu finns det ingen väg tillbaka (äta smärtstillande och hoppas att hjärtat slutar göra ont). När andra frågar varför jag inte bara kunde varit nöjd så har jag inget svar. Helt plötsligt förstår jag inte själv. Jag har insett att jag lurat mig själv, men inte på det sättet jag trodde. Inte på det sättet du trodde. Det enda jag behövde var att slappna av. Jag var ju lycklig med dig. Jag var så in i helvete jävla lycklig.

Jag gjorde fel. Och nu är det för sent att säga som det är.