paralyzer

När det här är ur systemet kommer jag bli tio kilo lättare.

Träningen
är luften jag andas just nu. Jag har aldrig känt mig så här driven någonsin, och jag kan inte minnas den dagen jag inte var på gymmet sist. Det är faktiskt inte alls ett maniskt tänkande, att jag måste vara där varje dag för annars är jag dålig. Det är som att längta, känna att om jag tar mig igenom den här arbetsdagen väntar gymmet på mig sedan. Precis som andra längtar till att få komma hem och spela ett nytt TV-spel. Den känslan. Jag är inte lika strikt med träningen nu än vad jag var förr. Mina pass anpassas väldigt impulsivt efter vad jag känner för där och då. Ibland blir de bara 30 minuter och ibland är jag där i tre timmar. Jag låser mig inte på att köra tungt som fan på två specifika muskel(grupper) utan hittar på lite allt eftersom. Ellens pojkvän frågade mig för några veckor sedan vad mitt mål med träningen är. Jag la huvudet på sned och rynkade pannan när jag tittade på honom, återupprepade. Mål? Vad jag har för mål? Och där och då slog det mig att jag faktiskt inte har något. Det är kul att se resultat och ibland utmanar jag mig själv genom att öva på något jag tycker är svårt (chins, enhandsarmhävningar) men det absolut enda skälet till att jag åker dit varje dag, det är för att jag fullkomligt älskar att vara där. Det händer något med mitt huvud. Det är antagligen det enda stället där jag kan släppa grubblerier för en stund, eller göra utlopp för dem på ett konstruktivt sätt. Och har jag tur blir jag endorfinkickad, fast det händer inte särskilt ofta. Kanske ker jag dit för att fly från något, det vet jag inte. Men eftersom Max Hamburgerrestaurang på Nordby känns mer som en livsstil än ett jobb så måste jag med handen på hjärtat säga att det gör mig inte så mycket att fly den vardagen.

 
Den här bilden la jag upp på Facebook häromdagen, för att jag själv var som helt lyrisk. Trodde jag skulle få några få likes av de som delar mitt intresse och kanske till och med någon nedklankande kommentar av någon annan som helt obefogat får mindrevärdeskomplex och tycker att jag ska hålla mitt intresse för mig själv. Döm om min förvåning när jag fick 41 likes, det är det mesta jag någonsin fått.
 
För att få ut det ultimata av min ganska hårda träning så vet jag att lite saker måste förändras. Jag äter dåligt. Frukosten är alltid ordentlig, annars överlever jag bara inte. På jobbet äter jag alltid stekt kyckling med kesellabaserad dressing, lite sambal oelek, en massa grönsaker och GI-bröd. Det är också helt okej, men det hade antagligen varit bättre med hemlagad mat. Efter jobbet brukar jag vara hungrig och ha världens lägsta blodsocker, så jag tillåter mig att äta skräp, bara för att kvickna till. Hemma sedan blir det mest småätande (om någon mat förtärs alls) eller sånt som klassas mer som godis. Och så ser det ut varje dag. Där måste det omedelbums ske en förändring, äta bättre och oftare. Utan tvekan. Min sömn är också åt skogen. Jag somnar så fort jag lägger huvudet på kudden. Alltid. Och det är jävligt skönt, kan inte med ord beskriva hur mycket jag uppskattar det. Att vakna har varit ett problem för mig men är inte längre, vilket också är skönt men kanske inte det bästa. Jag sover kanske i genomsnitt fyra, fem timmar varje natt. När jag egentligen satt sex timmar som absolut minimum om jag ska träna. Problemet är att jag älskar att gå upp tidigt nästan lika mycket som jag älskar att vara vaken länge. Om jag kan få ordning på de två faktorerna, mat och sömn, tror jag att resten av problemen i mitt liv hade löst sig själva.

 
Jobbet
är mer eller mindre mitt liv just nu. Det som tar störst plats rent tidsmässigt, och i min tankeverksamhet. Jag får skylla en del på mig själv, som har nya arbetsuppgifter och som sagt ingen rutin. Saker och ting tar lång tid. Sedan är det aldrig fördelaktigt att inte alla mina arbetskamrater har världens grymmaste arbetsmoral och att man vissa dagar står tre man kort. Men man har liksom inget annat väl än att ta sig igenom det. Vi har fått ny chef på Max (Kajsa, tidigare biträdande gick upp) och det har skett stor förändring på kort tid. Det kommer bli bra. Jag själv kommer gå upp till assistent den första september och det ser jag fram emot, att få stabilitet i schema och lön. Angående lönen så fick jag gjorde jag av med den inom loppet av två veckor. Har faktiskt bara några hundralappar liggandes i plånboken och det är allt. Har hamnat i ett moment 22 vad gäller mina bilar. För att få klart den nya måste jag sälja min gamla så jag får råd till alla delar, men jag kan inte sälja min gamla innan min nya är färdig. Så jag fick kasta ut de där pengarna jag egentligen inte har och överleva tills gamla pärlan är såld. Som för övrigt börjat låsa sig i ratten när jag svänger. Jag är så obotligt jävla trött på den där bilen. Om det uppstår något nytt problem nu, som innebär att jag inte kommer kunna få 4-5 tusen för den, att jag måste lägga ut pengar på att laga dem eller att den rent av blir  heltoduglig, då kommer jag slå sönder den. Skojar inte. All sentimentalitet kommer omvandlas till ren och skär ilska. Men just nu kan jag bara hoppas.

Sedan har jag för en månad sedan sagt upp mig från Cherry. Jag har bara ett pass kvar och den första september går min anställning ut. Jag har ogillat det jobbet så mycket i nästan två år. Det har haft sina bra stunder (och då har det varit jävligt roligt) men det inträffar allt för sällan. Det var ett mycket svårt beslut att fatta, tro mig. Jag försökte säga upp mig för över ett år sedan men blev då övertalad om att kompromissa och stanna kvar men jobba jättelite. Sakta men säkert blev det ändå mer och mer pass och sommaren har varit en katastrof för mig. Jag mår alltid skitdåligt när jag vet att jag ska jobba där och behöver åka hemifrån sent på kvällen. Jag hatar att sova två timmar om nätterna och att somna framför ratten morgonen efter. Jag är så arg över att jag inte kunnat umgås med mina vänner, någonsin, och att Ellen nu flyttat så det på sätt och vis är försent. Jag har stannat kvar på Cherry alltför länge, det var egentligen aldrig något för mig mer än att det var kul i början för att det var nytt. En bra kväll för mig är en kväll utan spel och att folk lämnar mig ifred. Cherry vill inte ha någon sådan och jag vill inte ha Cherry. Jag är också less på att pussla med scheman och vara konstant orolig över att det inte ska lösa sig. Det enda, som ändå vägt mest i dessa två år, det är att lönen är bra. Det är otroligt lättförtjänta pengar och det har räddat mitt liv praktiskt taget varje månad, att få de där extra pengarna tio dagar efter första lönen. Men nu när jag blir assistent kommer det förhoppningsvis inte behövas lika mycket eftersom jag går från deltidsanställning till heltid, med ett rullande (fast) schema och bättre timlön. Det hade varit omöjligt att stanna kvar, dessutom har jag bodypumpen nu och det är tillräckligt svårt rent tidsmässigt. Angående den så ska jag nästa gång stå där ensam, och börja filma inför licensvideon, nästa vecka. Jag har skjutit upp det såpass länge att det börjar bli bråttom. Som fan. Min deadline ligger på den 17:e september, dagen efter att jag går på semester. Semester. För första gången på två år. Första veckan kommer spenderas hemma eftersom jag lyckats boka in allt i hela världen just då. På helgen ska jag till Stockholm på kvartalsutbildning, Super Saturday, dvs. bodypump i Globen och inspelning till nya releasen. Sedan ska jag fly landet. Så jävla hårt, åka utomlands en vecka. Och jag har lovat mig själv att inte sätta foten på Max en enda gång. I vilket fall, angående bodypumpen så är det inte många chanser att filma, jag får innan dess. Men det ska gå. Vilket leder mig in på nästa avsnitt.

Mitt huvud
känns som en tallrik äggröra. Jag vet inte var jag ska börja. Sedan ungefär två veckor tillbaka har jag långsamt börjat falla i sinnesstämning och en kväll bad jag Martin lägga sig hos mig bara för att jag skulle kunna känna trygghet när jag bröt ihop. Och bara grät, grät och grät. Jag har haft alltför många sådana dagar för att det ska kännas okej. Fördelen är att om jag kan få bryta ihop så är det bra för stunden direkt efteråt sedan. Däremot känner jag att efter att ha pratat med Manfred har jag fått mer perspektiv på det och kan lugna ner mig lite. Jag väljer att skylla mycket på jobbet och sömnen, att jag har lite för mycket av det enda och för lite av den andra. Jag har börjat se på mina egna sidor med större förakt, eftersom mitt tålamod tryter häftigt och jag faktiskt förändrats. Jag bär på mycket negativa tankar (främst om andra, jag retar mig på mycket) och är konstant orolig och stressad. Jag är osäker på om jag ska gå tillbaka till KBT-behandlaren eftersom det kändes som liten utdelning för mycket pengar (som jag inte ens har) och jag förbannar mig själv för att jag inte kan ta mig ur de där förbannade tvångstankarna på egen hand.

Men jag tror att om jag får lite tid så kan det bli bra igen. Jag är definitivt inte olycklig, men jag har aldrig något mellanläge och det retar mig. Antingen är livet underbart eller så är det fruktansvärt jobbigt. Jag har börjat känna mig mer och mer beroende av Martin och av att vara i hans närhet. Han är tålmodig med mig men jag ställer höga krav och blir upprörd när han inte lever upp till dem. Jag avskyr det, för jag ser mer och mer tendenser som påminner om den flickvän jag var förr, kontrollerande och passiv-aggressiv nästan hela tiden. Jag vill inte vara sådan. Men jag har ingen aning om hur jag tar mig ur det och ställer ordning på kaoset innanför pannbenet. Jag har haft en skör relation med Martin det senaste. Jag har varit ett känslomoster och utsatt honom för mycket surande och grubblande. Han är den som oavsiktligt blir min måltavla, jag stör mig på allt. Vad är det som är så svårt med att lägga underkläder i tvättkorgen till vänster och inte i höger? Ja Ida - motfråga - vad spelar det för roll? Häromdagen la vi oss i sängen för att bara lyssna på musik och vila. Jag frågade honom (vilket jag samlat mod till sedan april) om han kunde tänka sig att läsa mitt blogginlägg esmerelda, som handlar om honom. När vi båda låg och läste började jag gråta, mer av glädje än någonting annat, och han fick rysningar sa han. Det var någonting som vände där tror jag. För oss båda.
 
Jag tror ändå att det här bara varit en kort svacka och att jag är påväg åt rätt håll. Jag har ett otroligt giftigt tankemönster som ofta lämnar mig hopplöst förlorad men tackvare människorna runt om mig och att hålla mig sysselsatt och igång, kan jag nog få bukt med tankarna. Så fort jag ser någonting jag "bör" göra, så kan jag inte släppa det förrän jag gjort det. Just nu, känner jag att jag måste lägga in en profilbild på blogg.se, för det stod det på startsidan. Jag måste hinna se ett avsnitt Supernatural (är på sista säsongen nu för övrigt, gaaah) innan jag åker till jobbet om en och en halv timme och jag måste skicka iväg tre mejl. Min första impuls är att skriva en lista. Vad i helvete liksom? Mejlen måste jag skicka iväg, men resten? Jag tror jag behöver prova att stå emot och se att jorden går inte under, och det gör mig inte till en dålig människa att jag inte lagt upp en profilbild eller sett ett avsnitt. Jag har så svårt att komma ur de tankebanorna. Och då förstår ni säkert att det blir svårt att slappna av, för min lista över saker som måste göras uppdateras hela tiden och tar aldrig slut. Jag kan inte leva i nuet, vilket jag var bäst i världen på för ungefär ett år sedan. Men jag ska fixa det här. Jag ska det.
 

Det jag lever på när livet känns tungt det är att veta att jag har klarat av allt jag tagit mig an. Ibland måste jag påminna mig om att det faktiskt är så. Jag lever fortfarande. Och bortsett från att jag inte källsorterar och att jag ibland sms:ar när jag kör så tror jag att jag är en bra människa. Och att jag klarat allt i livet hittills. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag kan säga att jag gjort det bra. När jag gick ur högstadiet fick jag diplom för mycket höga studieresultat (VG i fyra ämnen och resten MVG). Det spelar inte så stor roll nu, men det gjorde det då. Gymnasiet var en fruktansvärt tung period i mitt liv (för att plugga är verkligen inte det jag vill göra) och visst kröp jag i mål, men jag var godkänd i alla ämnen och jag har ändå över 17 poäng. Och det är bra och tar mig in på det jag eventuellt skulle vilja komma in på i framtiden. När jag skulle ta körkort tog jag en intensivkurs och kontrollanten jag hade sa att jag var en av de tre bästa förare han godkänt under sina fem år. På bodypumputbildningen blev lite mindre än hälften godkända och jag var en av dem. På Cherry ligger jag på sjunde plats över de som har bäst vinstprocent i hela Sverige. På Max har jag varit en av de absolut bästa på merförsäljningen och överlag har vi höga siffror och hög produktivitet. Sedan jag blev gråmössa fick vi beröm av internrevisorn att för första gången på väldigt, väldigt länge stämde det administrativa bra. Och jag kan känna att jag är en del av det. När jag tar ett steg tillbaka och ser på mitt liv känner jag stundvis, vad i helvete ska jag ha komplex för? När jag väl vill så KAN jag! Det har jag redan bevisat. Jag ska inte låta småsaker ta den livsglädjen ifrån mig. Mina problem är problem för att jag väljer att göra dem till det, och varför skulle jag vilja välja olycka framför något annat? Jag har inte de bästa betygen, jag har ingen flashig utbildning, inget prestigefyllt jobb och verkligen inte en massa pengar. Jag är inte stereotyp framgångsrik. Jag jobbar med att laga hamburgare och att hålla träningspass för fyra personer (inte runt fyrtio som det blir på anläggningar i storstäder). Jag bor i ett hus som blir tio grader kallt på vintrarna och jag kör en bil som stinker wunderbaum och har meddelanden skrivna i dammet på instrumentbrädan, och jag pantar burkar och tömmer spargrisen i slutet av månaden för att köpa tandkräm och ett paket havregryn. Men det är ju det som gör mig lycklig. Jag har det så förbannat bra och stundvis är jag euforisk för att livet har blivit så här. Jag vägrar släppa taget om det, och nu när det rinner mig genom händerna pga. mina tvångstankar, lovar jag mig själv att jag ska göra allt som står i min makt för att plocka upp bitarna och pussla ihop det igen. Ja, det är ett jävla löfte.

Nu ska jag krypa ner bredvid Martin och sova en stund till. Bara för att.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
» Sofie Alexandersson säger:

Du inspirerar mig Ida. Du är bra oavsett vad, kom ihåg det. Stor kram! <3

Svar: Tack så jättemycket, Sofie. Kram på dig! <3
Ida Hansson

2013-08-27 @ 17:30:58
» Emelie Landberg säger:

Jag måste säga att du inspirerar mig med, otroligt mycket! Fortsätt kötta på!

Svar: Tack så jättemycket Emelie! Är så himla glad att du läser, haha. <3
Ida Hansson

2013-08-28 @ 23:32:17
URL: http://emelielandberg.webblogg.se
Trackback