Change of Seasons

Dagen började som bekant med ett besök hos tandläkaren. Skulle laga en tand. För att jag varit sämst på att ta hand om mina tänder. Vet ni hur många hål jag har? Jag skäms. 18 stycken. ARTON JÄKLA HÅL! Har man ens så många tänder? Grejen är att de hålen är pyttesmå och kan växa igen (förutom det jag lagade igår plus ett till), men första gången jag fick höra om dem sa faktiskt tandläkaren att sannolikheten att de skulle växa igen var noll. Men att om jag var jättenoggrann så kunde de i alla fall sluta växa. Så nu jävlar säger jag bara, ska det läggas om rutiner och vanor så jag får in de där förbannade flourtuggummina och tandtråden. För det känns inte aslockande att köra gårdagens morgon i repris 17 gånger till.

 

Åkte hem, somnade om bredvid Martin som skrattade åt mig och min bedövade högersida. Vilket får mig att tänka på Anders som berättade om en gång då han varit bedövad och sedan handlat mat. Han hade glömt sina läsglasögon och skulle läsa en innehållsförteckning, så han bad en kvinna läsa åt honom. Hon hade tittat konstigt på honom men läst och sedan tittat lite konstigt igen och sedan gått. Då insåg han att han hade dreglat utan att känna det. Skrattade så hårt när jag hörde det. Var mer nojig över det igår dock.

 

 

Vaknade igen runt tolv, redo för en awesome dag! Jag städade och gjorde mig i ordning en andra gång för dagen. Åkte sedan in till Skee för att hämta min fina lillebror på fritids. Han var helt överlycklig över att se mig, och över att få åka bubblan. Enligt fröken hade han gått runt och pratat om det hela dagen. Nutti.

 

 

Vi bilade till Nordby med GameStop och Skylanders i sikte, och öste Sean Banan i bilen. Asbra. Verkligen. Men vad gör man inte för bruschan liksom. Älskar verkligen att hänga på GameStop, säljarna där är verkligen rätt pesoner på rätt plats! Man får ju räkna med att stå framme vid kassan i en evighet. Eller det kanske bara är jag? Räknade ut imorse att en och samma säljare har sålt 26 spel till mig. Galet. När vi hämtat ut spelet och Simon var lyckligast i världen smet vi ner på Max där jag köpte mat åt honom och tog en kaffe själv. Martin kom ut och satte sig en stund eftersom han hade rast och vi bestämde att vi skulle träna ihop ikväll ändå, trots att han sa annat imorse. Det var bra för mig för det innebar att jag kunde åka raka vägen hem till Söle och stanna där hela kvällen tills Martin slutat. Ingen stress.

 

Väl hemma på Söle umgicks jag med min underbara (!) familj, tvättade alla mina träningskläder, jag städade även bilen och farmin bytte till vinterdäck på den. Vi åt sedan middag ihop, kycklingfajitas! Godaste någonsin! Och jag hade en Signe sovandes i famnen. Gosekissen. Farmin visade sin nyinköpta surfplatta och frågade entusiastiskt "någon som är sugen att lyssna på motorljudet av en Honda?" följt av ett formel 1-klipp på högsta volym. Han är söt.

 

 

När klockan blev åtta ringde Martin och sa att han var för trött för gymmet ändå och att han skulle åka hem istället. Det satte käppar i hjulet och hjärnkontoret i arbete (kommer ett annat inlägg om det snart) men jag bestämde mig för att då åka iväg till gymmet ensam, för en timmes kardio. Utan skor. Och utan musik. Men jag lyckades tagga till ändå!

 

 

På vägen hem ringde Manfred och vi pratade ganska länge om allt och ingenting. När vi lagt på var jag så glad och full av energi att jag återigen inte riktigt ville gå och lägga mig. Men som tur är blir jag lätt och snabbt dundertrött om jag bara sätter mig ner så jag somnade runt tre ändå, efter att ha packat upp ett kvarglömt flyttlass från Söle, med lite gardiner, mattor och handdukar i. Jag somnade lika nöjd med dagen som spänd inför morgondagen!