Change of Seasons

Åh herrejisses vad längesedan det var nu! Och vad roligt att se att bloggen fortfarande har några besökare varje dag, ett hoppfullt gäng själar ✨ Jag har inte skrivit sedan augusti tror jag, sedan jag gick på min sjukskrivning för utbrändheten. Så otroligt jäkla mycket har hänt sedan sist. (Bland annat har hela blogg.se-appen gjorts om så cut me some slack om det ser förskräckligt ut!)

Jag har gjort en hel del förändringar i mitt liv som gjort mitt mående till det bättre. Mycket magkänsla och lite eftertanke. Därav min frånvaro här. Att skriva blev tillslut en tvångsmässig handling där alla detaljer skulle ner i skrift för att jag skulle kunna ta ett steg tillbaka och se vad jag GJORT och åstadkommit, och känna mig duktig. Ett otroligt destruktiv mönster jag levt med sedan högstadiet; att kvantiten av det jag gör är det som definierar mitt värde som människa. Bloggen har - precis som min kalender - varit ett viktigt verktyg för att hålla ordning i hjärnkontoret MEN också djävulen på min axel. Skriv ner allt du gjort och allt du ska göra. Mer och mer detaljerat. Tillslut skriver jag milslånga inlägg om vad jag har gjort och varenda millimeter av kalenderns linjer är fullspäckade på alla veckornas sju dagar. Det är säkert lite klurigt att relatera till om man inte är likadan, men kontentan är i alla fall att jag behövt släppa behovet av kontroll och bekräftelse, och (varning för klyscha:) leva mer i nuet. Jag är bra för att jag är jag liksom. Inte för att jag gjort eller ska göra en miljon måsten.

Jag har även sagt upp mig som instruktör. Det gick hastigt och egentligen ville jag förklara mig för deltagarna och avsluta det hela på något sätt, samtidigt som jag kände att jag inte kunde spendera en sekund till där framme. I vintras blev jag nämligen sjuk, jag spydde många dagar i rad och hade sådana fruktansvärda magsmärtor att jag fick åka till akuten. Jag åt ingenting på 10 dagar, min aptit var HELT som bortblåst, vilket var otroligt jobbigt och skrämmande för mig. Det tog faktiskt över en månad innan jag började äta ordentligt igen. Jag var verkligen jättedålig, men plikttrogen som jag var höll jag mina pass och mådde så dåligt att det kändes som jag skulle svimma efteråt trots minimal prestation, på en väldigt tom mage förstås. Tillslut fattade jag att det här är kroppen som drar i handbromsen, som skriker för döva öron. Så valet blev verkligen inte enkelt, men självklart. Jag kan sörja (men inte ångra) det här beslutet lite än idag, för jag saknar instruerandet och träningen så det gör ont i hjärtat. Jag ångrar inte beslutet för det behövde göras, men det lämnade ett stort tomrum efter sig. Det var min stora passion och en så stor del av mig, och nu är det borta. Men målsättningen är att komma tillbaka ett år efter att licenserna frystes; dvs i november/december 2018. Det viktigaste är att jag får sakna det och längta efter det, eller inse att jag faktiskt inte gör det.

Faktum är att jag la hela träningen på hyllan och fokuserade på hästen och stallet. Kravlösa prestationer för att rensa huvudet, som sliter mindre på kroppen än gymmet. Jag tappade motivationen att träna fullkomligt, och i samma veva även kosthållningen. Jag levde på socker och fett i nästan ett år innan jag insåg att jag för första gången sedan 2012 faktiskt var riktigt obekväm i min egen kropp och måste göra något åt det. Så just nu går jag på kostschema (är inne på femte veckan) och försöker hitta någon slags rutin och glädje i träningen igen, för jag vet ju att jag mår bra av den egentligen. Det blir kanske 1-2 pass i veckan. Det är otillfredsställande och frustrerande men jag jobbar på att försöka se det som bättre än ingenting. Det är viktigt att det är roligt, hållbart och framförallt konstruktivt. Jag tränar bara de dagar jag sovit ordentligt, inte behöver stressa och inte är hemifrån alltför länge. Men jobbar jag 10-20 kanske jag åker till stallet klockan 07.00 och sen till jobbet. De dagarna har jag förbjudit mig själv att träna efter jobbet, för det skulle innebära åtminstone 15-16 timmar hemifrån. Det är inte balans, inte för mig i alla fall. Jag tror det är sånt som gör en utbränd, även om man tycker det är kul. 

Bortsett från detta har jag sökt hjälp på vårdcentralen för utbrändheten, som ni kanske läst er till i senaste inläggen. Jag ska bespara er mitt gnäll på hela händelseförloppet, men summa summarum så sökte jag i augusti för samtalsterapi. Någon som kunde hjälpa mig sätta gränser. Det var en ganska klar och enkel förfrågan tyckte jag. Istället fick jag under 8 månader genomgå 1 sjukskrivning, 4 läkarbesök, 3 besök med sjuksköterskor, 1 besök med kurator för basutredning, 3 erbjudanden om ångestdämpande och antidepressiva trots att jag gång på gång påtalade att jag inte var depressiv utan bara otroligt trött - och sist men inte minst så blev jag "diagnosticerad" som bipolär typ 2, alltså det stod i min journal att jag var det och blev givetvis bemött utefter det. Sistnämnda vägrade jag acceptera eftersom jag inte genomgått en ordentlig utredning, så jag krävde detta, varpå de drog slutsatsen att jag kanske inte var bipolär eller behövde medicinering trots allt. Ännu en gång gjorde jag påtryck att jag ville ha samtalsterapi och nu i maj, har jag haft ett endaste samtal med min terapeut. Hon frågade mig vad jag ville få ut av samtalet och jag sa att helt ärligt så har det gått snart 9 månader sedan jag sökte hjälp - det känns som jag klurat ut det mesta själv vid det här laget. Jag är lite nyfiken på hur det kunde bli så här och ganska förundrad över hur missförstådd jag känt mig under tiden. Men jag tycker ändå att de jag träffat, läkare och sjuksköterskor och min terapeut då, har varit lyhörda och tagit mig på allvar även om de varit inne på fel spår och missförstått varandra tror jag. Under det sista samtalet jag hade när de gjorde min utredning frågade hon mig "hur viktigt är det för dig att få en diagnos?" och där kände jag att jisses vad detta har blivit galet. Jag menar, jag vet ju vad som är fel på mig, det är ju inte det detta handlar om. Jag ville ju bara ha hjälp med tröttheten, jag funderade ju aldrig på varför jag var trött. 

Jag har däremot läst mycket om högkänslighet och definitivt prickat in mig själv på 19 av 20 kännetecknande drag för en högkänslig person. DET om något har givit mig mycket klarhet i saker. Det är inte så många som känner till att det finns, det är alltså ingen diagnos eller sjukdom utan ett personlighetsdrag. Cirka 15-20% av befolkningen är högkänsliga. Detta innebär att vi är födda med ett nervsystem som rent fysiologiskt ÄR känsligare än andras. Vi upplever intryck mycket starkare, lägger märke till fler detaljer och blir väldigt lätt överstimulerade av situationer som inte alls är krävande för andra; exempelvis mycket folk, höga ljud, starka ljus osv. Vi blir liksom snabbare tröttare i huvudet av det. Det var min hudvårdsterapeut (!) av alla människor som sa detta till mig, "kolla upp detta för jag tror du kommer känna igen dig". Den andra som sa det till mig var min chef. De båda är högkänsliga själva, så de kände nog igen mina drag därför. Min chef Emma gav mig ett så klockrent exempel på hur det kan vara; att man kan bli så rörd/glad/nostalgisk av tillexempel doften av nyklippt gräs, till den grad att man börjar gråta. Precis så är det. Man finner så stor lycka och glädje i så små saker men kan också bli helt förkrossad av tillsynes ganska små motgångar. Det här är inget personlighetsdrag omgivningen behöver anpassa sig efter tycker jag, det är inte så att jag går och säger till folk att "jag är högkänslig så du måste vara varsam med mig". Men däremot tror jag det är bra att sprida budskapet så folk förstår att nästan en femtedel av alla du träffar faktiskt är fysiologiskt annorlunda. FRAMFÖRALLT tror jag det kan underlätta för högkänsliga personer att få en förklaring och förstå att man faktiskt varken är galen eller ensam. För mig var det en fantastiskt stor ögonöppnare och har hjälpt mig otroligt mycket! ❤️

Då tackar man för visat intresse som min chef, idol och kompass i livet Emma brukar säga! Svepte en Celsius för mycket under dagen pga. hemsk huvudvärk så energinivån är oförskämt hög i förhållande till hur mycket klockan är, men ska försöka grab some zzz’s nu. Tack för att ni hänger kvar 🤗❤️