play with magic

Tog mig en kravlös sovmorgon med Jonny igår. Jag skulle börja jobbet klockan två så jag vaknade strax innan nio. Vi låg och drog oss i en heeel timme.. han är så mysig.



Kollade min Instagram och se vad Simon kommenterat. Alltså killen är nio år men kan ändå uttrycka sig på engelska, jag är så imponerad av honom! Min älskade lilla skruttunge. Tänk när han blir tonåring.. hoppas han fortfarande tycker om mig då, haha!



Lana blev ju kastrerad för några dagar sedan och måste ha tratt. Jag sa redan från början att vi helst ville slippa tratt och hellre ha en uppblåsbar krage. Hon mår så dåligt med tratt eftersom hon inte kan klia sig i huvudet, hon springer in i saker och kan inte ligga bekvämt. Kragen vi fick var på tok för stor och hon tog sig ur den på nolltid. Vi provade ha på henne bodys men de klev hon ur också. Vi fick låna en mindre krage av Gunilla som verkar funka ganska bra, hon mår bättre med den men kommer fortfarande åt att slita i plåstret på magen ibland. Jag brukar ta av henne kragen och klia henne på halsen när jag är hemma och kan hålla koll men hon har ändå slitit av en del av plåstret så jag fick ta på henne tratten igen.. Först skrattade jag åt henne när jag såg henne ligga (läs: sitta) och sova så här men det gör ju ont i hjärtat att se henne ha ont utav det. Så vi tog på kragen igen. Efter en himlans massa kliande på halsen förstås. Hon har blivit så tillgiven och jag hoppas att det bara blir bättre med tiden.



Igår avrundade jag dagen med Bowies, Kill Bill och proteinchips. Kvalitetstid. Har ni hört?

Imorse var det upp tidigt som gällde för att hålla GRIT halv nio. Jag ska inte säga att jag direkt försov mig, men jag ställde bara min analoga väckarklocka och då är det så svårt att se exakt vad man ställer den på.. plus att den kan diffa lite plus/minus fem minuter från dag till dag. Jag trodde jag ställt den på typ strax innan halv åtta men den ringde tjugo i. Tjugo i åtta. På tjugo minuter hann jag bädda sängen (ja, det är en prioritet), äta min frukostgröt med vitaminer och proteinvatten och allt, packa väskan, SMINKA MIG och borsta tänderna. Det brukar jag aldrig hinna på mina rutinsenliga 40 minuter ens så jag var fett imponerad av mig själv. Och ÄNDÅ var jag på plats tidigare än jag brukar. VAD HÄNDER. Jag kände mig inte ens särskilt stressad, bara supertaggad och hade så jäkla roligt på passet ihop med tre starka brudar! Wow vad jag är imponerad av dem! Det är en sak att pusha sig själv som instruktör för då "har man inget val", jag förminskar inte mina egna prestationer alltså men jag menar att det är en helt annat typ av motivation. Men mina deltagare kommer dit frivilligt en lördagmorgon för att ge allt de har och lite till, bara av ren viljekraft. Plus att jag gapar och skriker men de gör ju jobbet själva. Det är otroligt beundransvärt!

Jag var taggad som fasen så jag utmanade mig själv och lastade på fem kilo mer än vanligt. Fyyy vad tungt det var, men det kändes så jäkla mycket bättre i benövningarna.

Stannade upp efter passet och betraktade mina axlar och lats som växt otroligt mycket det senaste alltså..Förstår inte varför helt ärligt. Är det något jag tränar ihärdigt så är det ben men axelpassen är alltid korta och ganska lätta och lats tycker jag aldrig att jag får ordentlig kontakt med. Men det kanske är ett kvitto på att generell helkroppsträning duger gott och väl? Riktigt roligt i alla fall.



Åkte och hämtade ut ett paket innan jag åkte till jobbet i god tid. Se vad jag fick med mig..

Två pråjlans nya Celsius-outfits!







Byxorna skulle verkligen behövt vara storlek L tror jag, Freddys storlekar är så grymt små (jäkla italienare) men de kanske töjer ut sig lite. Gött att de sitter som en smäck i alla fall, jobbiga att ta på sig bara, haha.

Sedan stundade jobb!

Sanja hade varit på lägenhetsvisning och frågade varifrån det var man skulle gräva fram pengar.. Haha!



Tänk, förr i världen var det en förolämpning att säga att någon har stor röv. Nu blir man ju smickrad. "Jo jo, det är den största jag sett någonsin!", "Ääääh det säger du bara..." haha.

Jag ägnade rasten åt att umgås med min fina Bowiesbuns. Vi åt mat och tog en shoppingrunda för att inhandla grejer till vår nya familjemedlem som flyttar in imorgon! Den lilla kattungen från Nordbyparkeringen. Han kommer nog få heta Tyrion efter Game of Thrones-karaktären. En riktig krigare. Han kommer få bi i ett enskilt rum till en början, han är ganska skygg nämligen. Och liten! Vill inte riskera att någon av de andra katterna ger sig på honom eller att han ska ligga helt förskräckt och gömma sig under soffan eller så. Så han ska till en början få en egen fristad. Det är så tragiskt att han inte kan leka, han är som apatisk liksom. Stackarn har bara försökt överleva och inte upplevt den delen av livet.. Men det ska vi nog råda bot på. Vi har köpt lite prylar till honom förutom matskålar. Martin sa att vi kanske kunde ta vanliga skålar ur skåpen i köket men jag sa va, tror du inte han känner sig oälskad om vi inte köpt speciella, löjligt överdyra skålar med fiskben på?!

Vet ni jag har tänkt på en grej. Ibland sätter man mål och önskar förändring, kanske tar sig igenom något jobbigt - men ofta utan att stanna upp och reflektera över vad man faktiskt har åstadkommit. Jag brukar ofta gräma mig inför saker jag helst önskar att jag slapp men när det väl är över är det sällan jag ger mig själv en klapp på axeln och känner mig stolt över mig själv. Typ det här med bloggandet. Jag skrev aslänge att jag ville få in ett flow och rutin på att skriva ofta - det har jag nu - men jag har inte stannat upp och faktiskt tänkt på det och varit glad över det. Jag har länge känt att ag inte haft någon riktig passion som jag ägnar mig helhjärtat åt och att jag inte har en klar bild av hur min framtida karriär ska se ut. Men innan jag visste ordet av det hittade jag träningen för fyra år sedan och sedan dess har jag inte haft uppehåll längre än några veckor. Utan att tänka på det så är det ju faktiskt det jag brinner för och för mig är det självklart att jag ska fortsätta utvecklas och utbildas inom just det här området. För första gången i mit liv har jag en riktig dröm om framtiden men jag går runt och tror att jag famlar i mörkret bara för att jag "alltid gjort det" och av ren vana intalar mig själv att jag är osäker och inte vet vad jag vill. Och så jäkla långt jag kommit på 4 år. Från att aldrig varit det minsta sportig eller ens intresserad står jag här med ett hjärta som brinner för träning och är fast besluten om att dela det vidare. 

Så glöm inte bort det vänner! Ibland behöver man stanna upp och titta tillbaka på och uppskatta sin resa och inte bara sträva efter att vara och åstadkomma ännu mer. Var stolt och nöjd över var du är just nu också.



Nu ska jag åka till gymmet och träna ben, lördagskvällen till ära.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
Trackback