the wolves
Jag skäms över att överhuvudtaget vidröra tanken, men ibland vill jag dra till dig så hårt jag bara förmår. Jag vill spy ut de där förbjudna orden, ormar, som sedan slingrar sig upp längs den där perfekta kroppen.. och utan förvarning tränger igenom huden, och hugger till i hjärtat. Ibland får jag impulsen att försöka såra dig så hårt jag är förmögen till. Inte för att göra dig illa, men för att göra dig berörd. Få respons. Bekräftelse. (Ibland tvivlar jag på att det ens är möjligt.) För varje gång jag ger dig den där sorgsna blicken stänger du ögonen. Och ler smått, att det nästan inte syns. Du kan sitta så i en evighet. Och det gör mig ledsen att du känner dig besvärad. Jag vill inte vara besvärlig. Jag vill bara göra vad som helst utan att slåss med ett påträngande behov av att be om ursäkt. Det är det enda jag gör. Jag ursäktar hela min existens, och jag ber om ursäkt för det. Inte för att du någonsin begärt det av mig, men för att det är det enda sättet för mig att få dig att öppna ögonen igen. Jag vill sitta i ditt huvud och skrika mig hes, och jag vill stänga in dig i min egna fängelsecell (inte mellan väggar av galler men av skallben) och jag vill att du ska veta hur ont det gör. Hur hjärnan överhettas av grubblerier och sömnlöshet. Ge mig irritation, ge mig ilska, ge mig frustration.
Ge mig vad som helst utom likgiltighet.
Ge mig vad som helst utom likgiltighet.
2013-04-25
02:18:43
Delusion of MeKommentarer
Trackback
