Change of Seasons

Det känns som att jag har haft semeter i två veckor. Det känns bra nu, även om det kanske svider lite vid löning i december.

 

Jag har inte skrivit asmycket för det har inte funnits asmycket att säga. Som tidigare nämnt har jag känt mig labil i humöret sedan tre veckor tillbaks, och även om jag känt mig ledig i två av dem efter en tuff vecka där allting började så har ledigheten inte löst alla problem. Igår la Caroline in ett extra pass bodycombat eftersom jag frågade om hon ville, eftersom jag var sugen. På näst sista låten fick jag så krutansvärt ont i magen, det verkligen högg helt hysteriskt, mådde illa och kände mig febrig som satan. Det händer mig sällan, men så fort det var över var jag tvungen att rusa ut till toaletten och kräkas. Jag var rädd att jag blivit magsjuk men när jag fått upp allt så kändes det bättre igen. Annat än att jag alltid blir så omtumlad av att kräkas, men annars var det bra. Jag måste ha ätit något dåligt precis innan vi åkte.

 

Jag bestämde mig i alla fall för att släppa alla gymplaner och åka hem. När Martin svarade "Okej, jag stannar kvar ett tag" bara brast det för mig. Det har varit så mycket småsaker som byggts på att jag retat sönder mig själv på saker som han sagt och gjort. Jag ville mest av allt i hela världen att han skulle släppa gymmet också, fråga om jag mådde bra, om jag ville ha hjälp, sällskap, vad som helst. Jag har nämligen sedan den där veckan för 20 dagar sedan, känt mig ganska ensam i Martins sällskap. Han har svårt att hantera när jag är ledsen men det är då jag behöver honom som mest. Jag vet  att det inte finns något annat än välmening bakom hans handlingar men vi är som sagt så fundamentalt olika att det kolliderar.. Och eftersom jag varit på så dåligt humör, har det bara blivit en nedåtgående spiral.

 

Jag hade panik för jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med mig själv. Jag hade nått bristningsgränsen. Som tur var, det räddade verkligen livet på mig, så kunde jag ringa Ellen och få det bästa stödet man kan tänka sig. Fy fan så välbehövligt det var. Jag kände mig så mycket lugnare efter vi lagt på.

 

När Martin kom hem bet jag i det sura äpplet och bad om att få prata med honom. Sa vad jag kände, att vi trampat varandra på tårna i 3 veckors tid. Att jag kände mig väldigt ensam i alla motgångar, att det var jag som löste alla problem och tog på mig allt ansvar för gemensama eller till och med hans egna, praktiska problem, samtidigt som jag tog itu med mina egna. Efter samtalet kändes det förjävligt, eftersom jag hatar att behöva "ta ett allvarligt snack" med honom och inte kände att jag fått ut så mycket av det. Jag avslutade allting med att säga att jag älskar honom och tycker att han är fantastisk, men att jag var tvungen att få kontentan av alla småsaker ur systemet för att kunna släppa det. Jag gick in till mitt rum och stängde dörren. Fem minuter senare kom han in och jag fick bekräftelse på att han tagit åt sig vad jag sagt och det kändes.. så himla bra. Jag var så tacksam över den gesten. Kvällen blev jättemysig och för tredje dagen i rad somnade jag i hans armar, och sov där hela natten.

 

Utan samtalet med Ellen hade kvällen verkligen sett annorlunda ut, i negativ benämning. Jag är så tacksam över att jag har henne, som är så klok och intelligent. Hjärta.

 

Så ser det ut. Imorse vaknade jag upp med den där genuina glädjen som jag saknat innanför bröstkorgen de senaste veckorna. Den har kanske funnits men varit skör och alltid krossats innan dagen varit slut, i stort samband med mina tvångstankar också. Men när livet är uppriktigt bra är tvångstankarna mindre, och naturligtvis vice versa. Idag har produktiviteten återigen lyst med sin frånvaro men jag känner att det gör inte så mycket.. jag ställer så höga krav på mig själv som det är. Och när jag kan tänka så, då håller jag stenhårt fast vid den känslan. Nu har jag fått mina två veckor utan en massa jobb och efter gårdagens samtal med Ellen och Martin har jag helhjärtat sopat grubblerierna åt sidan och börjat om på nytt. Nu är jag back on track!