Change of Seasons

Ikväll gick det åt skogen kan man säga. Jag ska inte gå in på detaljer för det hör inte hemma här, men ikväll kände jag mig så fundamentalt sårad. Ibland önskar jag att jag hade lite mer jävlaranamma i mig så jag kunde bli förbannad men det är en sån där känsla jag sällan har. Brusar jag upp och blir upprörd så blir jag ledsen. Aldrig arg. Aldrig är jag så arg att jag gapar och skriker. Men ledsen kan jag vara. Förtvivlad.

Dessutom så får jag alltid dåligt samvete när jag talat om för någon att denne gjort mig illa. Jag vill sänka garden och be om ursäkt direkt budskapet nått fram. Det är något jag jobbar på aktivt, att inte be on ursäkt för mig själv hela tiden. Jag väljer omsorgsfullt bort "ursäkta mig, men..." och "förlåt" när jag förklarar hur jag känner. Jag är en otroligt öppensinnad lyssnare och kan definitivt be om ursäkt om jag upplever att jag har gjort något fel. Jag är en sån där person som mitt i en diskussion kan säga "vet du vad, jag håller faktiskt med dig, du har helt rätt och jag har fel". Så ofta blir jag nog inte arg för jag är inte säker på om det är befogat eller inte. Jag behöver alltid ta ett steg tillbaka och se situationen ur ett större perspektiv först. Därför reder jag inte gärna ut saker direkt eftersom jag vill låta känslostormen lägga sig.

Och oavsett så försöker jag förstå. Jag försöker alltid förstå varför folk reagerar/pratar/agerar på ett visst sätt. Det behöver verkligen inte ha med mig att göra. Alls. Det är så viktigt tror jag att välja vad man ska ta åt sig och vad man ska slå bort. Ibland blir vi ofrivilligt bollplank för andras frustrationer och då gäller det att förstå att det inte avgör ditt värde som person och människa. Vissa som beter sig illa mot mig kanske har haft en fruktansvärt dålig dag och nådde bristningsgränsen i samband med mötet med mig, eller hur? Det ska ju inte jag ta på mig.

Välj inte bara dina strider med andra människor utan dina inte strider också. Jag försöker alltid trösta mig med att alla är människor och har känslor som ibland tar överhanden och då kan man göra dumma grejer. Eller så gör vi något i tron om att det är det bästa. Jag försöker alltid tro att alla gör så gott de kan. Inte för deras skull, men för min egen. För att inte behöva ifrågasätta mig själv helt enkelt.