Change of Seasons

Livet liksom rullar på i all sin glans men oj vad det känns tungt nu.. Jag pratade ju med läkaren om utmattningssyndrom och sa att jag inte trott det från början, eftersom jag inte kände mig nedstämd eller ledsen. Men hon talade ju om för mig att det oftast inte kommer samtidigt och inte behöver vara ett symptom, att det snarare är en konsekvens. Och jag tror jag börjar förstå vad hon menar.

Jag skrev för tre dagar sedan att jag inte är nergrävd men morgonen efter bara sa det pang. Jag vaknade och kände mig överkörd av ett tåg. Att vara så trött som jag är får mig att bara känna en så stor hopplöshet, ni vet. Jag känner mig liksom febrig och aldrig utvilad, har kass mage, jag orkar inte göra något, orkar inte bry mig om sådant som egentligen är viktigt för mig. Energin bara finns inte där. Jag sysselsätter mig men kan liksom inte njuta av det för jag kan bara tänka på hur jag mår och stressen över att inte känna mig som vanligt. Jag brukar kunna vrida och vända på situationer och se det positiva i nästan allting men vet ni vad - just nu går det inte. Jag vet inte varför, men allt känns så.. meningslöst. Vad jag än tänker att jag ska göra så följs det av tanken "äh, vad spelar det för roll". Det låter så patetiskt och jag kritiserar mig själv så hårt för det. Jag vill inte må så här.

I förrgår startade jag dagen hos kiropraktorn och hela min kropp bara skrek NEJ när jag tog mig ur sängen, så jag kom dit med gråten i halsen. Hon frågade mig om jag var trött, hur det gått hos läkaren och vad jag trodde om resultatet. Jag sa att jag var skeptisk eftersom jag inte känner mig deppig.. Men var ledsen för att jag liksom inte hade ork till det som jag känner definierar mig. Jag orkar inte träna, laga matlådor eller ens bry mig något större om hela livstilsbiten.. Jag brukar vara aktiv, produktiv, effektiv. Men nej. Jag har ingen motivation. Till något alls. Det enda jag kan tänka på är att sova. När hon svarade att "Det är i och för sig en depression du beskriver", så bara brast det för mig. Jag bara började stortjuta där jag låg, i bara underkläder och fick vävnad bortkrapad från knät. Gulliga Elisabeth reagerade snabbt och kramade om mig tills jag lugnat ner mig och all skam liksom rann av mig, det var så skönt att få gråta även om det egentligen var fel forum. Jag tycker om henne så mycket trots att jag knappt känner henne.

Jag tror att allt grundar sig i mina tankar om att det är våra prestationer som avgör vårt värde. När jag inte orkar prestera på något plan känner jag mig meningslös och värdelös och man är sin egna absolut hårdaste kritiker. Och har man väl kommit in i de tankebanorna så fastnar man i en nedåtgående, ond spiral. Man gör sig själv så illa utan att inse det. För mig känns det inte okej att bara vara. Jag får prestationsångest. Klankar ner på mig själv för att jag inte tagit mig så långt i livet, men vem är jag att säga så? Jag känner liksom att jag inte duger. Det känns så konstigt att skriva det men det är så det låter i mitt huvud. Jag är så besviken på mig själv som hamnat här, men skulle jag spola tillbaka dagarna hade jag antagligen gjort exakt samma sak igen. Kört på i samma tempo, haft samma bekymmer.

I förrgår grät jag så gott som hela dagen. Det var smärtsamt att jobba men någonstans vet man att man behöver göra annat än att sitta hemma. Ja, jag grät hjärtat ur mig nästan. Men någonstans känns det bra, för när känslostormen lagt sig kan man plocka upp bitarna och reflektera över vad som hänt. Jag brukar vara duktig på att njuta av småsaker här i livet men just nu ligger fokus bara på att göra bra ifrån mig de timmar jag jobbar och allt däremellan får vara hur som helst. Jag struntar i om jag skrattar eller gråter, bara det är konstruktivt för själen.

Jag har fått en lite klarare bild av hur kroppen egentligen mår. Jag inser att det är en lång väg tillbaka rent fysiskt men det är så svårt att veta hur man tar sig dit. Ska jag fortsätta sova eller ska jag släpa mig upp ur sängen trots att det känns så jävla jobbigt? Jag vet inte. Allt, verkligen allt, handlar om min mentala inställning och jag tror jag måste få bryta ihop för att orka bygga upp igen. Om någon har erfarenhet av detta, dela gärna med er ([email protected]). Jag vill veta. ❤

Det här är i alla fall en summering av dagarna som gått. 



Lunch i solen.