turn it up
Egentligen gillar jag inte när folk måste prata om sina haters hela tiden och tala om för dem hur lite man bryr sig om dem och hur patetiska de är och så vidare.. Jag menar, om man inte bryr sig om vad folk tycker, så kan det väl ändå inte vara så viktigt att påpeka det hela tiden? Men den här bilden fick mig att skratta rätt ut, därför gör jag ett undantag idag! Jag undrar om jag har någon hater där ute. Jag har haft en vet jag, men folk kan mogna och lära sig glädjas med andra också. Och det är ju fantastiskt! Ofta pratar fitnessfolk i alla fall om att de presterar så hårt bara för att kunna motbevisa andra människor som inte tror att vederbörande fitnessmänniska kan uppnå sina mål och så där.. och då tänker jag, vad har ni för människor i ert liv egentligen? Okej om inte alla förstår vad du gör och inte samtycker men många pratar om det som om det är de själva mot världen liksom. Jeez, ni behöver byta umgängeskrets. Eller så är det bara en cool sak att säga, vad vet jag. #strongindependetwoman
Anyway, mitt liv går i 200 men det känns bra. Jag är noggrann med att fördela arbetet, HA STRUKTUR, och ibland säger jag nej faktiskt. Det är inte stressigt, bara händelserikt. Jag känner att jag är på väg bort från den där konstanta tröttheten igen och skulle bli måttligt irriterad på mig själv om jag föll tillbaka igen.. Det är min motivation.
Från ett ryggpass förra veckan, sjukt bra fokus och effektivitet. Men fick jag träningsvärk? Noooo. Aldrig efter ett ryggpass. Men mina lats har växt märkbart mycket så något rätt gör jag ju i alla fall.
I måndags hade jag en fantastiskt bra dag. För det första hade jag jobbat en vecka i sträck. Så jag njöt av min lediga måndag och sov i nästan tio timmar. Somnade om mitt på dagen bara för att jag kunde. Ihop med dessa skruttisar som spinner så väggarna skakar.
Hade köpt ciabattas som jag värmde i ugnen och unnade mig smörgåsfrukost, det händer ALDRIG.
Tillsammans med ett megastort glas smoothie. Fy bubblan vilken lyx. Vadan detta, undrar ni?
Jo för att fira min första dag som anställd PT på gymmet! Booyah!
Fast det tog ytterligare en dag innan jag fick tummen ur och faktiskt skrev en presentation. Satt uppe i tre timmar mitt i natten och skrev en grym PT-presentation bara för att sen inse att den var ungefär tre gånger så lång än den fick vara. Men Jonny brydde sig inte om det.
Jag fick kortat ner den och skickade in till platschefen. Kände mig missnöjd över att så mycket text gick till spillo men jag har ett erkänt problem med att fatta mig kort.
Anyway, mitt liv går i 200 men det känns bra. Jag är noggrann med att fördela arbetet, HA STRUKTUR, och ibland säger jag nej faktiskt. Det är inte stressigt, bara händelserikt. Jag känner att jag är på väg bort från den där konstanta tröttheten igen och skulle bli måttligt irriterad på mig själv om jag föll tillbaka igen.. Det är min motivation.
Från ett ryggpass förra veckan, sjukt bra fokus och effektivitet. Men fick jag träningsvärk? Noooo. Aldrig efter ett ryggpass. Men mina lats har växt märkbart mycket så något rätt gör jag ju i alla fall.
I måndags hade jag en fantastiskt bra dag. För det första hade jag jobbat en vecka i sträck. Så jag njöt av min lediga måndag och sov i nästan tio timmar. Somnade om mitt på dagen bara för att jag kunde. Ihop med dessa skruttisar som spinner så väggarna skakar.
Hade köpt ciabattas som jag värmde i ugnen och unnade mig smörgåsfrukost, det händer ALDRIG.
Tillsammans med ett megastort glas smoothie. Fy bubblan vilken lyx. Vadan detta, undrar ni?
Jo för att fira min första dag som anställd PT på gymmet! Booyah!
Fast det tog ytterligare en dag innan jag fick tummen ur och faktiskt skrev en presentation. Satt uppe i tre timmar mitt i natten och skrev en grym PT-presentation bara för att sen inse att den var ungefär tre gånger så lång än den fick vara. Men Jonny brydde sig inte om det.
Jag fick kortat ner den och skickade in till platschefen. Kände mig missnöjd över att så mycket text gick till spillo men jag har ett erkänt problem med att fatta mig kort.
Det här blev det tillfälliga resultatet nu i en månad, sedan dyker en annan presentation upp som jag ska erbjuda att designa själv, har en del idéer (och photoshopskills) som jag kan tänka mig är upplyftande. Perspektivet på bilen är lite skevt ser jag nu, mina armar ser enorma ut ju.
Avslutade min braiga måndag med dubbelpass på gymmet följt av ett besök hem till familjen på Söle. Simon med Blixten, Sanjas kanin som de fick ha kvar lite längre efter att ha tagit hand om den medan hon var bortrest. Kolla som de myser. ♥
En awesome måndags följdes av en awesome tisdag. Vi hade personalmöte innan öppning och det var ett av de mest givande personalmötena jag varit på, på länge. Vår nya chef är väldigt kunnig inom försäljning och gav oss äldigt bra riktlinjer för hur vi ska bli bättre. Egentligen var det ganska basic grejer men taget ur ett perspektiv där alla steg och scenarios kändes så självklara. Heja Tobias!
Efter mötet åkte jag till gymmet för ett pass bröst med inslag av triceps och axlar. Ett riktigt bra sådant. Sedan snabbt hem igen för att äta mat och städa lite och sedan tillbaka för att börja jobba klockan två. En i personalen fick en allergisk reaktion och var tvungen att gå hem. Martin erbjöd sig att komma inom jobbet med mat så jag kunde få betald rast då alla andra hade så sjukt mycket att göra. Men det gjorde mig absolut ingenting!
Kolla perspektivet.. min höft och mage ser ju jättestor ut i förhållande till överkroppen, haha.
I måndags när jag kört bodycombat stannade jag kvar en stund efteråt för att nöta lite teknik. Jag gör det ibland i just combaten, för det är svårt att se och känna hur det ser ut när det går så fort (och jag inte har en spegel framför mig). Jag måste säga att jag är stolt över hur långt jag kommit sedan grundutbildningen i april förra året. Herregud, jag åkte dit som total nybörjare och fick lära mig allt från grunden. Jag var inte många timmar mer erfaren när jag fick min licens heller. Men jag har verkligen fått öva från grunden. Uthållighet, balans, teknik, koordination och rörligheten. Men jag tycker det har gått fort och så klart finns det mycket att justera även i dagsläget men jag hade kunnat ana att det skulle gå så här fort att bli så duktig som jag är idag. Det handlar om att bestämma sig och inte ge upp.
Åh Supernatural.. det var en så bra serie de första fem säsongerna. Skrattade hjärtligt i alla fall. Purgatory maybe.
En annan sak jag gjort så där lite inofficiellt och för skojs skull är att söka en tjänst i Stockholm. De efterfrågade/krävde fem års erfarenhet av branschen och instruktörsyrket och jag har bara tre, så jag är nog inte aktuell ändå. Men jag skrev ändå ett personligt brev med mycket självförtroende och nämnde att jag ska till Stockholm två dagar efter sista ansökningsdatum för en utbildning till just den tjänsten de söker medarbetare till. Det måste ju samla pluspoäng i alla fall. Jag tror som sagt inte att jag ens får någon respons men jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag inte sökt.
Typ så här. ↓↓↓
Något annat som dykt upp på agendan i samband med PT-jobbet.
Jag vill också inflika att PT-yrket har utmanat mig på ett sätt jag inte ens tänkt på förrän jag stod inför det. Telefoner. Fun fact om mig: jag har haft telefonfobi större delen av mitt liv. Jag har nästan alltid HATAT att ringa till folk. Om vi har bestämt att jag ska ringa så jag vet att personen är beredd på att svara så har det varit lättare men aldrig lätt. Jag har dragit mig för att ringa till företag och folk jag inte känner. Jag vet inte varför eller var det kommer ifrån. Jag var väldigt reserverad och blyg när jag var liten och jag har jobbat mycket med att försöka kliva ur den bubblan, även om jag fortfarande idag kan känna mig lite socially awkward och liksom inte veta vad jag ska prata med folk om eller säga till dem. Men varje gång jag skulle ringa så skenade hjärtat, jag kallsvettades och det bara frös sig i huvudet. Tunghäfta kallas det va, när man inte kan prata?
I samband med att jag blev arton och det var dags att ta itu med saker själv, först då började jag jobba med det. Den enda lösningen på problemet är att utsätta sig för det, i mitt fall. Jag slutade känna efter och bestämde mig för att det inte skulle hindra mig. Så jag började med att bara göra det. Bara. Gör. Det. Än idag är jag inte helt okej, jag blir lite nervös, men jag ger det aldrig ens en tanke utan jag bara kör. Så det här med att jag ringer till nummer skrivna på folk jag aldrig träffat för att sälja in mig själv som PT, det är inget jag trott på för sex år sedan. Som sagt, jag blir fortfarande nervös, och jag växer liksom lite, lite mer för varje genomfört telefonsamtal. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att inte vågra fråga främmande människor om saker, men då biter jag ihop och gör det ändå. Det är mest av gammal (o)vana som jag intalar mig själv att jag tycker det är jobbigt, tror jag.
Igår körde jag heldag på Bodypower och handlade mat med Martin efteråt. Tog en av veckans vilodagar från gymmet ocfh istället tog vi en kväll i soffan framför nyaste avsnittet av Better Call Saul med en brakmiddag som Martin lyckades ruskigt bra med. Halv tolv var jag som helt utslagen och somnade gött.
Vaknade vid sju imorse och snoozade alldeles för länge men bestämde mig ändå för att gå upp och åka till gymmet innan jobbet. Baksida ben och rumpistump stod på schemat och jag blev lite frustrerad över att inte kunna köra marklyft ordentligt. Jag har fortfarande något som drar i muskelfästet på vänster sida av bröstmuskeln när jag släpper stången och jag vågar inte utmana ödet ens lite så det blir få och korta set. Kanske borde kolla upp det där.
I övrigt ett bra pass följt av heldag på Bodypower med Celsiusdemo i eftermiddag och efter jobbet ikväll blir det bio. Deadpool (igen), popcorn och Bowies. SEDAN TAR JAG LÅNGHELG! Jag har väntat i åtta veckor!
Jag la undan mina principer för ett tag sedan och provade en PWO för första gången på vad, tre år? Jag använde PWO flitigt i början när jag tränade och inget har bråkat med min mage på samma nivå som den skiten alltså. Jag hade aldrig problem med magen någonsin innan, men sedan dess är det mer en regel än undantag att jag har en mage i obalans. Varje dag i fyra år. ProIBS hjälpte mig i början men inte längre. Men jag tänkte prova denna en gång bara för det var ett sånt himla snack och det faktiskt blir lättare att sälja med egen erfarenhet som argument. Så jag provade.. motvilligt.. och skeptisk..
Men OJ! Jag visste inte att en PWO kunde ge den effekten. Trots att den innehåller mer koffein än en Celsius så är den faktiskt snäll mot magen (till skillnad från Celsius och kaffe som ofta sätter igång systemet så att säga, ehm), jag har provat den fyra gånger nu och har inte en enda gång känt minsta lilla i magen. Inga yrselkänslor och inget illamående, vilket jag brukar känna om jag tar PWO. Plus att den smakar grymt bra. Till skillnad från alla andra i hela världen. Om man gillar smak av energidricka då. Colan smakar jag inte ens.
Men OJ! Jag visste inte att en PWO kunde ge den effekten. Trots att den innehåller mer koffein än en Celsius så är den faktiskt snäll mot magen (till skillnad från Celsius och kaffe som ofta sätter igång systemet så att säga, ehm), jag har provat den fyra gånger nu och har inte en enda gång känt minsta lilla i magen. Inga yrselkänslor och inget illamående, vilket jag brukar känna om jag tar PWO. Plus att den smakar grymt bra. Till skillnad från alla andra i hela världen. Om man gillar smak av energidricka då. Colan smakar jag inte ens.
Det jag gillade absolut mest med den är (och det har kan gott och väl vara en placeboeffekt) är att den ger gryyymt bra fokus! Jag blir så fruktansvärt taggad utav den och när jag väl tränar glömmer jag nästan bort att vila. Den håller nere mjölksyrenivåerna bra också. Nackdelen med den är att den tar lång tid att kicka in tycker jag, nästan fyrtio minuter eller nåt sånt. Och det är ett kosttillskott som jag vanligtvis inte förespråkar. Alls. Jag föredrar kaffe/Celsius och fruktsocker eller andra snabba kolhydrater innan träning för att få energi och skulle rekommendera detsamma till klienter eller vänner. Men ska du köpa en PWO, köp denna. Finns på sportkost.
Avslutade min braiga måndag med dubbelpass på gymmet följt av ett besök hem till familjen på Söle. Simon med Blixten, Sanjas kanin som de fick ha kvar lite längre efter att ha tagit hand om den medan hon var bortrest. Kolla som de myser. ♥
En awesome måndags följdes av en awesome tisdag. Vi hade personalmöte innan öppning och det var ett av de mest givande personalmötena jag varit på, på länge. Vår nya chef är väldigt kunnig inom försäljning och gav oss äldigt bra riktlinjer för hur vi ska bli bättre. Egentligen var det ganska basic grejer men taget ur ett perspektiv där alla steg och scenarios kändes så självklara. Heja Tobias!
Efter mötet åkte jag till gymmet för ett pass bröst med inslag av triceps och axlar. Ett riktigt bra sådant. Sedan snabbt hem igen för att äta mat och städa lite och sedan tillbaka för att börja jobba klockan två. En i personalen fick en allergisk reaktion och var tvungen att gå hem. Martin erbjöd sig att komma inom jobbet med mat så jag kunde få betald rast då alla andra hade så sjukt mycket att göra. Men det gjorde mig absolut ingenting!
Kolla perspektivet.. min höft och mage ser ju jättestor ut i förhållande till överkroppen, haha.
I måndags när jag kört bodycombat stannade jag kvar en stund efteråt för att nöta lite teknik. Jag gör det ibland i just combaten, för det är svårt att se och känna hur det ser ut när det går så fort (och jag inte har en spegel framför mig). Jag måste säga att jag är stolt över hur långt jag kommit sedan grundutbildningen i april förra året. Herregud, jag åkte dit som total nybörjare och fick lära mig allt från grunden. Jag var inte många timmar mer erfaren när jag fick min licens heller. Men jag har verkligen fått öva från grunden. Uthållighet, balans, teknik, koordination och rörligheten. Men jag tycker det har gått fort och så klart finns det mycket att justera även i dagsläget men jag hade kunnat ana att det skulle gå så här fort att bli så duktig som jag är idag. Det handlar om att bestämma sig och inte ge upp.
Åh Supernatural.. det var en så bra serie de första fem säsongerna. Skrattade hjärtligt i alla fall. Purgatory maybe.
En annan sak jag gjort så där lite inofficiellt och för skojs skull är att söka en tjänst i Stockholm. De efterfrågade/krävde fem års erfarenhet av branschen och instruktörsyrket och jag har bara tre, så jag är nog inte aktuell ändå. Men jag skrev ändå ett personligt brev med mycket självförtroende och nämnde att jag ska till Stockholm två dagar efter sista ansökningsdatum för en utbildning till just den tjänsten de söker medarbetare till. Det måste ju samla pluspoäng i alla fall. Jag tror som sagt inte att jag ens får någon respons men jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag inte sökt.
Typ så här. ↓↓↓
Något annat som dykt upp på agendan i samband med PT-jobbet.
Jag vill också inflika att PT-yrket har utmanat mig på ett sätt jag inte ens tänkt på förrän jag stod inför det. Telefoner. Fun fact om mig: jag har haft telefonfobi större delen av mitt liv. Jag har nästan alltid HATAT att ringa till folk. Om vi har bestämt att jag ska ringa så jag vet att personen är beredd på att svara så har det varit lättare men aldrig lätt. Jag har dragit mig för att ringa till företag och folk jag inte känner. Jag vet inte varför eller var det kommer ifrån. Jag var väldigt reserverad och blyg när jag var liten och jag har jobbat mycket med att försöka kliva ur den bubblan, även om jag fortfarande idag kan känna mig lite socially awkward och liksom inte veta vad jag ska prata med folk om eller säga till dem. Men varje gång jag skulle ringa så skenade hjärtat, jag kallsvettades och det bara frös sig i huvudet. Tunghäfta kallas det va, när man inte kan prata?
I samband med att jag blev arton och det var dags att ta itu med saker själv, först då började jag jobba med det. Den enda lösningen på problemet är att utsätta sig för det, i mitt fall. Jag slutade känna efter och bestämde mig för att det inte skulle hindra mig. Så jag började med att bara göra det. Bara. Gör. Det. Än idag är jag inte helt okej, jag blir lite nervös, men jag ger det aldrig ens en tanke utan jag bara kör. Så det här med att jag ringer till nummer skrivna på folk jag aldrig träffat för att sälja in mig själv som PT, det är inget jag trott på för sex år sedan. Som sagt, jag blir fortfarande nervös, och jag växer liksom lite, lite mer för varje genomfört telefonsamtal. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att inte vågra fråga främmande människor om saker, men då biter jag ihop och gör det ändå. Det är mest av gammal (o)vana som jag intalar mig själv att jag tycker det är jobbigt, tror jag.
Igår körde jag heldag på Bodypower och handlade mat med Martin efteråt. Tog en av veckans vilodagar från gymmet ocfh istället tog vi en kväll i soffan framför nyaste avsnittet av Better Call Saul med en brakmiddag som Martin lyckades ruskigt bra med. Halv tolv var jag som helt utslagen och somnade gött.
Vaknade vid sju imorse och snoozade alldeles för länge men bestämde mig ändå för att gå upp och åka till gymmet innan jobbet. Baksida ben och rumpistump stod på schemat och jag blev lite frustrerad över att inte kunna köra marklyft ordentligt. Jag har fortfarande något som drar i muskelfästet på vänster sida av bröstmuskeln när jag släpper stången och jag vågar inte utmana ödet ens lite så det blir få och korta set. Kanske borde kolla upp det där.
I övrigt ett bra pass följt av heldag på Bodypower med Celsiusdemo i eftermiddag och efter jobbet ikväll blir det bio. Deadpool (igen), popcorn och Bowies. SEDAN TAR JAG LÅNGHELG! Jag har väntat i åtta veckor!
2016-02-25
09:35:00
VardagKommentarer
Trackback
