unknown soldier




Det ska inte stickas under stolen med att livet känns tungt just nu. Veckan har bjudit på dagar som ja.. Inte varit direkt dåliga, fuck-my-life-dagar men huvudet, bröstet, armarna, benen,och framförallt  hjärtat känns som om de vore gjorda av betong. Lite för svåra att bära. Jag har det där åskmolnet svävandes ovanför huvudet vart jag än går och det känns som att det är här för att stanna. Ett tag.

Jag har inte skrivit någonting om den här veckan men jag gör det vid annat tillfälle. Hur som helst så började veckan med att jag bara sov fem timmar för att jag brottades med mina demoner och inte kunde somna. Det var antagligen för att jag var sliten men jag handskades med "vanföreställningar", kände mig febrig och yrade. Hade svårt att somna, och på den vägen har det varit sedan dess.

På jobbet i tisdags fick jag ett samtal från ett nummer jag inte kände igen. Jag kunde inte ta det och lämnades frågvis tills jag fick ett sms av min mamma som ville att jag skulle ringa min bror snarast. Min storebror, alltså. Grejen är den att jag och min bror har knappt umgåtts sedan barnsben. Vi lekte ihop när vi var små men allteftersom vi blev äldre gled vi isär, för vi har egentligen inte särskilt mycket gemensamt alls. De flesta vet inte ens att jag har en storebror överhuvudtaget. Halvbror då, men jag har ju inget annat än halvsyskon.

Han ville prata med mig, så vi bestämde att jag skulle komma förbi hans hus (som ligger några hundra meter från gymmet, för övrigt). Så jag åkte dit. Han pratade i två timmar utan paus. Jag vill inte hänga ut någon men min fina storebror mår fruktansvärt dåligt över något som förändrat hans liv något drastiskt. Det var flera gånger jag var tvungen att hålla tillbaka tårarna, och det gjorde fysiskt ont i kroppen att höra hur han blivit behandlad.

Jag pratade i telefon med mamma efteråt. Hon har fått veta att hon inte kommer kunna överklaga domen för Isaks boende så han sitter alltså kvar där hos sin manipulativa pappa och tror att vi varken bryr oss om eller älskar honom. Mamma frågade "mår du bra Ida?" och jag svarade att ja, det gör jag. Hon drog en djup suck och sa "skönt att åtminstone ett av mina barn mår bra".

Jag kom hem, bröt ihop och vill bara mest av allt i hela världen radera smärtorna som hemsöker min familj. Martin som hade svårt att hantera situationen klappade mig frenetiskt på huvudet, lite för hårt och lite för fort, sa mest ingenting men även saker som inte alls fick mig att må bättre för att tillsist ge mig ett glas rom och cola. Jag var så frustrerad men visste att han agerade efter sin bästa förmåga och därför tackade jag honom för att han ändå satt och höll om en gråtande Ida i en kall soffa, halva kvällen.

När jag dessutom kom hem från jobbet igår upptäckte jag att min ökenråtta Ben var helt blodig på huvudet och magen, och han blödde fortfarande flera timmar senare. Han hade åkt på storstryk av Eli som undkom med en skråma på svansen. Vi åkte till Söle mitt i natten för att hämta en till bur så vi kunde skilja dem åt över natten, som jag bara kunde be till gudarna om att Ben skulle överleva. Men där satt han i ett hörn, med stängda ögon och vaggade från sida till sida. Min lilla vän.

När jag vaknade imorse såg det ut som tidigare morgnar. Jag sov tills jag bara skulle bli lagom försenad till jobbet men det fanns ingenting i min värld som sa att det var fel. Jag hade känt mig mentalt utmattat tidigare dagar men var nästintill ihjälslagen idag.

När jag väl kom till jobbet fick jag ett samtal av Angelika som berättade att hon, med mina syskon i baksätet, krockat med bilen så den blivit helt skrot men att ingen fått några synliga skador. Hon försäkrade mig om att de var okej, att Simon bara klagat på smärta i bröstet men inget annat. Och jag började gråta när jag stammade fram "Ni måste ta hand om er".

Jag brukar alltid försöka hålla huvudet högt men just nu siktar jag på att hålla näsan över vattenytan. Jag har jobbat så mycket att det inte riktigt funnits tid för mig att andas och just nu känner jag mig så trängd att jag inte blir förvånad om jag snart ställer mig och bara skriker rakt ut vid minsta provokation. De här fyra dagarna har nog varit de längsta i hela mitt liv, och jag känner mig tung och nerslagen men gudarna ska veta att jag inte erkänner mig besegrad på något sätt. Alla scenarion som mina familjemedlemmar tagit sig igenom påminner mig bara om en sak och det är att livet är kort och oförutsägbar. Ta vara på varandra.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
» Hanna säger:

Fina fina Ida ❤️

Känner verkligen med dig och livet är så otroligt orättvist i vissa stunder, när allt bara går emot en och sak efter sak inträffar.
Var stark och håll ut! Det kommer bättre tider även om det känns avlägset nu 💕 bra att du skriver av dig om de jobbiga sakerna för det behöver man, så att de inte samlas i en stor klump i bröstet. Du har helt rätt inställning att livet är oförutsägbart och att man måste ta hand om varandra och leva varje dag, känns tacksamhet för det som trots allt är bra. Du är stark och snart vänder det. Jag lovar 🌹 Styrkekramar Hanna

Svar: Tack snälla Hanna. Du anar inte hur mycket ord från dig betyder.Tack.
<3
Ida Hansson

2013-11-08 @ 07:29:45
URL: http://www.ahfitness.myshowroom.se
Trackback