i see fire

 
I ett tappert försök att lätta några gram.

Jag har nyss, med ögon hårt tårade av ångest, skickat iväg ett hyfsat långt sms till en av mina närmaste vänner, arbetskamrat, klippa i stormen och en av mina absoluta favoritpersoner i hela världen. Bad om ursäkt för att jag allt för många gånger de senaste dagarna har varit vresig, sur och riktat ett dåligt mående åt fel håll. Det är som regel de som står en närmast som får ta den hårdaste smällen när de egentligen ska ha det största tacket. Förlåt Adis. Och tack för att du finns.
 
Ibland sätts livet i perspektiv. Man får stora kontraster på den där gråa vardagen och inser att den egentligen är ganska vacker. Och enkel. Sedan låter tiden alla uppvaknanden rinna ut i sanden och plötsligt står man där och svär över vädret, ett par smutsiga strumpor på golvet eller matrester i diskhon. När folk bara en umgängeskrets bort kämpar för livet och försöker ta vara på den lånade tid de lever på.
 
De senaste dagarna har jag inte mått särskilt bra. Jag är så in i helvete utomordentligt förbannat jävla trött. Jag måste vara försiktig med vad jag tar mig an för rätt som det är glider jag in i gamla tankebanor, skenar iväg och tappar kontroll. Mina tvångstankar ligger och skvalpar under ytan och gör sig konstant påminda, även om de inte river innanför bröstkorgen och viskar fula ord i mina öron. Jag har upplevt psykosliknande ögonblick som skrämmer mig nästan lika mycket som de dränerar mig på all energi som finns i varenda atom som mitt väsen består av. Om det ändå fanns tid över, till att andas. Jag vill bara gråta ut, bryta ihop och ta mig samman. Jag söker ständigt efter den rätta omfamningen att dö i för några sekunder, men jag vet att alla andra har sina egna slagfält och vem är jag, av alla människor, att drunkna i min egen självömkan.
 
Jag jobbar, och jag jobbar hårt och jag jobbar ännu hårdare för att folk ska se hur hårt jag jobbar. Men när jag stannar upp så kan jag ha svårt att hitta meningen med det. Jag får så lite utdelning av den energi som tas, och den tid som min tankeverksamhet är ockuperad. Jag jobbar med att peppa, vägleda och motivera människor men känner på senare tid att jag lika gärna kunnat prata med en björk mitt ute i skogen. Och jag beskyller inte min omgivning för det, jag bara tycker att det är svårt att hålla huvudet högt när det är så betungat av tvivel. Och vem fan blir inspirerad av det?

Det kastas framtidsplaner, tankar och idéer ovanför huvudet och bakom ryggen på mig. Jag försöker få grepp om situationen men min avsaknad av förmågan att förstå lämnar mig hjälplös och ger mig inget annat val än att ta ut förlusten i förskott. Jag vill inget annat än hålla i dig, så hårt att mina naglar lämnar blogiga ränder i den där perfekta, läderaktiga huden som driver mig till vansinne. Jag vill skrika rakt ut i ren frustration för att jag glömt bort hur det känns att le och se in i blåa ögon och säga jag älskar dig. Du frågade om jag hade velat radera dig ur mitt minne ifall du försvann och jag kunde inte sluta upprepa ordet nej i takt med hjärtslagen som vibrerade i kroppen när jag kröp upp och la huvudet mot din bröstkorg. Nej. Inte ens utvalda delar. Du skrattade, drog mig närmare. En bitterljuv känsla sköt genom ryggraden, satte eld på min själ och jag älskar när du avslutar meningar med mitt namn. 
 
Jag tände alla mina 34 ljus, för att jag älskar dem men är dålig på att njuta av dem. De långsamt flackande lågorna förklarar härmed vilovecka från allt jag kan avsäga mig. Jag ska hitta en rytm som jag kan andas i takt till. Jag ska vila, jag ska växa, och främst så ska jag läka.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
Trackback