roots

Idag gjorde jag något jag borde gjort för två år sedan. Min chef mer eller mindre tvingade mig att gå till läkaren för mitt mående. Jag är absolut inte depressiv. Men så obotligt trött och minsta lilla stress får mig att känna som att jag går sönder. Jag hade en panikångestattack för första gången på väldigt längre och det är ett steg bakåt för mig.


Så jag gick till läkaren, sa att jag vet inte vad jag vill eller behöver men det här är min situation. Så jag blev sjukskriven i två veckor. Känns både som en lättnad men också ganska jobbigt. Jag skulle aldrig någonsin se ner på någon som sjukskrev sig för en utbrändhet men när jag själv gör det känns det nästan lite skämmigt. Svagt.

Jag tror att jag kanske ska vara stolt över att jag tar tag i detta nu. Att det kanske är starkt att erkänna att jag har ett problem och behöver hjälp. Jag vet inte. Känns lite tabubelagt och urvattnat att säga att man gått in i väggen. Det är helt klart bättre än det varit men sedan två år tillbaka har det varit en enda lång bergochdalbana och ännu en gång känner jag att jag varit på bättringsvägen.. men också än en gång blivit sämre igen.

Skriver mer imorgon. ❤️

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.