beast within
Alltid när jag var yngre (och kanske fortfarande) brukade min farmor säga "huvudsaken är att du är frisk". Stundvis retade jag ihjäl mig på att hon sa så, det kändes som att hon direkt avdramatiserade det som då tyngt mig; en knivig ekonomisk sits, ett brustet hjärta eller framtidsångest. Idag tänker jag extra mycket på det. För det finns få saker jag uppskattar så otroligt mycket - och glömmer bort lika lätt - som att vara frisk och slippa ha ont. När jag är förkyld, har urinvägsinfektion, feber eller mår illa tänker jag i princip alltid att jag skulle ge vad som helst för att slippa. I dagsläget har jag många (små!) bekymmer med kroppen som får mig in på samma tankebanor. Jag har ofta ont i magen, har börjat få huvudvärk allt oftare, har kraftiga smärtor i axlar och skulderblad, känningar i handleden och känner mig allmänt orklös. Och så är jag där igen. Att jag skulle ge vad som helst för att få känna mig pigg och kry, kunna ge allt jag vill ge och inte behöva bryta ett set med bänkpress för att handleden gör alldeles för ont. Sätt min situation i perspektiv, en vän till familjen är sjuk i cancer som spridit sig till levern, och då finns det tyvärr inte så mycket mer att göra än uppskatta den tid man har kvar. Innan man blir ännu mer sjuk och sängliggande och ännu mer orklös. Tänk er, att stå med ena foten i graven.
Vi strävar konstant efter att vara snyggare och bättre. Men har du någonsin tänkt på vilken fantastisk maskin det är du lever i? Och alla besvär som är så oerhört sköna att slippa? En människa med brännskada i ansiktet skulle vilja byta med vem som helst, oavsett storlek på näsa, form på ansiktet eller finnig hy. Men visst, man kan inte gå runt och konstant tänka på det, jag tror det så småningom skulle göra mig paranoid, alla dessa "Men tänk om...".
Kontentan är i alla fall att även om du har en värdelös dag så kunde det högst sannolikt ha varit värre. Och är du inte dödssjuk har du all förutsättning i världen att bli det du vill vara. Just some food for thought.
Jag har varit ganska off den senaste tiden. De senaste fyra veckorna, om inte mer. Jag tror jag lätt kastar skenet av att jag inte mår särskilt bra, men det är inte sant. Det började med min totaltkrasch, att gå upp ur sängen på morgonen var outhärdligt och jag fick ta några dagar ledigt här och var. Jag samlade snabbt ihop mig även om jag bröt allt vad rutiner heter och lyckades plocka ihop bitarna, ta mig samman och börja om. På något vis känner jag mig så mycket starkare nu. Jag försöker suga ur giftet ur mitt liv men det är en tung och långsam process. Allt för länge har jag lagt mig platt och bett om ursäkt - så jäkla många gånger. Jag har inte alls mått dåligt över vem jag är eller vad jag gör. Snarare tvärtom, så är jag glad över att vara jag. Men så fort jag kommer ivägen för någon kryper jag ihop med svansen mellan benen. Förlåt, förlåt, förlåt. Bara du inte tycker illa om mig.
Det är svårt att börja om och strunta i vad jag tror andra tänker om mig. Att säga ifrån är inte den svåra biten. Jag drar mig ofta för att säga vad jag tycker, stundvis för att jag inte vet om det är befogat (om jag är förbannad och inte tänker klart, t.ex) men också för att jag är konflikträdd. Men om någon ger mig kritik är det svåraste inte att säga "lägg av, du är inte perfekt själv", utan att i hjärtat inte ta åt sig. Men jag jobbar på det. För jag vet att man måste öva, öva och återigen öva. Inte bara när det kommer till att lära sig cykla eller köra bil, utan också för att tänka positivt och välja sina strider. Jag har bitit i det sura äpplet, samlat mod jag egentligen inte haft. Konfronterat människor och situationer som får mig att stundvis må dåligt och - inte bett om ursäkt, för en gångs skull. Utan satt ner foten och sagt att jag vägrar att känna så här en gång till. Jag har suttit i bilen och skrikit rakt ut. Högt, hjärtskärande och alldeles ohämmat. Det var läskigt att känna psyket brista men så oerhört skönt att få ladda ur. Jag har aldrig hört mig själv på det viset, ett riktigt jävla warcry. Men när det var ute ur systemet avtog tårarna och andningen återtog sin normala rytm. Det har hänt mycket runtom mig och just nu känner jag att det räcker med dramatik i mitt liv för ett tag framöver. Mamma har sagt till mig att "du ber inte en jävel om ursäkt så länge du verkligen inte menar det, Ida". Hjärtat drogs åt två olika håll när Martin efter dagar i rad fick hålla om mig när jag snyftade fram att jag känner mig liten och svag. För stundvis gör jag det. En egenskap jag däremot nästan glömt bort är att jag alltid tar mig samman. Jag återhämtar mig så oerhört snabbt. På senare tid har jag dock tröttnat lite. Jag är trött på att vara känslig, ta småsaker på stort allvar och ha humör som vandrar i en sinuskurva. På 24 timmar hinner jag som regel uppleva något som jag skulle kunna beskriva som en känslomässig fruktsallad. Lite av allt möjligt.
Jag har varit ganska off den senaste tiden. De senaste fyra veckorna, om inte mer. Jag tror jag lätt kastar skenet av att jag inte mår särskilt bra, men det är inte sant. Det började med min totaltkrasch, att gå upp ur sängen på morgonen var outhärdligt och jag fick ta några dagar ledigt här och var. Jag samlade snabbt ihop mig även om jag bröt allt vad rutiner heter och lyckades plocka ihop bitarna, ta mig samman och börja om. På något vis känner jag mig så mycket starkare nu. Jag försöker suga ur giftet ur mitt liv men det är en tung och långsam process. Allt för länge har jag lagt mig platt och bett om ursäkt - så jäkla många gånger. Jag har inte alls mått dåligt över vem jag är eller vad jag gör. Snarare tvärtom, så är jag glad över att vara jag. Men så fort jag kommer ivägen för någon kryper jag ihop med svansen mellan benen. Förlåt, förlåt, förlåt. Bara du inte tycker illa om mig.
Det är svårt att börja om och strunta i vad jag tror andra tänker om mig. Att säga ifrån är inte den svåra biten. Jag drar mig ofta för att säga vad jag tycker, stundvis för att jag inte vet om det är befogat (om jag är förbannad och inte tänker klart, t.ex) men också för att jag är konflikträdd. Men om någon ger mig kritik är det svåraste inte att säga "lägg av, du är inte perfekt själv", utan att i hjärtat inte ta åt sig. Men jag jobbar på det. För jag vet att man måste öva, öva och återigen öva. Inte bara när det kommer till att lära sig cykla eller köra bil, utan också för att tänka positivt och välja sina strider. Jag har bitit i det sura äpplet, samlat mod jag egentligen inte haft. Konfronterat människor och situationer som får mig att stundvis må dåligt och - inte bett om ursäkt, för en gångs skull. Utan satt ner foten och sagt att jag vägrar att känna så här en gång till. Jag har suttit i bilen och skrikit rakt ut. Högt, hjärtskärande och alldeles ohämmat. Det var läskigt att känna psyket brista men så oerhört skönt att få ladda ur. Jag har aldrig hört mig själv på det viset, ett riktigt jävla warcry. Men när det var ute ur systemet avtog tårarna och andningen återtog sin normala rytm. Det har hänt mycket runtom mig och just nu känner jag att det räcker med dramatik i mitt liv för ett tag framöver. Mamma har sagt till mig att "du ber inte en jävel om ursäkt så länge du verkligen inte menar det, Ida". Hjärtat drogs åt två olika håll när Martin efter dagar i rad fick hålla om mig när jag snyftade fram att jag känner mig liten och svag. För stundvis gör jag det. En egenskap jag däremot nästan glömt bort är att jag alltid tar mig samman. Jag återhämtar mig så oerhört snabbt. På senare tid har jag dock tröttnat lite. Jag är trött på att vara känslig, ta småsaker på stort allvar och ha humör som vandrar i en sinuskurva. På 24 timmar hinner jag som regel uppleva något som jag skulle kunna beskriva som en känslomässig fruktsallad. Lite av allt möjligt.
I flera dagar har jag gått runt och känt en så fruktansvärt stor inre stress. Jag har inte upplevt att jag haft tid till någonting och inte alls varit mig själv. Martin har varit mysig och kliat på mig, givit mig massage och velat umgås. Själv har jag (för första gången i mitt liv) inte alls känt ett behov av närhet utan mest velat vara ensam. Jag har varit glad, men också känt ett stort behov av att leva i mitten av mitt eget universum och inte släppa in någon annan. Tillskillnad från förut så har jag inte bett om ursäkt för det. Jag har bara förklarat för Martin att jag har varit väldigt tense, mycket grubblande och tänkt otroligt mycket på jobbiga saker. Inte funnits tillgänglig för sånt som gör att jag kan slappna av. För när jag inte mår bra eller är i emotionell rubbning/gungning/obalans/whatever så tar tvångstankarna överhanden. De växer parallellt med mitt dåliga mående, försätter mig i en rävsax. Vilket i sin tur får mig att känna "jag måste prestera, göra allt i hela världen och när det är gjort kommer jag känna mig lugn". Jag måste ta kontroll, och det gör jag genom att utföra mina "måsten". Därför blev jag så genuint lycklig i hjärtat när jag såg bilden ovan, imorse. Jag blir inte lycklig när jag strävar efter perfektion och uppnår något mål. Jag blir tillfreds först när jag skiter fullkomligt i alla saker jag tycker att jag "måste" göra. Att ge efter för tanken att vara och göra perfekt, bär mig bara neråt i en ond spiral. Att vända andra kinden till, att låta bli och att slappna av gör att tvångstankarna - den där djävulen på axeln - försvinner.
Kontentan är att när jag mår dåligt, säger mitt huvud åt mig att göra sjuttioelva miljoner saker och när det är klart, då kan jag vara lugn. Men den där att-göra-listan växer bara för varje minut och jag kan inte leva upp till mina egna krav. Vilket får mig att känna mig ännu sämre. And it goes on and on and on and on..
Därför har jag längtat så mycket tills idag. För jag har jobbat och varit ledig med fullspäckade (bra!) dagar men inte fått eller tagit mig tid till att sätta mig ner och betala de där räkningarna, ringa de där samtalen eller svarat på de där mejlen. Kaos. Att-göra-listan stirrar hånfullt på mig och växer. Att skriva listor överhuvudtaget är mina största misstag men det hjälper mig ändå att få bukt med tankarna. Det är en svår balansgång det där. Är jag stabil gör det mig gott att känna mig strukturerad, men är jag labil spär det på prestationsångesten och känslan av att vara oduglig och inte räcka till.
Jag är glad, jag mår bra och jag uppskattar livet. Men jag har fått nog av att vara i svängning. Genom att slå mig fri från att be om ursäkt, känna mig ivägen och nervärderad, tror jag att jag kan växa i mig själv. Och framför allt inte behöva prestera för att bevisa något, för jag vet att jag är jävligt bra ändå. Rom byggdes inte på en dag men jag har i alla fall lagt grunden och nu jobbar jag mig uppåt mot den helgrymma självkänsla jag förtjänar.
Kontentan är att när jag mår dåligt, säger mitt huvud åt mig att göra sjuttioelva miljoner saker och när det är klart, då kan jag vara lugn. Men den där att-göra-listan växer bara för varje minut och jag kan inte leva upp till mina egna krav. Vilket får mig att känna mig ännu sämre. And it goes on and on and on and on..
Därför har jag längtat så mycket tills idag. För jag har jobbat och varit ledig med fullspäckade (bra!) dagar men inte fått eller tagit mig tid till att sätta mig ner och betala de där räkningarna, ringa de där samtalen eller svarat på de där mejlen. Kaos. Att-göra-listan stirrar hånfullt på mig och växer. Att skriva listor överhuvudtaget är mina största misstag men det hjälper mig ändå att få bukt med tankarna. Det är en svår balansgång det där. Är jag stabil gör det mig gott att känna mig strukturerad, men är jag labil spär det på prestationsångesten och känslan av att vara oduglig och inte räcka till.
Jag är glad, jag mår bra och jag uppskattar livet. Men jag har fått nog av att vara i svängning. Genom att slå mig fri från att be om ursäkt, känna mig ivägen och nervärderad, tror jag att jag kan växa i mig själv. Och framför allt inte behöva prestera för att bevisa något, för jag vet att jag är jävligt bra ändå. Rom byggdes inte på en dag men jag har i alla fall lagt grunden och nu jobbar jag mig uppåt mot den helgrymma självkänsla jag förtjänar.
Martin med en utav våra bäbisar. De börjar bli så stora nu.
Nåväl, en snabb recap bara för att visa er lite bilder.
Gerbilbäbisarna har liksom sina föräldrar fått aptit för foder.. Sedan vi bytte mat (eftersom de verkade avsky den förra) har alla våra gerbiler gått och blivit överviktiga, haha.
Har lyckats hålla en väldigt bra kost med bara en fuskdag i veckan, i kombination med 20 minuter kardio på varje styrketräningspass och tillräckligt med sömn har magen verkligen börjat ta form även om det är svårt att fånga på bild.. Det är bara en tidsfråga.
Har blivit väldigt insatt i Sons of Anarchy, även om det var några dagar sedan.. Skaffade det här linnet och älskar det!
Har även blivit noggran med proteinintaget och att ta ZMA-tabletter innan läggdags. Ben har fått kartongen och använder den passande nog som sovplats.
Besök på nyaste Bodypowerbutiken på Nordby..
Var hungrig som en varg! Åt otroliga mängder mat och det var så, jäkla, gott.
.. och har gjort en del schyssta gains. Fick kommentaren att jag såg ut som en "mini-Maria", vilket antagligen är den finaste komplimangen på länge då Maria är en av mina främsta förebilder! På bilden bicepscurlar jag 20 kilo, 10 repetitioner.
Och kände mig mer kvinnlig och fin emellanåt..
Löning och ett efterlängtat besök på Bodypower. Köpte ett par länge efttertraktade mjukisbyxor, en mössa och en asasnygg shaker. Lycklig tjej.
Alla hjärtans dag kom och vii gjorde inte så mycket av den. Jobbade öppning och handlade lite lyxig mat. Och en bukett rosor att ställa på matbordet. De röda var slut men Martin tyckte att de orangea var fina också.
Lyxade till det med ryggbiff med stekte lök, paprika och äpple i en röra. Drack vin och till eterätt frossade vi i sockerfri glass, som nog är den godaste glassen jag någonsin ätit! Alvesta tror jag den heter, prova om ni får möjlighet.
Handlade en till affisch från Rockmerch, TV-serienörd som jag är.
.. och några söta ugglor att ha i bokhyllan. Kostade 30 kronor.
Drack ett riktigt gott kaffe när vi storhandlade på Konsum. Mys!
Och det är ett jäkla liv i gerbilburen nu..
Följde med farmin till tandläkaren i Uddevalla. Använd skoskydd, tack.
Och under tiden satt jag i väntrummet och läste. Varför gör jag inte det oftare? Har glömt bort hur rogivande det är.
Efteråt besökte vi Janssons Musik. Farmin provade lite olika soters basar och jag fick ett capo, så nu kan jag äntligen försöka spela I See Fire.
På vägen hem fick jag bestämma mat och jag valde Burger King, för att jag bara ätit där en gång tidigare. Tog deras motsvarighet till vår delifreshkyckling, och den var ruskigt god.
I fredags bestämde jag mig för att trotsa den nollgradiga luften, träningsvärken i rygg och ben sedan gårdagens X-fit, klockan som bara var halv sju på morgonen och de där 1,7 milen till jobbet - och tog cykeln! Farmin hade fortfarande min bil eftersom komressorn är trasig, och Martin jobbade stängning och behövde sin bil själv så jag tänkte vafasen.. jag cyklar. Asnöjd över att jag fixade det, bättre start på dagen får jag leta efter! Ironiskt nog hade det blivit fel med schemat så jag blev ensam på öppningen, så jag fick ringa in Martin som alltså fick jobba öppning istället för stängning i alla fall, och hade jag vetat det hade jag inte behövt cykla.. Men ddet var ändå värt det, haha.
Åt lyxig lunch. Martin och jag lagade en kycklingrätt på nyår som blev alldeles för stark, så vi gjorde ett nytt försök. Tillsammans med fullkornstortillabröd och Philadelphiaost med smak av lök och paprika blev det helt fantastiskt gott.
Jobba öppningshelg med finaste, man får inte glömma frukosten..
Köpte en ny klocka att ha i köket eftersom den andra givit upp helt.
Och en T-shirt med Breaking Bad-motiv..
Jag vaknade runt halv nio imorse, gick upp och gjorde mig iordning direkt. Jag färgade håret i förrgår och jag älskar verkligen den fräscha känslan man får.. satt framför datorn och betalade räkningar, skickade mejl och ringde telefonsamtal. Kom ikapp med typ allt som halkat efter pga. mina fullspäckade dagar den senaste veckan. Känns så skönt att ha det ur världen, särskilt det där med räkningarna.
När Martin vaknat städade jag hela huset och för första gången på väldigt länge öppnade jag dörrar och fönster för att låta den friska luften dra igenom huset. Sådan härlig känsla, och vilket vårväder det har varit idag! Det luktade fräscht i hela huset, och jag fick dammat ordentligt och dammsugit och tagit hand om tvätt och disk och ja.. you name it. Vi åkte in till stan för att handla, hämta ut min nya mobil (min gamla kraschade häromdagen, även om den återhämtade sig så kände jag att det var dags nu, innan den kraschar utan att återhämta sig igen), fika och träna. Även om vi inte åkte till gymmet så blev resten av och det var så mysigt. Jag köpte en leverpastejsmörgås på Backlunds och det slog mig hur sällan jag äter smörgåsar.. Så jag lyckades faktiskt få tag på en leverpastej som i efterhand visade sig ha 0 gram socker. Jag har fått för mig att leverpastej innehåller mycket sånt så det var en positiv överraskning. Åh jag ska ha det på knäckebröd med en massa gurka på.. Det åt jag jämt till frukost för typ ett halvår sedan.
Fick även hem den här på posten häromdagen, kan inte minnas att jag förhandsbokat den men det hade jag tydligen..
Och är väldigt nyfiken på den här..
Jag känner ändå att jag är i fas med det mesta nu. Tränar lagom, sover ordentligt och äter bättre grejer i rätt mängd - bättre än någonsin med andra ord. Nu lyssnar jag på In This Moment som varit min stora stöttepelare det senaste, ska breda några smörgåsar och snart åka in till gymmet för att hålla en timmes bodypump (ny release nu!) och sedan träna lite mage och rygg. Är lite stressad men mest taggad faktiskt. Ikväll blir det pill med nya telefonen, mys med älskling, kanske lite matlagning och framför allt glädje över att inte behöva gå upp astidigt imorgon.
2014-02-17
18:14:09
VardagKommentarer
Trackback
