dull shadow



Vet ni vad, idag är faktiskt första gången på evigheter som jag känner mig alldeles lugn och glad inombords. Så där lite smålycklig i smyg. Ler på insidan. Andas djupt och långsamt. Ser på almanackan och känner "var det inte mer jag skulle göra idag?" och ser liksom fram emot allt. Det var så längesedan jag inte kände att jag så där mentalt släpade fötterna efter mig och bara suckade åt det mesta eller ryckte på axlarna. Trots att det är jobbhelg och allt.

Vintern närmar sig. Jag älskar mörkret men kylan tar död på mig, igår frös jag nästan ihjäl och då var det tre plusgrader. Varje år undrar jag samma sak. Hur fan ska jag överleva?

Har börjat använda örhängen igen. Jag har ju tre hål i öronen men slutade använda smycken när jag började på Max 2011. Varje gång jag provat ha örhängen sedan dess har det gjort så sjukt ont efter bara några minuter att jag liksom gett upp det projektet. Först trodde jag att jag blivit nickelallergiker eftersom det svullnar, kliar och blir ömt som sjutton men bara jag härdade ut en natt så blev det bra sedan, så det är väl mer ett irritationsmoment. Köpte i alla fall dessa till förmån för hemlösa katter.



Även dessa strumpor för en femtiolapp till förmån för Arödskatterna.



Fick även hem ytterligare en adventskalender, fast med te! Har inte bestämt mig för om jag ska ge bort den eller behålla den själv, men ser framför mig hur mysigt det kommer bli att varje dag prova en kopp te vid köksfönstret med snö ute och adventsljusstakar i fönstret, med julmusik och en målarbok.



Köpte en kattbädd av Kattkedjan. Jättesöt ju, och katterna är alldeles galna i alla lådor som står överallt så tänkte den kanske skulle bli uppskattad. Jonny är nog den enda som är för stor för den men han claimade den direkt. Så länge katten är nöjd har man lyckats, väl.





Igår var jag som sagt först på sjukhuset (hähähähä) och sedan på andra sjukhuset för att röntga skelettet. Den lär ju inte visa något så förhoppningsvis får jag remiss till MR-röntgen. Om inte går jag berserkagång tror jag.

Efter det åkte jag i alla fall och hämtade Enzo, den vanvårdade kissen jag hämtade i Göteborg för några veckor sedan, och lämnade av honom i sitt för-alltid-hem. Lycka till nu, vår lilla farbror. Han är så vacker så det är inte klokt, hoppas verkligen allt går bra för honom och nya matte nu!



Sedan fick jag ÄNTLIGEN komma hem för en ledig dag hemma! Så fort jag rullat in hoppade Lana upp på huven och satte sig och skrek. Tyckte jag tog för lång tid på mig.



"So tired of your shit, Ida."



Hade en väldigt mysig dag hemma även om det blev kortare tid än jag tänkt mig. Ärendena i stan tog betydligt längre tid och så åkte vi ju till Park på kvällen. Men jag avnjöt dagen till fullo med glass, onepiece, storstädning, doftljus, en jäkligt lång dusch med alla Ritualsprodukter jag kunde hitta och en massa inredningspillande. Som balsam för själen alltså, och tiden gick sååå långsamt.

Kattgos också förstås.





Martin kom hem och jag gjorde mig i ordning för en kväll ute. Vi tog vägen om vår granne Malin för att lämna av en ostkorg som tack för hennes hjälp när Sterling försvann. Enda gången han syntes till var i hennes trädgård och hade hon inte hört av sig hade vi letat på fel ställen. Hon var så snäll och medgörlig, vi fick ställa en fälla på hennes tomt och gå där och leta när som helst. Jag trodde hennes barn skulle tycka det var läskigt att vi kom gåendes i skogen med ficklampor sent på kvällarna men det var inga problem. Sådana grannar borde alla ha! Så för att visa vår uppskattning köpte vi detta och hoppades att hon tyckte om ost, vilket hon sa att hon gjorde. Är så himla tacksam. ♥



Middag på Park och bio fick bli kvällens aktiviteter, somnade gött strax innan ett sedan. Älskar min onepiece trots att den inte är fluffig som min förra!



Snart åker Martin till Spanien en vecka och det är jättetråkigt att jag inte kan följa med men vad gör man. Får försöka njuta av att ha huset för mig själv. Ska rensa lite i sovrummet tror jag!

Fick den här bilden ihop med en jättefin och inspirerande text av Sanja häromdagen. Blev alldeles rörd till tårar. Kan man önska sig en bättre vän, kollega och chef?

Jag håller med Sanja. Det är nog dags att vända på det här måendet nu.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
Trackback