enemy
Jag måste sluta vara så rädd för att göra bort mig, börja våga chansa och prestera trots att jag inte har stenkoll på läget. Det slog mig igår när vi tog en tur till gymmet innan jobbet. Det är en så otroligt stor (och onödig!) energitjuv att ständigt kritisera sig själv genom någon annans ögon, oftast är det dessutom obefogat och inte ens sanningsenligt. Allt handlar om att styra sina tankar, eller hur? De senaste dagarna har jag tänkt mycket på det där med perspektiv. Hur jag uppfattar en situation och hur andra tolkar samma scenario. Så mycket man undermedvetet väljer att stänga ute respektive förstora upp och lägga fokus på. Prova! Det är ganska mind-blowing. Istället för att koncentrera sig på andras bemötande mot dig, ta ett steg tillbaka och analysera ditt eget agerande. För visst kan allt tolkas på mer än ett sätt, både det som sägs och det som inte sägs. Ibland talar tystnad högre än ord och jag har hela tiden trott mig förstå exakt vad den tystnaden betyder när den väl dyker upp, och därmed tyckt att min respons, min motreaktion, varit helt korrekt, men har på senare tid ifrågasatt hur säker jag bör vara. Flummigt, jag vet. Det är mer en note to self än något direkt råd.
Jobbet igår gick bra. Jag var i en sådan djup matkoma att jag somnade innan jag började, men bestämde mig för att tagga till ändå. Är ganska nöjd över min insats.
När vi kom hem städade jag och sjöng högt till en massa bra musik. Bjöd på budapestbakelse och drack lite rom och cola. Och spelade. För att fira vår tremånadersdag! En mycket bra kväll.
Har ägnat hela den här dagen åt att spela (och städa, och laga mat!). Förstnämnda. Det är så roligt. På kvällen träffade jag bästaste Ellen och Mary en stund innan jag åkte och jobbade. Jag behöver en flaska absinthe, ett halvt kilo heroin och sinnesro för resten av livet för att återhämta mig efter det här nattpasset. Var väldigt mycket folk då det var metaltema på O2 idag, och terminalen fuckade upp. Så. Himla. Hårt. Hela. Tiden. Det var bra musik dock.
Hade egentligen tänkt spela en skvätt innan läggdags men andra, normala(re), människor sover och det ostört. Imorgon stundar stängningspass och min sista dag med socker och skräpmat, för en månad framöver! Höwwa.
2012-09-30
16:29:05
Vardag
Kommentera! (0)epic
Ååååh ni anar inte vilken fantastisk dag det har varit!(!)
Vaknade relativt tidigt för att ta itu med typ tusen ärenden (med en svag överdrift). Gjorde lite ändringar i planerna för att kunna bruncha med min fina, så vi åkte in till stan och käkade pizza på Kinos. Hämtade ett paket från Zalando, ett par träningshandskar! Åkte sedan till Nordby där jag sprang in i min familj och vi pratade en stund. Min lillebror Simon är så charmig att jag dör lite på insidan, vill bara krama honom så himla hårt. Hela tiden. Syrran var med också, och sov så fridfullt. Inget namn har hon fått än, det är tydligen inte lätt det där, haha.
Bilade till Sarpsborg, Norge, för personalmöte följt av pizza, bowling, laserdome, airhockey och ännu mer bowling. Jag slog fyra strikes och laserdomen var helt episk! Jag kände mig så jääääkla cool verkligen.. Springa omkring i mörker med pistol och leka krig. Så sjukt roligt. Jag hittade en asnajs sniper point, ett litet hål under en ramp, som man kunde krypa in i och bara skjuta första bästa i ryggen. Ändå fick jag skitdåligt resultat, men det var ju så himla svårt att pricka rätt. Och så varmt det var! Och läskigt. Galet. Vill göra om, nu nu nu!
Vi skippade festen efteråt och åkte raka vägen hem till Martin istället. Tog det lugnt, han gav mig massage (!) och vi spelade GW2. Jag är så himla kär i den mannen. Idag, fredag, firar vi tre månader. Jag har köpt budapestbakelser som dessvärre var tvungna att mellanlanda i kylskåpet på jobbet, men jag ska hämta dem imorgon innan jobbet, tänkte jag. Det där pirret i magen, det ofrånkomliga leendet som bryter ut när han ser på mig, lugnet, värmen, som sprider sig i kroppen när han säger fina saker. Det är så fint. Så fruktansvärt fint.
Har precis slitit mig från spelandet, ett fotbad och en stoooor påse Riesen, för att sova. Ville bara säga att jag haft den bästa dagen på länge. Jag har världens bästa arbetskamrater. (Särskilt Adis, det finns få personer som gör mig så glad som du. Tack!) Och världens, världens, världens, (tonårsromantikervarning på det här:) bästa pojkvän.
breakdown
Det blev en chill förmiddag. Såg många avsnitt under tiden som jag tog hand om all tvätt och fick dessutom städat. Jobbet var helt okej, till skillnad från igår så taggade vi till och fick gjort en betydligt bättre stängning. Trots att Dennis helt ohämmat använde duschen i diskrummet för att blöta ner hela mig. Två gånger dessutom. Haha! Nu vet jag i alla fall vad han är kapabel till..
Åkte hem till Martin och myste resten av kvällen. Och nu är jag så trött, och lite hemsökt av hjärnspöken. Men de försvinner snart.
Imorgon ska jag upp relativt tidigt och åka in till stan i lite ärenden. Vi ska sedan på personalmöte i Sarpsborg, där vi dessutom ska bowla och köra laserdome! På kvällen blir det antagligen fest och det kommer bli göööööörnajs. Dagen efter stundar stängningspass, helt okej. På lördag är jag ledig under dagen och då jäklar ska jag spela. Som jag har väntat!
Ska nu bege mig till snarkofagen. Utan mardrömmar om skorpioner, den här gången.
run with the wolves
Det blev en rätt grym natt på Skagerack ändå. Vinstmässigt var det precis att jag gick plus, men allt andra vägde upp det. Träffade hur mycket härliga människor som helst, bland annat Joshua, en kille från Wales. Han gav mig sitt nummer, tyckte det var lite gulligt, även om jag inte är intresserad så. En annan kille som ända sedan jag började jobba hos Cherry, varje gång vi setts har kommit fram till bordet bara för att göra brofist, stod och pratade en stund, om GW2. Hans kompis sa att jag var snygg. Jävligt snygg. Det gjorde mig glad.
Så, livet som croupier har sina ljusa stunder. Ibland blir man behandlad som skit och ibland är du verkligen herren på täppan. Nätter som denna tycker jag att det är kul att jobba, särskilt när man är ledig innan på dagen och dagen efter.. till skillnad från förra helgen. Uäh.
Kom hem och kollade ett avsnitt Dexter, somnade på soffan. Drömde mardrömmar och vaknade gråtandes (inte konstigt med tanke på att Sparven igår under stängningen berättade om helt stört sjuka grejer som det finns filmer på ute på internet). Nu tänkte jag ta hand om all ren tvätt, ta en dusch och sedan äta mat framför antingen Dexter eller Weeds.
Känner mig lite rastlös. Vill komma bort, ladda upp batterierna. Är inte särskilt utarbetad, mest uttjatad. Ända sedan jag började jobba för ett år sedan har jag inte haft någon semester. Vill se lite annat för att kunna hitta tillbaka. Ge mig en vecka i New York, Berlin, Amsterdam, London eller Rom. Starka kontraster.
Har för övrigt anmält mig till World of Shape. Man får ett tränings- och ett kostprogram som ska få dig i form på 30 dagar. Jag var jättemotiverad fram tills det att jag anmälde mig. Jag som saknar rutiner så fruktansvärt hårt att jag inte ens kommer ihåg att borsta tänderna ska nu laga speciell mat till varje dag och dessutom äta var tredje timme. Och träna en gång om dagen. Jag hoppas motivationen kan smyga sig på när det är dags (fyra dagar kvar). Har nog svårt att inse att det KAN ge resultat på en månad, så om man väl börjar och märker skillnad så blir det nog lättare. Mja. Det blir säkert awesome.
menace
Bilen blev åtminstone städad igår. Riktigt ren och fin blev den, och nu doftar (stinker) det svart Wunderbaum. That's the way I like it. Huset hann jag inte ta itu med, men varför göra det idag när man kan göra det imorgon? Nåväl, hade en rolig stängning på Max på kvällen. Men så lång tid det tog, trots att vi var fyra pers. Jag fick arbeta med mitt dream team så jag är nöjd ändå, skrattade tills det gjorde ont. Det är därför jag gillar stängningspass! (Tur för mig, med tanke på att jag har tio stängningspass på rad.)
Inatt stundar jobb. Kunde ha känt mig mer peppad men det är i alla fall på Skagerack, det är najs. Jag har så svårt att slappna av under dagen när jag vet att jag ska jobba natt, men jag får göra mitt bästa helt enkelt. Vi blev sena igår på Max och efteråt tog jag en liten detour to nowhere, lyssnade på Enigma, bara för att rensa huvudet. Gick och la mig direkt när jag kom hem. Ändå sov jag i tio timmar.
Har ätit frukost och sett klart första säsongen av Weeds. Nu ska jag dra i gång lite ösig musik för att lättare kunna ta itu med huset, betala räkningar, tvätta och duscha. (Det är lustigt det där, när jag är hos Martin är det oklanderligt städat i princip jämt, men här kan det se ut som ett bombnedslag i flera veckor. Det var ju det där med måsten.) Efter det tror jag dagen kommer spenderas med mitt PS3. Let's hit it!
modern crusaders
Det känns lite som att jag ska dö. På ett bra sätt.
Vad kan man säga? Jag är så glad att jag blivit lite mindre mänsklig i vad gäller att återhämta mig från jobbiga perioder, förr i världen var min kropp inget annat än en maskin som gjorde det som plikten begärde. Skulle jag jobba 12 dagar i rad gjorde jag det, utan att känna av någon större trötthet efteråt. Skulle jag klara mig på två timmars sömn en natt, ja då gjorde jag det. Sedan slog det mig som en blixt från klar himmel, en arbetsdag gjorde att jag kände mig helt slut och jag var konstant trött och behövde myyycket sömn. You know the drill. Sakteliga känner jag hur jag tar mig tillbaka till tidigare tillstånd, jag tänker inte på att känna efter. Så då märker jag inte tröttheten. (Då menar jag den där innerliga känslan av att vara utmattad, inte den "nu-är-klockan-mycket-sömnigheten". Är jag trött så somnar jag direkt.)
Min idiotarbetarhelg var lite småtuff. Jag jobbade fyra pass under en och samma vakna period, var vaken i 44 timmar. Sista nattpasset trodde jag skulle gå åt skogen (jag HAR ju faktiskt somnat mitt i ett spel, ingen trevlig grej) men jag höll mig pigg och galet peppad fram tills klockan två ungefär, då jag kände tröttheten springa ikapp. Men jag piggnade till tack vare glada och livade gäster. Det var roligt. Sov hos Martin och det tog mig ungefär en timme att somna. Hur är det möjligt? Dagen efter skulle jag egentligen varit på plats på jobbet klockan åtta (var hemma fyra) på morgonen men jag vaknade inte. Adis hade lovat att ringa och det gjorde han, 8 gånger närmare bestämt. Till slut fick han ringa Martin som i sin tur fick komma in och väcka mig. Med samvete svart som sot åkte jag in till jobbet, men Adis försäkrade mig om att min försovning var till nytta, då jag fick sova lite mer och de ändå klarat öppningen. Det var en lång dag.
Det känns som att det var så sjukt längesedan, men det var bara fem dagar sedan. Galet. På måndagen efter skulle jag egentligen jobbat stängning men eftersom Martin var ledig och hade lite ärenden jag ville följa med och uträtta så hade jag för avsikt att byta så jag jobbade onsdag istället. Jag hittade ingen att byta med men Adam ville ha passet så jag gav honom det. Gick miste om några timmar men det fick gå.
Söndag kväll kraschade jag tidigt. Mycket tidigt. Glömde sätta alarm inför mitt kiropraktorbesök men vaknade (tack, någon högre makt) ändå runt åtta. Gjorde mig i ordning och åkte in till stan. Blev väldigt glad, det verkar som att mina knän är mer eller mindre återhämtade och får nu träna igen. Han sa åt mig att cykla kunde vara bra (lycka!) för att strama till muskler och leder och allt som är, och sedan är det främst styrketräning för rumpa, lår och mage som gäller. Min glädje var total. När jag var färdig där visade det sig att jag hade fått parkeringsböter. Min första, faktiskt. 700 spänn för att jag kom ifrån andra hållet, gjorde en U-sväng och på så vis missade en skylt om att på måndagar mellan 9 och 11 får man inte stå där. Förjäkligt.
Träffade bästaste bästaste bästaste (!) Ellen och vi åt frukost på Kaffedoppet. Det blev en dyr morgon för mig, haha. Satt där och bara tjötade och skrattade och mådde bra innan vi tog en superkort sväng till Nordby. Jag hade i gärningen att ta mig till gymmet för första gången på evigheter och ville peppa mig själv, fira lite, med att köpa ett par nya shorts. So I did! (Och ett par svingoa mjukisbyxor. Mm.)
Åkte hem till Martin igen. Jag tog en dusch och snyggade till mig och sedan åkte vi in till stan. Igen. Åt lunch respektive frukost på Backlunds. (Som sagt, en dyr dag.) Vi uträttade lite ärenden innan vi begav oss mot, bambabaaaaam: Westcoast! Dagen till ära plågande han mig ganska häftigt. En övning var så fruktansvärt jobbig att jag kände hur min energi hamnade på noll, det fanns verkligen ingenting mer att hämta. Häftig känsla, egentligen. När vi sedan var klara ställde jag mig i omklädningsrummet och grät. Ja, grät. It's official. He made me cry.
Handlade sedan lite mat som vi förtärde framför någon serie, Lie to Me säkert. Det var en brutal dag. Dagen efter jobbade han och jag ägnade dagen åt att spela GW2 och på kvällen var jag med på ett pass bodypump och cyklade sedan av mig inte mindre än 1000 kalorier. Väl hemma sedan skulle jag vara schysst och ta hand om vår tvätt, men tvättmaskinen fuckade ur så snart hade vi vatten över hela badrumsgolvet. Kul. (Sinnelagsetiker är vi allihopa!) Onsdagen såg praktiskt taget likadan ut. Jag satt och spelade halva dagen (lagade fiskpinnar och potatismos också, haha) och funderade på om jag skulle träna. När man sitter där och är så inne i spelet, lockar det inte jättemycket. Hade världens beslutsångest innan jag i sista stund singlade slant. Det är ett bra sätt att fatta obetydliga (naturligtvis) beslut på. Om du inte vet vad du vill så lär du märka vad du hoppas på när myntet är i luften, om inte annat så vet du om du känner dig lättad eller besviken när du ser resultatet. Och känner du ingenting, nä då har beslutet ändå blivit fattat liksom. När jag såg kronan komma upp och det innebar att jag skulle träna fylldes kroppen av glädje och lite jävlaranamma och jag insåg direkt att det var vad jag egentligen ville, mitt under allt dataspelsnördande. Så jag skyndade mig in till stan och han precis i tid för ett pass med kettlebells. Det hade jag aldrig provat förr, men det var roligt! (Lite läskigt dock med folk som står bakom dig och svingar med 12-kilosklot, särskilt när man själv känner handsvetten tränga fram genom porerna och göra greppet lite halvpålitligt..) Efteråt cyklade jag. 500 kalorier. Under tiden jag cyklar sätter jag ihop en lista - warrior - med en massa bra peppmusik. Asnajs.
För första gången på väldigt länge åkte jag hem, till Söle. Kvällen blev kort, läste lite och skrev sedan tidigare megainlägg om det där med att vara i ett förhållande. Dagen efter, igår that is, stundade jobb och efter det skyndade jag mig in till gymmet för att vara med på ett pass X-fit. Fy. Fan. Jag visste inte ens vad det var för något och intet ont anande tog jag mig an uppgifterna med engagemang. Den första gången i alla fall. Det var så brutalt jävla jobbigt att jag bara ville dö. Men hon som höll i passet var helt grym, personlig tränare så det skriker om det. Bokstavligt talat. Sadist. Men sjukt duktig var hon, det var häftigt. Egentligen kändes inte X-fit som min grej, men just därför vill jag fortsätta. Jag ska göra det tills jag orkar allt, tills det känns lättare. Efteråt vilade jag en stund innan jag fortsatte med att cykla, förbrände ytterligare 500 kalorier.
Efter träningen fick jag brutala cravings efter leverpastej. Så jag åkte till Statoil och köpte det. Heaven on a sandwich.
Hade svårt att somna men var egentligen för trött för att inte göra det. Det tog ett tag, men somna gjorde jag till slut. Halv sju ringde väckarklockan och jag drog återigen på mig träningskläderna och åkte in. Var med på en timmes indoor walking och efter det åkte jag raka vägen hem för att förtära några leverpastejsmackor framför ett efterlängtat avsnitt Dexter.
Jag hade tänkt åka till jobbet om ungefär 3 timmar. Innan dess tänkte jag faktiskt städa bilen, städa huset och bara försöka andas i den mån som går. Ordning runtom mig gör det lättare för mig att tänka och känna mig lugn inombords, sant äre. Skulle egentligen bara vilja lägga mig ner och sova, men med Five Finger Death Punch i öronen tror jag allt är möjligt! Egentligen var det tänkt att jag skulle åka till Mjölby över helgen men min chef på Cherry har gipsat handen så jag måste antagligen jobba på lördag. Det suger. Ganska hårt. Men vad gör man?
Vad gäller arbetet har jag kanske blivit lite bekväm, jobbar inte gärna mer än det som är schemalagt. Men har jag lediga dagar har jag oftast planer för dem också, vare sig det är att åka iväg eller ha en heldag i myskläder så är det fortfarande en plan. Jag fungerar som så att om något i planerna ändras så vill jag veta det i god tid. Sedan vill jag helst ta vara på de lediga helgdagar som jag får, för de är inte särskilt många. Det utesluter ganska många arbetstillfällen, egentligen. Skärpning, kanske? Om inte annat så har jag ju ändå jobbat över 220 timmar (jag vet, det var ett jävla tjat) föregående månad, så om den här månaden blir en 150-timmarsmånad kanske jag inte ska vara för hård mot mig själv, ändå. Så länge jag inte börjar whina så är det väl lugnt, egentligen.
Stundvis känner jag mig dessutom lite bortkommen. Har praktiskt taget bott hemma hos Martin i ja vad kan det vara, nästan två veckor? Att komma hem till Söle känns lite halvkonstigt, lite tomt, och jag har spritt ut mina grejer och har mitt liv i en väska. Jag kan ha lite svårt för den principen, jag vill ha ordning på allt och ha mitt livs centrum på ett och samma ställe. Jag känner mig lite hemlös, faktiskt. Har svårt att slappna av, på olika sätt, var jag än befinner mig. Till skillnad från tidigare känns det inte särskilt tungt, dock. Det enda som frustrerar mig är att det känns som att dagarna bara tickar förbi, och jag bara trampar vatten. Jag får aldrig något vettigt gjort, riktigt. Borde verkligen ta upp både fotograferingen och musiken som hobby igen. Få gjort det mest väsentliga på min att-göra-lista och sedan slänga skiten. Bara leva (ja, leva, inte beta av dagarna i slentriantillstånd). Skulle behöva lite mer konsekvens, lite mer trygghet i livets alla moment. (Framförallt behöva slappna av, inse att allt tar tid.) Men det är okej. Jag kommer dit.
Imorgon stundar vilodag. Jag behöver lite tid. Ensam. Inte för att jag vill ha det, men för att jag behöver det.
You gotta fight 'til it hurts and then you do it again!
förhållande
Det finns ingenting här i världen som har en sådan rå förmåga att ge mig mindrevärdeskomplex, så som att sätta mig in i rollen som någons flickvän. Prestationsångesten har visserligen gått från att viska fula saker i mina öron och riva på insidan av bröstkorgen till att bara flåsa mig i nacken och trampa mig på hälarna. Men ändå. Att vara en flickvän ger mig ångest på flera olika sätt, men med en gemensam nämnare.
Det som känns mest, det är rädslan för att inte leva upp till (vad jag tror är) hans standard. I början sa jag "jag förstår inte varför han la märke till mig, vi spelar inte i samma liga". Nu kan det undermedvetet och indirekt bekymra mig, hur lång tid det ska ta innan han lärt känna mig såpass väl för att inse det. Det gäller arbete, träning och intellekt, överlag. Eftersom vi har samma arbetsplats och det finns procentenheter på papper så är det äckligt lätt att jämföra. Han är duktig på sitt jobb (snabb, effektiv), har en god arbetsmoral och månadens bästa merförsäljning. Efter att vi blev tillsammans har jag gått från att ha en "bra dag" på 130%, till att vara missnöjd med att hamna under 200%. Det är ingen direkt tillfällighet. Vad gäller de två andra faktorerna så är jag bara rent generellt rädd för att han ska tycka att jag är dum, korkad, okunnig. Jag älskar att träna men jag har verkligen inte mycket kunskap inom området, så direkt när han (som gått utbildning till personlig tränare) blir involverad känner jag mig mer eller mindre illa tills mods. Rädd för att göra bort mig, vara dålig.
Jag är nog rent generellt rädd för att vara inte tillräckligt bra. Eller ta upp för mycket plats, om jag mot förmodan skulle be om något måste jag visa 10 gånger så mycket påkostad tacksamhet tillbaka för att känna att jag kompenserat upp det. Jag har en tendens att ge otroligt mycket av mig själv, höja andra till skyarna och lägga mig ner, platt och ovärdig. Och det läskiga är att sådant upptäcker jag oftast inte förrän i efterhand. Jag inser att jag ibland ursäktar hela min existens för att jag känner mig så otillräcklig, men kan helhjärtat och genuint känna att det är befogat. Och något måste få mig att landa, innan jag kan se det ur ett annat perspektiv. En gång slogs jag av tanken på att han i mina ögon aldrig kommer ha fel. Att jag ser upp till hans intellektuella nivå så pass mycket att jag vet att om vi är oense, så är det jag som har fel. Jag sa det till honom och han svarade att det lät som en fruktansvärt dum tanke. Jag vet, svarade jag. Det gör jag, men ändå inte.
En annan sak, som inte är särskilt skadlig utan snarare en intressant iakttagelse, är att jag tar efter väldigt mycket. Vi människor fungerar tydligen så, man knyter starkare samhörighet med de man tycker om. Vissa saker är jag medveten om att jag tar efter. Men, mycket av sakerna är jag säker på att jag skulle fortsätta ha som intresse/rutin/standard även om vi gick skilda vägar här och nu. När man umgås så pass mycket lär man sig mycket av varandra. Jag har t.ex. aldrig tyckt att science fiction varit någon höjdare, men insett att jag egentligen aldrig givit det någon chans förrän nu, och kan i dagsläget i min ensamhet sukta efter en film eller ett serieavsnitt i den genren.
Dessa tankar har jag haft lite, till och från i två månaders tid. Men det var inte förrän förra veckan som jag tänkte att det kanske vore värt att lägga fokus på. Jag hade nämligen köpt tre par nya skor, och när jag kom hem och tog av mig ett av de nyinköpta paren såg jag det här:
De påminner faktiskt mycket om hans skor. Inget medvetet drag från min sida, men mer eller mindre ett kvitto på att jag faktiskt tar efter. Det är lite genant, jag vet inte om motparten tycker att det är irriterade eller smickrande.
Kontentan är att i rollen som flickvän förlorar jag mig själv. Det finns naturligtvis två sidor av myntet, jag bryter inte bara ner min personlighet. Jag utvecklas, också. Jag lär mig saker, väldigt mycket faktiskt. Vare sig det handlar om att ge Doctor Who en ärlig chans eller att lära mig konfrontera, respektera, hantera och bara allmänt: leva nära en annan människa. Om man bortser från hur jag ibland förminskar mig själv (vi har naturligtvis haft några "let's agree to disagree"-moments och även om vi inte bråkat nån gång så har det funnits tillfällen då jag mentalt tagit ett steg åt sidan, för att samla tankarna).
Så även om jag behöver få en balans i mitt "du-är-värd-mer-än-jag"-tänk så har jag någonstans funnit mig själv i att jag inte längre är extrem åt andra hållet i mitt bemötande av andra människor, vilket jag ofta varit tidigare i mitt liv.
Jag lyssnar på honom, och jag litar på honom. Jag ska bara lära mig att lyssna respektive lita på mig själv också, istället för att lägga mitt liv, mina tankar och åsikter i hans händer. Det är svårt att se klart i stridens hetta, det vet vi alla. Även om mitt självförtroende (bevisligen) inte är det bästa så värderar jag min självinsikt. Jag är medveten om att det finns tillfällen då den saknas, vilket paradoxalt nog stärker den och gör den mer närvarande.
Den här texten är lite halvtung skrivning. Hade jag varit utomstående hade jag känt frustration över att någon annan har så låga tankar om sig själv. Sanningen är att jag tror inte jag har det, egentligen. (Tankarna är överhuvudtaget inte väldigt påtagliga, men det stör mig att de stundvis finns överhuvudtaget.) Det är mest ett tankemönster som måste brytas, en liten osäkerhet som i hjärnan på fel person (i det här fallet jag, som tänker sönder allt i hela världen) eskalerar och långsamt sätter sina spår. Den kommande tiden ska jag fokusera på mig, vad jag behöver göra för att bli mer självständig och inte lika beroende, inte underkastad (framförallt inte hungra så mycket efter bekräftelse). Det kommer bli roligt. Utmanande. För jag måste påminna mig om att det inte får slå över och gå åt andra hållet, igen. Mitt förra "projekt" var att se till att jag lär mig ta itu med saker som måste göras. Det gick bra, jag har nog aldrig varit så effektiv som jag är nu för tiden. Jag är bra på sånt, att omvända tankar och därefter mitt agerande och på så vis påverka mitt mående. Jag har insett att vi aldrig faller offer för andra, vi gör oss till offer i vissa situationer. Först när vi accepterat det, att vi har makten över våra egna liv, vårt mående och våra tankar, då är det faktiskt löjligt enkelt att ändra på ja.. vad som helst.
Jag är min egen. Just nu deltar jag i ett projekt som är vi. Den enda jag säkert kommer leva med hela mitt liv är mig själv och allt annat är bara tillfälligt, egentligen. Första prioritet är att se till att jag mår bra, så jag kan bidra med en lycklig halva till enheten (du kan inte göra någon annan lycklig om du är olycklig själv) och sedan gå hel ur den, när/om tiden kommer. Ingen människa mår bra av att underkasta sig någon annan. Det kan kännas tryggt så länge man står bredvid varandra men så fort man är ensam saknar man allt vad personlig integritet heter och kommer bara känna sig ännu mindre, och falla för allt. Söka efter substitut, nya stöttepelare. Antingen ägnar jag mitt liv åt att ständigt springa efter andra som kan identifiera mig, eller så går jag med huvudet högt och bara.. det här är jag.
Jag har egentligen bara två riktlinjer.
1. Allt jag gör, gör jag för att det nu eller senare, direkt eller indirekt, gynnar mig själv.
2. Om något är jobbigt, gör det bara. (Välja det som är rätt framför det som är lätt.)
Det blev en lång och ganska flummig utläggning. Nåväl, det var ganska skönt att få ventilera tankarna lite.
never surrender
Galet. Jag lovade mig själv efter första gången att jag aldrig mer skulle dygna mellan ett natt- och ett morgonpass. Fjärde gången nu. Wohoo!
Mjapp. Sist gång jag skrev peppade jag inför brytningspunkten på min ledighet. Det blev en bra arbetsdag. Väldigt bra, faktiskt. Trots att jag bara hade fyra timmars sömn i bagaget. Fick en merförsäljning på 207% också, nöjd tjej. Jobbade litelitelite längre än planerat men var galet glad och energisk ändå.
Det är nämligen som så att natten till igår fick jag en liten syster! När jag fick mms:et av farmin blev jag så glad att jag började gråta och ringde direkt upp Angelika. Eftersom jag grät plus att det var dålig mottagning så hörde hon inte vad jag sa och blev förskräckt för hon trodde det hade hänt nåt. Ja du har ju fött barn, haha. Blev väldigt lycklig i hjärtat, har dock inte träffat den lilla plutten än.
När jag slutat jobbet träffade jag dessutom min låg- och mellanstadielärare för första gången på flera år. Pratade en stund och det var verkligen jätteroligt. Åkte sedan hem till Martin där vi åt pizza framför lite Lie to Me och sedan kraschade jag tidigt. Väldigt tidigt. Som kompensation väcktes jag av mobilen relativt tidigt sedan, då det blivit ett missförstånd och jag började jobba tio och inte tre, som jag trodde. Hade grymt dåligt samvete men ja.. Vad gör man. Arbetsdagen gick fort och när den var avklarad tog jag tillfället i akt att utnyttja det faktumet att lönen ramlade in på kontot idag. Bajslön. En annan som jobbade 40 timmar mindre än jag fick ut lika mycket. Sucks to be me.
Skämt åsido, är ändå rätt nöjd över att jag fick ihop över 200 timmar bara på Max. Det skulle ju klirrat mindre i kassan om jag jobbat mindre, även om resultatet inte var helt strålande liksom. (Snillet spekulerar liksom. Hej.) Anyhow, fick köpt tre par skor och ett par tofflor. Sjukt metal alltihop. Besökte även GameStop och såg att Marcus jobbade, han som sålde PS3:an och sjuuuukt mycket spel till mig. Det blir alltid så dyrt att stanna och prata med honom, haha. Inget undantag den här gången! Hängde där ett tag och fick köpt två spel och förhandsbokat nya Bioshock, Borderlands 2, Castlevania 2, Dishonored, God of War 4, Tales of Xillia och The Last of Us. Billigt, nej. Awesome, ja. Handlade sedan lite mat och annat och åkte snabbt till jobbet sedan. Lämnade en lapp hos Martin där jag skrev att jag köpt pizza och att det fanns Budweiser. Kände mig som den där awesomeiga flickvännen som alla stereotypiska killar önskar sig. (Eller?)
Hade en bra arbetsnatt (kaffe är min bästa vän) och är nu hemma hos Martin för att om ungefär en timme åka till jobbet. Hade tänkt städa men insåg att jag antagligen skulle störa en annan som är mänsklig nog att sova. Så jag har suttit och stirrat in i en vägg. Jag är världens mest otåliga person men ändå bäst genom tiderna på att bara slösa tid. Jag kan verkligen få timmar att gå genom att bara sitta och stirra och typ, sluta tänka. Det är den delen av mig som gör mig gryyyymt ineffektiv stundvis. Men nu är jag glad att den finns, vågar knappt röra mig ifall jag skulle störa skönhetssömnen i rummet intill.
Efter att ha köttat två pass på en dag fortsätter jag med ett öppningspass. Mellan 17.30 och 20.00 imorgon måste jag sova och sedan stundar ytterligare ett nattpass. Hemma klockan 04.00 och klockan 08.00 stämplar jag in igen! Har ingen aning om hur jag ska överleva fyra pass på två dagar med två och en halv timmas sömn. Problemet är att om jag går och lägger mig efter nattpassen finns det inte en chans att jag ens vaknar av väckarklockan två och en halv timme senare. Men det grer sig! Någon kommer ju sova fantastiskt på söndag i alla fall. Jag har skrivit det på facebook men jag skrev det här också, betrakta mig som död tills måndag.
Ny ska jag äta frukost! Yoghurt med äpplebitar och allbran. Nam.
knife called lust
Min egna långhelg är nu officiellt över och det har varit så obeskrivligt jäkla välbehövligt så ni anar inte. Jag insåg det inte förrän nu, hur mycket jag skulle uppskatta den här ledigheten. Jag har en motstridig känsla i kroppen, den som man har en sista dag på semestern typ. Den där "åh-nej-jag-vill-inte-tillbaka-till-vardagen-känslan". Men när jag tänker efter så kommer ju ingen större förändring att ske, nu kommer jag ju jobba igen vilket jag tycker är roligt (även om man blir väldigt bekväm av att vara ledig en längre period) och tiden som är mellan jobben kommer ju se ut som den gjort de senaste dagarna. Göra roliga, avslappnande saker.
Frihet. Det är fint. Och att ändå ha en ryggrad i planeringen, dvs. ett jobb där man måste vara produktiv och göra rätt för sig. Men mellan de gångerna får man göra precis vad man vill. Det är en sjukt tilltalande tanke. Får mig att känna mig väldigt nöjd med livet.
Funderar på att slänga min milslånga lista på saker att göra. Den ger mig ingen ro, det finns inte en chans att jag kan slutföra den någonsin, med tanke på att den fylls på hela tiden. Vad kan hända? Allt viktigt lär jag ju komma ihåg i alla fall. Ska faktiskt fundera på det, är det något som gnager mig dagligen så är det den där listan. Måste bara komma underfund med varför jag kastar den, om det är för att jag ger efter för min lathet eller i trots mot mina tvångstankar.
Fyra dagar hos min fantastiska pojkvän. Iförd myskläder har jag endast städat lite, sett på serier och främst spelat sjukt mycket GW2. Ungefär sju-åtta timmar om dagen. Gått upp 12:00 varje dag. Ibland får man göra så. Har känt mig så himla vuxen och mogen, ironiskt nog med tanke på det huvudsakliga tidsfördrivet. Ikväll städade jag, tog en dusch och tände lite ljus. Sedan kom Martin hem och vi åt mat framför Lie to Me. Det känns mer och mer som att jag flyttar in och jag mer eller mindre väntar på bakslaget, saker och ting går alltför bra nu. Fram tills dess tänker jag bara njuta av det och hoppas att alla parter är nöjda.
Nä, om 4 timmar ringer väckarklockan. Dags att sova så jag orkar kötta på Max imorgon. Martin sitter och spelar och på min begäran ska jag somna till det ljudet. Det är mysigt.
Livet är bra. Jävligt bra.
brand new day
Cha cha bloggen!.. Erhm.
Jag har avverkat min tredje lediga dag och jag mår som en gud! Det slog mig först nu hur mycket jag verkligen jobbat i augusti. 220 timmar. Helt galet. Och på fredag ramlar lönen in. Det gör ju inte ont, måste jag säga.
De här dagarna har jag gjort absolut ingenting. Tog mig igenom lördagens dubbla pass utan vidare komplikationer, packade ner lite livsnödvändigheter i en påse och styrde min kos mot Martins hus. På söndagen var han också ledig och jag hade en väldigt bra dag. Vi var iväg för att handla inför ett initiativ jag tagit till att baka kanelbullar. Vi lyssnade på dramatisk musik (Two steps from hell) och tog oss an uppgiften med stort engagemang. Det var riktigt roligt! Fick så sjukt mycket deg över så vi improviserade fram lite andra hallon- respektive äppelmosfyllda skapelser. Det blev bra.
De här andra två dagarna har han jobbat stängning, vilket passat bra eftersom det inneburit att vi kunnat umgås innan och att jag sedan fått hela dagen för mig själv. Jag har spenderat båda dessa dagar i hans hus och det enda jag gjort är att städa (ja, jag finner faktiskt någon slags tillfredsställelse i det) och att spela Guild Wars. Inga krav. Inga måsten. Bara göra vad jag känner för och på kvällen fått sällskap, framför några avsnitt av någon serie.
Var för övrigt på ett möte med Cherrygänget idag. Strömstad ska bli ett eget distrikt så vi fick lite info om det. Måste säga att jag känner mig mer och mer motiverad till att fortsätta. Förr har det varit väldigt svajigt men nu känns det mer lovande. Det är skönt.
Imorgon ska jag ta en fika med en vän på kvällen. Annars har jag inget annat inplanerat. Glida runt i min onepiece, städa (snygga till, rättare sagt), laga mat och spela GW2. Jag älskar att vara här.
vultures
Saker och ting är vänt lite uppochned och ut och in och ruskats om fast tvärtom. Har åkt emotionell berg-och-dal-bana hela dagen. Jag har stött på det ena bakslaget efter det andra. Damn you, premenstruellt syndrom.
Hade en jättebra gårdag. Slog återigen min personbästa merförsäljning, hade 211% på 80 mål. Nu börjar det likna något! Efter jobbet åkte jag hem till Martin och hade egentligen för avsikt att städa och diska men hamnade framför datorn istället. I didn't see that one coming. At all. Drog på mig en av hans tröjor, burrade ner mig i stolen med ett täcke, tangentbordet i knät samt en flaska PepsiMax och en 250-grammare Marabou inom räckhåll när jag tog mitt livs andra omgång Guild Wars 2. Jag förstår mer och mer av det där spelet nu. Det är kul. Timmarna rann iväg tills tidigare nämnda herre anlände och vi tog oss igenom några avsnitt Lie to Me. Det var ganska längesedan jag såg den serien. Den är ju så fruktansvärt bra! Hade en väldigt mysig och framför allt rolig (ni vet, på ett haha-igt sätt) kväll som kanske slutade lite väl sent. Runt halv fem på morgonen. Vaknade fyra timmar senare och drog mig upp ur sängen för att förbereda mig inför ännu en dag i paradiset. Ja, tillåt mig att vara sarkastisk. Max är bästaste bästa, men idag var en tung dag.
Åkte in en timme tidigare än schemalagt eftersom det ansågs behövligt. Ett av det första som hände var att bandyturneringen i Bollnäs kom på tal. Jag hade gärna velat följa med men fick veta att det inte kommer bli så. Det tog lite hårdare än det borde gjort. Besvikelsen var så total att jag kände mig alltmänt likgiltig inför precis allting. Var ändå glad över att få stå i kassan, då är det lätt att stänga av tankar och bara fokusera på arbetet. Vara trevlig mot andra, det kan hjälpa mer än man tror. PMS:en gjorde sig hörd och tillslut kände jag mig gråtfärdig. På rasten satte jag mig i omklädningsrummet och bara släppte ut allt, grät som ett barn i 7 minuter närmare bestämt, innan jag torkade tårarna, tog mig samman och gick ut för att äta mina pommes frites. Sedan var allt bra igen. Det är rätt skönt, när jag känner mig bekymrad funkar det oftast att bara få ladda ur för att sedan ha det avklarat, mer eller mindre. Bryt ihop och kom igen.
Under resten av arbetsdagen steg mitt humör sakta men säkert (tack, arbetskamrater) och en av mina sista beställningar var på 577 kronor och med en merförsäljning på 325 procent. Inte. Dåligt. Efter jobbet handlade jag lite och åkte åter hem till Martin. Tog tillfället i akt att få utnyttja mitt svaga tillstånd och ladda ur mig ännu mer, så i bilen på väg dit lyssnade jag på musik som påminner mig om Lekaco. Grät lite. Jag saknar dig, kusen.
Vi ägnade kvällen åt att äta bacon och ägg (probably the greatest ever made!) framför några avsnitt Firefly och lite Lie to me. Det var så skönt att få känna att det verkligen var fredagskväll och bara mysa. Rätt som det var ringde mobilen, min chef från Cherry. Det hade krisat sig och de behövde någon som jobbade. Omedelbums. Sjukt otaggad (fullkomligt hatar sådana ändringar i planerna, jag har inget emot att jobba men jag vill veta det långt i förväg) sa jag att nej tyvärr, jag tror inte jag orkar/vill det. Eftersom hon visade så mycket förståelse för det och varken tjatade eller bönade och bad om att jag skulle jobba fick jag dåligt samvete när vi lagt på. Bryderiet intog sin position i hela kroppen och efter mycket intensivt funderande bestämde jag mig för att ta det ändå. Stunder som de vill jag bara att andra ska fatta beslutet åt mig.
Det tog emot äckligt mycket att åka därifrån i all hast, jag som hade en chill kväll i gärningen. Men jag peppade och tänkte positivt och snart var ju passet avklarat och det dessutom med dubbla lönen (3 x 2 timmar, lättförtjänta pengar egentligen). Och jag överlevde. (Samt träffade Terry för första gången på evigheter, blev så himla glad!)
Har de senaste dagarna kommit till insikt med lite saker. I really need to get my shit together. Jag har blivit världens bitterfitta som klagar på allt. Allt. Dessutom är jag så sjukt osjälvständig. Och lite feg i att säga ifrån.
Så det är mitt nya projekt. Jag måste slå mig lite lös från allt som jag låter mig bero på och jag måste börja bita ihop lite mer. Har ordet warrior ekandes i huvudet och tänker att det är snarare så jag vill att folk ska se mig, än vad jag framstår som nu när jag bara whinar för allt. Kvällen var en riktig utmaning men jag tycker det gick bra. Jag till och med tappade en hundralapp någonstans men har lyckats hålla skenet uppe. Trots alla negativa känslor som pulserat genom min hjärna idag. Well done!
Imorgon stundar två pass. Ska upp om tre timmar och påbörja processen. Men på söndag. Då är jag ledig. Sjukt ledig. Galet ledig. Om 22 timmar tar jag långhelg!
far from heaven
Idag är en sån där dag då jag bara vill ursäkta hela min existens. En bitterljuv känsla, om än lite tyngre. Så, förlåt för idag.
Gårdagen var ingen höjdare faktiskt. Fick storstädat hela huset och tagit itu med all tvätt, vilket i och för sig inte är helt fel. Börjar återfå min förmåga att ta itu med sådana saker. Åkte in till sjukhuset och det tog en evighet verkligen. Läkaren skulle kolla mina njurar och slog mig lite lätt på ryggen. Det bara ilade i hela kroppen och det fanns inte en chans att hålla tillbaka tårarna. Det gjorde så fruktansvärt ont resten av dagen, att åka bil var en riktig plåga och att ligga i sängen på mage var det enda som kändes överkomligt. Hade tydligen feber också, jag är så konstig för jag märker sällan sånt. När jag hade 39 grader sist märkte jag att jag kände mig lite hängig men kände mig inte riktigt kass förrän några timmar efter att jag kollat tempen.
Så gårdagen var inte av det roligaste slaget. Martin tog hand om mig i den mån jag var mottaglig och inte drunknade i min självömkan. Bortsett från smärtan så var det en mysig kväll. Dock somnade jag och fick så fruktansvärt dåligt samvete, då det egentligen var sagt att han skulle köra hem mig den kvällen eftersom det passade bäst. Klockan sju på morgonen vaknade jag av smärtan i ryggen och var så fruktansvärt törstig. Smög obemärkt ut och fick skjuts hem.
Väl hemma har jag bara suttit och degat. Haft dåligt samvete över att jag våldgästade Martin när det egentligen var bestämt annat, särskilt eftersom han tagit hand om mig så väl den dagen. Kände mig sämst. I hela världen. Hade en massa timmars dötid innan jobbet men ville verkligen inte göra någonting.
Så nu ska jag göra mig i ordning och åka till jobbet. Eller ja, träffa Martin en stund innan. Försöka att inte be om ursäkt för många gånger. Inte tycka för synd om mig själv och inte känna efter i ryggen för mycket.
Det är inte lätt, alltid.
seasons end
Intressant natt. Satt uppe och nostalgitrippade i sex timmar. Jag är så fascinerad av det förflutna, "tänk om jag visste då vad jag vet idag". En häftig känsla.
När klockan blev sju på morgonen kändes det meningslöst att gå och lägga sig, bara för att sova bort halva dagen sedan. Så jag la mig på sängen för att bara blunda en stund, och jag lyckades faktiskt. 30 minuter senare gick jag upp igen. Satte igång en maskin tvätt. Ringde vårdcentralen för att få en ny tid, ringde Nordea (sitter lite i skiten rent ekonomiskt, måste sluta låna ut pengar som jag inte får tillbaka, grumpyface) och förde över pengar från mitt sparkonto för att kunna betala de sista fakturorna. Ringde även kiropraktorn för att ställa några frågor, ringde ToppHälsa angående min prenumeration och framför allt så tog jag kontakt med en kille i en annan del av Sverige, för ett framtida än så länge hemligt, litet projekt. Sistnämnda kommer bli awesome.
Allt detta innan klockan nio. Nu ska jag se till att få dammsugit här inne och byta tvätt i maskinen. Måste in till stan men har för tillfället ingen bil, så Martin har lovat att skjutsa mig. Men jag tror inte han är vaken ännu. Det är nog lika bra, ska försöka få så mycket som möjligt gjort nu så jag kan ta det farligt lugnt ikväll. Kommer antagligen vara fruktansvärt trött.
Efter min lilla nostalgitripp inatt blev jag för övrigt så sjukt sugen på att börja fotografera ordentligt igen. Det var ju en så stor del av mig. Ska nog sätta mig med lite böcker senare idag och se om jag kan få lite inspiration och motivation!
monster
Dagen till ära hade jag ju tänkt bo i min onepiece framför datorn tillsammans med diverse onyttigheter. Vaknade vid nio och allt verkade så lovande. Martin, som somnat betydligt senare än jag, sov fortfarande och jag ville varken åka därifrån utan att säga hejdå eller väcka honom. Men det spelade ingen roll, jag hade ju hela dagen på mig, mer eller mindre. Så jag låg och grejade med mobilen och halvslumrade till klockan var runt tolv. Då gick jag ut och satte mig i solen och lyssnade på mysmusik. Det var så varmt och skönt, riktigt sommarväder. När han väl vaknat åt vi frukost framför Firefly. De ringde från sjukhuset och ville att jag skulle komma in med ganska kort varsel. I samma veva skickade Emma sms och frågade om jag ville äta ute med henne. Stressen blev snart ganska påtaglig. Rev dessutom ner en utav mina favoritljusstakar som gladeligen gick i tre bitar (det går bra nu). Emma var snäll och följde med mig på mina ärenden och vi åt mat på Park. Det var så mysigt. Välbehövligt. I fetstil. När vi skulle åka hem saknade jag min mobil och jakten påbörjade. Hela min värld stannade upp, jag skämtar inte. Om jag skulle tappa bort min mobil skulle jag antagligen lägga mig ner och självdö. Hittade den i alla fall, trots allt.
När jag kom hem var klockan halv sju och jag kände mig smått besviken över hur dagsupplägget blivit, förutom restaurangbesöket med Emma då, som var mer än en välkommen impulsgrej. Men istället för att chilla hade jag fått stressa och spendera dagen med att pissa i muggar och sitta i väntrum. Behövde göra något. Så jag tog med min lillebror på en kort och spontan tur till Nordby. Bara för att göra något annat än att sitta hemma och sura, typ. Det var kul.
Kom hem och kollade ett avsnitt Dexter. Städade dessutom mitt hus, det var verkligen dags. Dock så har jag börjat känna av en brutal smärta i ryggen, antagligen är det njurarna som indikerar om att jag fått njursten. När jag var på sjukhuset sa läkaren att urinprovet hade förskräckliga värden och dessutom innehöll blod. Ni vet, den typen som inte bör vara där. När han frågade om jag kände någon smärta i njurarna sa jag nej men insåg sedan att jag sedan två dagar tillbaka klagat på en smärta i ryggen, som jag beskrivit som "ryggskott fast på höger sida istället för i mitten". Under dagen blev den tio gånger värre och nästintill outhärdlig. Så större delen av kvällen spenderade jag i sängen. Gråtandes. Ska ringa vårdcentralen det första jag gör imorgon.
Hade dessutom gått och åmåt mig över ett möte med cheferna på Cherry imorgon. Jag ville så gärna ha en helt ledig dag, utan tider att passa, ställen att åka till och folk att klä upp sig för. Så jag har beklagat mig jättemycket över den förlorade tisdagen och skickade ikväll ett sms till Jessica och förklarade läget med min rygg och att jag gärna ville hoppa över de delarna av mötet som inte var direkt relevanta för mig, om det blev värre. Till svar fick jag att jag skulle krya på mig men att mötet inte var förrän nästa vecka. Jag vet inte vad som var mest övervägande, frustrationen över att jag tagit fel på vecka eller glädjen över att jag får en helt ledig tisdag ändå.
Ska försöka sova nu. Har nog mycket att ta itu med imorgon, min lediga dag till ära.
(Ikväll brände jag upp det sista som fanns kvar. Det lämpar sig inte nu. Det kommer det aldrig göra.)
beautiful people
Jobbade på Skagerack ikväll. I vanliga fall brukar det vara ganska dött de första timmarna, och eftersom det var bartömning på Pråmen ett stenkast ifrån så var det liiiiite dödare, om möjligt (död, dödare, dödast). Jag satt med mobilen, vilket man egentligen inte får, men ska jag överleva fyra timmar utan något att göra så.. Ja. I vilket fall, satt och kollade igenom min Facebookhistorik. Då har man bra lite att göra.. Nåväl, läste i alla fall en massa inlägg och konversationer av och med mina vänner. Blev helt varm inombords, jag har så otroligt fina människor runtom mig. Familj, klasskamrater, arbetskamrater, internetvänner. Kände mig så otroligt kärlekskrank att jag inte riktigt visste var jag skulle göra av mig själv. Ville skriva till alla och berätta för dem hur jävla bra de är. So I did.
Hade en grym arbetsdag. Igen. Bartömningen på Pråmen blev inte av igår och det var nog lika bra det. Min kära berättade för mig häromdagen att han hade en idé om ett projekt vi skulle genomföra. (Drumrolls..) Han tyckte att jag skulle prova MMORPG. Jag har så gott som noll erfarenhet av den typen av spel och det jag väl sett har bara varit förvirrande. Så jag gav det en chans. På morgonen när han åkt och jobbat satte jag mig vid hans dator och provade att spela Guild Wars 2. I början kändes allt bara så intetsägande och svårt. Väldigt. Men efter en stund lossnade det och jag spelade i tre timmar innan jag var tvungen att åka till jobbet för att ta mig an ett stängningspass. Den fredagskvällen blev det ingen Pråmen, jag åkte hem till Martin istället. När han gjorde ett tappert försök att sova satt jag och spelade i två timmar till innan jag begav mig mot drömmarnas land.
Gick upp tidigt och tog mig till jobbet. Köttade i kassan och lyckades skrapa ihop en helt okej merförsäljning. Blev återigen slagen med stor marginal men hade å andra sidan nästan tre gånger så många sålda mål. (FYI: ju fler mål desto svårare att få hög procent, för er som inte vet vad jag pratar om. Jag är så nördig. Och töntig.)
Imorgon stundar en sista kraftansträngning innan jag är ledig några dagar. Två, närmare bestämt. I've got some great plans. Måndagen tänker jag ägna åt att ta itu med några få måsten (kanske få tummen ur och ringa vårdcentralen, vore ju bra att bli av med den misstänkta urinvägsinfektionen, att hinka i sig en liter tranbärsjuice om dagen funkar bevisligen inte) i form av räkningar, tvätt och städning av huset men efter det ska jag bo i min onepiece och återuppleva lite gaming memories med cola och pan pizza. Och spel, naturligtvis. Av något slag. My dark passenger has awakened. True story. På tisdagen tänker jag inte heller göra många knop. Ska bara njuuuuta av ledigheten.
Satt på jobbet och när gästernas lust att spela lyste med sin frånvaro hade jag tid att drömma mig bort. Till verkligheten, allt som jag kommer göra under den närmaste tiden. Alla jag kommer umgås med. Allt kul vi kommer göra. Satt där och bara log. Jättestort. Det var så roligt att jobba när jag kände mig så.. Ja, lycklig. Får en pirrande känsla i magen av att tänka på livet. Det är livsglädje. (Kom och krama mig!)
Mitt upp i det höga tempot idag kom min fina, vackra, älskade vän Emma fram, som en skänk från ovan och utan att säga något sträckte hon fram en låda punschrullar med en lapp på. Den uppmanade mig att andas. Och påminde mig om hur fantastisk hon är. Jag blev så glad att jag fick först anstränga mig för att hålla tillbaka och sedan smita undan för att släppa ut några glädjetårar. Jag älskar dig.
