Change of Seasons

Häj bloggen!

 

Har precis smäckt i mig en dubbel portion proteingröt, det är mitt nya beroende. Så himla gott och så himla enkelt. Det blev dagens middag helt enkelt pga. bristande intresse för matlagning.

 

Ville uppdatera lite snabbt om dagarna som gått innan jag tar mig an lite föreningsrelaterat pappersgöra.

 

Jag har köpt denna plåtskylt till föreningen att låta följarna tävla om, och förhoppningsvis kommer den att generera någon tusenlapp eller två.

 

Det börjar bli riktigt höstväder nu, vilket innebär att det är (mer) hästfix på daglig basis. Visst är det skönt med sommar och att man inte behöver göra stallarbete varje dag, men det är något speciellt när hösten/vintern kommer och man får börja mocka, fylla upp höpåsar och burra ner fingrarna i tjock vinterpäls. Jag älskar det i alla fall i början, när det blir -25 grader sedan är det inte riktigt lika fett.

 

Jag tror för övrigt inte att det går så där jättebra med Sophies senskada. Såg henne trava en kortis i hagen och hon såg ut att halta mycket värre nu än tidigare.. Har googlat lite på laserbehandling för häst, jag hoppas hitta någon i närheten så det kan vara ett komplement i rehabiliteringen.

 

 

Lilla Nestymon som får sina ryck kvällstid och gärna är så nära som bara möjligt är.

 

 

Och Jonny ♥

 

 

Både Martin och jag har varit lediga i helgen, så i lördags passade vi på att åka till Halloween på Lisberg. Antagligen var det den absolut sämsta dagen att åka dit då det både var lönehelg, första dagen på höstlovet och en lördag. Vädret var ganska dåligt men det hindrade bevisligen inte oss och antagligen inte så många andra heller.

 

Vi åkte ganska sent på dagen för att vara där när det var mörkt, för stämningens skull plus att det är jävligt gött att inte behöva stressa.

 

Det första som hände när vi kom in i parken var att jag ville spela på Anthon Berg-hjulet. Martin sympatispelade på brickan bredvid mina och VANN på första försöket, den spjuvern.

 

 

 

 

I en del av parken hade de gjort området post-apokalyptiskt med zombies. Riktigt häftigt faktiskt.

 

 

 

Jag fick gå runt bland zombiesarna under tiden Martin åkte Valkyria. Förr älskade jag att åka karuseller och framförallt bergochdalbanor. Nu för tiden ger det mig ren och skär dödsångest. Nog för att det säkert är en åldersgrej men hade aldrig gissat att det skulle komma vid typ 25 års ålder, om inte tidigare. Jag åkte i alla fall Helix, för att jag vet att jag tycker den är kul. När Martin och jag var på Liseberg sist var det skolavslutning i Göteborg den dagen, så ALLA attraktioner hade 0-10 minuters väntetid. Strålande solsken. Då åkte vi Helix 3 gånger på raken, så fort den var klar sprang vi direkt tillbaka och fick åka med nästa vagn, det var verkligen inga köer alls. Denna gång åkte vi nästan inget, och det ar 80-100 minuter kötid till upplevelseattraktionerna, så vi gjorde inget sådan heller. Men stämningen i parken var otroligt mysig, och det var väldigt väl genomfört.

 

 

Jag ville så gärna ha Anthon Berg-lådan så jag såg till att vinna en kexchoklad så jag kunde byta till mig Martins vinst, haha. Spelade även en massa på de där "klomaskinerna" där man kunde vinna små gosedjur i form av grönsaker. Jag vann en rödbeta.

 

Det blev en väldigt lyckad visit! Hoppas kunna gå på jul på Liseberg också när det kommer, det verkar också mysigt, även om jag ska medge att jag är mer fan av skräcktema. Men jag längtar också ganska mycket till jul...!

 

 

På söndagen var jag uppe tidigt för att ta morgonen i stallet. Sedan stundade några lugna timmar hemma innan det var dags för dagens måsten.

 

 

Isak tävlade i Italien och jag gjorde mitt bästa för att följa på distans!

 

 

 

Isak skulle köra finalen vid 14.35, bara fem minuter efter att världscupen i hästhoppning drog igång. Jag fick sitta med dubbla skärmar och ljudet på, på båda, för att med selektiv hörsel följa det som var mest intensivt just då haha.

 

 

Efter att ha städat en stund och suttit i soffan några timmar var det dags att bege sig mot Munkedal för att adoptera ut två av föreningens katter. Det gick superbra och jag kunde nöjt bila hemåt sedan, det är alltid så kul när våra katter flyttar.

 

Hem och tillbaka till soffan för att fortsätta kolla på världscupen.

 

 

Nu ska ni få höra om katten Elsa som försvann in i ett hål i väggen.

 

Som jag skrev i inlägget innan så hade vi ju en jourhemskatt som lyckats få upp en inspektionslucka i väggen på toaletten, och tillsynes försvunnit (ut). Dagen efter såg jourhemsmatte att luckan stack ut någon cm från väggen trots att hon satt tillbaka den ordentligt, och då satt katten i väggen. Den hade bara klättrat uppåt i det hålrum som fann där, men inte tagit sig ut. Hålet är väldigt litet, ca 15x15 cm, så det gick inte att ta ut katten därifrån då den är skygg och mycket rädd. Vi tänkte inte så mycket på det då hon ändå kom ut i rummet och åt och använde låtan, nattetid.

 

För två dagar sedan var jag där på morgonen och skulle försöka lyfta ut katten. Hon blev dock mycket rädd och klättrade uppåt inuti väggen igen, och vi ägnade dagen åt att försöka hitta en lösning för att komma åt skorstenen och se om den dels var blockerad inifrån men också se om det fanns andra "gångar" sammankopplad med gången bakom luckan. Vi behövde bilda oss en uppfattning om var katten var och vilka möjliga flyktvägar hon hade. Men vi kom ingenstans.

 

Så igår sa jag åt jourhemmet att vi får bara ge det lite tid och se om hon kommer ut igen, som hon gjorde sist. Då var hon ju liksom också "borta" i 2 dagar, fast hon egentligen suttit i väggen.

 

Så här såg det ut "uppåt" i luckan dagen jag var där för att ta ut henne:

 

 

Så här såg det ut idag när jag stack in mobilen och fotade:

 

 

Hon har alltså rivit loss jättemycket isolering, som har ramlat ner och packats ovanför luckan. Det var helt igentäppt. Hon kunde alltså inte ta sig ner, även om hon hade velat. Jag slet genast bort isoleringen, kände hennes ben, och hörde sedan hur hon än en gång klättrade uppåt. Jävla skit.

 

Jag ringde min pappa och bad om hjälp, då han dels är väldigt kunnig inom hus/bygge/ventilation/dylikt men också är en fantastisk problemlösare. Om inte annat kunde han nog ta en titt på situationen och hjälpa mig med vem jag borde kontakta för bästa möjliga hjälp. Han kom dit med en kamera som används för att få inblick i rör och andra oåtkomliga utrymmen. Tack vare den, kunde vi se att katten satt 1.63 meter upp från luckan, och att hon inte satt på något utan klamrade sig fast av ren muskelkraft. Detta var otroligt goda nyheter, då jag befarat att hon satt i en annan "gång" och var för högt upp för att kunna/våga ta sig ner.

 

 

 

 

Vi fick inte ut henne, utan ställde en fälla med mat i precis utanför. Hon har inte ätit på flera dagar så hon måste vara hungrig... Men nu har vi i alla fall säkerställt att det är fri passage ner.

 

Tänk om detta hade hänt första gången hon "försvann". Vi utgick ju från att hon lyckats ta sig ut, och letade utomhus. Tänk om isoleringen hade fallit ner då, och förhindrat att hon kunnat ta sig ner igen, då hade vi aldrig någonsin hittat henne levande..

 

Jag fick meddelande från jourhemmet för en stund sedan att katten var nere vid hålet nu igen. Nu håller vi bara tummarna att hon kommer ut, och går in i fällan för att äta.

 

Fy fan vilken ångest alltså. Nu måste hon komma ut.

 

Nu ska jag sätta mig med lite pappersjobb och förbereda adoptionspapper på mitt lilla hjärtebarn Yuri som flyttar till sitt för-alltid-hem imorgon.

 

Tack för att ni läser!

Häj bloggen!

 

Jag har reflekterat lite över vad bloggen haft för syfte genom åren. Det är faktiskt snart 10 (!) år sedan jag startade den. Det sjuka är att jag ändå använt den förvånansvärt flitigt genom åren, men den har liksom använts på olika sätt. Den började nog som en dagbok, snart gick den över till att kretsa kring recensioner av filmer (där jag för övrigt hade ett talgoxe-betygsystem), sen var det väldigt mycket foto när det intresset var som störst, men sedan när jag flyttat ifrån Mjölby och det tog slut mellan mig och Manfred blev den mer ett forum att ventilera hand i hand med "välj lycka"-texter. Jag är så otroligt priviligerad att uppbrottet med Manfred, en relation som för övrigt varade i nästan 6 år, nog är det mest omtumlande jag genomgått. (Då har man faktiskt inte haft det så jäkla illa.) Vi var tillsammans mellan det att jag var 13 tills det jag var 19. Jag har aldrig känt mig så vilsen och krossad som då, och till råga på detta så är man väl ändå fortfarande sjukt hormonstinn när man är 19. Jag var i alla fall. Högkänslig också, men det visste jag inte då. Bloggen var ett av mina främsta verktyg i den processen tror jag, jag skrev inte mina "lägg inte nyckeln till din lycka i någon annans ficka"-texter för att jag trodde mig vara upplyst och för att inspirera andra, utan snarare mer som ett mantra för mig själv. Det var mitt sätt att bearbeta den smärtan på, helt enkelt. En parentes är att jag fortfarande är väldigt bra vän med Manfred (och hans underbara familj) och det är något jag värderar högt.

 

Jag slutade skriva regelbundet i några år för att det blev tvångsmässigt. Jag skrev inte så mycket för att jag ville utan för att jag kände att jag måste sammanfatta precis allt. Ett sätt att försöka ta kontroll över ett stormigt inre liv? Antagligen. Jag har trots allt gått i terapi för mina tvångsmässiga beteendemönster, men jag är mycket bättre nu.

 

Idag är det mer en dagbok igen. Jag inser att det kanske inte är sjukt intressant att läsa om att jag städar och äter mat eller se bilder på mina djur, men just nu skriver jag för mig. Inte för att delge recensioner, visa mina bästa bilder eller aktivt försöka inspirera andra att älska sig själva. Bara ha någonting att gå tillbaka och titta på.

Bloggen har dock alltid verkat mer eller mindre terapeutiskt, den har hjälpt mig få perspektiv och vara mer positiv. Faktiskt. (Gudarna vet att det behövs ibland, ehe.)

 

Nåväl!

 

I fredags var jag ju såå himla nöjd över att ha dagens bestyr avklarade och såg så mycket fram emot att få spendera resten av kvällen hemma i min onesie. Det tog väl drygt en timme tills det började regna och jag insåg att jag snart behövde åka och kolla till slash stänga fällan jag hade gillrat i Oxtorp. Jag hade precis satt mig ner med min egengjorda pärm om Dyatlovpassincidenten (fråga mig inte vad det är för då slutar jag aldrig prata, googla det bara) när Martin skrev och frågade om vi skulle äta burgare på Bullseye Saloon. Och det kunde jag ju inte tacka nej till.

 

Det var väldigt gott, och vi åkte förbi fällan två gånger men det satt ingen katt i den.

 

Det blev lördag och jag påbörjade min jobbhelg som var helt bonkers. Lunchen jag köpte den dagen var helt hemsk, den smakade rentav gammal. Var glad att jag hade slagit på stort och köpt mig en fruktshaker i samma veva. Fast ärligt talat var den inte jättegod heller. Jag är så sjukt svårflörtad när det kommer till ätbara ting nuförtiden, även om jag ska erkänna att sockersuget börjat smyga sig på igen. Farligt att jobba så nära detta enorma utbud av proteinbars då tyvärr.

 

 

Efter jobbet åkte jag till Änggården och vi hade fått fångst! En otroligt liten, söt kattflicka. Även om jag hade jourhem "i beredskap" så att säga, så är det inte superenkelt att få tag på folk vid 22.00 en lördagkväll. Men tack vare min granne tillika styrelsemedlem Marie kunde katten få en tillfällig fristad och slapp släppas ut i hemlösheten igen.

 

 

 

Det känns som jag knappt varit hemma på flera veckor. Jag kommer hem sent, duschar, äter och umgås med Martin framför något tv-spel eller någon tv-serie innan vi måste sova, och sedan går jag upp för att ta morgonen i stallet, uträtta kattärenden och jobba. Även om jag tycker det är kul så känner jag att det inte är riktigt hållbart i längden. Men oroa er inte för mig, jag känner igen kroppens varningssignaler bättre än någonsin nu.

 

 

Nesty ♥

 

Det blev söndag morgon och cirkeln började om. Jag tog stallet och åkte sedan till både Änggården och Oxtorp för att ladda om fällorna. På sistnämnda plats är det någon katt som är och äter varje dag i alla fall, men jag har inte skarpriggat fällan ännu utan bara upprättat en matstation så länge, tills jag har tid att fånga den. Runt där fällan står, stod vattnet sketahögt vilket inte är fördelaktigt, men väldigt vackert!

 

 

 

Under dagen vred jag ut och in på mig själv för att försöka hitta en lösning för nya katten. Det ska så mycket till för att det ska klaffa med mig, ett nytt jourhem och veterinären samtidigt. Det slog mig då hur det stundvis känns som mitt liv bara är ett enda clusterfuck av problem med deadlines. Det är nog det värsta med mitt ideella arbete. Problemlösningen. I slutänden faller allt på mig och Johanna. Och det näst värsta är att jag blir så nonchalant, för det har ju alltid löst sig (om än på mindre optimala vis ibland). Så jag stressar inte förrän det är riktigt, riktigt bråttom. Och då är det panik istället.

 

Efter jobbet i söndags åkte jag till Park för att äta middag med Mary och Ellen som var här en sväng ifrån England. Mina fina, fina vänner. Jag är så otroligt tacksam för att vi fortfarande ses ibland, tänk att det var så längesedan (högstadiet) vi umgicks på daglig basis. Det var så otroligt kul, att vi satt kvar tills restaurangen stängde klockan 23. Tre och en halv timme bara swishade förbi.

När vi sedan skulle skiljas åt såg jag en juiceförpackning på min bil och förstod direkt att Johanna haft vägarna förbi. Är det inte underbart bara att veta att hon sett min bil och tänkt tanken att lämna en present? Juicen var Bravos nya, som de gjort reklam för hur länge som helst men som jag inte hittat. Men det hade Johanna, så hon lämnade den åt mig. Precis när jag satt mig i bilen och kört ut från parkeringen kommer hon körandes bakom mig, så vi rings, jag stannar och vi pratar lite. Vi får idén att åka till Röd och leta efter en katt som varit borta i nästan tre månader men som synts i området dagen innan, och det slutar med att vi umgås till nästan ett på natten då jag bestämmer mig för att det är dags att åka hem.

 

 

Jag tog en liten sovmorgon men klockan 09.00 hade jag tid hos Marita på Salong Effekt för den månatliga vaxningen.

 

 

Dagen fortskred i fullständig, känslomässig katastrof. Jag hade inte sovit ordentligt på fyra nätter, hade jobbat helg och hade ett tiotimmarspass framför mig på jobbet. Kattproblemet som hängde runt min hals hade fortfarande inte löst sig och nu brann det i knutarna. Denna låga, lättretliga och sköra sinnesstämning satte käppar i hjulet för mig inom alla plan och jag mådde ganska dåligt, det blev bara en nedåtgående spiral. Jag var dessutom väldigt stressad över videon som jag skulle spela in till Joyvoice. Jag skulle inför steg två i rekryteringsprocessen spela in en video där jag svarade på några frågor samt framförde en upptempo-låt för att visa min energi. Detta kräver ju en viss sinnesstämning och tid (!) som jag inte känt att jag haft, och tiden började rinna iväg. De påpekade att rekryteringen sker löpande så de uppmanade till snabba ryck. Jag hade skjutit upp det så många dagar nu, att jag kände att jag VERKLIGEN behövde ta tag i det. Men omständigheterna var riktigt dåliga alltså, haha. När jag kom hem på kvällen var jag helt utpumpad på energi och glädje, jag hade verkligen haft en så dålig dag, men det var bara att bita i det sura äpplet och spela in videon. Det gick så där. Katterna sprang framför kameran och rev ner den, ljuset i huset var nästan obefintligt och bara att få tekniken att funka var ett enormt projekt i sig. Mitt upp i filmandet fick jag pausa för att gråta en skvätt, jag var så trött och ledsen och frustrerad - och stressad - men visste att om jag sköt upp det ännu längre skulle det inte heller få mig att må bättre.

 

Så det fick bli som det blev. Jag hoppas det räcker hela vägen fram!

 

Det blev en ny dag och jag var fortfarande ganska tömd på energi. Till råga på detta hade jag en av de topp-3 värsta magsmärtorna jag någonsin upplevt. Det gjorde så in i helvete ont, men jag la inte så mycket vikt i det då jag 9/10 gånger får magknip när jag går upp så tidigt. Vet inte vad det beror på faktiskt, men jag brukar få ont i magen på det viset. Jag åkte hemifrån strax efter 07.00 och bort till grannen för att få in lilla nya skyggisen i bur, vilket tack och lov gick som smort. 

 

 

Jag lämnade in lilla katten hos veterinären, och åkte sedan till hennes nya jourhem med en massa grejer som hon skulle ha. Efter det var det egentligen planerat att jag skulle till Annie och ta en fika, och få lite grejer som hon skänkt till föreningen. Men min mage gjorde helt hysteriskt ont att jag fick avboka och åka hem för att sova lite till innan jobbet och hoppas magsmärtan skulle ge sig.

 

Trodde jag.

 

När jag kom hem hade inte bara Wyoming kissat på golvet (förståeligt, hade inte hunnit göra rent kattlådan kvällen innan) utan vår robotdammsugare hade dessutom kört rakt i det och dels sugit upp kissig sand men också spridit ut det över halva huset. 

 

 

Så jag fick ställa mig och plocka isär dammsugaren och försiktigt diska varenda jäkla vrå.

 

 

Och moppa golvet i halva huset.

 

 

Fick jag sova? Nej. Mådde jag bättre? Nej. Gav magsmärtan med sig under dagen? Nej.

 

Magsmärtan bytte skepnad under dagen och vandrade liksom från solarplexus ut till höger sida strax under revbenen. Det var svullet och ömt som ett enormt blåmärke, krampade och kändes till en början som en sträckning. Jag kunde dock inte framkalla någon smärta muskulärt utan det kändes nästan som jag hade en sten inuti kroppen. Det blev värre och värre under dagen och när jag skulle köra bil hem fick jag luta tillbaka sätet så mycket att jag låg bakåt, och andades försiktigt då minsta lilla flex i magen fick det att krampa outhärdligt. Jag kontaktade Kry, Capio och 1177 och alla tre sa olika saker. 1177 tyckte jag skulle avvakta så länge jag inte spydde eller hade feber. Capio gav mig en akuttid till dagen efter, och Kry sa åt mig att åka in akut. Jag undvek att googla då jag inte ville få för mig att jag hade levercancer eller något annat ofestligt.

 

Jag kom hem, la mig ner i sängen i 20 minuter... och det bara försvann. Så oerhört märkligt.

 

 

Det blev onsdag och det stundade LEDIG DAG WOHOOO och morgonpasset i stallet. Döm om min förvåning när jag öppnade porten och möttes av denna hästrumpa, och fullständigt kaos i stallgången. Gina den rackaren hade rymt från sin box och kalasat på god mat under natten, haha.

 

 

Jag var så sugen på att greja i stallet i timmar så det gjorde mig inget att jag behövde städa efter henne. Min ambition var att fixa allt åt samtliga hästar och hästägare i stallet, tills telefonen ringde ungefär 45 minuter in. Det var nya jourhemmet. Katten hade fått upp en inspektionslucka och stuckit ut under natten. Den tidigare nämnda hemska stressen satte in och jag ringde Johanna direkt, som bestämde sig för att följa med och rigga fälla.

 

Vi åkte dit, ägnade en stund åt att fundera på åt vilket håll katten tagit vägen och riggade en fälla. Gud, paniken. En skygg, nyopererad (!) katt som rymt på helt okända marker. Hon kunde lika gärna vara flera kilometer bort. Jag kände mig så ledsen och uppgiven, men ingen skugga ska falla på jourhemmet. Jag hade också sett luckan när jag inspekterade jourhemmet, men hade ingen som helst tanke på att katten skulle lyckas pilla upp den. Hon måste vara riktigt jävla skarp den katten alltså.

 

Vi åkte och hämtade en till fälla, tog en snabb sväng förbi Nordby och åkte sedan tillbaka till stallet där Johanna hjälpte mig färdigställa allt. Jag körde sedan hem henne och var tvungen att åka hem till mig för att äta second breakfast, duscha och byta kläder.

 

Jag kom hem inspringandes, Martin frågade hur det var och stampandes på stället svarade jag "Det är bra, men jag är stressad, kissenödig och hungrig".

 

"Som vanligt då", svarade han. Rörande sanningsenligt.

 

Slängde i mig en dubbel portion av min nya proteinmannagrynsgröt (godaste jag vet just nu), hade parkerat bilen mitt på vägen eftersom det aldrig kör någon på vår väg och jag bara skulle stå där en kvart. Vad FAN tror ni inte händer när jag står och slänger i mig mat, i bara underkläder? Jag hör hur det tutar utifrån, tittar ut och där står en kommunbil som håller på att byta ut mina grannars soptunnor och behöver komma fram. Panikens mamma. Jag drar på mig min onesie och springer ut som om jag hade fan själv hack i häl, och måste liksom ta "varvet runt" för att komma tillbaka till huset. Det var tre värdefulla minuter som gick till spillo kan jag säga, haha.

 

Kastade i mig mat och klädde på mig, borstade tänderna som om livet hängde på det och åkte in mot tandläkaren. Kom 4 minuter sent, parkerade på en reserverad parkering och blev akutreligiös för att inte få parkeringsböter. Slet som ett djur för att försöka få ut tungpiercingen som satt helt bergfast. Den lät sig inte rubbas. Jag skulle liksom på den årliga kollen för min tandförsäkring, och jag har hört att de kan vara nitiska om man har piercing i munnen då den ändå är en risk att man råkar bita av en tand på. Hade tagit ut den ändå, då jag förstår att den är ganska ivägen. Fick ut den sekunden innan jag blev inkallad, och tandläkaren bad om ursäkt att de var sena. Gör inte om det bara, svarade jag då. Eller?

 

Besöket gick som förväntat, jag fick som 10/10 gånger innan kritik för min bristande användning av flour och tandtråd och lovade än en gång att jag skulle börja med det. Jag hoppades hon skulle fråga hur ofta jag använder Flux så jag kunde svara "Det borde du veta, du var ju med".

 

Hon såg dessutom hålet i tungan och frågade "har du haft tungpiercing?" och erftersom jag är hederlig och inte kan ljuga så svarade jag "ja jag har det men tog ut den så den inte skulle vara ivägen". Johanna poängterade senare att "ja" inte hade varit en lögn, för jag har ju haft den tidigare, typ 1 minut innan jag kom in. Petitesser.

 

Jag spenderade eftermiddagen och kvällen hos Johanna i hennes soffa. Vi gosade katt, chillade och såg första avsnittet av den nya svenska serien "Älska mig". När hungern smög sig på frågade vi Martin om han ville komma och äta middag med oss och det ville han, så han köpte med sig tacosvirke och kom över. En fantastiskt mysig kväll!

 

 

Idag åkte jag tidigt hemifrån för att ta morgonen i stallet. När jag kom dit visade det sig att hästarna gått ute inatt, dvs. det fanns inget att göra där. Det var skönt på två sätt, dels för att jag i alla fall kom upp tidigt ur sängen men också för jag skulle komma att få oerhört bråttom sedan. Jag åkte till huset där katten rymde ifrån igår, och skulle ställa ut en till fälla. Jag blev så uppgiven av att se fällan vi riggade igår, stå där tom att jag frågade i en grupp för kattaktivister på Facebook om råd, samt mejlade samtliga ID-hundekipage i hela Norge och bad om hjälp. Jag fick otroligt många bra svar, som gjorde mig motiverad att gå all in så att säga. Jag åkte till Svinesund där Martin jobbar för att låna hans kort (då jag aldrig tar med min väska/plånka när jag åker till stallet på morgonen) och köpa en massa prylar. Det visade sig att de bara hade fisk på konserv, av allt jag skulle ha. Jag lånade med mig kortet och smet in på MaxiMat. De hade inget av det. Jag åkte till Nordby (nu på jakt efter nylonstrumpbyxor, en blomspruta och tidning[spapper]). Jag sprang in i 4 (!) affärer innan jag lyckades hitta alltihop. Jag var så stressad, svettig och frustrerad för jag kände hur tiden rann ifrån mig. Jag åkte tillbaka till Bjälveröd (huset) och började direkt knåpa ihop mina planer. Det tog tvärstopp direkt när jag insåg att konserverna jag köpt saknade kapsyl. Fick springa till huset och be om konservöppnare. Där stod jag och öppnade ett TJUGOTAL burkar manuellt. Jag hade tonfisk i vatten, där jag hällde vattnet i blomsprutan och la fisken på tidningspapper. Även tonfisk i olja som jag hällde i strumpbyxan. Jag riggade två fällor på varsin sida av huset, med tonfisk i och tidningspapper under som jag DRÄNKT i tonfiskvatten. Jag släpade strumpbyxorna med fisk på marken efter mig och sprejade konstant med flaskan, för att förstärka lukten och göra "spår" till fällan. Jag la ut fem matstationer. Hägde upp skräpet i träd så lukten skulle spridas med vinden. Alltså, jag stressade som en dåre. Efter en timme fick jag "nöja mig" med detta men ringde några samtal för att få dit fler fällor.

 

Åkte hem och hade då en halvtimme på mig att duscha och äta frukost. Men Wyoming hade kissat på golvet igen, denna gång hade det dessutom runnt in under tv-bänken som står i direktkontakt med golvet, kul. Så jag fick göra rent lådorna, städa golvet, duscha och sedan åka. Hann på minuten till jobbet.

 

Efter att ha varit instämplad i 28 minuter får jag en bild från jourhemmet. Katten är kvar i hålet i väggen. HON GICK ALDRIG UT. Hon hade bara krupit ner så pass långt att hon var bortom synhåll, och nu krupit upp igen. Jag var i alla fall mest lättad över att katten var återfunnen, än jag var arg över att morgonens 3 hela timmar stress var i onödan.

 

Katten sitter fortfarande i väggen, vi vet inte riktigt hur vi ska få ut henne eller om hon fortfarande kan ta sig ut den vägen. Så jag tänker inte andas ut riktigt än, men det känns åtminstone skönt att veta att hon inte är vilse i skogen och sover i blöt jord med sitt operationssår helt blottat. Det finns betydligt mer hopp nu än det gjorde imorse, och det känns viktigast!

 

Huff. Jag ser ju själv hur intensivt jag lever, haha. Nåväl, jag tycker i alla fall det är roligt. Men har lovat mig själv att dra ner på tempot snarast!

 

Vi hörs och störs!

Ville bara dela med mig av denna fantastiska låt. Hörde den första gången på min födelsedag förra året och fastnade direkt. Den påminner mig om vinter, utbrändhet, mörker, en antikhandel, Johanna och en regnig och tyst bilfärd hem ifrån Uddevalla. Vi var trötta och sa absolut ingenting för vi båda hade jätteont.. och ändå en sådan genuin lycka och kärlek som kändes hela vägen in i hjärteroten.

Svårt att förklara. Jag blir så himla lycklig av att höra den, men med en underliggande melankolisk känsla som liksom lyser igenom. Märkligt. 

Häj bloggen!

 

Gudars vad jag tycker det är skönt att vara hemma. Jag kommer aldrig förstå de människor som "sitter hemma och är rastlösa". Att vara hemma och chilla är det bästa som finns i hela världen.

 

I söndags spenderade jag större delen av dagen på soffan, men på kvällen fick vi feeling och åkte in till Park för att käka middag och gå på bio.

 

 

Från och med nu ska jag alltid sitta längst fram på bio, man får ju för sjutton fotpallar och obegränsat med benutrymme? Så najs. 

 

 

Vi såg Joker, filmen om jokern (duh) ifrån Batman-universumet och den handlade om vem han är och vad som formade honom att bli just jokern. Jag tror många som går och ser den blir besvikna om de förväntar sig en ball Batman-film, fast att den fått 8.9/10 på IMDb. Den hade otroligt lite med Batman och superhjälteupplägget att göra, och handlade mer i grova drag en man med ett trasigt förflutet och till följd av detta också en hjärnskada, vilket i sin tur gjorde honom funktionsnedsatt och hur samhället inte såg eller hjälpte honom. Jag tycker den var riktigt sorglig och grät givetvis flera gånger, (inte Lejonkungen-fulgrät-att-jag-ej-fick-luft men normalgrät) särskilt med tanke på att många människor säkert lever så här. Hjälplösa och utan onda intentioner men så oerhört missförstådda.

 

Hela filmen var så fruktansvärt obekväm att titta på, man kvävdes nästan av skämskudden liksom. Jag älskade den i alla fall, den var väldigt mörk, men vette sjutton om jag skulle palla se den igen. Ugh. OTROLIG skådespelarinsats av Joaquin Phoenix. Fantastisk.

 

 

På måndagen när jag vaknade LÅG WYOMING BREDVID MIG. Detta var så sjuuukt stort för mig då denna lilla jäkla katt aldrig visar någon form av tillgivenhet till människor alls (jag älskar henne villkorslöst ändå). Har hon legat i sängen hos mig har det varit i fotänden, så långt bort som möjligt och alldeles ihopkurad. Nu låg hon bredvid och var helt avslappnad. Tänk att det skulle ta över 2 år innan det hände.

 

 

 

 

Jag satt vid köksbordet och grejade med något när Artemis hade fått något ryck och sprang överallt. Hon klättrade upp på en hylla där de annars aldrig är, och jag sa till henne att "Artemis, drar du ner tavlan kommer jag ge dig på moppo", efter det tog det nog knappt 10 sekunder innan jag ser tavlan tippas framåt och jag reagerade så snabbt att jag hann resa mig upp innan den landade med ett kras. Även en souvenir från Santorini for i golvet och gick sönder. Instinktivt blev jag arg med det tog två sekunder sedan satte det dåliga samvetet in.Det gör inget Artemis ♥

 

 

Jag åkte in till stan på eftermiddagen för att hämta en hylla som jag reserverat på Återbruket. Jag måste börja köpa möbler nu alltså, jag är ju så kräsen så jag hittar verkligen aldrig något. Men jag har liksom sålt av andra möbler så jag har fyra flyttkartonger med grejer som inte får plats någonstans, haha.

 

Farmin hjälpte mig hämta hyllan och eftersom vi ändå var ute och åkte med släpet passade vi på att åka inom Kate som skänkt en massa klösmöbler till föreningen! Vi lämnade av allt hemma, sedan åkte vi hem till Söle där de bjöd mig och Martin på potatis- och purjolöksoppa (min favoritmat tror jag) och några timmars trevlig sällskap.

 

Här har vi precis burit in allt i huset och resten av kvällen gick åt att bygga ihop klösträdet och ställa möblerna på sin plats.

 

 

Så här blev det, ÄLSKAR DET! Kate är ju bara bäst alltså. Tror vi kvittade detta stora klösträdet mot något som hon var skyldig mig men tror inte det rörde sig om mer än en tusenlapp. Ett nytt sånt här träd kostar mellan 4-5000 spänn och detta är bara använt i typ ett halvår, så ni kan tro att jag är nöjd.

 

 

 

Min chef har varit så snäll och nominerat Katthjälpen till Nordbypriset!

 

 

Samma dag fick jag också veta att jag gått vidare till steg 2 i rekryteringen av körledare till Joyvoice i Strömstad! Så roligt!! Minns inte om jag skrivit något om detta i bloggen men så är det i alla fall. Har letat efter nästa låt att auditionera med och det tog några dagar, nu håller jag på att lära mig den och tänkte spela in nästa video imorgon. Håll tummarna för mig! 

 

Igår var Martin ledig och hade beställt leverans av vår nya tvättmaskin med inbyggd torktumlare. Vår maskin har läckt vatten en längre period och nu börjat lukta bränt så Martin har gjort research och beställt hem en ny, jag som i vanliga fall är lite utav ett kontrollfreak har inte haft någon koll utan bara litat på honom. 

 

 

När han packat upp den hade jag varit i stallet en sväng, när jag kom hem hade han klistrat dit en finsk etikett på och lyckades lura mig att det blivit något fel med leveransen. Jag hann bli måttligt frustrerad över detta innan jag såg kanterna runt om och fattade att den var ditklistrad. Så typiskt Martin, haha! Good one.

 

 

Idag är jag ledig men var ändå uppe tidigt för att ta stallet på morgonen. Var lite tröttare än vanligt idag.

 

 

Efteråt uträttade jag lite ärenden som att hämta vatten i dunk (då vårt vatten hemma smakar illa måsta vi hämta hem), köpa mat, lämna två tack-för-hjälpen-presenter till två av de som hjälpte mig med katterna när vi var i Italien, samt riggade en fälla i Oxtorp i hopp om att få in den enda som är kvar av de katterna som gick där i somras. Det stör mig så att vi aldrig fick in dem, vi såg i alla fall 3 ungar gå där och en mamma fanns säkert.. Men trots ihärdigt matande och till och med en åtelkamerra uppsatt försvann de helt spårlöst, förutom denna katt som jag hoppas få in nu då. Uppdraget var som mest aktuellt i somras men rann ut i sanden då vi fick mer akuta ärenden parallellt. Men nu ska stackaren in.

 

 

Var även i Flöghult och hämtade klösträd och annat som ett före-detta jourhem skänkt till oss. Man tackar så mycket. ♥

 

 

Kom hem, tog en lååång dusch och drog på mig min onepiece. Lagade second breakfast i form av proteinmannagrynsgröt som jag köpte på jobbet igår och åt med lågkalorihallonsylt på, så jäkla gött. Nu sitter jag vid Martins dator med Sterling i knät, tänt doftljus, pimplar Celsius och lyssnar på Laura Pergolizzi. Sistnämnda upptäckte jag på min födelsedag förra året, blir nästan nostalgisk av att lyssna på hennes album Lost on You. Det påminner mig om hösten/vintern och hur mysigt det var. Jag var sjukskriven på heltid då och det var lite kämpigt men samtidigt så tydligt på bättringsvägen. Lite bitterljuvt och melankoliskt.

 

Nu ska jag städa lite. Sätta igång en maskin tvätt kanske, jag ÄLSKAR vår nya tvättmaskin. Jag hade inte så höga förhoppningar vad gäller torktumlardelen men kläderna blir snustorra. 

 

Åh herrejisses vad jag älskar att vara hemma. Känslan av att vara "färdig" och bara kunna vara hemma resten av dagen finns det få saker i vardagen, som slår.

 

Häj bloggen!

Idag har jag spenderat halva dagen i soffan under ett täcke. Så. Jävla. Gött. Även om jag nyligen haft semester och så, så känns det som dagarna har gått i 110 och även om det har varit roligt så var det väldigt skönt att bara få inta horisontalläge en (halv) dag.

Jag köpte en ny bädd i present till katterna häromdagen, ni ser ju på Jonny hur imponerad han blev, haha. Väldigt fin dock!

I fredags var jag hos veterinären med Signe och Lana. Signe hade fått tid klockan 09.00 sedan tidigare, men Lana hade börjat halta några dagar tidigare och på torsdagen hade det fortfarande inte gått över.. så för att slippa vänta hela helgen fick jag tid åt henne efter Signe, dock innebar det att jag - med chefens godkännande då - fick komma nästan två timmar sent till jobbet.

Signe hade en inflammation i blåsan fortfarande, vilket kan förklara hans fortsatta felkissande. Han har dock gått upp i vikt sedan vi var där sist och det är positivt, med tanke på hans njursvikt. 

Lana däremot röntgades utan några som helst synliga avvikelser som skulle kunna förklara haltandet. Hon fick smärtstillande och har fått sedan dess, hon tar det dock inte jättebra utan blir lite groggy så jag ska försöka utan. Jag trodde verkligen det var artros hon hade, då haltandet var värre ju kallare det var. Vi får se... det är ju alltid positivt på ett sätt när de inte hittar något.

Efter jobbet på fredagen packade jag ihop lite lådor med grejer inför lördagens bakluckeloppis. Plockade upp en porslinskatt som Wyoming blev LIVRÄDD för.

Så var det lördag! Gick upp vid 07.00 för att först åka till stallet och sedan hem och duscha, packa bilen och åka till stan. Det var dags för bakluckeloppis på Gallerian kl. 11-15.

Martin kallade mig för marknadsknalle i somras för jag deltog i alla loppisar jag kunde, med min lilla slitna flyttlåda med prylar. 

Jag undrar ändå om denna loppis inte är den som gått bäst. Jag sålde för 450 spänn sammanlagt, men man får ju dra av 150kr för hyra av platsen. 

Jag var väldigt motiverad att inte handla något, jag kunde ju inte lämna min plats heller, men på platsen snett framför mig såg jag en jäääättefin, grön flaska på långt håll.. så sprang över och köpte den så klart. 

Martin kom in vid 13 och köpte lite mat till mig samt höll mig sällskap resten av tiden. Vi uträttade lite ärenden och åkte sedan hem för att laga och äta tacos. Nesty var med i nya bädden.

Senare på kvällen spelade vi (Martin) Outlast vilket är det läskigaste jävla spelet jag sett. Jag ÄLSKAR skräckspel men är alldeles för feg för att spela själv, så jag övertalar Martin att spela så jag kan titta på. Vi har redan spelat igenom första Outlast samt Outlast: Whistleblower två gånger vardera, och Outlast 2 en gång. Det var inte så bra. Men de andra två är helt sjuka. Men nu har jag tjatat och tjatat så Bowies har gått med på att spela igenom Outlast en tredje gång, för att jag vill se. Hehehehehe.

Imorse tog jag morgonpasset i stallet, och fixade allt åt alla hästar för jag fick feeling. Efter det åkte jag till Änggården, ett ställe där en av våra tidigare adoptanter fångade in en kattunge förra veckan tror jag det var. Mammakatt och syskon ska finnas kvar så jag har varit där och rekat några gånger, och lagt ut mat. Tyvärr har vi ingen som kan ha dem hos sig, så vi kan inte fånga in dem än men hoppas det dyker upp en lösning. Kattungen var i väldigt dåligt skick så jag tror de andra är det också. 

När jag kom hem pratade jag i telefon med några intressenter på några av våra katter samtidigt som jag plockade ur grejer ur bilen samt skrubbade rent några kattlådor. Det var ett fantatsiskt väder ute verkligen, riktig höstvärme. 

Som tur är (?) var det inte långvarigt så jag kunde snart med gott samvete gå in och ta en dusch och sen lägga mig på soffan. Vi såg de två sista avsnitten av The Boys, en skitbra serie verkligen. Jag gillar inte alls superhjälteserier/filmer vanligtvis med enstaka undantag, men denna serie är verkligen amazing. Den handlar mer om hur det skulle sett ut om superhjältar verkligen fanns på riktigt, hur de skulle användas för andras vinning av makt och pengar och hur korrupt systemet skulle vara. En väldigt politisk vinkel. 

Det känns nästan som förr i tiden när vi jobbade på Max och efter en jobbhelg var lediga på måndagen. Vi åt alltid frukost (knäckebröd med leverpastej) framför timmar av serier (Supernatural) innan vi oftast somnade om på soffan och vaknade till vid 16 för att åka in till gymmet då jag instruerade pass på kvällen. Varje ledig måndag var det samma sak. Så himla mysigt.

Har legat på soffan i 5 timmar så överväger att gå upp och göra nåt annat men... vi får se på det. 

Häj bloggen!

 

Det är så roligt hur jag alltid har den (tydligen) helt omöjliga målsättningen att blogga lite då och då så det inte blir ett mastodont-inlägg i veckan/månaden. Den enda perioden jag faktiskt klarade det var när jag bodde i Mjölby, men då gick jag å andra sidan i skolan och var väl inte så där superpepp på att lägga min fritid på skolarbete, ni vet hur det är.. man gör ALLT annat bara för att prokrastinera.

 

Säger som Timon i den nya Lejonkungen; so how are you, in as few words as possible?

 

Jag har försökt ta så många morgonpass i stallet som möjligt, för jag mår helt klart bäst att av försöka upprätthålla en dygnsrytm och faktiskt komma upp ur sängen. Även om det fortfarande är ganska svårt att vakna på morgonen, så försöker jag. Vi ska egentligen ha tagit ut hästarna senast klockan 08.00 men jag brukar alltid dyka upp vid typ 08.15. Älskar att vara i stallet och greja på morgonen, om det är utan tidspress.

 

 

Hem en sväng för att äta frukost, duscha och byta om till jobbkläder.

 

 

Efter jobbet åkte jag hem till Johanna för lite gött häng. Jag gosade med Kakan, detta lilla knyte som är så bedårande att man bara vill äta upp honom. Men man kan inte både äta Kakan och ha honom kvar.

 

 

 

 

På vägen mellan stallet och hem såg jag vid ett tillfälle denna älg som iskallt bara stod på vägen och chillade.Både jag och lastbilen stod stilla och bara tittade på den. Varför blir man alltid så fascinerad av vilda djur?

 

 

 

I fredags blev jag taggad i denna Instagram-post från svtvast.

 

 

En annan sak som också hände i fredags var att jag blev omnämnd i Morgonpasset i P3. De hade tagit 3 artiklar ifrån SVTs reportage om "eldsjälar", och lekta den nyss påfunna leken "Creepy eller eldsjäl?". Jag var i stallet när jag fick meddelande av en vän att hon hört det på radion, och att det lät väldigt konstigt. Jag satte mig och lyssnade på det och var inte särskilt road. Värst tyckte jag var deras diskussion om en man som heter Pierre, som nattvandrar i sin stad för att hjälpa människor (främst ungdomar) som kanske druckit sig för fulla eller är utsatta på annat sätt. Han och ett gäng andra personer går runt och hjälper människor helt enkelt. I P3 skojade de om att han var en riktig snuskgubbe som lurade till sig barn med godis och påtvingade dem att samtala om sex, att han var "en sådan gubbe min mamma varnade mig för". Jag tyckte hela inslaget var väldigt osmakligt och reagerade mest på att de dels inte fått vårt samtycke men också att de i mitt fall nämnde mitt förnamn, staden jag bor i och namnet på min förening. Det strök mig mothårs och jag kunde inte låta bli att skicka ett PM till dem där jag syrligt poängterade att jag bor i ett hus på landet, då de diskuterat detta i inslaget och tyckt att det var äckligt att ha 6 katter i en lägenhet.

 

 

Jag fick sammanfattningsvis ett "tråkigt att du blev ledsen, vi upplever inte att vi skojade på din bekostnad eller kritiserade det du gör" vilket för mig nästan var det värsta med allt. Det spelar ingen roll vem eller vad du är och var du gör det, skojar du om någon annan på dess bekostnad och vederbörande säger till dig att det inte uppskattades, då ber du om ursäkt. I min värld i alla fall. Hela denna situation var något som SÖG energi ur mig, jag önskar i retroperspektiv att jag inte lagt så mycket vikt vid det för så illa kanske det inte var, men jag ville i alla fall markera att jag inte tycker det var innanför. Detta blåstes upp bortom alla rimliga proportioner, för att så många människor bestämde sig för att ta striden åt mig. Jag är jättetacksam för detta. Men jag tror merparten blev mer upprörda än jag själv. Sedan fanns det kanske 3-4 personer av alla 600-700 som kommenterade mina inlägg om detta, som inte höll med mig. Dessa 3-4 kommentarer var de som etsade sig fast hårdast. Varför är det så? Jag blev så oerthört provocerad. Tillslut blev jag så ledsen av allt detta, att jag dagen efter fick prata med Johanna om det som sa åt mig att sluta diskutera det, sluta kasta in ved i elden och ta ett steg tillbaka. Att om jag skulle fortsätta driva det skulle jag ringa redaktionen istället och bara få sagt det jag ville säga, för att sedan lämna det. Ett väldigt bra råd som jag behövde höra tror jag, för det var först när jag tog efter det som ångesten släppte. (Har inte ringt redaktionen, vet inte riktigt vad jag ska säga annat än att jag tycker de är klubben av översittare för inbördes beundran.)

 

I vilket fall, på fredagen där, bara några timmar efter att detta "skämt" sändes i P3 så skulle jag till Tanum för att träffa Pia. Jag hade en massa kattmat med utgånget datum som hon skulle få, i utbyte skulle hon ge mig en timmes kristallhealing. På väg dit stannade jag på Statoil (när vi blir gamla kommer våra barnbarn säga "det heter Circle K" varpå vi kommer svara "PÅ MIN TID HETTE DET STATOIL") för att köpa en liten toast och en apelsinjuice, och då träffade jag Bowies som precis bilat från flygplatsen! Han åkte till Spanien dagen efter jag åkte till Öland nämligen.

 

 

Hos Pia fick jag som sagt kristallhealing, någonting jag provade för första gången för cirka ett år sedan då hon erbjöd mig en session. Jag är väl inte väldigt spirituell av mig på det viset, men jag kände direkt där och då första gången att det gjorde under för huvudet. Bara att ligga ner och fokusera på andningen i en timme är någonting jag behöver göra ofta, jag som har så fruktansvärt svårt att djupandas. Denna gången blev det dock väldigt svårt för mig, då jag haft så himla hög puls hela morgonen och förmiddagen pga. detta med Morgonpasset. Jag kunde för mitt liv inte andas ordentligt, stundvis kändes det nästan panikartat. Som om jag låg mellan två betongblock och det fysiskt tog stopp när bröstkorgen vidgades. Men det gjorde ändå gött för huvudet som gick på högvarv.

 

Efter det åkte jag hem till Johanna och vi byggde mat. Grönkålspasta, som är min favorit. Jisses vad gott det var!

 

 

Dagen efter påbörjade jag min första "riktiga" jobbhelg på över ett år. Det gick verkligen över förväntan, men fy så trött jag var på måndagen sedan.

 

På lördagskvällen, direkt efter jag slutat jobbet, åkte jag, Johanna, Jacob och Martin till Pinchos i Uddevalla! Jag ÄLSKAR Pinchos. Det må vara lite överprisat men fasen vad gott det är. Vi hade verkligen huuuur kul som helst och jag var så påfylld av energi efteråt. Detta var för övrigt första gången jag åt lite sämre mat och godsaker, sedan jag kom hem från Italien. Suget har fortfarande inte kommit tillbaka riktigt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag rullar alltid ut från Pinchos, det finns så mycket att välja på och man tror man ska orka typ 10 rätter eftersom allt är så litet, men det tar ju lätt stopp efter 4-5 stycken..

 

Sedan var det söndag, en riktig kaosdag på jobbet. En kollega var tvungen att åka till akuten så vi stod en kort. Allt gick bra med henne dock, det var det vitktigaste! Jag fick ta fem minuter åt att springa och köpa en ny 3-meters laddsladd till telefonen och en matlåda från Gusto, så jag klarade mig fint hela dagen ändå.

 

 

Det blev måndag igen, och jag startade veckan med ännu ett frostigt morgonpass i stallet.

 

 

Jag jobbade sedan 10-17, och efter det sprang jag vad som kändes som tusen ärenden i stan. Jag åkte bland annat till golfklubben där de hade en upphittad, mycket smal katt som jag fick ta med mig till ett jourhem, jag lämnade av en pall som jag sålt över fejan, hämtade en låda som jag köpt över fejan, och startade en maskin tvätt hos Johanna då vår tvättmaskin är sönder. Den har läckt vatten en längre period utan att vi kunnat lokalisera varifrån, och nu luktar det bränt när man tvättar så den har fått gå i pension. Kul att behöva lägga ut pengar på en ny tvättmaskin lagom efter semestern där jag köpt pizza på kredit liksom. (Mitt debitkort spärrades tre dagar innan vi åkte eftersom mina kortuppgifter läckts och någon försökt använda dem i USA, så jag fick resa på mitt Agriakort. Kul.)

 

Johanna låg och sov i ett kitty paradise när jag kom, haha. Vi gick på bio och såg Quick, den verklighetsbaserade filmen om Thomas Quick som erkände runt 30 mord som han inte begått. Den var över förväntan, grät en skvätt i slutet också så klart.

 

 

Denna bild fick jag av Johanna i tisdags, på vårt nya tillskott i föreningen. Hon heter Gösta. ♥ I helgen ska jag nog påbörja projektet att försöka fånga in resten av hennes familj. Giv mig styrka säger jag bara.

 

 

Wyoming har även fått fanmail! Av snälla Li, som åkte hela vägen från Tranås hit förra året för att lämna en massa grejer till vår loppis. Vilka otroligt fina människor det finns!

 

 

 

 

 

 

Igår var jag ledig utan några planer för första gången på en evighet kändes det som! Det var så skönt att inte behöva sätta larm på morgonen, men vi sov ändå bara till 09.30 någonting. Det var också skönt, för jag har en tendens att sova 12-14 timmar om jag inte måste gå upp. Och sen må skit för att jag sovit för länge. I somras var verkligen min sömn helt out of whack, jag hade stora sömnsvårigheter och somnade alltför ofta mellan 3-5 på morgonen. Sov otroligt länge och mådde skit på alla tänkbara sätt över att ha sovit så länge. Jag fick det naturliga sömnhormonet melatonin utskrivet för jag hade en misstanke om att min sömnkvalitet var pissdålig. Jag upplever faktiskt att det hjälpt! I och med utmattningen så var mitt största problem att faktiskt komma upp ur sängen, eftersom en av symptomen är att man inte kan sova sig utvilad.. med andra ord spelar det ingen roll hur länge jag sover, det känns som jag sovit 3-4 timmar bara. I somras var det så illa att jag vaknade med feberskänsla och värk i kroppen varje morgon. Men jag måste säga att det är mycket bättre nu och det är så skönt!

 

 

Förnedringen, att bli överrumplad när man ska gå på lådan..

 

 

Juste detta vill jag berätta också! Vi har Verisure installerat i huset sedan typ ett halvår tillbaka. Det vill säga både brand- och inbrottslarm. Det var jag med min stundvis okontrollerbara ångestproblematik som inte kunde släppa mitt katastroftänk, som verkligen ville ha brandlarm kopplat till en larmcentral. Jag har alltid varit rädd för bränder och sedan jag var väldigt liten alltid haft i bakhuvudet "om jag bara kunde ta med mig en sak ut skulle det vara...". När det var rekordtorr sommar förra året och vi hade en skogsbrand bara några kilometer från huset sköt rädslan i höjden och jag kunde inte släppa tanken på vad som skulle hända om det började brinna utan att någon var hemma.

 

I vilket fall så fick jag ett mejl för några månader sedan där det stod typ "recensera Verisure på Trustpilot och var med och tävla om 3 gratis månader". Jag är väldigt nöjd med dem, och hade särskilt märkt att jag endast träffat eller pratat med kvinnor, i vad jag gissar är en väldigt mansdominerad bransch. Jag hade med detta i mitt omdöme, då jag uppskattar att inte alltid behöva stöta på tjuriga gubbar som idiotförklarar mig för jag är oteknisk eller endast vänder sig till Martin för att förklara hur saker funkar. Just detta hade Verisure fastnat för då det är ett medvetet val av dem, att inkludera kvinnor i branschen. Så jag vann! Av alla saker man kan vinna här i världen så känns ett avdrag på 1257 kronor på en fast utgift vettigt tycker jag. Tack Verisure!

 

 

Jag åkte till Återbruket igår och hittade äntligen (trodde jag) en perfekt ram till min bil jag köpte på Science ficiton-bokhandeln för någon månad sedan. Dock visade den sig vara några centimeter för liten.

 

Ramen:

 

 

Bilden:

 

 

Hur bilden skulle se ut i ramen om jag kapade kanterna:

 

 

Jag hade sådan beslutsångest om jag faktiskt skulle klippa (sönder) bilden, eller leta ny ram. Jag lät mina följare på Instagram rösta om saken och en överhängande stor majoritet tyckte att jag skulle leta ny ram. Så, så får det bli!

 

Nu ska jag äta lite mat och rensa kattlådorna. Jag börjar jobba klockan 13.00 till stängning, sedan tar jag nog kvällspasset i stallet. Imorgon bitti ska jag till veterinären med Signe, pappas katt som haft en kraftig urinvägsinfektion och trots behandling fortfarande kissar inne. I helgen är jag ledig och på lördag är det bakluckeloppis på Gallerian. Hoppas på gött kräng.

Tack för ni läser ♥