Change of Seasons

 

Så här ligger det till.. Det var typ fem dagar sedan jag skrev något sist, så jag har en del att catcha up med. Jag har fastnat lite i några tankefällor (och en förkylning). Jag blev ju sjuk för typ 10 dagar sedan och det har hållit min vardag i ett järngrepp. När jag blir förkyld så brukar det antingen bryta ut hårt och skoningslöst och vara borta 3 dagar senare, alternativt vara knappt märkbar men hålla i sig i flera veckor. Men den här omgången, har det pendlat upp och ner. Började harmlöst, försvann nästan helt, kom tillbaka med feberlika symptom, höll mig totalt kraschad och sängliggandes en dag, kändes bortblåst dagen efter bara för att på kvällen komma tillbaka och påvisa magsjuketendenser.

 

Jag har förlorat väldigt mycket motivation och känner mig bara allmänt ganska trött. Inte sliten, men mer less på att känna mig så motarbetad av sånt som är så långt bortom min kontroll som saker kan vara (typ som att internetuppkopplingen stendog när jag skrev det här inlägget första gången så jag fick skriva om det). Varje år längtar jag så mycket till december. Men vad har vi fått? Vi hade snö i två dagar, annars har det regnat och varit tio plusgrader. Jag fyller år i övermorgon men för bara några dagar sedan skrev jag min önskelista till familjen, för jag har liksom inte fattat hur nära det är nu. Jag ska ju ha ett litet happening på pumpen i samband med min födelsedag, men de senaste dagarna har deltagarna lyst med sin frånvaro att jag är lite orolig inför hur många som kommer. Jag är tvungen att lära in mycket ny koreografi och undrar helt enkelt om det är värt stressen. Jag har köpt en julklapp av jag vet inte hur många, och jag har ingen aning om vad jag ska ge till någon, inte ens Martin. Jag har ingen julstämning alls, och jag hålls i klorna av att vara sjuk och må dåligt när tiden bara rinner iväg och det tar ifrån mig så mycket glädje, den här månaden som jag längtat så mycket efter.

 

Som sagt, så handlar det om att jag har fastnat i de här mönstrena. Visst har det hänt bra saker och jag ska absolut inte klaga. Men det känns bara så tråkigt.. Jag har väntat och längtat, men just nu känns det bara som att jag simmar i betong. Dessutom så har träningen fått ligga på is i två veckors tid (bara gruppträningar första veckan, gruppträningar samt tre dagars styrketräning förra) och jag tror det är stor anledning till att jag håller på att krypa ur skinnet. Plus, när jag inte tränar så äter jag. Hela tiden, av tristess. Och det är minsann inte lätt att hantera, tycker jag. Massa mat och "ingen" träning.

 

Kontentan är att jag börjar om varenda dag men känner alltid att någonting kommer ivägen. Högst sannolikt ett dåligt mående fysiskt och det gör mig så frustrerad. Och framför allt stressad. Men jag har inte så mycket val annat än att ta emot och göra det bästa av situationen, oavsett. Jag säger inte att det är synd om mig, däremot så känner jag tålamodet tryta. Jag känner mig lite stressad, besviken och frustrerad. Helt enkelt.

 

Jag har hur mycket bilder som helst, de får återberätta min senaste vecka!

 

 

 

 

... som visade sig vara en kniv! En bra julklapp, tycker jag. (Bättre än en hamburgerpress..)