future deeds

Jag fick en bra dag tillslut! Hela förmiddagen och fram till två satt jag framför Breaking Bad och tog hand om en massa papper, sorterade, satte in i pärmar, fyllde i, betalade räkningar, ringde samtal, svarade på mejl och uppdaterade kalendern.. Jag förstår inte hur jag kan ha så mycket sådana grejer att göra. Är det så för alla andra?

När klockan blev kvart i två började det brinna i knutarna och jag skyndade ihjäl mig.. Hann ta hand om den sista disken och tvätten innan jag åkte till jobbet. Jag försöker i den mån jag kan att inte skriva en massa listor på allt jag ska/vill göra.. Till en början är det bra för jag kan släppa det och slappna av om det väl är uppskrivet för då glömmer jag inte. Men rätt som det är har det gått till överdrift och listan bara växer i takt med stressen över den.. Men jag kämpar på. Allt sitter i huvudet.

Igår var vi klara på jobbet löjligt tidigt och jag skyndade mig verkligen för att komma hem till min älskade så fort som möjligt. När jag kom hem blev jag lite besviken eftersom det inte blev som jag tänkt mig, alls.. Det har en tendens att bli så, när jag kommer hem från jobbet är jag och Martin på så olika nivåer rent stämningsmässigt och det kolliderar alltid. Jag tog en väldigt lång dusch och funderade över mina alternativ. Ni vet, vi gör alltid val. Inte bara när vi bestämmer vad vi ska äta till middag eller vad vi ska ha för kläder eller vilket parti vi ska rösta på.. När jag är glad är det ett val jag gör. När jag är arg är det ett val jag gör. Det är aldrig saker, människor eller händelser som väcker känslor hos oss. Det är våra egna tankar om dem, som får oss att reagera på ett visst sätt. Det är inte regnet eller det dåliga vädret i sig som gör oss nere.. Vissa älskar regnet. Det är känslan vi skapar, reaktionen vi väljer, som avgör hur vi känner.

Jag försöker jobba på att vända på alla negativa impulser som dyker upp. Det finns positiva sidor överallt. Man måste bara välja att rota fram dem när de hamnar i skuggan bakom de negativa tankarna och reaktioner som uppstår av ren vana. För mig räcker det ofta att bara stanna upp och fråga mig själv: vad spelar det för roll, egentligen? Visst det suger att inte hinna, inte räcka till och känna att man inte duger. Men det är jag som sätter mina gränser, jag som avgör. Medan jag står och svär över en dålig morgon kämpar någon annan mot cancer med några veckor kvar i livet. Visst ska man inte föesymma sina egna problem för att andra har det värre, men man gör sig själv en tjänst när man tar ett steg tillbaka och sätter sina bekymmer i perspektiv. Man är inte en dålig människa för att man mår dåligt. Men kanske skulle man kunna bespara sig den smärtan genom att säga fuck it, det spelar faktiskt inte så stor roll egentligen. Våra känslor växer ur våra tankar, och det är vi som styr vad vi tänker.

Med detta sagt vill jag säga att jag efter min dusch smorde in hela kroppen i lotion, njöt av att dofta gott och drog på mig satinnattlinnet och tände en massa ljus i mitt strömlösa rum. Fyllde i papper från sjukhuset och Martin som känt att något var fel smög in och masserade försiktigt mina axlar för att söka kontakt. Här ville jag egentligen vara sur, förklara för honom att jag tyckte att han gjorde fel. Men jag vill välja mina strider. Det var inte värt det. Jag njöt av värmen, doften, det dunkla rummet, hans beröring och lugnet det gav mig. Lutade mig tillbaka, slöt ögonen och sa jag älskar dig. Och kvällen var räddad. Och ursäkten från hans sida kom utan att jag bad om den. Praktexempel.

Nu har jag värmt upp på motionscykel och tänkte hinna köra mage och axlar i en timme innan det är dags för ytterligare, vad jag hoppas på kommer bli, en asgrym stängning!



För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
Trackback