Change of Seasons

Jag hade tänkt somna tidigt idag, och när ögonen gick i kors av trötthet begav jag mig till sängen men inte hjälpte väl det. Nej, just nu ligger jag faktiskt här och snyftar, snörvlar, och tårarna bara rinner. Nu ska ni inte tro att det är något särskilt som hänt. Jag är helt okej, bara lite tröttare än jag klarar hantera. Efter en väldigt utmanande dag.

Vi åkte till jobbet vid sju imorse och allt kändes bra då. När vi kom dit satte vi igång med öppningen bara vi två, eftersom chefen låg hemma och mådde uruselt. Eftersom vissa helt sonika ibland bestämmer sig för att inte dyka upp till jobbet fick vi idag ta itu med vissa grejer som lämnats ogjorda av tidigare nämnda med bristande arbetsmoral. Men vi kämpade på.

Vid tio öppnar vi restaurangen och enligt schemat skulle vi ha varit sex personer inne. Men där stod bara jag och Martin. Med inte bara en, utan två nötter som beställt i vår expresskassa en kvart innan vi ens öppnat restaurangen. De fick ju snällt vänta tills jalusiet var uppdraget men ändå.

Så vi fick en tuff start på dagen. När chefen sedan tvingat sig till jobbet med sin jättedåliga, feberlika dagsform tog det en hårdare vändning. Jag har full förståelse för att hon mådde dåligt och inte var på humör, men jag kunde verkligen känna att hon riktade sin ilska åt fel håll. Under hela dagen sattes jag under hård press i egenskap av passchef och gavs konstant ännu hårdare kritik, upplevde jag det som. När hon sedan, i slutet av mitt pass ville prata i enrum blev det lite för mycket för mig. Jag vet att det inte var något illa menat alls, något av det som hände under dagen, men jag kände mig otroligt nedbruten och var väldigt nära på att säga att jag vet att det ligger i allas intresse att få bra resultat, men nu måste jag få höra någonting bra också för annars fixar jag inte det här. Det hon tog upp med mig var även en sådan där sak som jag VET varit ett problem för mig men som jag tycker att jag klart förbättrat - särskilt idag! Så det var lite utav en mental käftsmäll att få höra att hon inte sett någon förbättring. När jag ändå slitit som ett djur hela dagen.

När vi slutat körde jag hem för att släppa av Martin, utan att parkera bilen och fortsatte sedan in till gymmet. Jag var egentligen inte särskilt sugen men kände att jag kanske behövde lite endorfiner, tunga vikter och adrenalin. Det var ju ändå dags för veckans styrkepass för benen.

Jag blev glad över att knäna inte bråkade och körde bland annat hundra kilo knäböj och lika tung benpress. NÖJD med stora bokstäver. Jag kände mig belåten efter passet och fick äntligen komma hem..

Vi åt lite glass framför ett avsnitt Arrow. Jag myste nyduschad i min onepiece under täcke! Men glassen däremot var inte alls så god som jag förväntade mig så jag ställde in den igen och dessutom var jag så himla trött.. Så jag gick och la mig runt midnatt.

Hade haft lite sms-kontankt med Manfred under kvällen och genom en diskussion vi haft så kände jag mig ganska sårad, och lite besviken. Men det jobbigaste för mig var när han bad om ursäkt och jag kände att jag mest av allt bara ville ignorera honom. Jag fick så dåligt samvete av att lägga mig på en så låg nivå även om det rent spontant är min första, bästa reaktion. Särskilt när han var så mogen och uppförde sig, så att säga.

Men jag bet ihop och gjorde det jag visste var bäst även om det tog emot. När han avslutade med att skriva "kram från Båll" så blev jag så ledsen, mest över mitt egna beteende och för att jag även blev lite påmind om hur nära vi stått varandra och hur stor del av livet vi delat, men hur snabbt de förlorar sin mening och tynar bort. Det är ganska sorgligt, egentligen.

Bredvid mig i sängen låg Martin som inte förstod så mycket när jag plötsligt släppte fram en massa tårar. Det var ett stilla gråtande men det var många tårar som rann. Jag förklarade att jag inte var särskilt sugen alls på att åka till jobbet imorgon med tanke på hur mycket skräp jag fick ta, och höra idag. Jag tyckte att det var opedagogiskt av chefen och just därför vill jag egentligen inte försöka förbättra mig, om ni förstår mitt tänk. Sedan får ni absolut inte missförstå mig, jag tycker mycket om min chef och jag ser upp till henne. Men just idag när hon mådde dåligt sympatiserade jag inte med hennes styre. Man kan inte vara överens om allt. Så är det bara.

Mitt i detta var Martin helt jäkla fantastisk och visade precis den delen av honom som jag häromdagen bad om att få se i sådana här lägen. Så kärleksfull och omtänksam han varit de senaste dagarna alltså, det får det att pirra i hjärtat på mig. Det värmer så att han verkligen lyssnade och tog åt sig. Tack, min fina älskling.

Så även om kinderna är lite fuktiga och jag trots allt inte kom i säng tidigare idag ändå, så känner jag mig stark! Jag är ledsen över att vissa saker inte blev så bra idag men Martin påminde mig om att det är en ny dag imorgon. Med nyladdade batterier och mer distans till känslor och händelser, mindre dimma och lättare att se klart. Men det var skönt att få ladda ur i alla fall.