Change of Seasons

Den första veckan av World of Shape är officiellt avklarad. Då var det bara tre fjärdedelar kvar!

Nä, om sanningen ska fram så har jag haft en rätt tuff dag. Igår fick jag betat av träningen reeeelativt tidigt men var ändå inte ifrån gymmet förrän vid typ.. fyra. Ellen hörde av sig och vi umgicks några timmar, satt och tjötade och gnällde. Hon är sannerligen kvinnan i mitt liv!

Var ganska deppad igår. Direkt när jag vaknade på morgonen hade jag sjukt taskiga vibbar och grubblade och grävde verkligen ner mig i egna vanföreställningar. Så onödigt. Pratade med en vän och samtalet tog sin in på känsliga områden och vissa saker var så jobbigt att höra och ja.. det tog hårt, helt enkelt.

Var hos Martin på kvällen och när han kom hem kände jag mig som helt slut på energi i hjärnkontoret. Likgiltig. Tack och lov dröjde det inte länge förrän mitt humör vändes helt uppochned, åt det bra hållet that is, och kvällen slutade lyckligt trots allt. Jag åkte iväg för att jobba på Skagerack och hade en gäst som var så sjuuuukt jobbig, var fruktansvärt högljudd och bara allmänt.. svinig. Dessutom vann han en massa, det var nästan värst. Det kompenserades dock upp av ett gäng glada, lugna och supertrevliga norrmän som satt vid bordet halva kvällen. När de vill skaka hand med mig när de går därifrån, då känner jag att jag gjort ett bra jobb. Och då är det så roligt. Kom hem klockan fyra och satt och pratade lite med Martin innan jag gick och la mig. Det var överlag en bra dag (trots att det likförbannat inte blev nån GW2 den här gången heller). Jag tog det lugnt. Det var skönt.

Gick upp efter lite väl få timmars sömn imorse. Åkte in till jobbet. Vilken, jäkla, dag. Full rulle hela tiden verkligen, tror aldrig att jag haft ett arbetspass som känts så här långt, trodde aldrig att det skulle ta slut. Jeez.

Inte nog med den fysiska ansträningen efter de få timmarnas sömn, så åkte en drös av mina arbetskamrater till Bollnäs idag. Till den där bandyturneringen som jag beklagat mig över, ni vet. I början ville jag verkligen följa med men kom underfund med att om de frågat mig idag så skulle jag ändå sagt nej. Oregelbundna måltider, inte regelriktig mat, inte ordentligt med sömn, ingen tid att utöva mina träningspass och framför allt en massa alkohol - inget av det synkroniserar med mitt kost- och träningschema. Vilket jag går in för. Däremot så hade det ju varit ruskigt kul att få umgås och hänga liksom, men det får tas vid annat tillfälle. I vilket fall så var Martin en av dem som åkte, och jag överrumplades verkligen av värken i hjärtat när jag sa hejdå. Det handlar om två dagar. De åkte idag och kommer hem i övermorgon liksom. Ändå kände jag mig nästintill gråtfärdig den första stunden. Grubblandet drog igång men avtog sakta. På mitt gympass efter jobbet fick jag dock göra utlopp för känslorna, bita ihop och lägga energin på den där sista repetitionen eller den sista hundrameterssträckan. Är det något jag bör träna på så är det att slå undan jobbiga tankar när jag behöver fokusera. So I did! Warrior-texten på min arm påminner mig om att jag kan; I'm one with the warrior inside. Jag är så sjukt jävla nöjd över den, tittar på den då och då och bara känner mig så tillfreds. Känner styrka av att den finns där och skriker ut JAG ÄR STARK.

Dagens pass tog hårt. Jag skrek rakt ut för att det var så jävla jobbigt, hela kroppen bara skälvde men jag gav mig fan på att orka hela tiden ut. Dock så kände jag mig inte särskilt tillfreds efteråt, mest besvärad och uttömd på energi. Nu går jag på reservbränslet liksom. När jag satte mig i bilen fick jag världens beslutsångest. Jag hade hela dagen planerat att åka hem till Martin och spendera de här dagarna här men det tog emot. Jag visste inte om saknaden skulle bli mer påtaglig, eller om det skulle verka tröstande, att vara här. Samtidigt ville jag inte åka hem heller, av praktiska skäl (var inte jättesugen på att utsätta min familj för matlagning vid midnatt). Så utan att ha bestämt mig bara började jag köra. När vägskälet kom skulle jag ju behöva bestämma mig på någon sekund och då fick det bli så. Så jag åkte inte hem.

Så fort jag kom innanför dörren och kände den välbekanta doften bara rann allt av mig. Så nu kan jag genuint njuta av att vara här, ensam. Det är lite utav en sommarstugeprincip. My home away from home. Man slappnar av på ett helt annat sätt. Och så vidare.

Lagade fruktansvärt god mat, med lax (med dill), bulgur, keso och stekt lök och squash. Holy pancakes of Christfriesville så gott det var. Hade egentligen för avsikt att städa och spela GW2, kvällen till ära. Men jag är så fruktansvärt trött att jag tror jag ska bege mig till snarkofagen direkt. Ska ju ändå upp tidigt imorgon. Slutar relativt tidigt så jag ska först träna, sedan hem och hämta lite grejer och sedan spendera resten av kvällen här. Och då är det housewife mode som gäller, för att sedan övergå till spel. Resten av kvällen. Långt in på natten. För på tisdag börjar jag sent. Awesomeness.

Dagen till ära slänger vi in en pepplåt. Även om jag idag mest matchat min likgiltighet med John Mayers ljuvliga toner så har jag under träningspasset funnit lite extra peppelipepp av den här låten, som passat mig mer mentalt än fysiskt: Art of Dying - Get Through This