Change of Seasons

Vill börja med att inflika att kesoyoghurt smakar exakt som vanlig keso, fast lite mer.. Nä. Exakt som vanlig keso. Besviken_tjej_92.

Idag är jag inte på hugget ska ni veta! Jag tog till det tunga artilleriet igår när jag skulle sova och drog på mig pyjamas med ett extra linne under och byxorna instoppade i tjocka, gosiga strumpor. Lyssnade på mysig musik och hade lite levande ljus tända, där jag låg och frös ihjäl under täcket. Det är alltså bara september, hur fasen ska jag överleva vintern?! Haha.

Sov gott i åtta timmar och när jag vaknade kände jag mig helt död. Jag blir så less, när jag faktiskt sover ordentligt så är jag som tröttast. Utan tvekan.

Vi drog till gymmet vid elva och för mig var det dags för veckans andra benpass, men alltså.. Min kropp bara ville inte. Jag känner mig tung, svag, orklös, yr och nära till illamående hela tiden. Jag fick till ett halvhjärtat och lågintensivt pass för framsida ben och i trapporna på väg till jobbet sedan kände jag ändå av det lite i mina trötta lår. Till råga på detta har jag fått världens eksemutslag på handlederna som bara växer sig större och huvudet känns supervirrigt och tomt och trassligt. Som om något bara dränerar mig på ork och lust, välmående och glädje. Det är verkligen ingen rolig känsla. Men nu är jag onekligen sliten som sjutton, både jag och Martin har slitit som djur nonstop hela sommaren och nu när man ser mållinjen känner man inte direkt för att lägga i en högre växel oc spurta in i mål. Tvärtom saktar man ner och tar den sista biten slow and steady. Kryper över mållinjen. Träningen har hjälpt mig hålla huvudet över vattenytan i de mörkaste stunderna men också slitit på den redan utmattande kroppen.. Högen med saker att fixa innan semestern bara växer sig större och jag har så blandade känslor inför Spanienresan. Jag kommer antagligen njuta ihjäl mig väl på plats men just nu känns det som att allt varit lättare om jag vara valt att stanna hemma och finnas tillgänglig för allt och alla. Vi ska på middag hos farmor imorgon och hon börjar bli väldigt gammal och virrig och ringer mig sju gånger om dagen för att bekräfta tiden varje gång. En del av mig har lust att skrika rakt ut men en annan håller mig lugn och sansad och förstående. Det är stundvis så svårt att hålla huvudet kallt och ibland kan jag känna att jag är på bristningsgränsen. Men jag ska nog ta mig igenom det här också.

Imorgon tar jag i alla fall helg och ska försöka andas och ändå förbereda så mycket inför semestern. Det blev ett mörkt inlägg idag för jag vet inte riktigt var jag hittar min reservbränsle eller positiva tankar, men det känns också skönt att inte hymla och låtsas eller intala sig något. Om man inte har ups and downs i livet innebär det att man är död. Så är det bara.

Nu knäcker jag en Celsius och ror det här arbetspasset i land!