Change of Seasons

Kom hem från Göteborg för en stund sedan! Har duschat, ringt mamma, satt i mig lite mat (!) och ska bara fixa lite smågrejer på datorn innan jag beger mig vidare mot Rossö och Ellens spelning. Jag var tvungen att mellanlanda, verkligen.

Vilken dag det har varit! Det var jätteroligt att få åka tillsammans med Hanna och Caroline och få umgås med och lära känna de båda lite bättre. Hanna har som sagt var hjälpt mig en del med pumpen och Caroline håller combaten som jag börjat gå på varje vecka, så båda två är lite utav mina träningsgurus..

Vi var framme i god tid och tack gode gud för det. Det var hur jäkla mycket folk som helst senare. Antagligen den värsta kön jag sett sedan vi var på Metallica 2007. Helt galet. Vi letade upp pumpen, gjorde oss i ordning och intog våra platser.

 

Så istället traskade jag in till Martin och la mig bredvid honom och fick sova några välbehövliga timmar extra. När han gick upp orkade jag verkligen inte. Drog mig in i det sista. Men jag städade, ringde lite samtal och bilade sedan in till gymmet där jag tänkte köra kardio men orkade inte stressa. Så jag fyllde i min timrapport och tjötade lite med folk innan jag åkte till jobbet.

Stängningen gick smärtfritt och jag hade bråttom på vägen hem.. Det var längesedan jag längtade hem så intensivt. Tog en dusch och hoppade i min onepiece för en mysig stund i soffan med Martin, American Dad, ett täcke och en burk B&J. Helt underbar nedvarvning som kom väl till pass.

Men kvällen blev kort eftersom väckarklockan var ställd på 04.45. Låg och grämde mig över att jag kanske börjar få svårare att somna om nätterna.. Men det tog inte många minuter innan jag var helt borta.

Så imorse for jag upp så fort första av fyra larm ringde. Var så himla taggad! Bäddade, tog hand om tvätt och disk och allt sånt som gick snabbt i förbifarten. Tog en dusch och åt frukost samt sminkade mig framför ett väldigt spännande avsnitt Arrow.. Var så glad och taggad och hade verkligen en helt annan känsla i kroppen än dagen innan.. Jag hade gnabbats lite med pappa, fått veta att CSN inte ville ge mig lån för utbildningen jag ville gå, chefen sa att jag kanske inte kunde få ledigt för antagningen för GMU.. Nej, igår var ingen jättebra dag, även om jag - mycket tackvare pepptalk med Adis - lyckades att hålla huvudet uppe.

Men idag jäklar! Trots att klockan var alldeles för lite så var jag så glad! Packade mina grejer och åkte in till stan för att möta upp Caroline och Hanna!

Hade en jävligt bra dag på jobbet, rent utsagt! Min chef Kajsa är ju helt knäpp alltså, haha.. Vi pratade om alla dessa "everybody in the club, let me see your hands"-låtar det görs nowadays och det slutade med att vi lyssnade på 50 Cent halva öppningen. Så resten av dagen gick vi runt och drev med det här och det spårade ur utan dess like för mig, jag blev så himla blown away och asgarvade, ensam i bilen på vägen hem. Bästa arbetsdagendagen på jäkligt länge!

Efter jobbet - eller mellan jobben kan man väl säga - var jag mest hemma och vände. Städade upp "röran" efter Martins ensamma timmar hemma och dammsög  innan jag begav mig in till stan för min bodypump.

Det rörde sig om ett mediokert pass idag alltså. Jag har känningar i axlar, knän, handleder och den där kotan i ryggraden.. Jag har känt det till och från hela veckan fast det har inte blivit värre, men å andra sidan så gör nog inte träningen det bättre heller. Så jag körde lugnt, och skippade X-fiten efteråt för första gången på.. väääldigt länge. Men kroppen behövde det. En deltagare ville även köra pump imorgon bitti trots att Lizette (instruktören) var sjuk och jag erbjöd mig att ta det istället men insåg senare att det skulle innebära 5 bodypumppass på hela veckan. Inte en chans. Med tanke på skicket min kropp är i nu så.. var jag tvungen att skicka sms senare och säga att jag inte kunde, ändå. Dessutom, så MÅSTE jag sova längre än till 6. Imorgon ska jag försöka traska upp tidigt för jag har mycket grejer som måste göras innan jag åker till Göteborg i helgen, men på gymmet blir det nog bara ett kardiopass skulle jag tro. Det får bli en sådan vecka, med kardio och en massa gruppträningar. Annars har jag lats+biceps samt bröst+triceps kvar för veckan.. Vi får se.

Jag pratade i telefon med först farmin och sedan Ellen på väg hem. Det var mysigt! När jag kom hem hade jag för avsikt att laga bananpannkaka. Först och främst hade bananerna blivit ganska dåliga bara så där. Mognat sönder över en kväll. Martin hade tydligen använt upp den sista kokosoljan igår så jag fick ta av ett block kokosfett istället.. Att skära loss bitar från den var inte nådigt, det hamnade bitar och smulor överallt. Jag råkade hälla i shitload av kanel istället för kardemumma och bara.. råkade bränna dem också. Tycker att det är så roligt att det ligger en liten optimistiskt utplacerad klutt äppelmos på tallriken med. Haha. Tro det eller ej men det var faktiskt väldigt gott ändå, som tur var. 



Jag var så lycklig över att inte behöva börja jobba astidigt imorgon men tröttheten slog mig som ett blixtnedslag nu. Tror inte jag ska streta emot något större utan kanske försöka sova lite. Har asmycket grejer jag vill göra men har en svag känsla av att jag måste börja prioritera min slitna men ändå välfungerande kropp.. Det där med sömn och vila har börjat eskalera alltså. I alla fall dagar då jag jobbar och inte somnar om under dagen, hiho.

Vi hörs imorgon, pigga och glada!

När jag städat, duschat och pillat med datorn en liten stund skulle jag sova. Istället blev jag fast hos Martin som låg och kliade på mig i en hel jäkla timme. Inte klia som i med naglar, utan mer klappa med jättelätt handlag, bara fingerspetsarna liksom.. Det gjorde ont så skönt det var. Älskade killen, tack!

For upp efter mina standard, fem timmar till sömn och gjorde mig i ordning. Havregrynsgröt och ett avsnitt Arrow.. Och det är sista gången jag saltar min mat i mörker, haha!

Är astaggad idag! Hade en bra, stressfri morgon och njöt av bilfärden in till jobbet som alltid ger mig den där lilla extra kicken.. Vi hade en bra öppning, jag tror dagen kommer gå fort och ikväll ska jag ösa på gymmet!

Jag går runt och spånar i framtidsplaner hela tiden, vill bara få ta itu med det direkt för det är så spännande att se var det kommer sluta!

Det är roligt hur jag har slutat se gruppträningarna som träning. Jag ser det som ett jobb, alternativt mer en "kul grej" som jag ändå kan vara med på när jag ändå är på gymmet. Som kardio, något av avsluta ett träningspass med för att få ut det sista eller bara lite extra förbränning. Ungefär. En dag med bara gruppträning ser jag som en vilodag, av någon anledning. Och igår var en sådan dag!

Jag jobbade stängning och det gick bra. Men efter jobbet kände jag inte för annat än att åka raka vägen hem och bara gosa ner mig. Min kropp var antagligen tacksam över det också, som verkligen var segare än någonsin. Men träningsvärken lyste som vanligt med sin frånvaro.

Hemma tog jag en lång dusch, skrubbade rent varenda liten por. Och tvättade håret, haha. Jag gör det en gång i veckan skulle jag tro, för att det blir så jäkla fett så fort annars. Så de duscharna känns alltid lite lyxigare. (Det är illa när man tvättat håret så sällan att man blir nostalgisk varje gång man känner doften av schampot liksom, haha!)

Jag hoppade i min onepiece (en av många underbara saker med vintern, jag får bo i det där fula men ack så sköna plagget) och mina tofflor, bäddade rent i min säng (jäkligt gött efter den där lyxiga, genomgående duschen) och lyssnade på John Mayer i min underbara lp-spelare! Ååååh det tog mig tillbaka till Mjölby alltså, att lyssna på det albumet.. En mysig nostalgitripp, kvällen till ära. Jag mådde väldigt bra.

Kollade på det nyaste avsnittet av Family Guy (himla hysteri om det där, men jag ska inte spoila ifall det blir några kvarstående men..) och unnade mig en pannkaka. Jag bulkade typ ihjäl mig igår så det var lika bra, har bett mina arbetskamrater se till att jag inte går runt och småäter en massa. Man vill ju inte förstöra hårt arbete genom spontana infall av onyttigt njutande (för ofta).

Idag var jag uppe relativt tidigt och vi åkte in till gymmet, började med 6 set bänkpress och sedan körde jag 90 minuters axlar och mage. Bänkpressen körde vi för att jag vill att han ska hjälpa mig så jag kan köra tungt, men vi kommer inte kunna träna mer ihop den här veckan. Det känns som att min utveckling där har stagnerat men samtidigt saknar jag ju all form av tålamod också, så..

Vi handlade och nu sitter jag på jobbet och ska strax gå in igen. Ikväll planerar jag inget annat än att påbörja andra säsongen av Arrow alternativt kolla nyaste avsnittet av Supernatural. Sedan ska jag sova. Ashårt. För imorgon jobbar jag öppning och på kvällen blir det många timmar på gymmet med dubbelpass och allt. Och det ska bli så jäkla gött att få sova..

Har lagt bloggen åt sidan i två dagar, försökt andas och komma i fas med livet. Fast det känner jag aldrig att jag är ändå i och för sig.. haha.



Söndag morgon och kallt som fasen. Jag och Martin jobbade öppning ihop (måste hålla ett öga på schemat, tror det har vänts lite upp och ned så att vi i framtiden jobbar överlappande på helger istället för ihop, oh no!) och det var med lite bättre förutsättningar än lördagen. Jag var taggad som fan och ville prova och se hur effektiv jag kunde vara om jag bara la manken till. På en halvtimme var allting färdigt, plus leveransen lagd. Personbästa, utan tvekan. Och en bra start.



Under dagen blev jag stationerad som lös, och jag kan säga att jag har aldrig någonsin varit så stressad på jobbet. Någonsin. Jag var så fokuserad på att arbeta bra, och jag bedömde mig själv väldigt kritiskt varenda minut som gick. Jag tog till och med ett av Martins svarta piller (en Ripped-tablett) för att orka. Alla jag känner som tagit en sådan blir illamående ochhar väldigt ont av dem, fast jag har faktiskt aldrig märkt av någonting sådant. Samma sak med mina Tartarus, jag tog 4 om dagen förr (fast slutade å min mages vägnar) men andra säger att de blev illamående efter bara en. I vilket fall så slet jag som ett djur under dagen. Större delen av tiden hade jag väldigt roligt, men ibland när det blev för mycket hade jag lust att kasta saker och skrika. Jag är minst stresstålig i hela världen, basically. Dessutom så torkade hude på min högerhand så mycket att den sprack och började blöda, inte kul med ett jobb där man måste tvätta händerna konstant. Men jag är nöjd över söndagens insats. Jävligt nöjd!



Martin skickade den hä bilden och frågade om jag var arg på honom, haha. Nutti.

 

Efter jobbet smet två söndertrötta Maxarbetare bort för att handla. Martin och jag, that is. Martin hittade en massa torkad frukt som han blev sugen på, och genast, under tiden som ha stod och plockade började han liksom "visste du att tranbär innehåller mycket oxidanter?" osv.. Han började liksom, utan att tänka på det, ge mig en massa fakta om varenda frukt han plockade, det var så gulligt.

Jag som inte har så där jättemycket pengar den här månaden har lovat mig själv att hålla hårt i de pengar jag har. Men, i vårat hus blir det så jäääkla kallt på vintrarna att tofflor är ett måste. Jag har länge använt ett par som är så utslitna att det är hål i sulan, så jag köpte de här tofflorna från H&M. De är så himla perfekta så det var lite för bra för att vara sant. 149 kronor, månadens "onödiga" utgift.



På väg hem sedan var vi båda så trötta. Martin somnade i passagerarsätet bredvid mig och sov med öppen mun och snarkade under tiden jag småfnissade åt honom och lyssnade på Ben Howard. Det var mysigt. Jag övervägde att åka till gymmet men kände att min kropp nog skulle tacka mig om jag lät bli. För jag var väldigt trött och nästan lika sugen.. Så istället blev det en dusch, onepiece och glass framför några avsnitt Arrow följt av att jag somnade på soffan i Martins famn, redan runt halv tolv på kvällen.

Ja just det, min chef ringde också. Angående det jag skrivit på lördagskvällen. Det var väldigt skönt att få allting sagt, få hennes perspektiv på dagen och känna att det är bortblåst nu. Jag hade tänkt prata med henne om det men lördagen var verkligen inget alternativ och på söndagen var det så mycket folk runtom att jag lät bli. Så det var väldigt skönt att hon ringde, jag uppskattade det verkligen!

Måndagen var inte särskilt spännande, jag sov länge men var väldigt sliten och trött för det. På kvällen var det dags för combat och pump, samt de där obligatoriska marklyften en timme innan! Jag hade lite ont i ryggraden sedan i lördagsmed den tunga benträningen (påminn mig om att köra tunga squats i squat racken i framtiden, inte i maskinen. Det är så svårt att justera sin hållning där.

När träningen var avklarad åkte vi för att handla lite mat. Jag har börjat följa lite random träningsfreak på instagram för övrigt, och jag har lagt märke till att det är en jäkla massa bilder på Celusiusburkar. Annars är det väldigt inspirerande att se andras vardag och träning, absolut, men just de där burkarna tycker jag är så.. överskattade. Precis som de i Arrow gör smygreklam för Windows 8 hela tiden, så är det ett kvarstående faktum som bevisas gång på gång.. Haha. Anyway, this one goes out to you!



Sedan var det tisdag, och jag skulle hålla morgonens bodypump. Jag är alltid så himla uppstressad inför det, för att jag är så rädd att försova mig. Jag somnade till och från under kvällen men gick och la mig runt ett. Jag vaknade sedan en gång klockan tre, fyra, fem och halv sex innan jag kvart i sex gick upp för att larmet ringde. En god natts sömn, ah tjena. Inte särskilt lång, och inte heller särskilt kontinuerlig. Bummer.

Men jag gick upp, åt havregrynnsgröt och pillade lite vid datorn. Bestämde mig för att skippa sminket idag, DET är ovanligt ska ni veta! Just eftersom jag hade planer på att sova lite till när jag kom hem. Och tro det eller ej, men det gick bra ändå, wink wink.



Det är så himla mysigt att hålla pass på morgonen, särskilt när det är så mörkt ute. Jag körde hårt och det fick jag känna i kroppen efteråt. Stackars hade inte återhämtat sig efter gårdagens tre timmar på gymmet. Så, egentligen hade jag tänkt köra mage och axlar också men min kropp protesterade högt. Så jag åkte glatt hem igen. När jag kom hem drog jag snabbt av mig alla kläderna och kröp ner i Martins säng. Låg och sov i hans famn i två timmar. Det är ett av det bästa jag vet så det var utan tvekan en god start på dagen. Mysigt och varmt. Mmm. (Men när Martin sedan släpade upp mig ur sängen kändes hela kroppen som en sten verkligen, tung och stel.)



Så nu har vi ätit frukost (för mig brunch) framför de sista avsnitten av första säsongen Arrow. Hans kropp alltså.. ah. Nåväl, jag pillade lite med dator, schema, mejl och räkningar. Det är mycket som rör sig i mitt huvud just nu - som vanligt - men som regel känner jag att jag har läget under kontroll. Är möjligtvis lite kluven inför jobb, GMU-antagningen och framtida studier som jag är sugen på men inte vet om jag har meriter för. Jag måste priotirera något av det och just nu är jobbet och ekonomin alldeles superviktig.. Men det löser sig, jag väntar bara på lite svar och så där.

 

Nu ska jag ta hand om disk och göra mig i ordning för ett stängningspass!

Jag hade tänkt somna tidigt idag, och när ögonen gick i kors av trötthet begav jag mig till sängen men inte hjälpte väl det. Nej, just nu ligger jag faktiskt här och snyftar, snörvlar, och tårarna bara rinner. Nu ska ni inte tro att det är något särskilt som hänt. Jag är helt okej, bara lite tröttare än jag klarar hantera. Efter en väldigt utmanande dag.

Vi åkte till jobbet vid sju imorse och allt kändes bra då. När vi kom dit satte vi igång med öppningen bara vi två, eftersom chefen låg hemma och mådde uruselt. Eftersom vissa helt sonika ibland bestämmer sig för att inte dyka upp till jobbet fick vi idag ta itu med vissa grejer som lämnats ogjorda av tidigare nämnda med bristande arbetsmoral. Men vi kämpade på.

Vid tio öppnar vi restaurangen och enligt schemat skulle vi ha varit sex personer inne. Men där stod bara jag och Martin. Med inte bara en, utan två nötter som beställt i vår expresskassa en kvart innan vi ens öppnat restaurangen. De fick ju snällt vänta tills jalusiet var uppdraget men ändå.

Så vi fick en tuff start på dagen. När chefen sedan tvingat sig till jobbet med sin jättedåliga, feberlika dagsform tog det en hårdare vändning. Jag har full förståelse för att hon mådde dåligt och inte var på humör, men jag kunde verkligen känna att hon riktade sin ilska åt fel håll. Under hela dagen sattes jag under hård press i egenskap av passchef och gavs konstant ännu hårdare kritik, upplevde jag det som. När hon sedan, i slutet av mitt pass ville prata i enrum blev det lite för mycket för mig. Jag vet att det inte var något illa menat alls, något av det som hände under dagen, men jag kände mig otroligt nedbruten och var väldigt nära på att säga att jag vet att det ligger i allas intresse att få bra resultat, men nu måste jag få höra någonting bra också för annars fixar jag inte det här. Det hon tog upp med mig var även en sådan där sak som jag VET varit ett problem för mig men som jag tycker att jag klart förbättrat - särskilt idag! Så det var lite utav en mental käftsmäll att få höra att hon inte sett någon förbättring. När jag ändå slitit som ett djur hela dagen.

När vi slutat körde jag hem för att släppa av Martin, utan att parkera bilen och fortsatte sedan in till gymmet. Jag var egentligen inte särskilt sugen men kände att jag kanske behövde lite endorfiner, tunga vikter och adrenalin. Det var ju ändå dags för veckans styrkepass för benen.

Jag blev glad över att knäna inte bråkade och körde bland annat hundra kilo knäböj och lika tung benpress. NÖJD med stora bokstäver. Jag kände mig belåten efter passet och fick äntligen komma hem..

Vi åt lite glass framför ett avsnitt Arrow. Jag myste nyduschad i min onepiece under täcke! Men glassen däremot var inte alls så god som jag förväntade mig så jag ställde in den igen och dessutom var jag så himla trött.. Så jag gick och la mig runt midnatt.

Hade haft lite sms-kontankt med Manfred under kvällen och genom en diskussion vi haft så kände jag mig ganska sårad, och lite besviken. Men det jobbigaste för mig var när han bad om ursäkt och jag kände att jag mest av allt bara ville ignorera honom. Jag fick så dåligt samvete av att lägga mig på en så låg nivå även om det rent spontant är min första, bästa reaktion. Särskilt när han var så mogen och uppförde sig, så att säga.

Men jag bet ihop och gjorde det jag visste var bäst även om det tog emot. När han avslutade med att skriva "kram från Båll" så blev jag så ledsen, mest över mitt egna beteende och för att jag även blev lite påmind om hur nära vi stått varandra och hur stor del av livet vi delat, men hur snabbt de förlorar sin mening och tynar bort. Det är ganska sorgligt, egentligen.

Bredvid mig i sängen låg Martin som inte förstod så mycket när jag plötsligt släppte fram en massa tårar. Det var ett stilla gråtande men det var många tårar som rann. Jag förklarade att jag inte var särskilt sugen alls på att åka till jobbet imorgon med tanke på hur mycket skräp jag fick ta, och höra idag. Jag tyckte att det var opedagogiskt av chefen och just därför vill jag egentligen inte försöka förbättra mig, om ni förstår mitt tänk. Sedan får ni absolut inte missförstå mig, jag tycker mycket om min chef och jag ser upp till henne. Men just idag när hon mådde dåligt sympatiserade jag inte med hennes styre. Man kan inte vara överens om allt. Så är det bara.

Mitt i detta var Martin helt jäkla fantastisk och visade precis den delen av honom som jag häromdagen bad om att få se i sådana här lägen. Så kärleksfull och omtänksam han varit de senaste dagarna alltså, det får det att pirra i hjärtat på mig. Det värmer så att han verkligen lyssnade och tog åt sig. Tack, min fina älskling.

Så även om kinderna är lite fuktiga och jag trots allt inte kom i säng tidigare idag ändå, så känner jag mig stark! Jag är ledsen över att vissa saker inte blev så bra idag men Martin påminde mig om att det är en ny dag imorgon. Med nyladdade batterier och mer distans till känslor och händelser, mindre dimma och lättare att se klart. Men det var skönt att få ladda ur i alla fall.

Åh gudars.. jag insåg inte riktigt hur trött jag var förrän jag la mig ner i sängen.. Sömn, snart är jag hos dig.

 

När jag slutat jobbet satt Martin på kontoret. Jag höll honom sällskap i de två timmar han ägnade åt att göra traineeprovet. Ja, min Bowies ska också bli gråmössa! Det var på tiden, faktiskt. Roligt att det är skitviktigt att göra det där provet, man måste göra det för att få åka till Maxskolan. Ändå är det inte uppdaterat och innehåller många frågor som är föråldrade sedan nästan tre år tillbaka. Way to go.

 

Trött tjej njuter aktivt av rastens sista minuter..

Igår när jag lagt mig kom Martin in och tittade på mig lite finurligt, pussade mig och påminde om att han tycker om mig. Fina killen, med allt som varit så har jag det senaste verkligen tänkt på hur högt jag värderar honom och hur glad jag är att han finns. Den gesten värmde mitt hjärta, och gör fortfarande i skrivande stund. Man får sina uppvaknanden ibland, där man gör allt man kan för att inte ta saker för givet. Som igår t.ex. när jag gick runt hela dagen och tänkte på hur tacksam jag är över att mina knän fungerar som de ska. Resten av kroppen också, förstås.

Igår kväll försökte jag även guidad meditation och kroppsscanning innan läggdags. Men jag började bara skratta rakt ut, för mina gerbiler var helt galna, grävde och gnagde helt febrilt.. Fanns ingen möjlighet att fokusera alls. Men det var värt ett försök!

Jag fick bara sovit i 5 timmar, men verkligen skuttade upp och gav mig själv en fantastiskt bra morgon med Arrow och utan stress. Det var kallt och mörkt ute men när jag försiktigt bilade fram i skogarna, med sätesvärme på max och 5FDP i högtalarna så kändes livet så jäkla bra.

Jag har en massa tankar och funderingar kring framtiden, det är lite småspännande faktiskt. Vill bara få allting klart nu! Antingen GMU eller annan utbildning, det återstår att se hur mina möjligheter ser ut..

Jag längtar tills jag slutar! Martin var fortfarande vaken imorse när jag gick upp (!) så det är tveksamt om han kommer komma till jobbet en sväng samt det där gympasset vi planerat. Vi får se. Jag är trött som as men ändå sjukt taggad och glad över att det är fredag! Jag kommer mysa ihjäl mig ikväll. En kort stund, innan jag typ.. Dör av utmattning. Haha.

Det känns som att jag har haft semeter i två veckor. Det känns bra nu, även om det kanske svider lite vid löning i december.

 

Jag har inte skrivit asmycket för det har inte funnits asmycket att säga. Som tidigare nämnt har jag känt mig labil i humöret sedan tre veckor tillbaks, och även om jag känt mig ledig i två av dem efter en tuff vecka där allting började så har ledigheten inte löst alla problem. Igår la Caroline in ett extra pass bodycombat eftersom jag frågade om hon ville, eftersom jag var sugen. På näst sista låten fick jag så krutansvärt ont i magen, det verkligen högg helt hysteriskt, mådde illa och kände mig febrig som satan. Det händer mig sällan, men så fort det var över var jag tvungen att rusa ut till toaletten och kräkas. Jag var rädd att jag blivit magsjuk men när jag fått upp allt så kändes det bättre igen. Annat än att jag alltid blir så omtumlad av att kräkas, men annars var det bra. Jag måste ha ätit något dåligt precis innan vi åkte.

 

Jag bestämde mig i alla fall för att släppa alla gymplaner och åka hem. När Martin svarade "Okej, jag stannar kvar ett tag" bara brast det för mig. Det har varit så mycket småsaker som byggts på att jag retat sönder mig själv på saker som han sagt och gjort. Jag ville mest av allt i hela världen att han skulle släppa gymmet också, fråga om jag mådde bra, om jag ville ha hjälp, sällskap, vad som helst. Jag har nämligen sedan den där veckan för 20 dagar sedan, känt mig ganska ensam i Martins sällskap. Han har svårt att hantera när jag är ledsen men det är då jag behöver honom som mest. Jag vet  att det inte finns något annat än välmening bakom hans handlingar men vi är som sagt så fundamentalt olika att det kolliderar.. Och eftersom jag varit på så dåligt humör, har det bara blivit en nedåtgående spiral.

 

Jag hade panik för jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med mig själv. Jag hade nått bristningsgränsen. Som tur var, det räddade verkligen livet på mig, så kunde jag ringa Ellen och få det bästa stödet man kan tänka sig. Fy fan så välbehövligt det var. Jag kände mig så mycket lugnare efter vi lagt på.

 

När Martin kom hem bet jag i det sura äpplet och bad om att få prata med honom. Sa vad jag kände, att vi trampat varandra på tårna i 3 veckors tid. Att jag kände mig väldigt ensam i alla motgångar, att det var jag som löste alla problem och tog på mig allt ansvar för gemensama eller till och med hans egna, praktiska problem, samtidigt som jag tog itu med mina egna. Efter samtalet kändes det förjävligt, eftersom jag hatar att behöva "ta ett allvarligt snack" med honom och inte kände att jag fått ut så mycket av det. Jag avslutade allting med att säga att jag älskar honom och tycker att han är fantastisk, men att jag var tvungen att få kontentan av alla småsaker ur systemet för att kunna släppa det. Jag gick in till mitt rum och stängde dörren. Fem minuter senare kom han in och jag fick bekräftelse på att han tagit åt sig vad jag sagt och det kändes.. så himla bra. Jag var så tacksam över den gesten. Kvällen blev jättemysig och för tredje dagen i rad somnade jag i hans armar, och sov där hela natten.

 

Utan samtalet med Ellen hade kvällen verkligen sett annorlunda ut, i negativ benämning. Jag är så tacksam över att jag har henne, som är så klok och intelligent. Hjärta.

 

Så ser det ut. Imorse vaknade jag upp med den där genuina glädjen som jag saknat innanför bröstkorgen de senaste veckorna. Den har kanske funnits men varit skör och alltid krossats innan dagen varit slut, i stort samband med mina tvångstankar också. Men när livet är uppriktigt bra är tvångstankarna mindre, och naturligtvis vice versa. Idag har produktiviteten återigen lyst med sin frånvaro men jag känner att det gör inte så mycket.. jag ställer så höga krav på mig själv som det är. Och när jag kan tänka så, då håller jag stenhårt fast vid den känslan. Nu har jag fått mina två veckor utan en massa jobb och efter gårdagens samtal med Ellen och Martin har jag helhjärtat sopat grubblerierna åt sidan och börjat om på nytt. Nu är jag back on track!

 

Sitter just nu och väntar utanför Björns mottagning, kiropraktorn som jag går till för mina knän. Jag misstänker att vi kommer avsluta det kapitlet idag och prata om mina axlar istället, för att de gör ont så fort jag ansträngt dem. Och jag hoppas på massage! Alltid massage. Han skickade för övrigt några länkar till mig där man pratar om felbelastning och påfrestningar av ryggen. Väldigt intressanta videor, till min stora förvåning. Tror jag ska dela med mig av dem senare.

När jag vaknade imorse låg jag och trängdes med Martin. Det är mysigt och värt det - men jag är ändå glad att det mest är ett alternativ. Jag hade inte stått ut med att sova så varje kväll tror jag. Jag vaknade runt nio, av mig själv efter sex timmars sömn. Jag fattar inte, jag tänker alltid att jag ska få sova ut trots att jag somnar sent, men ändå vaknar jag tre timmar innan väckarklockan ringer..

Det är verkligen jättevackert ute och jag känner på mig att det här kommer bli en bra dag!

Det kliar överallt. Jag blir vansinnig, för mina naglar är superkorta. Tror å det bestämdaste att det bor något pyttelitet djur i sängen, som bits.. Gaaah.

 

Igår. Seg dag, inte riktigt som planerad. Jag gjorde ingenting särskilt  typ hela dagen tills det blev dags att åka in till gymmet för att hjälpa till att klistra på golvet i röda salen. Jag ägnade dryga 90 minuter åt att placera ut 20 brädor, se till att alla var på platser där man kunde se sig själv i spegeln (och att alla stod rakt!), och klistrade sedan fast märken för att markera var hörnen skulle vara. Det första som hände när deltagarna kom sedan var klagomål.. jag förklarade att självklart får de stå var de vill, men att de svarta hörnen var mer riktmärken inför en fullbokad sal. Det var.. föga populärt, haha.

 

 

Nåväl, en förvånansvärt orklös Ida körde en timmes combat följt av egna pumpklassen. Jag lastade inte på så mycket vikter men var ganska taggad ändå. När passet var färdig inväntade jag Martin för att avsluta dagens gymbesök med lite styrketräning. Han hade med sig en efterlängtad, ny hållare till mobilen! Naaajz.

 

Hashtag vilkentrevligdagdethärverkarbli. Minsann!

Fuck to the yeah, en dag som gick som planerat! Kan ni föreställa er? Nej, inte jag heller.. Jag blev väckt av Martin klockan nio imorse när han kom in och la sig hos mig. Jag minns inte så mycket annat än att jag slog honom på handen vid ett tillfälle, eftersm han "klappade" på mig, det vill säga att han halvt frenetiskt och alldeles för hårt kliade på samma punkt för länge. Söt, han har en tendens att gosa så när han är halvvaken. Men efter ett tag gör det ont och när jag är trött ber jag inte snällt, haha.

 

Jag gick upp, lagade havregrynsgröt (så himla smidigt, bara blanda havregryn med vatten, in i micron på 2 minuter och vips!) och gjorde mig i ordning. Runt halv elva åkte vi i min bubbla till Nordby för att påbörja dagen. Vi handlade mat (ännu mer flapjacks, knark deluxe) och drack kaffe innan det var dags för honom att börja jobba. Jag sprang omkring på Nordby och uträttade ärenden, köpte saker som var absolut nödvändiga, typ sminksvampar, tandtråd, mellanrumsborstar och flourtuggummi. Skitkul att lägga ut pengar på, särskilt när man två dagar efter löning inser hur jäkla fucked man är inför kommande månad.

 

Jag åkte sedan in till stan för att slå ihjäl lite tid, var på Mekonomen för att kolla lite priser samt bli pålurad 8 liter spolarvätska för 100 spänn (lägligt med tanke på att min tog slut på vägen dit).. Men det lär väl gå åt. Och det var ju ändå billligt. Fast återigen, alla dessa utgifter!

 

 

Bilade sedan till Rossö för att lyssna på Mary och Annie som hade sin välgörenhetsspelning. Åååh så mysigt det var! Fast jag köpte världens minsta punschrulle och världens minsta kopp kaffe för 35 spänn. Ja. Ja. Musiken var i alla fall jättebra, jag fick faktiskt hålla tillbaka tårarna några gånger. Att se och höra de två var.. jag vet inte, det väckte något i mig. Något starkt! Geniun glädje, över vilka fina människor jag har runt om mig. Jag kände mig väldigt lycklig där och då faktiskt, bara för det.

 

 

Det var hur som helst dundermysigt att vara där, satt bland annat med Ellens föräldrar och pratade lite. Marys mamma introducerade mig inför ett par som satt vid samma bord och sa "här har ni ytterligare en musikalisk begåvning" och efter att ha pratat en stund reste sig mannen upp och sa "Men Ida, så stor du har blivit, jag måste få ge dig en kram". Då visade det sig att han och farmin spelat mycket ihop, när jag var liten. Typiskt Strömstad som är en så liten stad, överallt har man saker, historia och bekanta gemensamt.

 

Allt prat om musik och att spela gjorde mig så sugen att jag för första gången på säkert ett halvår, dammade av min BC Rich och drog på förstärkaren så högt att Martin använde hörlurar i rummet intill. Men jävlar så roligt det var! Min utvecklingskurva vad gäller gitarrspelandet är verkligen en katastrof, jag har inte utvecklats på säkert 5 år, skojar inte. Jag vet inte riktigt var jag ska börja (om). Jag kan bara lite Metallica-riff, praktiskt taget. Men vill man så kan man, så är det ju.

 

Kul att jag kunde dela med mig av lite annat än träningsrelaterade bilder och videor!

 

 

 

Efter spelningen var färdig och vi hastigt och lustigt sagt hejdå samt skiljts åt åkte jag hem till Söle. Det var lite halvtaskig stämning då det rådde sjukdom i familjen, misstänktsamt likt magsjuka..

 

 Möttes av detta när jag kom hem, haha! Åh Findus, han brukade i alla fall alltid när jag bodde hemma, sitta vid middagsbordet vaaaarje dag och vänta på att jag eller farmin skulle dela med oss. Skönt att se att det behålls lite rutiner där hemma, maw.

 

Jag lämnade av lite burar, tog hand om lite post och tillsammans med farmin gjorde vi lite service på bilen. Städade, fixade, funderade.. Det var välbehvligt för det lilla ketchupfärgade skrället. Åh, min bil. Den är så bra. Peppar peppar.

 

När det började dra ihop sig mot kväll var jag så FÅNIGT hungrig. Jag hade planerat äta på Söle så jag hade inte med mig mat, men när jag fick veta att eventuell magsjuka var på vift kände jag mig inte jättesugen på att äta där. Så jag gick utan mat i sju timmar och var inte i det lyckligaste laget. Men jag tog med mig Simon i bilen och bilade efter farmin in till stan för att handla tillsammans. DET var längesedan. Jag köpte en flapjack som jag smulade ner i en kesella med hallon. Som pre-workout mat kände jag att det var den billigaste, snabbaste, smidigaste och mest hyfsade lösningen jag kunde komma med där och då. Men det var verkligen inte gott, alldeles för sötsliskigt.. Inte vad jag föredrog efter så lång tid utan mat. Men jag blev ju mätt och fick lite energi till kommande träningspass, och det var ju syftet. Sa sedan hejdå till far och bror innan jag satte mig i bilen, slängde i mig min PWO och åkte mot mitt efterlängtade gympass!

Jag skippade som sagt både trippen till Nordby och besöket hem till Söle. Båda kan jag ta imorgon, i lugn och ro. På Nordby behöver jag sminksvampar samt lite tandvårdsgrejer. Och billig fågelmat, om jag kan hitta det. Hemma har jag nu massor med saker som jag ska pilla med, tillsammans med päronen. Det kommer bli mysigt.

 

Det innebar i alla fall att jag kunde åka till gymmet och inte behöva stressa. Jag satt och pillade lite med instagram och hittade den här bilden (ÄLSKAR när folk lägger upp motivational pics!) som bara gick rakt in i hjärtat på mig, gav mig en liten kick för att den kändes så klockren med tanke på vad jag nämnde i förra inlägget. Det där med att jag är så stressad jämt.

 

Ställde klockan på elva för att få sova tillräckligt många timmar. Ändå vaknade jag strax innan halv nio, och kroppen sa att det var dags att gå upp! Det är ganska typiskt mig, vara så taggad att jag inte orkar vila. Hm.

 

Så jag satte mig och slöade framför datorn en stund innan det var dags att ta itu med diverse morgonrutiner. Insåg att jag hade ett paket med hårfärg liggandes. Åh, det finns tre ständigt återkommande saker här i livet som jag avskyr att behöva ta itu med. Göra rent hos gerbilerna, tanka bilen och färga håret. Det är ju så tråkigt, haha. Men samtliga går ju riktigt fort, och det inser jag varje gång men jag lär mig liksom aldrig. Varje gång konstaterar jag att det var ju inte så farligt, men ändå känns det pest och pina nästa gång.. Hähä.

 

Men om något är jobbigt att göra så bara gör det, eller hur?! Så jag slet av mig morgonrocken och drog i den där hårfärgen. Jag är inte särskilt noggrann när jag färgar, en gång minns jag att jag bara satt framför Dexter och kletade in färgen, hade inte ens någon spegel. Och för en gångs skull kom jag ihåg att tvätta bort färgen som hamnat i ansiktet med, DET var nog första gången någonsin. Annars har jag hört att man kan lägga en tunn hinna vaselin vid hårfästet så att färgen liksom inte sätter sig, men det kom jag på i efterhand. Det är nog enklare att bara ta en bomullspad och tvätta bort, ändå. Bra blev det ändå, i alla fall ur mitt perspektiv!

 

Rågbröd är en stark favorit hos mig, enda problemet är att man måste smöra så jäkla försiktigt. Sedan är brödet så pass fett att smöret mest bara glider omkring och liksom inte klibbar fast. Patience test level 80.

 

Jag har myst med min fina Martin ochsom vaaaaanligt hamnat på efterkälken med dagens planering. Hade tänkt ta en sväng till Nordby för att köpa lite småsaker men efter att ha kollat mitt konto och betalat alla räkningar, dubbelt upp med Statoilräkningar bland annat, skitkul, så känner jag att jag bör avvakta och se om det är en prioritering att köpa en hink med talgbollar till fåglarna utomhus.

 

Skickade iväg säkert tio mejl, pillade med schemat och skrev in grejer i almanackan, försökte lösa krockar i planering och så vidare.. Men nu är det färdigt, det som hängt runt min hals i två veckors tid. Det där som man börjar strunta i och det bara bygger på allteftersom dagarna går och motivationen att ta itu med det just därför börjar sina. Jag måste lära mig att bli mer effektiv om dagarna. Ta itu med mina måsten innan någonting annat, egentligen. Då njuter man mer av nöjena efteråt dessutom.

 

Så nu ska jag bege mig in till gymmet för att köra lats och biceps. Är inte det minsta taggad, mer än att det ska bli gott med PWO! Det ser jag fram emot! Efter det passet (som antagligen inte blir jättelångt) ska jag hem till mina föräldrar för att lasta av lite burar, hämta post och försöka städa bilen en snabbis, beroende på vad klockan blir. För vid halv åtta ska jag ta med mig Martin och åka in till stan för att fira Mika! Det kommer bli trevligt.

 

Imorgon jobbar Martin 12-20 och jag tror det blir bra för mig att få vara ensam lite och kunna fokusera. När han är hemma hamnar jag lätt på villovägar i planeringen eftersom han som regel inte är särskilt aktiv och gärna vill ha sällskap..

 

Jag har gått och grämt mig lite den senaste tiden, över att jag känner mig konstant stressad och besvärad och hur mycket energi och fokus det tar. Men så ibland bara slår det mig som en blixt från klar himmel - att jag kan välja att inte känna så. JAG, bestämmer över det. Det är alltid en våg av lättnad som sköljer över mig i de ögonblicken och det känns som att knäppa upp en tajt korsett och äntligen kunna andas. Kom ihåg det, vi har makt över mer än vi tror!

 

Nä, dags att bege sig till mitt andra hem. Egentligen brukar jag köra ben på lördagar, men efter att ha kört bodypump 3 gånger, bodycombat 2 gånger samt x-fit 1 gång under veckans gång, samt tunga ryggövningar två gånger (där benen som regel är med också).. så känner jag att de kanske kan få vila tills det är dags igen. Mina hela ben som inte alls gör ont längre. Kärlek. Peppar peppar. Tror det blir ett tyngre styrkepass på måndag förmiddag och sedan pump på kvällen, huvudsaken är att det är samma dagar så det inte blir flera dagar i rad. Det är viktigt med återhämtning, har jag fått lära mig den hårda vägen.

 

Så nu blir det lats och biceps och imorgon mage och axlar. Det ser jag fram emot!

 

Jag har knarkat deras senaste album sedan dagen det kom ut, den här låten är den första på skivan och den är så grymt jäkla bra. Den framförs tillsammans med Rob Halford (sångare i Judas Priest) som inte riktigt är någon favorit hos mig men ändå gör en asgrym insats här. Känner på mig att de kommer få stå för ytterligare en pepplåt innan veckan är slut, som kompensation för förra veckans avsaknad..

 

 

Gudars, det är så varmt härinne.. Häromdagen hade vi två minus på eftermiddagen men 7 plus vid midnatt. Det är inte lätt det där, när man vaknar upp och fryser ihjäl, drar upp värmen för att på kvällen behöva öppna fönstret och släppa in lite andningsbar luft. Sedan blir det ju inte bättre av att Martin - av någon jäkla anledning - låtit värmepumpen stå på HELA dagen. Det var rena bastun här.

 

Nåväl, catching up lite förlorad tid. Here's the deal, jag hade ju som bekant en ganska tuff vecka förra veckan. Den här veckan trodde jag att jag skulle få börja om på nytt men måndagen blev ingen höjdare, tisdagen var hälften underbar och hälften lika jobbig.. Det började inte bra ändå liksom. Från början hade jag bara tre pass på Max den här veckan, varav två jag var tvungen att byta bort så de inte skulle krocka med pumpen. Då var det bara fredag kvar. Så jag bytte bort det med. En helt ledig vecka, nästan. Borttsett från tre pass pump och en dag på Max i Uddevalla, fast den räknas nästan inte. Jag ska inte säga att jag tycker synd om mig själv och därför förtjänade de här lediga dagarna (som dessutom forttsätter halvvägs in i nästa vecka om jag inte minns fel) men det ska inte ljugas om att det faktiskt var jäkligt skönt. Möjligheten fanns så jag tog den, även om jag kanske inte egentligen behövde den så mycket. Det kommer bli tufft i december när jag får lönen för november, men jag är faktiskt villig att ta den smällen. Jag kan behöva leva lite snålt ett tag.

 

Hur som haver, tisdag var det.

 

Strax efter att jag skrivit klart ringde farmin och det var dags att åka in för att luncha ihop. Koncept blev det, jääklar vilken god mat de har där alltså! Jag beställde fetaostfärsbiff med stekt potatis och rödvins.. Sky? Sås? Någonting. Helt galet gott var det i alla fall.

Dessutom var det trevligt att få sitta ner och prata med farmin enskilt. Han hade ett möte att rusa till så det blev inte längre än 40 minuter men det är ju ändå helt klart bättre än ingenting. Fina farmin.

 

När vi sagt hejdå skulle jag fördiva tiden i stan framtills jag skulle möta upp Martin för att handla på Nordby. Så jag smet upp till farmor som till in besvikelse inte var hemma. Men eftersom jag har en nyckel till hennes lägenhet kom jag in ändå och skrev en lapp som jag lämnade på bordet. När hon kom hem sedan ringde hon och pratade i en kvart. Hon säger alltid samma saker men hon är så glad och obotligt optimistisk att det inte gör så mycket.

 

 

För vi har haft Ben och Eli åtskilda i några dagar. Tanken var att om jag rengjorde buren ordentligt så kunde vi sätta ihop dem igen, på neutral plats utan revirmarkeringar. Jag ångrade - med varenda partikel i min kropp - att jag tagit mig an uppgiften ensam. Jag har sagt till Martin att vad gäller att damma, dammsuga, byta sängkläder, bädda sängar, vika tvätt, hänga tvätt, sortera tvätt, diska, handla, plocka grejer; ALLT vad gäller städning, kan jag fixa ensam. Jag kommer aldrig göra en sur min för att han inte lyfter ett finger vad gäller ovanstående (varför skulle jag, jag gör det ändå bäst själv, wink wink). Men det finns en sak jag vägrar göra ensam och det är att städa hos gerbilerna. För det är så utomordentligt jäkla tråkigt. Jobbigt, smutsigt, äckligt, blött, tidsberövande. Men idag blev jag tvungen eftersom Ben och Eli inte kunde bo kvar i glasburen, det blev alldeles för fuktig luft därinne. Så bara för den sakens skull bet jag ihop och såg det som en god, akut gärning. Och passade på att städa alla de andra burarna också. Det är alltså två burar med djup botten, ett akvarium, en "vanlig" bur och två transportburar. Det är ändå ganska mycket. Men eftersom jag måste vara utomhus så hade jag skymningen som flåsade mig i nacken och jag skyndade mig på för att slippa stå ute i mörker och kyla. Men jag bet ihop.

 

Men när jag väl fått in alltihop, med spån och vatten och grejer precis överjävlaallt, så satte jag ner grabbarna i buren. Det gick ungefär fyra sekunder, innan de rök ihop i en enda liten hårig boll med två svansar som for fram och tillbaka med blixtens hastighet så spånet yrde. Jag hade en handduk nära till hands och lyckades håva in Eli i den. När gerbiler slåss så slåss de till döden, och då vill man inte ha en naken hand emellan. Just sayin'.

 

Jag tänkte jag skulle göra ett försök till. Men försiktigt, höll i Eli och låt honom nosa på Ben för att tillslut släppa ihop dem. Fientligheten låg så tjock i luften att man kunnat skära i den med kniv, de gick verkligen på helspänn och sköt ryggar och pep och stod och bara stirrade på varandra. Helt hypnotiserade, besatta, i stånd att döda. Jag höll stenkoll på dem samtidigt som jag laborerade med gallret vi haft i akvariumet, som naturligtvis inte gick att få in på något bra sätt. Så där satt jag. Och hade inget annat val än att hålla ett öga på dem. De rök ihop några gånger och jag dunkade till buren för att få dem att sluta.

 

Hela processen tog mig allt som allt 3 timmar. Brorsan messade och ville att jag skulle komma bort strax efter sju men det fanns inte en chans att jag kunde lämna dem. Jag blev arg, ledsen, frustrerad. Någonstans tror jag att det enda som funkar är att låta dem slåss, göra upp och sedan är det klart. Men med tanke på i vilket skick Ben lämnades i efter de två tidigare omgångarna så vet jag inte om jag har förmågan att kunna stå bredvid och säga att det är värt risken.

 

Jag gjorde i ordning buren med allt som vanligt, Eli satte sig på översta våningen tryckt in till sidan och Ben längst ner i motsatt hörn. Och där satt de. Rörde inte en muskel, någon av dem. Jag kände att jag kunde påbörja städningen av huset men bara om jag kunde höra dem ordentligt, så jag visste om de slogs eller inte.

 

Städningen är min stora last, en sak som gått överstyr och blivit ett substitut för problemlösning. KBT-timmarna har fått mig att förstå att min städmani beror på kaos i huvudet och att det är ett sätt att ta kontroll. De senaste veckorna har tvångstankarna lyst med sin frånvaro men nu höll de mig hårdare än någonsin. Verkligen kvävde mig. Jag kunde inte skaka av mig känslan av att vara otillräcklig. Jag kunde inte åka hem till Söle på kaffe, inte städa bilen, inte träffa min bror och hålla honom sällskap när han behövde det, inte ge mig själv den där egentiden på gymmet och allt detta för att sitta hemmma och misslyckas med att få gerbilerna att inte döda varandra. Tankarna tog överhanden, ångesten klöste innanför bröstkorgen och jag började gråta när jag insåg att jag med hamrande hjärta satt och skrubbade duschkabinen med en tandborste. Jag skrubbade rent duschkabinen med en fucking, jävla, tandborste. Det blev inte rent och jag såg mer och mer smuts som jag missat och trots att jag sedan bestämt mig för att jag var klar och hade slängt tandborsten satt jag istället och skrubbade med fingrarna, trots att jag tyckte att det var så äckligt.

 

Det stod så klart för mig hur jag fungerar och varför jag gör som jag gör. När jag känner mig otillräcklig eller att jag behöver ta kontroll - då sätter jag fokus på mitt boende. För att jag vet att om jag har städat så kommer jag få en liten uns av tillfredsställelse. För visst kan jag bli nöjd av att städa, när det är rent, fräscht, nytt, etc, så  känner jag mig så himla lugn inombords. Jag VET att jag får det där lugnet om jag städar. Behövs det inte städas hittar jag något snarlikt projekt att slutföra och få tillfredsställelse av.

 

Jag längtar så mycket till den dagen då jag lyckats vända på tankarna. I mitt huvud hör jag små kommentarer, de dyker upp lite hipp som happ och senast för 30 sekunder sedan. Små röster (bildligt talat, så galen är jag inte) som viskar "det är inte rent för du har inte bytt sängkläder idag, gör du inte det blir du smutsig", "det är lite smuor på golvet, du VET att du inte kommer kunna släppa vetskapen om det förrän du dammsugit hela huset" och så vidare. Ibland har jag möjlighet att slå dövörat till, och ibland följer jag deras minsta vink. Jag kan få för mig allt möjligt, och när jag ger efter för mina egna destruktiva tankar så är det med motivationen att om jag inte ger efter så innebär det att jag är lat och en dålig människa. Varje gång tankarna slår mig så får jag ett rep runt halsen, det är en börda som snabbt gräver sig djupt in i min hjärna och blir svårare och svårare att släppa för varje sekund. Jag kallar det för att ha en mental sten i skon, för det är så det känns ungefär! Något så litet, futilt, men ändå så störande och svårt att slå bort. Allt fokus ligger på det där skavandet och det måste åtgärdas, det kan inte ignoreras.

 

Ibland känner jag mig så hopplöst förlorad, erkänner mig som slav under mina egna tankar. Det känns som att jag är så komplex att ingen någonsin skulle kunna förstå mig, känslorna och tankarna som sätter igång när jag tvångar är som 1000 förvirrade svalor som far omkring. Det är liksom helt omöjligt att sätta ord på och summera allt. Och hur kan man hjälpa någon som inte ens kan beskriva problemet? Och när jag skrubbade rent duschen med den där  tadborsten, då kändes det som att de där 3 stegen fram de senaste veckorna på en sekund tillintetgjordes med 20 steg bak.

 

Dessutom så har jag en tendens att falla så jävla hårt, när jag väl faller. En dålig dag för mig är som regel en helvetiskt dålig dag. Som tidigare nämnt så tror jag att det är lite priset jag får betala för att flyga så högt. Jag har en hög standard på min livskvalite, när motgångarna slår till blir jag förtvivlad, ledsen över att jag är ledsen och inte glad. Det är ganska sjukligt.

 

Men någonstans så tror jag att jag kan vända på det och se varje fall som en oerhört viktig läxa, och inte ett mmisslyckande. Vaknar jag upp på morgonen och har en dålig känsla i kroppen ska jag se det som en utmaning - eller åtminstonde som ett mänskligt villkor - och inte som ett kännetecken för att jag på något sätt skulle vara dålig, misslyckad eller mindre värd än de dagar jag är glad.

 

Jag vet inte vad jag ville få sagt med det här inlägget. Det finns en sensmoral i berättelsen men jag har själv inte klurat ut vad det är riktigt. 

 

Aight. Gårdagen passerade snabbt. Jag fick inte ett skit uträttat, på ren svenska, men någonstans kanske det behövdes. Jag har börjat känna mig så bekväm det senaste, det går många lediga dagar åt att göra ingenting, somna om på dagen, skjuta upp saker.. Är rädd att falla tillbaka i hur jag var under skoltiden, då jag hellre satt och rullade tummarna än tog itu med något alls. Men det är ju så svårt att veta det där, precis som inom träning kanske man behöver pauser, vilodagar och viloveckor. Jag hoppas och tror att det kan vända nu dock. Det är dagar jag är aktiv som jag mår som bäst, utan tvekan. Visst är det skönt att spendera dagarna i soffan men de tappar sin mening allteftersom de blir fler.

 

 

I vilket fall, jag somnade inte jättesent men vaknade efter 8 timmars sömn, i Martins famn faktiskt. Det var mysigt men trångt. Skönt i alla fall. Det är så svårt för mig att få till en vettig och tillfredsställande dygnsrytm, jao. Dagen spenderades till större del i Martins famn, Family Guy har dragit igång igen så vi kollade på det och lite så där. Åt frukost och somnade om och var allmänt nollställd på det mesta. Runt halv fem stack vi in till gymmet för lite marklyft och dubbla gruppass. Stämningen var smått spänd, det kändes som att vi båda trampade varandra på tårna konstant. Men när man tränar ihop behöver man inte riktigt tänka på det på samma sätt, tycker jag. Man stöttar varandra och kan på det sättet visa att there's no hard feelings men samtidigt inte göra eller säga så mycket mer än så.

 

Vi körde combat och pump, det var ett av mina neutralare pass, tyckte överkag att det låg en ganska allvarlig spänning över salen men det kan ha berott på min egen sinnesstämning och att jag ätit dåligt under dagen, för det hände två gånger att det bara svartnade för ögonen. Inte jättekul när det händer och man står där framme och är center of attention. Herregud, känner mig som Maria Montazami som pratar svengelska hejvilt, haha.

 

Vi kom hem och hade tänkt laga chili con carne men köttfärsen hade blivit dålig. Jag skämdes lite eftersom jag bett Martin köpa ett kilo (et kostar ju ändå en hundralapp) och sedan glömt bort den helt. Jag fräste obefogat åt honom när han öppnade ett av paketen och sedan lät den stå kvar på bänken och gick sedan demonstrativt ut med hela soppåsen. Allt som legat och skvalpat under ytan hela dagen kom upp och jag kände att jag rent generellt inte hade mycket till övers för den här dagen. Det blir så för mig när jag inte gör någonting vettigt med min tid.

 

Men kvällen var inte förstörd alls. Tack och lov är Martin oerhört enkel när det kommer till stunder då jag blir passiv-aggressiv. Han beter sig som vanligt, varken daltar eller sätter hårt mot hårt. Det är så skönt, för då får jag liksom en chans att rycka upp och skärpa till mig utan att det blir någon skada skedd. Jag har blivit tiotusen gånger bättre nu än jag var förr, dock. Det är ytterst sällan jag "surar", även om det kanske ökat lite det senaste. Men det är så för mig, jag är så öppen med vad jag känner att har jag en dålig dag eller onda tankar - då märks det direkt. Men det är på gott och ont för jag fungerar vice versa också. Och det är ju bra!

 

 

Kollade i alla fall ett avsnitt Arrow, nerburrad i sängen. Gosade med Martin en stund och Ellen ringde för att prata en snabbis. Åh, hon är så himla bra! Berättade om sina framgångar inom träningen och sina mindre lyckade, storslagna bravader i England. Haha! På tordag ska jag träffa henne och få klämma på hennes 16% kroppsfett, så jävla bra jobbat! En av mina största inspirationskällor. Bästaste Ellen.

 

Jag gick och la mig men hade lite svårt att somna, faktiskt. Var lite uppstressad inför morgondagen, att försova mig, plus att jag liksom låg och räknade hur mycket sömn jag skulle få och snart var det nere på en enligt-regelboken-inte-tillräckligt-mycket-nivå. Drömde sedan att jag låg vaken och att jag egentligen tagit fel på dag, att jag inte skulle behöva gå upp tidigt. Så när jag vaknade trodde jag att jag på riktigt förväxlat dagarna och inte behövde gå upp. Som tur var skickade Lizette ett sms igårkväll och skrev att hon skulle vara med och tackvare det kunde jag tänka till och kolla upp dag en extra gång. Och konstatera att det var tisdag och dags att gå upp! Det är inte lätt det där, att tänka klart klockan sex på morgonen.

 

Jag har aldrig hållit pumpklasser på morgonen men så mysigt det var! Jag är ju så förälskad i vinter(?)mörkret så det finns inte. Riktigt stämningsfull start på dagen, även om det var lite svett och mjölksyra involverat. Jag körde på mina utmaningsvikter och gav allt, jag var på så himla bra humör! Det här är första dagen på över en vecka där jag vaknat och faktiskt haft lite eld i kroppen, velat gå upp, varit taggad. Perfektion beskriver min start på dagen.

 

Det är officiellt ny vecka, helgen är över och jag fick bytt bort mitt pass imorgon. Det innebär att jag bara jobbar onsdag (då ska jag tillsammans med chefen externa i Uddevalla då de öppnar en ny Maxrestaurang där) och icke-bärande pass på fredag. På Max i alla fall, däremot blir det ett extra pass bodypump till veckan! Hanna har blivit krasslig så jag tog på mig hennes morgonpass på tisdagen.. Måste komma ihåg att lägga mig tidigt bara. Med andra ord, så blir det ingen jobbig vecka. Skönt, måste jag säga. Veckan som varit har varit oerhört tung. Inte bara med allt som har hänt, jag har jobbat 6 dagar också. Sova, jobba, träna, sova, jobba, träna.. Typ. Jag är inte nedbruten men jag känner verkligen att jag simmat motströms utan möjlighet att få återhämta mig. Det är utmattande.

Men nu är det över och jag har lugnare vatten att ge mig ut på de kommande dagarna. Ikväll när vi stängde var jag så himla omotiverad och Martin tio gånger värre. Det var så skönt att få stämpla ut och åka hem.

Hemma har vi grejat med gerbilerna. Ben verkar så svag och olycklig, jag önskar verkligen att han och Eli kunde bo ihop men jag vill inte riskera att de slår ihjäl varandra. Jag önskar jag visste vad som var rätt.. Min fina Ben. Jag minns första gången jag såg honom. Han satt i en liten bur i djuraffären på Torp. Jag hade för avsikt att köpa möss men när jag såg honom krafsa frenetiskt på rutan bestämde jag mig spontant för att ta med mig honom hem istället. Några veckor senare fick de in fler gerbiler, vi åkte dit och de hade två svarta. Vi köpte en av dem och på vägen därifrån började jag gråta, töntig som jag kände mig. Jag blev så ledsen av tanken på att de var bröder, skildes åt och att den ena blev ensam. Så farmin föreslog att vi skulle gå tillbaka och köpa den andra också. Cal försvann för ungefär ett är sedan, Eli har blivit gråhårig och Ben som jag så skämtsamt tidigare sagt kommer överleva oss alla har börjat bli gammal och segare än vanligt. Det är jobbigt att se honom så.. Men jag hoppas han mår bra. Det är svårt att veta med så små djur.

Nu har vi i alla fall krupit ner under täcket i soffan och kollar på Insidious. Den filmen har givit mig gåshud några gånger, så känslig som jag blivit. Vi har även lyxat till det med en massa tända ljus och Martin dricker varm choklad och äter lyxmousse.. Själv står jag över ikväll. Vetskapen om att det är ny vecka imorgon, eller sedan två timmar, är tillräckligt för min tillfredsställelses skull.

Tji fick jag för mina åtta timmars sömn. Vaknade upp halv åtta och kände mig bara dödast i universum. Sedan var det brutalt kallt i rummet också, gjorde inte saken bättre.

Hade ändå tänkt att ta det där tidiga gympasset trots lack of motivation, så snällt traskade jag upp. Åt havregrynsgröt med keso och hallon. Så jäkla gott verkligen! Tack fitnessfighten.

Jag var beredd att försöka tagga till fram tills jag sminkat mig. Då ville jag inget annat än att gå och lägga mig bredvid Martin istället. Men det kändes som att det var lite för sent för det, nu när det bara var ombytet kvar. Så jag satte i mig min PWO och bilade in till stan. Det tål för övrigt att sägas en gång till, jäklar så god den är!

På gymmet skulle jag köra lats och biceps, samt axlar och mage om det fanns tid till över. Jag körde på, relativt omotiverad och satt och gäspade nästan hela passet rakt igenom. Försökte göra så mycket chins som möjligt utan assist, fick dessutom tillfälle att öva på att hoppa upp på ställningen själv. Det är inte det lättaste, haha. Men jag lyckades i alla fall på den lägsta. Satt och förbannade att jag inte såg annat än 30+ hantlar plus min panna när jag körde axelpress. Det är inte lätt att vara kort alltså.

Mina händer gjorde jätteont och jag har en svag känsla av att jag kommer få köttiga valkar på fingrarna.. Dessutom gick min shaker och min mobilhållare sönder. Men jag var ganska glad ändå!

Efter två timmar kände jag mig nöjd och glad, skippade magen och kör den med ryggen imorgon innan pumpen istället. Så jag fick köttat ganska bra ändå alltså. Satte sedan i mig FortiFXen som jag köpte åt Martin igår (flåt) och kände mig lite vardagslyxig.

Är inte det minsta taggad inför jobb idag men så är det ibland. Jag har Martin med mig i alla fall, och förhoppningsvis blir jag ledig imorgon.. Hoppas jag.

Skojade till det med att köpa två stycken FortiFX till oss som energiuppladdning när jalusiet var neddraget. Jag blev så mätt.. Vi sålde för en hundralapp den sista timmen så vi låg jäkligt bra till. Det var skönt, att bli klara tidigt. Och att ha gymmet avklarat innan jobbet! Känner faktiskt redan träningsvärk i vaderna. Mhm.

Jag slår på stort ikväll och går och lägger mig tidigt. Har borstat tänderna, duschat och krypit ner i sängen redan, ungefär tre timmar tidigare än vanligt. Men jag är så trött, vill mest få helgen överstökad och är väldigt taggad inför ett - förhoppningsvis ännu tidigare - träningspass imorgon. Ska bara kolla klart det här avsnittet av Arrow sedan tänker jag sova så gott så gott, hoppas jag. Det blir första gången den här veckan, i så fall.

Vackra drömmar!

När jag vaknade så for jag upp, ville inte ligga kvar en sekund till. Åt frukost och gjorde mig i ordning för leg day!

Så mysigt med mörker.. Haha, och dessutom satt min gerbil Arya och tittade på mig hela morgonen. Såg ut som hon visste något jag inte visste. Bidade sin tid liksom.

Väl på gymmet köttade jag ihjäl mig nästan. Djupa knäböj på åttio kilo klarade jag! Var väldigt noga med djupet både där och på benpressen. Klarade 20 reps på 100 kilo sista setet. Hade egentligen tänkt köra mage också men prioriterade att få slippa stressa.

Så nu är jag på jobbet. Det stundar stängning tillsammans med bästaste. Mamma ringde när jag var på gymmet och situationen med brorsan har verkligen eskalerat.. Jag har hört av mig till honom, gjort vad jag kan för stunden och nu ska jag försöka släppa det.

Ha en fin dag!

 

Söndag kväll. Martin smög in i mitt rum under tiden jag borstade tänderna och tjatade om att han inte fått någon godnattpuss. För sjätte gången inom loppet av 10 minuter. Det var så gulligt.

 

Det var en smått kaotisk dag. Jag hade sovit dåligt, Martin ännu sämre, men vi öppnade på Max ihop. Dagen gick lååångsamt, vilket fallet ofta är nu i lågsäsong. När vi var klara konstaterade han att han skulle skippa gymmet eftersom han bara sovit två timmar. Bodycombaten var inställd och min motivation sjönk betydligt, trött och ensam som jag kände mig. Allt var lite allmänt kaos. Men (som tur var) hade jag inget annat val än att träna och vara glad.

 

 

 

 

- att jag föddes i ett land med bra förutsättningar att leva med hög standard

- att jag hade en trygg uppväxt

- mina föräldrar som även är mina närmaste vänner

- mina fina, kloka och sunda syskon

- mina fantastiska vänner som finns år ut och år in trots att vi inte hörs/umgås jättemycket

- min underbara, snälla pojkvän

- min farmor som alltid stått mig nära

- mina hjärtan, bäbisar, liv och själ - mina husdjur - både de som kommit och gått och de som finns nu

- att jag inte har någon framtidsångest

- att jag har det stora privilegiet att bo ihop med Martin, i ett hus dessutom

- min frihet

- att jag funnit och uppskattar träningen

- min bil

- att jag är den jag är

- mina jobb, framförallt som instruktör

- att jag inte har några allergier eller andra besvär

- min starka kropp som fungerar som den ska

- min medvetenhet om vem jag är och hur livet fungerar

- min energi, drivenhet och livsglädje

Det ska inte stickas under stolen med att livet känns tungt just nu. Veckan har bjudit på dagar som ja.. Inte varit direkt dåliga, fuck-my-life-dagar men huvudet, bröstet, armarna, benen,och framförallt  hjärtat känns som om de vore gjorda av betong. Lite för svåra att bära. Jag har det där åskmolnet svävandes ovanför huvudet vart jag än går och det känns som att det är här för att stanna. Ett tag.

Jag har inte skrivit någonting om den här veckan men jag gör det vid annat tillfälle. Hur som helst så började veckan med att jag bara sov fem timmar för att jag brottades med mina demoner och inte kunde somna. Det var antagligen för att jag var sliten men jag handskades med "vanföreställningar", kände mig febrig och yrade. Hade svårt att somna, och på den vägen har det varit sedan dess.

På jobbet i tisdags fick jag ett samtal från ett nummer jag inte kände igen. Jag kunde inte ta det och lämnades frågvis tills jag fick ett sms av min mamma som ville att jag skulle ringa min bror snarast. Min storebror, alltså. Grejen är den att jag och min bror har knappt umgåtts sedan barnsben. Vi lekte ihop när vi var små men allteftersom vi blev äldre gled vi isär, för vi har egentligen inte särskilt mycket gemensamt alls. De flesta vet inte ens att jag har en storebror överhuvudtaget. Halvbror då, men jag har ju inget annat än halvsyskon.

Han ville prata med mig, så vi bestämde att jag skulle komma förbi hans hus (som ligger några hundra meter från gymmet, för övrigt). Så jag åkte dit. Han pratade i två timmar utan paus. Jag vill inte hänga ut någon men min fina storebror mår fruktansvärt dåligt över något som förändrat hans liv något drastiskt. Det var flera gånger jag var tvungen att hålla tillbaka tårarna, och det gjorde fysiskt ont i kroppen att höra hur han blivit behandlad.

Jag pratade i telefon med mamma efteråt. Hon har fått veta att hon inte kommer kunna överklaga domen för Isaks boende så han sitter alltså kvar där hos sin manipulativa pappa och tror att vi varken bryr oss om eller älskar honom. Mamma frågade "mår du bra Ida?" och jag svarade att ja, det gör jag. Hon drog en djup suck och sa "skönt att åtminstone ett av mina barn mår bra".

Jag kom hem, bröt ihop och vill bara mest av allt i hela världen radera smärtorna som hemsöker min familj. Martin som hade svårt att hantera situationen klappade mig frenetiskt på huvudet, lite för hårt och lite för fort, sa mest ingenting men även saker som inte alls fick mig att må bättre för att tillsist ge mig ett glas rom och cola. Jag var så frustrerad men visste att han agerade efter sin bästa förmåga och därför tackade jag honom för att han ändå satt och höll om en gråtande Ida i en kall soffa, halva kvällen.

När jag dessutom kom hem från jobbet igår upptäckte jag att min ökenråtta Ben var helt blodig på huvudet och magen, och han blödde fortfarande flera timmar senare. Han hade åkt på storstryk av Eli som undkom med en skråma på svansen. Vi åkte till Söle mitt i natten för att hämta en till bur så vi kunde skilja dem åt över natten, som jag bara kunde be till gudarna om att Ben skulle överleva. Men där satt han i ett hörn, med stängda ögon och vaggade från sida till sida. Min lilla vän.

När jag vaknade imorse såg det ut som tidigare morgnar. Jag sov tills jag bara skulle bli lagom försenad till jobbet men det fanns ingenting i min värld som sa att det var fel. Jag hade känt mig mentalt utmattat tidigare dagar men var nästintill ihjälslagen idag.

När jag väl kom till jobbet fick jag ett samtal av Angelika som berättade att hon, med mina syskon i baksätet, krockat med bilen så den blivit helt skrot men att ingen fått några synliga skador. Hon försäkrade mig om att de var okej, att Simon bara klagat på smärta i bröstet men inget annat. Och jag började gråta när jag stammade fram "Ni måste ta hand om er".

Jag brukar alltid försöka hålla huvudet högt men just nu siktar jag på att hålla näsan över vattenytan. Jag har jobbat så mycket att det inte riktigt funnits tid för mig att andas och just nu känner jag mig så trängd att jag inte blir förvånad om jag snart ställer mig och bara skriker rakt ut vid minsta provokation. De här fyra dagarna har nog varit de längsta i hela mitt liv, och jag känner mig tung och nerslagen men gudarna ska veta att jag inte erkänner mig besegrad på något sätt. Alla scenarion som mina familjemedlemmar tagit sig igenom påminner mig bara om en sak och det är att livet är kort och oförutsägbar. Ta vara på varandra.

 

 

 

 

Ett sista inlägg innan jag återigen alldeles för sent går och lägger mig.

 

Vill ta en minut och återigen få sagt att jag är så tacksam över allt i mitt liv. Jag kan tänka mig att det uppstår en del irritation av mina träningsuppdateringar, bilder och tjat om övningar hit och reps dit. Särskilt på t.ex. Facebook där folk inte riktigt väljer lika aktivt vad de vill läsa om. Men vet ni vad? Det här är mitt liv. Gläds med mig eller låt det vara.

 

Tänkte dra igång ett gammalt koncept från bloggens begynnelse.. Veckans pepplåt! Någon gång till veckan delar jag med mig av en låt som är så där upptempo och bra att man får lite gåshud. Kanske blir det lite olika genres.. men högst sannolikt bara metal. Haha. Om YouTube inte tilåter att jag bäddar in klippet så får ni klicka på bilden för att komma dit.. Så omständligt. Men så är det!

 

Första låten blir av ett så otippat band som Fall Out Boy. Den här låten upptäckte jag för att en annan låt från samma album är med på den nyaste bodypumpreleasen (och den är också jäkligt bra, My Songs Know What You Did in the Dark heter den ifall ni vill passa på). Men den här låten öppnar upp albumet och är en jäkligt vass tagga-till-låt. Give it a try!

 

I present to you; The Phoenix!

 

Lycklig tjej just nu! Sitter i sängen med huvudänden uppfälld (en vardagslyx jag värderar högt, prisa sängar med elhiss vettja!), under täcket i min Dextertröja, lyssnar på regnet och tänkte försöka sova snart. Har utöver det här inlägget två inlägg till som jag känner mig motiverad till att skriva ikväll.. av alla dagar.

 

Imorse vaknade jag upp, klockan tio prick, i Martins säng.. fast utan Martin. Han hade låtit mig sova igår och istället lagt sig i min säng. Jag blir alltid så ledsen varje gång det händer, känner mig väldigt i vägen. Ibland blir det så för att han inte vill väcka mig och ibland för att han säger "Ida, jag behöver min säng" varpå jag - i sömnen bör tilläggas - ger honom ett bestämt "Nej." till svar. Stackars. Haha.

 

Hur som haver så tassade jag in till mitt rum och kröp ner bredvid en förvånansvät glad och pigg Bowies som ändå lyckades somna med huvudet mot mig en stund senare. Jag har blivit så bortskämd med morgonmys det senaste. Gosigt.

 

Hittade en gammal deodorant jag använde förr. Blev asnostalgisk. Haha!

 

 

När vi tillslut skulle gå uppp för att äta frukost hade dagen sprungit iväg. Någon tripp till Uddevalla blev det inte, men det var nog bra med tanke på att det var röd dag (och vi hade tänkt äta på Taco Nara men jag vet inte om de hade öppet). Vi åt så jäääkla mycket mannagrynsgröt till frukost, jisses vilken matkoma jag hamnade i.. men det är ju så gott! Intages med icke särskilt sparsama mängder lågkalorihallonsylt (det är 150 kalorier per BURK, alltså 350 gram). Egentligen föredrar jag havregrynsgröt för att det är mycket lättare att laga men främst för att det innehåller mycket mer näring, men ibland kan jag tänka mig att kompromissa ifall hjärtat mitt ändå ska ha gröt, han som inte gillar havregrynsvarianten.

 

Vi tog oss in till stan, lyssnade på ösig musik och taggade till redigt inför mitt första riktigt tunga benpass på säkert 8 veckor. Om inte mer. Jag vilade benen i 4 veckor men eftersom jag haft känningar i några veckor efteråt har jag fortfarande tränat benen men inte vågat lasta på ordentligt. Men nu känns knäna fit for fight så idag jäklar! Jag läste en studie häromdagen om att djupa squats bygger styrka bättre än grunda så jag tänkte fokusera mer på djup än tunga vikter. JÄKLAR som det tog! När jag kör ben börjar jag alltid med knäböj eftersom det är tyngst. Jag brukar arbeta mig upp till 100 kilo, men idag gick jag djupare än någonsin och kände efter 70 kilo att jag ville gå ner till 60. Så jag arbetade där, de flesta seten. Tilläggas bör ju även att jag faktiskt inte kört de här övningarna på ett par månader. Men det var så roligt och jag kände mig så lycklig! Jag älskar verkligen att träna ben, och det var så himla skönt att känna att knäna inte protesterade det minsta, samt att jag verkligen fick grym kontakt. Även om jag inte var uppe på så tungt som jag brukar. Vi körde även två övningar (4 set på varje) vader, hundra kilos benpress (4 set gånger 15-20 reps, gick så djupt som bara möjligt var!), körde 4 superset fram- och baksida lår (och jag var beredd att börja gråta så tungt det var) och avslutade tillsist med en övning Martin visade mig precis innan jag pajade knäna. Han kallar den för draghunden, och jag har varit så sugen på att prova sedan jag såg den men den är döden för knäna om de inte är bra. Och den var lika rolig som den såg ut att vara, minst! Martin satte ett skärp med kättingar runt min midja, och ett handtag i kedjorna. Jag skulle gå/springa/krypa medan han höll emot. Jag skrek åt honom "håll emot utav bara helvete då!" och han satte sig på rumpan med hälarna i marken, och jag slet och drog och trodde jag skulle sprängas, haha. Men trots att vi såg asfåniga ut var det riktigt jäkla roligt. Perfekt att avsluta med, tre timmar senare!

 

Det värsta mina ben upplevt på väldigt lång tid, om inte någonsin. Men det var så kul! Får jag inte träningsvärk imorgon är jag officiellt a freak of nature. Vi får se, svettig blev jag åtminstone och det är ovanligt. Efteråt var jag så hungrig att jag bara ville ramla ihop, som tur är var Martin världens bästa och lagade potatis och korv, väldigt kryddstarkt. Och tog hand om disken efteråt också. Jag har verkligen inte lyft ett finger inom kökets väggar idag, för omväxlings skull, wink wink.

 

Någon utgång blir det inte idag, de drog mitt pensionssparande från de få hundralappar jag hade på kontot plus att jag verkligen är helt slut.. Istället har Martin efter mitt önskemål köpt ett spel som heter Limbo, som vi ska spela ikväll. Kanske äta lite av det kvarglömda godiset i skafferiet med, det kan behövas.

 

Med de orden avslutar jag för idag, bjuder på lite bilder och hoppas att ni får en rolig eller mysig lördagkväll, vad ni nu ägnar er åt! Peace out!

 

Åh, jag har sovit som en jävla gud inatt! Var helt underbart att vakna verkligen.

Så, igår efter våran ninjastängning (hjärta Adis!) satte jag i mig en flapjack och lite mer än en skopa Assault. Förstår inte det där när det kommer till PWOs, i vanliga fall är jag väldigt känslig mot koffein etc - jag är ju liten liksom - men vad gäller dem tar jag alltid större doser än t.ex. Martin som ändå väger 20 kilo mer än jag. Och då känner jag inte ens av den så där jättemycket. Den enda jag mått dåligt av trots relativt låga doser är Fucked Up, den fick det att klia helt hysterisk innanför huden och när man landade sedan så mådde i alla fall jag sjukt dåligt, kände mig febrig liksom. Jack3d provade jag väldigt tidigt (den blev ju dopingförklarad lagom tills jag blev intresserad av träning överhuvudtaget) men det är nog den jag gillat bäst. Den smakade riktigt bra och gav mycket mer mentalt fokus än stickig hud. Sedan dess har jag provat Craze (också borttagen från marknaden, Rage (smakar förjävligt), Berzherk (smakade skitgott men hade samma verkan som Fucked Up-en) samt Assault. Sistnämnda hade jag för längesedan, med äpplesmak. Den hade verkligen en eftersmak som påminde om sura uppstötningar på äpplen. Usch, ryser.. Men jag köpte en annan smak, efter att ha insett att ingen annan PWO passade mig. Assaulten smakar helt okej, men det jag gillar mest med den är att den ger liksom Jack3d, inte den där stickiga känslan under huden. Den ger mig fokus och energi, inte världens häftigaste koffeinkick. Så den föredrar jag, även om jag måste ta lite större doser av den.

 

Haha, snacka om att spåra.. I vilket fall, jag åkte efter jobbet ner till gymmet och mötte upp Martin för att köra lats och biceps. Det tog lång tid att komma igång på riktigt, det finns stundvis många irritationsmoment där och det är lätt att låta det gå ut över gympartnern.. Vi började i vanlig ordning med att köra chins och jag orkade jättelite! Främst så var min greppstyrka heeeelt åt skogen verkligen, förstår inte riktigt varför. Men jag bara gled med händerna (samma sak när vi körde bänk i onsdags, mina händer gled sakta men säkert utåt, kul i den situationen) och självbevarelsedriften sa åt mig att lägga ner chinsverksamheten relativt snabbt.

 

På andra övningen, bicepscurl med hantlar, kände jag irritationen komma krypandes änu närmare (och jag HATAR den känslan) så jag avskiljde mig från världen med mina hörlurar de fyra seten. Det gjorde susen faktiskt. Ibland, när jag känner mitt humör eskalera, kan jag behöva en mental timeout för att andas och samla mig, och sedan är dett bra igen. Är så tacksam över att jag gjorde så igår, för jäklar vilken bra kväll jag hade kunnat gå miste om, eller förstört rent utsagt. Stor eloge till Martin och hans tålamod med.

 

 

Vi öste i sammanlagt tre timmar. Precis som med bröst/triceps-passen så har jag så svårt att få nog, jag känner mig aldrig färdig för jag har alltid 2 övningar till jag vill köra. Tror det kan bli dags för mig att strukturera om mina pass lite grann. Jag får nämligen praktiskt taget aldrig träningsvärk längre, tror det kan ha att göra med att jag helt enkelt är för "van" vid upplägget, jag kan utmana mig genom att lasta på mer vikt men så länge det fortfarande är samma övningar som varje vecka i ett års tid, blir väl kroppen inte chockad på samma sätt. Ge mig inspiration till att vidga mina vyer och kliva ur komfortzonen, tror det kan vara riktigt bra för mig!

 

Bjuder på en film från gårdagen! Måste säga att jag lyfte upp mig själv ganska högt efter att ha sett den här, hade ingen aning om att jag såg ut så här faktiskt. Mina traps är verkligen dunderpumpade. Alla linjer, muskler som tittar fram.. Skitroligt att se, jag blev så glad! Taggad, och ännu mer motiverad!

 

 
Efterr dessa tre timmar och jag konstaterade att jag återigen ätit för lite för det här, var mitt humör i botten. Inte på det sättet att jag var arg men jag var så överväldigande trött. Tanken på att behöva plocka ihop alla mina grejer, behöva köra hem, behöva packa upp.. det var en för tung känsla. Men vad har man för val liksom?

 

Så jag bet ihop och gav mig fan på att ro det här i land. Hellre gör jag grejer sent på kvällen (natten) än direkt när jag vaknar morgonen efter. Så jag tog en aslång dusch, skrubbade bort hamburgeros från varenda por i kroppen, rakade benen och tvättade håret ordentligt. Bytte sängkläder, städade upp i huset (vi har en tendens att bara lägga allt överallt när vi kommer hem på natten från ett gympass, förståeligt men samtidigt så inkräktar det duktigt på min förmåga att slappna av). Funderade på om det där var en tvångstanke som höll mig i ett järngrepp, men jag måste säga att jag tycker inte att det är något fel i att ta tag i saker direkt, även om klockan är mycket. Det är som sagt skönt att slippa vakna upp till det. Det är en hårfin skillnad alltså, på vad man bör låta bli för att det är en tvångstanke och vad man bör göra för att det faktiskt handlar om att inte skjuta upp saker.

 

Huset var i sin ordning och jag la mig nyduschad i rena sängkläder och kollade ett avsnitt Arrow innan jag somnade.. och sov helt jävla underbart, som sagt. För en gångs skull accepterade jag mitt öde och satte inte väckarklockan på tidigt trots att jag somnade sent, utan jag såg till att jag skulle få sova 7 timmar även om det innebar en sen morgon. Så värt det!

 

Igår var med andra ord en riktigt bra dag för mig och främst mitt psyke. Jag fick sätta mycket lösningar i praktiken och inse att det blev bra. Många lärdomar, helt enkelt. Och så bra det blev! Idag har vi pratat om att träna ben, åka till Uddevalla och jag är som sagt lite småsugen på att gå ut ikväll.. Men vi får se. Känner mig duktigt seg i kroppen så det blir antagligen inga underverk från mig. Bjuder på en bildbomb från igår, sedan ska jag se till att få äta lite frukost!

 

Vaknade prick klockan sju på morgonen av att det åskade något fruktansvärt, satte handen mot väggen och hela huset vibrerade verkligen. Av någon anledning låg jag dessutom med halva kroppen utanför sängen, med ansiktet neråt och täcket på golvet. Men det är en annan historia..

Jag for upp ur sängen och drog ur sladdar, småsprang till toaletten och skulle sedan gå in för att lägga mig hos Martin och gosa. Halvvägs där sprang jag in i honom, för det visade sig att han hade samma plan som jag. Så snart somnade jag om med honom bredvid, och åskan mullrade harmoniskt utanför.

Gick upp vid halv nio, åt rågbröd som satte ribban för mitt tålamod idag, haha. Det ramlar ju sönder bara man tittar på det.. Kollade på Arrow och gjorde mig sedan iordning för dagen! Tanken var att vi skulle träna så jag smög in för att kolla med Martin hur han ville göra. Men han var knappt nåbar så jag antog att gymmandet fick vänta tills ikväll och kröp ner hos honom för att klappa lite på honom och småslumrade i en timme till. Skönt!

När vi sedan gick upp konstaterade Martin att hans dator var kass, antagligen hade åskan bränt grafikkortet (men nu fick jag ett sms om att det tydligen var en massa röda hårstrån som var problemet, haha).

Jag gick ut för att sätta upp säsongens första fågelmat! Lyckliga talgoxefamiljen som inte bara bor i isoleringen i våran vägg, har nu också mat serverad bara ett par meter bort. Och i gengäld har jag fåglar att titta på. Så mysigt!