Change of Seasons

 

Gårdagskvällen summerad i en bild.. En pizza och tre avsnitt Supernatural. Hjärta.

 

Jag blir så himla kliig överallt när jag har långa naglar. Det är en del av min kognitiva beteendeterapi, att låta naglarna växa ut. Det har förändrat mitt liv, tro det eller ej! Jag har ju varit på några KBT-möten för att ta itu med mina tvångstankar och mitt behov av att ha kontroll, vara manisk med städning, renlighet, planering osv. Jag fick ett papper där jag skulle gradera mina tvång från 0-100, utefter hur intensiva de är. Jag fick in många punkter och utefter vad jag skrivit skulle vi ta itu med en av punkterna, vrida och vända på tvångstanken tills jag förstod varför den uppstod, vad som spär på intensiteten, vad som händer i mitt huvud och hur jag utmanar den, både känslomässigt men också fysiskt. Jag ville börja i botten, alltså med det "lättaste" tvånget, och arbeta mig upp. För jag kände på mig att får jag bara komma igång så fixar jag resten, och då ska det vara lätt. Och så måste jag säga att det känns som att det blivit! Längst ner på listan stod "att ha kortklippta naglar". Vi diskuterade det tvånget länge, och min uppgift tills nästa möte var att ha längre naglar än vad jag är bekväm med. Det är astjötigt. Men inte av samma anledning som tidigare! Förr handlade det om renlighet, att jag helt enkelt inte ville ha smuts under naglarna för att det "ser ofräscht ut". Nu handlar det om att det inte är särskilt snyggt på mina fingrar, det är opraktiskt och gör stundvis ganska ont eftersom jag slår i dem överallt. Men jag håller mig borta från nagelsaxen ändå! Och det är inte alls så jobbigt som jag trodde. Så, hur fånigt det än låter så har det verkligen öppnat en y värld för mig. Fått mig att inse att det KAN vara ganska skönt att kliva ur sin komfortzon, framförallt så rasar inte himlen ner. Överlag tror jag att jag släppt grubblerierna och allvaret ganska mycket, bara för att jag mår bättre rent allmänt. Lever mer i nuet. Mycket tackvare att jag skriver av mig ycket i bloggen men även träningen. Det var längesedan jag kände mig så här harmonisk. Visst njuter jag fortfarande av renligheten och att beta av listor, men till skillnad från förut är det inte längre prio nummer ett och jag känner mig inte som en dålig människa när jag inte gör alla "måsten" på en gång. Och har man väl insett det en gång så gläds man över det mer och mer och det är en godtycklig uppåtspiral liksom. Ju längre man kommer, desto lättare blir det. Peppar peppar, det är så det känns nu i alla fall. Jag har lärt mig att fokusera mer på det som verkligen spelar roll i livet och att diska eller dammsuga är bara bihang. Istället för tvärtom. Säkerligen helt obegripligt för de flesta men ja.. så ser det ut.

 

 Igår kväll var jag tröttast i universum och somnade snabbt men fridfullt i Martins famn. Det innebar att jag hörde inte heller min väckarklocka förrän den ringt i 30 minuter, rummet intill. Vilket innebar att stress, men jag prioriterade att få upp den blöta tvätten i tvättmaskinen och bort med den smutsiga disken som stått och göttat sig under natten. Tycker att det är så jäkla skönt att ha sånt avklarat, så man slipper göra det när man kommer hem. Packade ner matlåda, kasein och flapjacks (BÄSTA mellanmålet hittills! har länge letat efter något kolhydratigt och vettigt att smälla i sig när man inte kan äta ordentligt, men har inte hittat något billgt och mättande fram tills nu) och bilade snart iväg i mörkret, osminkad men inte så mycket försenad ändå.

 

Det hade tydligen löst sig med disken igår för allt var diskat, men ändå var öppningen förberedd. Tack Sparven och company! Ändå fick vi stressat men öppningen blev bra tillslut, om än sen. Det väntade en rolig men riktigt lång dag på Max Nordby.. Jag skickade andra på rast före mig så jag fick inte gå förrän efter 6 timmar, men det var okej! När jag står i köket på helger är jag som regel alltid redo för strid och kan stå hela dagen utan rast, mer eller mindre. När det var dags för lunch grämde jag mig inför min medtagna mat.. torsken jag lagat såg rent utsagt förskräckligt snuskig ut och kokt potatis är inte heller någon höjdare att värma. Sa skämtsamt att jag skjutit upp rasten så pass länge bara för att få slippa äta torsken men det låg en viss sanning i det. På rasten satt jag sedan bara och stirrade på tallriken de första minuterna. Men döm om min förvåning när jag sedan smakade och det faktiskt var gott. Riktigt gott, till och med. Åt långsamt (och sjukt skeptisk) upp halva biten. Så det finns tills imorgon med, perfekt ju.