Change of Seasons

Det känns lite som att jag ska dö. På ett bra sätt.

Vad kan man säga? Jag är så glad att jag blivit lite mindre mänsklig i vad gäller att återhämta mig från jobbiga perioder, förr i världen var min kropp inget annat än en maskin som gjorde det som plikten begärde. Skulle jag jobba 12 dagar i rad gjorde jag det, utan att känna av någon större trötthet efteråt. Skulle jag klara mig på två timmars sömn en natt, ja då gjorde jag det. Sedan slog det mig som en blixt från klar himmel, en arbetsdag gjorde att jag kände mig helt slut och jag var konstant trött och behövde myyycket sömn. You know the drill. Sakteliga känner jag hur jag tar mig tillbaka till tidigare tillstånd, jag tänker inte på att känna efter. Så då märker jag inte tröttheten. (Då menar jag den där innerliga känslan av att vara utmattad, inte den "nu-är-klockan-mycket-sömnigheten". Är jag trött så somnar jag direkt.)

Min idiotarbetarhelg var lite småtuff. Jag jobbade fyra pass under en och samma vakna period, var vaken i 44 timmar. Sista nattpasset trodde jag skulle gå åt skogen (jag HAR ju faktiskt somnat mitt i ett spel, ingen trevlig grej) men jag höll mig pigg och galet peppad fram tills klockan två ungefär, då jag kände tröttheten springa ikapp. Men jag piggnade till tack vare glada och livade gäster. Det var roligt. Sov hos Martin och det tog mig ungefär en timme att somna. Hur är det möjligt? Dagen efter skulle jag egentligen varit på plats på jobbet klockan åtta (var hemma fyra) på morgonen men jag vaknade inte. Adis hade lovat att ringa och det gjorde han, 8 gånger närmare bestämt. Till slut fick han ringa Martin som i sin tur fick komma in och väcka mig. Med samvete svart som sot åkte jag in till jobbet, men Adis försäkrade mig om att min försovning var till nytta, då jag fick sova lite mer och de ändå klarat öppningen. Det var en lång dag.

Det känns som att det var så sjukt längesedan, men det var bara fem dagar sedan. Galet. På måndagen efter skulle jag egentligen jobbat stängning men eftersom Martin var ledig och hade lite ärenden jag ville följa med och uträtta så hade jag för avsikt att byta så jag jobbade onsdag istället. Jag hittade ingen att byta med men Adam ville ha passet så jag gav honom det. Gick miste om några timmar men det fick gå.

Söndag kväll kraschade jag tidigt. Mycket tidigt. Glömde sätta alarm inför mitt kiropraktorbesök men vaknade (tack, någon högre makt) ändå runt åtta. Gjorde mig i ordning och åkte in till stan. Blev väldigt glad, det verkar som att mina knän är mer eller mindre återhämtade och får nu träna igen. Han sa åt mig att cykla kunde vara bra (lycka!) för att strama till muskler och leder och allt som är, och sedan är det främst styrketräning för rumpa, lår och mage som gäller. Min glädje var total. När jag var färdig där visade det sig att jag hade fått parkeringsböter. Min första, faktiskt. 700 spänn för att jag kom ifrån andra hållet, gjorde en U-sväng och på så vis missade en skylt om att på måndagar mellan 9 och 11 får man inte stå där. Förjäkligt.

Träffade bästaste bästaste bästaste (!) Ellen och vi åt frukost på Kaffedoppet. Det blev en dyr morgon för mig, haha. Satt där och bara tjötade och skrattade och mådde bra innan vi tog en superkort sväng till Nordby. Jag hade i gärningen att ta mig till gymmet för första gången på evigheter och ville peppa mig själv, fira lite, med att köpa ett par nya shorts. So I did! (Och ett par svingoa mjukisbyxor. Mm.)

Åkte hem till Martin igen. Jag tog en dusch och snyggade till mig och sedan åkte vi in till stan. Igen. Åt lunch respektive frukost på Backlunds. (Som sagt, en dyr dag.) Vi uträttade lite ärenden innan vi begav oss mot, bambabaaaaam: Westcoast! Dagen till ära plågande han mig ganska häftigt. En övning var så fruktansvärt jobbig att jag kände hur min energi hamnade på noll, det fanns verkligen ingenting mer att hämta. Häftig känsla, egentligen. När vi sedan var klara ställde jag mig i omklädningsrummet och grät. Ja, grät. It's official. He made me cry.

Handlade sedan lite mat som vi förtärde framför någon serie, Lie to Me säkert. Det var en brutal dag. Dagen efter jobbade han och jag ägnade dagen åt att spela GW2 och på kvällen var jag med på ett pass bodypump och cyklade sedan av mig inte mindre än 1000 kalorier. Väl hemma sedan skulle jag vara schysst och ta hand om vår tvätt, men tvättmaskinen fuckade ur så snart hade vi vatten över hela badrumsgolvet. Kul. (Sinnelagsetiker är vi allihopa!) Onsdagen såg praktiskt taget likadan ut. Jag satt och spelade halva dagen (lagade fiskpinnar och potatismos också, haha) och funderade på om jag skulle träna. När man sitter där och är så inne i spelet, lockar det inte jättemycket. Hade världens beslutsångest innan jag i sista stund singlade slant. Det är ett bra sätt att fatta obetydliga (naturligtvis) beslut på. Om du inte vet vad du vill så lär du märka vad du hoppas på när myntet är i luften, om inte annat så vet du om du känner dig lättad eller besviken när du ser resultatet. Och känner du ingenting, nä då har beslutet ändå blivit fattat liksom. När jag såg kronan komma upp och det innebar att jag skulle träna fylldes kroppen av glädje och lite jävlaranamma och jag insåg direkt att det var vad jag egentligen ville, mitt under allt dataspelsnördande. Så jag skyndade mig in till stan och han precis i tid för ett pass med kettlebells. Det hade jag aldrig provat förr, men det var roligt! (Lite läskigt dock med folk som står bakom dig och svingar med 12-kilosklot, särskilt när man själv känner handsvetten tränga fram genom porerna och göra greppet lite halvpålitligt..) Efteråt cyklade jag. 500 kalorier. Under tiden jag cyklar sätter jag ihop en lista - warrior - med en massa bra peppmusik. Asnajs.

För första gången på väldigt länge åkte jag hem, till Söle. Kvällen blev kort, läste lite och skrev sedan tidigare megainlägg om det där med att vara i ett förhållande. Dagen efter, igår that is, stundade jobb och efter det skyndade jag mig in till gymmet för att vara med på ett pass X-fit. Fy. Fan. Jag visste inte ens vad det var för något och intet ont anande tog jag mig an uppgifterna med engagemang. Den första gången i alla fall. Det var så brutalt jävla jobbigt att jag bara ville dö. Men hon som höll i passet var helt grym, personlig tränare så det skriker om det. Bokstavligt talat. Sadist. Men sjukt duktig var hon, det var häftigt. Egentligen kändes inte X-fit som min grej, men just därför vill jag fortsätta. Jag ska göra det tills jag orkar allt, tills det känns lättare. Efteråt vilade jag en stund innan jag fortsatte med att cykla, förbrände ytterligare 500 kalorier.

Efter träningen fick jag brutala cravings efter leverpastej. Så jag åkte till Statoil och köpte det. Heaven on a sandwich.

Hade svårt att somna men var egentligen för trött för att inte göra det. Det tog ett tag, men somna gjorde jag till slut. Halv sju ringde väckarklockan och jag drog återigen på mig träningskläderna och åkte in. Var med på en timmes indoor walking och efter det åkte jag raka vägen hem för att förtära några leverpastejsmackor framför ett efterlängtat avsnitt Dexter.

Jag hade tänkt åka till jobbet om ungefär 3 timmar. Innan dess tänkte jag faktiskt städa bilen, städa huset och bara försöka andas i den mån som går. Ordning runtom mig gör det lättare för mig att tänka och känna mig lugn inombords, sant äre. Skulle egentligen bara vilja lägga mig ner och sova, men med Five Finger Death Punch i öronen tror jag allt är möjligt! Egentligen var det tänkt att jag skulle åka till Mjölby över helgen men min chef på Cherry har gipsat handen så jag måste antagligen jobba på lördag. Det suger. Ganska hårt. Men vad gör man?

Vad gäller arbetet har jag kanske blivit lite bekväm, jobbar inte gärna mer än det som är schemalagt. Men har jag lediga dagar har jag oftast planer för dem också, vare sig det är att åka iväg eller ha en heldag i myskläder så är det fortfarande en plan. Jag fungerar som så att om något i planerna ändras så vill jag veta det i god tid. Sedan vill jag helst ta vara på de lediga helgdagar som jag får, för de är inte särskilt många. Det utesluter ganska många arbetstillfällen, egentligen. Skärpning, kanske? Om inte annat så har jag ju ändå jobbat över 220 timmar (jag vet, det var ett jävla tjat) föregående månad, så om den här månaden blir en 150-timmarsmånad kanske jag inte ska vara för hård mot mig själv, ändå. Så länge jag inte börjar whina så är det väl lugnt, egentligen.

Stundvis känner jag mig dessutom lite bortkommen. Har praktiskt taget bott hemma hos Martin i ja vad kan det vara, nästan två veckor? Att komma hem till Söle känns lite halvkonstigt, lite tomt, och jag har spritt ut mina grejer och har mitt liv i en väska. Jag kan ha lite svårt för den principen, jag vill ha ordning på allt och ha mitt livs centrum på ett och samma ställe. Jag känner mig lite hemlös, faktiskt. Har svårt att slappna av, på olika sätt, var jag än befinner mig. Till skillnad från tidigare känns det inte särskilt tungt, dock. Det enda som frustrerar mig är att det känns som att dagarna bara tickar förbi, och jag bara trampar vatten. Jag får aldrig något vettigt gjort, riktigt. Borde verkligen ta upp både fotograferingen och musiken som hobby igen. Få gjort det mest väsentliga på min att-göra-lista och sedan slänga skiten. Bara leva (ja, leva, inte beta av dagarna i slentriantillstånd). Skulle behöva lite mer konsekvens, lite mer trygghet i livets alla moment. (Framförallt behöva slappna av, inse att allt tar tid.) Men det är okej. Jag kommer dit.

Imorgon stundar vilodag. Jag behöver lite tid. Ensam. Inte för att jag vill ha det, men för att jag behöver det.

You gotta fight 'til it hurts and then you do it again!