regression
Häj bloggen!
Så där, nu har jag äntligen fått tummen ur att bara fräscha upp den förfallna designen på bloggen. Kan för mitt liv inte ens minnas vilken sida jag laddat upp bakgrundsbilden på, hittade den inte och misstänker den inte ens finns kvar. Men slängde in en tillfällig bakgrund och tog bort lite brutna länkar så nu ser den i alla fall aktuell ut.
Det är definitivt på sin plats med en liten uppdatering. Idag skulle en reporter från SVT komma hit så de senaste dagarna har mest varit en transportsträcka fram tills idag känns det som. Därför har jag inte prioriterat att skriva, för det har gnagt att jag hade en massa annat att göra inför idag liksom.
I fredags åkte jag hem ifrån vackra Öland. På torsdagskvällen hade det kommit ytterligare två gäster till boendet jag var på, så när jag hade packat klart på fredagsmorgonen och gick ut så stod frukosten uppdukad. Det var väldigt, väldigt gott! Med hemlagat bröd, marmelad lagad på frukter från gården och egenodlade grönsaker. Kan MYCKET VARMT rekommendera Kollberggården om ni någon gång behöver boende på Öland. Älskade det.
Så där, nu har jag äntligen fått tummen ur att bara fräscha upp den förfallna designen på bloggen. Kan för mitt liv inte ens minnas vilken sida jag laddat upp bakgrundsbilden på, hittade den inte och misstänker den inte ens finns kvar. Men slängde in en tillfällig bakgrund och tog bort lite brutna länkar så nu ser den i alla fall aktuell ut.
Det är definitivt på sin plats med en liten uppdatering. Idag skulle en reporter från SVT komma hit så de senaste dagarna har mest varit en transportsträcka fram tills idag känns det som. Därför har jag inte prioriterat att skriva, för det har gnagt att jag hade en massa annat att göra inför idag liksom.
I fredags åkte jag hem ifrån vackra Öland. På torsdagskvällen hade det kommit ytterligare två gäster till boendet jag var på, så när jag hade packat klart på fredagsmorgonen och gick ut så stod frukosten uppdukad. Det var väldigt, väldigt gott! Med hemlagat bröd, marmelad lagad på frukter från gården och egenodlade grönsaker. Kan MYCKET VARMT rekommendera Kollberggården om ni någon gång behöver boende på Öland. Älskade det.
Styrde sedan kosan mot Satus klinik för att hämta Yuri och Wyoming. Allt hade gått bra hos Satu så fortsättning följer, hur det går med dem.
Kolla så fin mottagning hon har!
Kolla så fin mottagning hon har!
I Kalmar mötte vi upp en av Kattjourens volontärer, för att ta med två katter till föreningen Frusna Tassar i Göteborg. Väldigt roligt att vi kan samarbeta, föreningar emellan!
Så påbörjades en 6 timmar lång resa hemåt. Jag pratade i telefon några av de timmarna, lyssnade lite på poddar och hade en massa att begrunda så det gick faktiskt förvånansvärt fort. Det är alltid - när man åker så där långt som från Stockholm eller dylikt - lite segt när man kommer till Uddevalla och vet att man har en timme kvar. Den timmen går absolut långsammast.
Extra lång tid tog det eftersom jag dels stannade i Kalmar, dels i Göteborg men också fick köra ut till Bullaren för att lämna Yuri i sitt jourhem. Men när jag körde in i supertjock dimma, då visste jag att jag snart var hemma. Det är alltid dimmigt i Näsinge. Typ.
När jag väl var hemma hade jag landat på 136 mils körning under denna trip. Så otroligt snällt av Tanja att jag fick låna hennes bil tycker jag. Jag packade faktiskt ur bilen direkt jag kom hem och började även packa upp, men var tvungen att sova ganska snart.
Jag blev så glad av att komma hem till dessa tokungarna igen.
Duktiga lilla Wyoming.
Dagen efter var det dags för en (för mig) väldigt efterlängtad, tyst demonstration utanför polisstationen i Strömstad. Klockan 12 var det dags.
Vilka jävla powerkvinnor alltså. Jag upplevde ändå att det var många som faktiskt saktade ner, elelr stannade upp, för att läsa skyltarna. Trodde merparten skulle gå förbi, stela och obekväma.
Jag hade helt klart ångan uppe när detta var avbockat, så tänkte att nu jävlar ska jag skalla dagen. Åkte in till stan igen vid 15.00 någon gång för att lämna grejer till ett jourhem, köpa lunch och sedan köra ett pass bodycombat.
Jag vill sååå gärna bli fit igen alltså. Men tror fortfarande inte att det står riktigt rätt i tiden med var kroppen och knoppen är i sin läkning. Har blivit uppmanad att endast gå promenader eller göra lågintensiva aktiviteter i frisk luft. Inte utsätta kroppen för den "stress" som styrketräning ger, då kroppen inte riktigt kan skilja ett stresspåslag från träningsutlöst adrenalin. Det absolut sista jag vill är att gå baklänges i denna process, MEN jag tycker å andra sidan att gå promenader är oerhört tråkigt. Så jag försöker hitta och känna mig fram till något som funkar, även om det bara skulle bli en gång i månaden.
Jag åkte hem, åt mat och snart var det dags att åka iväg en tredje gång för dagen. Denna gång bar det av till stallet och älskade Proppen som jag inte träffat sedan dagen innan vi åkte till Italien. Det var underbart att se henne igen. ♥
Bonusbild på lelle mao.
Pratade bland annat med Manfred på väg hem från Öland, och vi bestämde att vi skulle gå på Dream Theater när de kommer till Stockholm. Så nu är även det bokat, en av typ 10 saker jag vill gå på det kommande halvåret.
Igår var jag fett opepp och stressad. Johanna skulle komma hit när hon slutat sitt jobb vid 15.00, för att hjälpa mig färga håret och städa. Men mer eller mindre direkt vi klivit innanför dörren ringer föreningens telefon, och det är en familj som hittat en liten kattunge. Vi åkte givetvis dit direkt, och tog hand om den lille som onekligen var i dåligt skick. Han måste ha svultit länge, stackarn.. Vi åkte med honom till jourhavande veterinär i Dingle där han fick vätskas upp och det konstaterades att han hade kraftig undertemp. Som tur är verkar han må bättre idag. Kakan, heter han. ♥
Vi var hemma hos mig jättesent, men Johanna hann färga mitt hår och som om inte det var hjälp nog så städade hon hela tiden däremellan.. tänk att jag har en så fantastisk vän!! Som hjälper mig med precis allt. Hon är bäst.
Kvällsgos med bäbbä innan läggdags.
Idag var dagen D, då reportern kom hit. Hon filmade en massa i ja, säkert 1,5 - 2 timmar. Slutresultatet blev 43 sekunder långt och visades på SVT Nyheter Väst ikväll. Det finns även en kort artikel om detta ute på deras hemsida. Mer om detta längre ner.
Wyoming överraskade mig stort och vågade vara framme och låta sig filmas en längre stund! Hon brukar alltid gömma sig under sängen när vi får besök annars.
Här är artikeln.
Vad gäller reportaget vill jag bara ventilera om en grej.
Jag är inte supernöjd med slutresultatet. Jag hade nog en helt felaktig förväntning, så jag vill inte låta någon skugga falla på själva reportern. Men när artikeln och klippet publicerats så fick jag faktiskt en smärre klump i magen, och jag har lite svårt att sätta fingret på det. Jag har i vanliga fall inga problem med att se mig själv på film eller höra min inspelade röst, det vet jag att andra kan tycka är jobbigt, men jag gör normalt sett inte det. Men detta strök mig mothårs. Det är dels det visuella med klippet i sig, det är filmat snett bakifrån och även lite underifrån vilket ger ett väldigt konstigt perspektiv, jag tyckte verkligen jag såg mycket rundare ut än vad jag är i verkligheten (min viktuppgång är ett STORT ångestmoment sedan tidigare, det vet ni som känner mig), mitt minspel var så märkligt och jag låter så nervös fast jag egentligen inte var det. Bytte dialekt. Dels var det allt detta, men sedan också att det i en ganska korta artikeln ändå står "jag har alltid älskat katter" tre gånger. Det ser ut som jag inte haft något annat att säga, eller att det inte fanns andra sätt att beskriva mitt arbete på. Fast jag egentligen pratade i över en timme om varför detta arbete behövs och hur det är ett av Sveriges största djurskyddsproblem. Det kändes rentav förminskande, som att jag jobbar ideellt för att jag är en galen kattkvinna och tycker det är magiskt att omringa mig med katter konstant, inte för att det är ett enormt problem jag bränt ut mig för att hjälpa till att lösa. Hon ställde ändå så himla bra och omfattande frågor men jag upplevde att det i slutänden blev fokus på att jag "älskar katter". Jag ville vara med på detta för att lyfta fram vår förening och VARFÖR vi finns, inte för att visa upp MIG (och att jag älskar katter). Men det är där jag tror mina förväntningar var felaktiga, det är klart att reportagen handlar om oss som jobbar ideellt, men jag hade hoppats på att få ge det lite kontext..
Så ja, det tog emot oerhört mycket att dela detta när det väl var klart. Jag ville helst inte att någon alls skulle se det. Men jag hade ju hypat det så mycket, så jag kunde inte heller bara strunta i att dela med mig av slutresultatet. Jag delade det tillslut i ett terapeutiskt syfte, som för att skita i ångesten det gav mig, men ska erkänna att jag inte klarat titta på det mer än två gånger. Kommer inte göra det heller.
Så ni som skrivit till mig och dels sagt att det var bra så klart, men även också poängterat mitt dialektbyte, kameravinkeln eller annat - jag VET att ni inte menar något illa. Jag vet det. Men just nu förmår jag mig inte att bjuda på det, jag ber om ursäkt för det.
Hela denna situationen gjorde mig ganska.. ledsen. För jag vet inte åt vilket håll jag ska rikta besvikelsen eller hur jag ska hantera ångesten. Jag vill inte heller höra "åååh nej tänk inte så det var jättebra!", för även om jag vet att det är i all välmening det också så vill jag mest släppa det och inte prata mer om det. Men ni behöver inte fundera på vad som är rätt eller fel att säga till mig om det så klart, jag vet att ingen i min omgivning vill mig illa så jag är helt övertygad om att oavsett vad ni säger eller hur ni säger det så är det för att få mig att må bättre. Jag har bara lite svårt att bemöta det.
Detta kommer ha gått över om några dagar, känslomänniska som jag är. Så oroa er inte för mig. ♥
Nu ska jag försöka andas ut lite grann. Imorgon börjar jag jobba igen, jag ser fram emot det.
Tack för att ni läser!
2019-09-30
21:13:00
Vardag
Kommentera! (0)shallow
Häj bloggen!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
Igår var inte en väldigt spännande dag. Jag var så sjukt trött i förrgår kväll men lyckades hålla mig vaken till strax efter 22.00, jag ville inte somna för tidigt heller för då hade jag väl vaknat vid tre på natten och inte kunnat somna om eller nåt
sånt dumt. Men tröttheten kommer ju som ett jävla bakslag när jag sovit för lite så resultatet blev att jag sov i 12 timmar och vaknade med den där hemska huvudvärken jag får av att sova för länge. Hemska, hemska, hemska huvudvärk. Är väl vätskebrist
(och koffeinabstinens men det kommer jag aldrig att erkänna).
Det var ju i alla fall väldigt tur att värden hade skrivit till mig kvällen innan och frågat när jag ville ha frukosten serverad, följt av att det bara var jag som skulle ha. Jag lyckades övertyga henne om att hon inte behövde duka fram för min skull
så hon gick med på att jag kunde få förse mig själv. Tur var väl det, så jag slapp ha en tid att passa vid 08.00 på morgonen och kunde äta vid ett istället. Yoghurt med frön var gick definitivt under kategorin mat-jag-ej-är-trött-på-att-äta.
Jag satt på rummet hela dagen med undantag för när jag åkte till Ica och köpte mat. Jag har suttit och pillat med administrativt arbete mer eller mindre hela min tid här på Öland men lik förbannat så känns det inte som jag kommit någonstans. Jag ringde
Skogsbykliniken på eftermiddagen för att höra hur det gått med Wyoming och Yuri. Yuris benamputation hade gått bra och hon låg på uppvaket. Wyoming hade tydligen för höga värden kalium i blodet, dvs en elektrolytobalans. Även förhörjt värde av vita
blodkroppar i urinen.. så klart. Det har hon nog haft på varenda jäkla veterinärbesök. Men det är i alla fall så skönt att äntligen ha fått en förklaring på varför hon dricker så mycket, nämligen förstnämnda åkomma. De ville ha kvar i alla fall Yuri
en dag för att se att hon återhämtade sig ordentligt. Gärna för mig! Allt för att minimera risken att jag upptäcker att jag har en kraftigt blödande katt i bilen 50 mil hemifrån.
Roligare än så blev det inte igår, hela dagen gick åt att pilla med kattloggar, mejlen och kalendern. Somnade helt sjukt sent då jag - för att bli av med huvudvärken - druckit koffein lite sent på dagen (ni vet, för att attackera de där abstinensbesvären
som inte finns, ehm).
Imorse vaknade jag av att mamma ringde. Är det någon annan än jag som nästan skriker i telefonen när jag vaknat av den, för att liksom försöka dölja att jag blev väckt? Att det liksom slår över och man svarar "HALLÅ HEJSAN HEJ HEJ" bara för att
dölja sin nyvakenhet, och ändå kryper skammen på när den andra frågar "sov du?" Och man fortsätter "NEJ NEJ NEJ HAHA INTE ALLS". Ville bespara mig den förnedringen så jag sa som det var, haha. Vi pratade en stund och sedan tror jag vi kom
överens om att höras senare idag...? Det är en sådan där sak som är så jävla typiskt mig och mamma. Vi avslutar 100% av samtalen med att bestämma när vi ska höra nästa gång. Vi följer den planen 0% av gångerna. Vi glömmer alltid, alltid bort
det båda två. Men som tur är går det åt båda hållen i alla fall!
Jag åkte sedan till kliniken för att briefa med Satu om katterna. Fick träffa dem båda, Yuri var tvärhög på smärtstillande och låg och rullade runt och spann högt. Wyoming tittade på mig med förakt i blicken och gömde sig i ett hörn. Så synd att
hon ska bli så stressad och rädd, detta är ju livsnödvändigt för henne. Men imorgon åker vi hem!
Jag fick även en liten rundtur på gården av Satu och träffade hennes 7 hästar. Satu är verkligen huuuur gullig som helst! Jag vet inte varför men jag var någonstans beredd på att hon liksom skulle vara lite speciell som person. Det bara känns
rimligt, att många som är riktigt, riktigt bra på sitt jobb kanske inte är nån people person också. Men hon är supertrevlig, glad och pedagogisk. Och en helt otrolig veterinär, så klart. Hon är BÄST.
Efter jag åkt därifrån fick jag feeling och bestämde mig för att åka en sväng och bara se mer av Öland. Jag var egentligen inte så sugen, men ibland drabbas jag av lite lätt FOMO och får ångest för att jag "är tråkig" och bara sitter hemma och
pillar med något (särskilt på vackra Öland en solig sensommardag). Det hade gnagt mig hela dagen så jag bestämde mig för att köra en bit. I efterhand är jag superglad att jag gjorde det!
Öland är verkligen helt magiskt vackert! Och så... platt. Haha. Jag blev omkörd hela tiden för jag låg precis på hastighetsgränsen (misstänker alla rutinerade förare här bara vill komma fram snabbt och lätt kör 10-20km/h för snabbt som standard)
för jag ville så gärna se allt runtom. Jag stannade flertalet gånger bara för att njuta av utsikten.
Bilen jag kör är en lite äldre modell så jag får lyssna på radio när jag kör. Lyckades hamna mitt i ett program där de spelade upp musik från 60-talet. Snacka om att jag fick feeling.
Det fanns så mycket gallierior, loppisar, gårdsbutiker, hantverksbutiker, naturreservat, kaféer, ateljéer och dylikt att se! Jag körde förbi nästan allt, då jag inte hade riktigt ork att springa in och ut. Dessutom var ju målet med körningen att se Ölands
natur! Men jag stannade ändå på tre loppisar sammanlagt som låg med gångavstånd emellan. Och jag hittade SÅ mycket fint!(!!) Men bäst av allt var denna, cirka 3 millimeter tjocka bok.
Det är onekligen ett av mina bästa loppisfynd på väldigt, väldigt länge. Det står bland annat i den att "om nöden kräver det så får man slå idioten med tillhyggen ej avsedda för det ändamålet". Hilarious, och hemskt på samma gång, att detta faktiskt
varit en handbok för någon.
När jag bestämde mig för att bila hem fick jag bevittna en otroligt vacker solnedgång!
Nu har jag ätit kvällsmat och duschat, och ska greja lite mer med det administrativa innan det är dags att sova.
För en gångs skull (!) känner jag ingen större hemlängtan. Annars brukar jag verkligen längta hem och åker gärba en dag tidigare än tänkt liksom. Jag ogillar att sova borta. Men denna gång känner jag mig helt tillfreds och lugn med att vara här.
Hade lätt kunnat stanna längre, men jag måste nog åka imorgon. På lördag anordnas en tyst manifestation i Strömstad, mot antalet anmälda sexualbrott som läggs ner av polisen. Det vill jag verkligen inte missa, då jag följer Cissi Wallin och länge har
övervägt att anordna en sådan manifestation här. Är väldigt glad att någon annan tog tag i det för jag känner inte riktigt att jag skulle orka styra upp det. Sedan behöver jag städa hemma för på måndag kommer SVT! Sedan börjar jag jobba heltid igen,
huff. Mycket nu.
Vi kanske hörs imorgon! Tack för att ni tittar in 😊❤️
radioactive
Häj bloggen!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
Denna gången skrivs det ifrån Öland. Har precis varit iväg och köpt vad som visade sig vara den sämsta thaimaten jag någonsin ätit. Jag trodde aldrig jag skulle säga detta men jag är SÅ jäkla trött på kolhydrater. I Italien åt vi inget annat än socker
och gluten i princip. Jag är så less. Så därför var jag extra sugen på thaimat, kvällen till ära, och tänkte att kyckling i curry ju vore något alldeles ypperligt. Googlade fram en thairestaurang och körde sammanlagt en halvtimme för att hämta.
Bara för att komma tillbaka till mitt rum och inse att den var fullständigt oätbar. Visst att jag kan vara kräsen men kycklingen smakade som om den blivit dålig. THAT’S GONNA BE A NAH FOR ME DAWG.
Men var trots allt vrålhungrig så fick äta ris... kolhydrater. Pallade inget annat. Blev mätt i alla fall. Ish.
Vi var hemma strax innan ett inatt och det var ett kärt återseende! Sterling följde efter mig vart jag än gick och när jag väl la mig sedan vid 02.00 någon gång hade jag tre katter i sängen. Jag hade inte tänkt packa om väskorna på kvällen utan ville
egentligen sova direkt men Martin var så snabb att börja packa upp så jag blev inspirerad och gjorde klart allt ändå.
En Celsius krävdes för att hålla lågan uppe mellan Oslo och Näsinge!
Färdigpackat och klart!
Väckarklockan ringde strax efter 06.00 imorse. Låg kvar i en halvtimme ungefär och gosade katt tills det började brinna i knutarna, usch så trött jag var.
Jag packade in Wyoming i en bur, sa hejdå till Martin (som jag nu inte kommer träffa på nästan två veckor då han åker till Spanien imorgon) och packade sedan in allt i bilen som jag fått låna av en supergenerös följare till föreningen, så jag slapp
ta min egen! Har redan överskridit antalet tillåtna mil med 300 ungefär, med ett halvår kvar på kontraket, så var inte så sugen på att åka ytterligare 110 mil på bara några dagar.
Wyoming hann både spy och bajsa ner sig innan vi ens hunnit till Bullaren för att hämta Yuri. Stackars liten. (Det är som ni hör ett oerhört glamouröst liv jag lever.)
6 timmar och 57 mil senare var vi framme på Öland! Måste säga att jag tycker det gick både (relativt) snabbt och smidigt att ta oss hit! Var väldigt kul att få se Skogsbykliniken och träffa Satu. Det är en veterinär vi anlitat flera gånger åt våra tuffaste
fall. Hon är flitigt anlitad av många kattföreningar runtom i Sverige och jag tror vi alla är eniga om att hon är bäst.
En fantastiskt fin klinik hade hon också!
Hon undersökte både Yuri och Wyoming en snabb sväng och jag överlät deras journaler. Om allt går som det ska så kommer Yuri amputera det dåliga bakbenet imorgon. Satu var så gullig när hon gav direktiv åt sin djursjukskötare att "ge Wyoming en pärlepotta
och lite gottemat". Wyoming skulle egentligen behöva operera sina båda knäskålar bak då hon lider av patellaluxation i båda, men tror inte Satu hinner det denna gång. Vi får se.
Efter detta åkte jag till mitt B&B där jag ska bo dessa dagar och det är SÅ fint! Det ligger mitt på en hästgård, i en yogastudio med kök, matsal och enskilda rum. Jag hade sådan tur att jag blev uppgraderad till ett rum med egen toa och dusch, så
himla glad för det!
Jag hade bara ätit två ostsmörgåsar och en bar under hela dagen, eftersom jag behövde prioritera körningen fanns ingen tid att stanna för mat. Jag var så himla hungrig (och trött) när jag kom hit, så det tog mycket viljestyrka för att åka iväg
och köpa mat. Sicken flopp.
Ligger faktiskt i sängen redan och undrar om jag inte ska sova snart. Hade tänkt ägna dessa dagar på Öland åt administrativt jobb men får nog ta en ordentlig nattsömn innan jag kan ge mig på det. Tror jag. Är verkligen helt slut, men det är ju inte så
konstigt.
Håll tummarna att allt går bra för katterna imorgon ❤️ God natt!
people like us
Häj bloggen!
Nu är vi tillbaka på norsk mark och ska bila hem från Oslo. Hem till katterna, som jag längtat efter dem! Det är ju hemskt tråkigt såklart att jag åker väldigt tidigt imorgon bitti igen, men har jag tur kan jag åka hem på torsdag redan istället för fredag. Borta bra men hemma bäst, ni vet.
Igår var det i alla fall dags för den stora finalen för Isak. Vi kollade på hans sista heat som var på förmiddagen, och jag tror allas känsla var riktigt bra. Efter heatet hade vi drygt två timmars dötid så vi åkte iväg till ett köpcenter i närheten. På parkeringen några minuter ifrån South Garda Karting träffade vi GIVETVIS på en katt med en kraftig ögoninfektion. Det såg ganska otäckt ut. Jag kan ju inte bara gå förbi så jag började googla på katträddarorganisationer i närheten, och hittade en. Jag mejlade dem för att fråga om de kunde hjälpa till att efterlysa ägare och om de kunde erbjuda hjälp med behandling. Skrev också till restaurangen i närheten och frågade om det var deras. Jag är nog smått sinnessjuk men så är det, hur sjutton ska man bara kunna koppla bort och sluta bry sig?
Vi åkte till köpcentret där jag köpte en stor klösboll som souvenir till katterna. (Vill inflika att jag har även köpt souvenirer åt mina kattvakter, bara för att dämpa graden av craziness lite.) Vi åt pizza och jag köpte en jättestor och jättefluffig filt. Sedan var det dags att åka tillbaka till banan.
Det blev dags och det var så mycket spänning i luften, både parkeringen och läktaren var fullsmockad. Förarna presenterades och intog startfältet, med grid girls och allt. Starten gick, vi hoppade på stället och skrek av glädje när Isak varvade ett tiotal andra förare. Men efter första varvet, efter första kurvan, så försvann han. Mattias skrek "VAR ÄR ISAK?!" och jag insåg att jag inte heller kunde hitta honom i vimlet. Snabbt insåg vi att han måste ha åkt av banan i just den kurvan som inte gick att se ifrån längst upp på läktaren. Jag såg själv bilen efteråt, båda framhjulen stod åt varsitt håll så det var inte heller möjligt för honom att fortsätta. Jag blev så himla ledsen för hans skull för jag kan knappt föreställa mig hur stor besvikelsen måste ha varit. Vi fortsatte kolla med halvhjärtlig entusiasm då hans teamkamrat slogs om förstaplatsen. Han tog ett VM-brons tillsist! Så det var ju ändå roligt.
Jag kände så starkt för Isak och hur han mådde efter detta, men jag tänker ändå skryta om att min lillebror faktiskt är en av de bästa i världen. ❤️ Bara att ta sig till VM-final är ju en otrolig prestation i sig, sedan så kan ju inte jag alls sporten särskilt väl men jag tänker att när man startar långt bak så har man mycket att vinna och mindre att förlora på att satsa. Ibland går det och ibland går det inte. Utan att satsa något alls hade han kanske fått gå i mål på en tjugofemteplats, och hade hans chansningar gått vägen kanske han hade hamnat på en topp-10. Vem vet. Jag är oavsett helt löjligt stolt, tänk att vara så ung och så framgångsrik. ❤️
Stämningen var minst sagt ganska låg och ansträngd efter detta, så efter prisutdelning och vi fått briefa lite så sa vi hejdå till Isak och familjen. Det var en oerhört bitterljuv känsla att gå därifrån, jag grät hela vägen till bilen. Jag är så himla, himla glad att vi åkte dit och var delaktiga och närvarande. Vilka fantastiska dagar det har varit! Något sånt lämnar man inte bakom sig oberörd av en gnutta separationsångest. Jag hoppas verkligen vi ses snart igen.
Vi åkte tillbaka till hotellet och la oss i sängen med varsin telefon en stund. Decompressade lite. Somnade till några minuter. När klockan närmade sig 19.00 började vi göra oss i ordning för att åka till Medieval Times för middag och show. Man är som i en fästning med arena, i vilken de har teater och tornerspel. Man blir indelad i olika sektioner och hejar på olika riddare som ska tävla inför åskådarna och kungen, om prinsessans hand. Allt var på italienska så jag fick inte med mig storyn, haha. Men det var väldigt häftigt. Och högljutt! Vi hade tallrikar och kåsor i metall som man (tydligen) skulle banka i varandra och i bordet. Alltså publiken var helt crazy. Alla hejade på sin respektive riddare likt fotbollshuliganer, och småtjejer skrek som om de såg sina största idoler. Det var helt sjukt. Men vilken stämning och vilken underhållning! Maten var enkelt tillagad så den var verkligen ingen smaksensation i sig, men den var nog väldigt tidsenlig. Såg verkligen ut som måltider taget ur Game of Thrones liksom. Så det var roligt, jag är glad att vi hann gå dit!
Idag checkade vi ut från hotellet vid 11.00 och har varit på resande fot sedan dess. Vi stannade på ett köpcenter på vägen men åkte med god marginal till Milano, en bilfärd på nästan två timmar. Sedan dess har vi hängt i flyg eller på flygplatser. Tills nu då. Vi har verkligen varit helt vansinnigt sent ute till ALLT hela resan. Hemresan var inget undantag, har verkligen sprungit mig svettig hela tiden. Ni som känner mig vet att komma i tid inte är min starka sida, men alltså detta har varit extremt. Kanske inte för att vi åkt för sent, men för att det alltid hänt en massa saker på vägen.
Det ska bli sååå skönt att sova i sin egen säng inatt. Jag är så himla glad att vi gjorde denna resa trots min otroliga beslutsångest, men det rådde väl egentligen aldrig några tvivel kring om jag skulle uppskatta det eller inte. Snarare huruvida jag skulle orka och hur jag skulle må efteråt. Jag har bokat ett hotell på Öland som erbjuder yoga och islandshästridning så det kanske blir nåt sånt, annars är nog faktiskt chansen stor att jag sover hela dagarna.
JUST DET! Telefonen ringde i förmiddags när vi skulle checka ut. Det var en reporter från SVT Nyheter Väst, nästa vecka ska de göra reportage om personer som jobbar ideellt och de ville gärna komma hem till mig och filma! Hur coolt?! Så om en vecka exakt får vi besök av SVT. Huset som ser ut som skit just nu, med en massa möbler som saknas och en massa flyttlådor överallt, haha. Men det ska nog bli jättebra ändå. Håll utkik för mer info om när jag dyker upp i TV-rutan!
Tack för att ni hängt med på resan ❤️ Även Martin förtjänar ett hedersomnämnande för allt han gjort för mig dessa dagar. Måste berätta, nu när vi åt på flygplatsen i Milano så hade vi lite bråttom så när de kom med vår mat frågade Martin "är det okej om jag betalar direkt, då vi nog kommer ha bråttom sen?" och gick iväg för att betala. När han kom tillbaka sa jag "det var smart!", stoppade in en bit mat i munnen och frågade sedan med munnen full "får jag ta en pommes av dig?". Då såg jag hur han bara spände ögonen i mig och blev typ, kränkt? Han svarade iskallt "det var inte så snällt sagt" och jag förstod ingenting. Jag frågade igen, och då visade det sig att han trodde att jag sa "det var smart" följt av "det är fan inte ofta". TÄNK om han hade klickat fullständigt och skällt ut mig, haha. "EFTER ALLT JAG HAR GJORT FÖR DIG! ÅKT TILL ITALIEN FÖR DIN SKULL! KÖRT RUNT DIG ÖVERALLT! HÄNGT MED DIN FAMILJ!" osv. Stackarn. Det hade varit ganska befogat då faktiskt. Han är så snäll den där Bowies. ❤️
Jag är så glad för alla dessa underbara människor runtom mig!(!!) Denna resa har varit en enda stående påminnelse om det.
Tack Italien för denna gång. Vi ses nog igen!
underground
Häj häj!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
Ikväll har jag varit på middag med Isak och familjen. Vi avslutade kvällen på en glassbar, beställde en americano men tror faktiskt jag fick en espresso istället. Något fuffens var det. Så nu är jag alldeles för pigg för att sova, så kan det gå. Jag
passar helt enkelt på att uppdatera här om hur det är och vad vi gör!
Martin på första flyget mot München. Jag blir fett provocerad av hur en kan vara så LUGN att man somnar innan vi ens har lyft? Tydligen utvecklade jag någon slags tillfällig flygrädsla för när vi lyfte första gången så grät jag, sådan dödsångest jag fick. Helt sant. Jag har aldrig varit flygrädd men nu blev jag det, som tur är släppte det inför andra flyget sedan.
Väl framme i Milano hyrde vi oss en liten bil. Hade hoppats på en Fiat men så blev det inte denna gång!
Nu påbörjades en 2-timmars bilresa på väg mot Desenzano del Garda!
Standard när vi reser är att jag kör 100% av vägen. Vare sig vi ska till Göteborg eller Stockholm så kör jag non-stop. Men denna gång fick Martin stå för all körning. Så det var nog första gången jag inte behövde sova direkt vi kom till hotellet, utan
vi gick ut för att leta middag ganska snart efter att vi kommit.
Min första italienska pizza, supergod!
På väg tillbaka från hotellet hittade jag så klart en katt som jag var tvungen att dels gosa med men också undersöka att den var i gott skick. Det var den. Tur det, så inte ännu en resa skulle gå i katträddarnas tecken.. har försökt ta semester från den biten. På riktigt.
Hotellrummet är tillsynes mycket fint, så länge man inte tittar på detaljerna haha! Till exempel när jag skulle dra ut mobilladdaren ur kontakten så kom hela apparaturen farandes ur väggen. Sådana saker, ni vet, detaljer.
Bilder ifrån frukosten!
Igår så var vi givetvis och tittade på Isak när han körde! Vid ett tillfälle var det så lång tid mellan hans körningar att vi hann åka iväg till ett nöjesfält som heter Movieland. Det var inget Liseberg direkt, men ändå över förväntan. Väldigt påkostat
och de hade lagt mycket energi på att skapa en viss atmosfär i hela parken. Kul med interaktiva upplevelser också, bland annat en u-båtssimulator, en postapokalyptisk rundtur i bil och att köra genom Jurassic Park. Sånt tycker jag är roligare
än åkattraktioner, särskilt när de var så välgjorda som här.
Martin den dåren åkte ju det värsta så klart.
Vi åkte tillbaka till banan senare och kollade på de andra körningarna, och när det var klart för dagen gick vi ut och käkade allihopa. Det var väldigt, väldigt trevligt! Såg dessutom Felipe Massa i folkvimlet, en formel 1-förare, så det var ju ballt
också.
Efter pizza och vin gick vi tillbaka till hotellet där vi tog ytterligare ett glas ute i hotellets trädgård. Jag somnade duktigt snabbt sedan kan jag säga.
Från och med idag blev det lite mer spännande att kolla på racingen, då det var dags för heat. Isak skulle köra sammanlagt 5 heat på hela dagen så det blev nästan en heldag på banan, med några snabba avstickare inemellan.
Bland annat så lyckades jag GLÖMMA min fribiljett hemma. Vi fick i panik försöka köpa andra biljetter direkt innan första starten, bara för att upptäcka att de endast tog kontanter och inte kort. Vi började skynda därifrån för att åka till närmaste köpcenter
och ta ut pengar, när jag provade ringa Lovisa som rusade ner med pengar så vi kunde köpa oss varsin enkel entrebiljett. Bara för att inte missa första heatet liksom. Efter det hade vi nästan 2 timmar på oss så vi åkte först hem för att hämta mitt
band och sedan till köpcentret för att ta ut pengar så vi kunde köpa ett till, till Bowies.
När vi åkte till köpcentret senare under dagen smet jag in här och letade souvenir till Johanna.
Armbandet på plats 💪🏻
Många timmar spenderades på läktaren under dagen. Så kul!!! Denna sporten är ju ganska ny för mig, och även om jag sett en del formel 1 i mina yngre dagar och tycker mig ha lite koll på det så skiljer det sig ändå ganska mycket. Jag
frågar Lovisa och Mattias en massa hela tiden och det känns som jag lärt mig så mycket nytt. Det är oerhört nervkittlande och spännande att titta på, en konstant påminnelse om hur dålig tävlingmänniska jag är själv. Om jag har sådana här nerver
när jag bara tittar på, tänk hur jag hade mått som utövare. Ugh. Blir utbränd av tanken.
Dagens heat gick i mina ögon superbra men frågar man proffset själv så kan det väl alltid bli bättre. Imorgon är det den stora dagen och det ska bli så jäkla roligt att se! HEJA ISAK!
Bild snodd ifrån I. Sjökvist Motorsport på FB!
När dagens tävlingar var slut möttes vi som tidigare nämnt igen för middag och gött häng. Jag var egentligen inte jättehungrig så ville ha något lätt och beställde fisksoppa. Det jag inte visste var att denna sk. fisksoppa bestod till 80% av musslor.
Jag som avskyr skaldjur. Andra runt bordet satt och plockade och åt musslor från min tallrik vilket var hemskt välkommet, så jag slapp lämna allt och skämmas haha. Men själva soppan i botten var inte dum!
Efteråt gick vi och åt glass och drack kaffe. Tiden sprang iväg och det hann bli ganska sent, men det var väldigt trevligt!
Martin valde att stanna på hotellet efter dagens racing var över. Stackarn får bara följa med på allt jag gör. Men jag tror och hoppas att jag var ganska tydlig med syftet med resan från början, att jag åkte hit för att kolla på tävlingarna och att jag
hade för avsikt att prioritera det framför annat turistande, och att vara med så mycket jag kunde. Kanske inte jättekul för honom egentligen, men jag uppskattar verkligen hur mycket som helst att han följde med och att vi faktiskt är här. Det känns
smått surrealistiskt. Men jag ångrar inte en sekund att vi åkte, min feta beslutsångest till trots.
Martin köpte för övrigt en present till mig på flygplatsen i Oslo. Alltså...!
Imorgon är det alltså sista tävlingsdagen och i övermorgon åker vi hem. Kanske hinner vi turista lite innan dess, hade varit kul att åka till Verona. Vi får se.
När jag kommer hem är det bara att ladda om resväskan för att åka till Öland! Är det någon som har en bil de kan tänka sig låna ut tisdag-fredag så hojta gärna till! Älskar min bil men eftersom den är leasad så har jag begränsat antal mil jag får
köra utan att betala för dem. Och jag har redan överskridit med si så där 300 mil, med 6 månader kvar på kontraktet... så ni förstår mitt dilemma.
Håll tummarna för Isak imorgon!
the upside
Hallihallå!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
Det tog väldans lång tid att bestämma mig för om jag ville åka till Italien eller inte. Jag vill ju gärna VARA i Italien (och jag vill VERKLIGEN se Isak köra) men själva resandet är hur dränerande som helst tycker jag. Jag kan aldrig fatta några
som helst beslut alls nuförtiden, gällande allt, så det var inte alls förvånande för mig att vi inte ens kollat på flyg och hotell förrän 12 timmar innan vi behövde åka.
Jag har aldrig bokat resa med så kort varsel, men jag har aldrig heller varit redo i så god tid. Jag brukar alltid storstäda huset så det är rent/städat tills vi kommer hem, och hann packa samma kväll. Så det var bara till att åka nu på morgonen.
Sitter just nu på flyget på väg till München. Det är lite försenat så klart så det ska bli spännande att se om vi och vår packning hinner till anslutande flyg! Vi ska vara framme i Milano vid 16.00 någon gång tror jag.
Vi hörs ifrån Italiensk mark 🇮🇹
Denna platta av Lindsey Stirling blir soundtracket för denna resa!
love goes on and on
Fick ett spontant infall att skriva ett litet inlägg faktiskt. Tror hela designen på bloggen fallerat sett ur webbformat, så längesedan var det jag gav blöggen lite lövin’.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
Herrejisses, vad har hänt sedan sist? När jag skrev förra gången var jag på någon slags bristningsgräns. Jag blev officiellt heltidssjukskriven bara två veckor senare men tror faktiskt jag gick hem bara någon eller några dagar efter att jag skrev
sist. Jag har - som bekant är - dragits med en utmattning sedan 4-5 år tillbaka, jag minns inte längre när det började. Mitt egna lilla helvete. Det har känts som att långsamt dö. Och återuppstå. Jag är ändå otroligt tacksam för att jag inte dessutom
drog på mig en depression i kombination med detta, det är en ganska vanligt förekommande bieffekt så att säga.. men där har jag aldrig varit. Det är jag glad för. Jag är egentligen ganska tacksam för allt jag lärt mig på resan, men framförallt tacksam
för att jag blivit friskare! Det var väldigt svårt att tro på i början. Tillfrisknandet går så långsamt att man lätt tappar modet. Jag hade fantastiskt stöd från både arbetsgivare, chefer, arbetskamrater, vänner, familj, ja alla var mer förstående
och förlåtande för mitt tillstånd än jag själv. Till och med Försäkringskassan var medgörliga hela vägen. Det enda som kärvade var sjukvården, men det löste sig också tillslut.
Så ett helt år har passerat sedan dess. Det har hänt en del. En stor del av mitt senaste inlägg handlade om min bror Isak som jag då inte hade sett på 7 år. Sorgen och saknaden efter honom har alltid varit enorm men intensiteten i smärtan
har kommit i etapper. Det känns väldigt kul att kunna berätta att vi har träffats.
103 mil körda på två dagar för sakens skull.
Jag levde på denna stund i säkert 3 månader. Allt kändes så surrealistiskt. Jag tror på största allvar att det tog ungefär 3 månader att sjunka in. Men som om det inte vore nog så har vi kontakt idag och tanken är att Martin och jag ska
åka till Italien på torsdag och se när Isak tävlar, om vi kunde få tummen ur att boka resan då, det kanske underlättar. Johanna och jag var och kollade när Isak tävlade i Göteborg för några veckor sedan. Alla jag känner har säkert redan sett bilden,
men jag slänger in den ändå. Den är ett av det absolut finaste jag har!
Annars bestod min heltidssjukskrivning till absolut störst del av att sitta i soffan, kolla på Svenska Hollywoodfruar och virka bläckfiskar. Jag har virkat så inåttahelvete många bläckfiskar. Varje dag såg ut så i flera månader, men jag behövde det. Jag
tog det verkligen superlugnt och det kändes som alla symptom kom med dubbel kraft först när jag varvade ner.
I januari började jag jobba 25%, i mars 50% och där låg jag ganska länge, till augusti, för att nu i september vara tillbaka på 100%. Jag hann bara gå på 100% i två veckor, innan det var dags för semester. Så det är lite tidigt än att säga hur
det känns, men jag är i alla fall positivt överraskad av hur bra motivationen har varit. Jag var livrädd för att sjukskriva mig just för att jag trodde det skulle bli svårt att komma tillbaka. Men det har gått i en långsam takt och huvudet har
liksom hängt med, i det avseende att jag VILL jobba.
Jag var verkligen superkass i början av sjukskrivningen. Parkerade bilen utanför affären och bara gick därifrån mot affären utan att ens stänga av motorn. Vid ett tillfälle glömde jag till och med bort vart jag var på väg och fick stanna bilen för
att se om jag skickat sms till någon och stämt träff den dagen. Vaknade med hjärtklappning varje dag för jag visste inte vilken dag det var och om jag var sen till något. Panikångestattacker. Ångestdämpande medicin. Väldigt obehagliga grejer
som jag inte trodde på innan jag fick uppleva det själv. Men jag mår oerhört mycket bättre nu och det känns som ett mirakel nästan. Att man ens kan återhämta sig från något sådant. Det är trots allt en hjärnskada! Det blir så mycket lättare att förstå
när man ser det så.
Det har gått bra att jobba i alla fall. Jag orkar göra saker på fritiden också, om än i begränsad mängd. Det är kanske nu på semestern som jag känner att jag egentligen är lite tröttare än vad jag tror, jag har inte mått så bra de senaste dagarna.
Dels så blev jag fysiskt sjuk första dagen på semestern (klassiskt) men känner hur stressen kommit ikapp lite. Jag blir omotiverad, handlingsförlamad och nedstämd. Kan ha lite att göra med vår eventuella Italienresa som vi planerat. Jag är ju inget
jättestort fan av att resa egentligen, jag tycker det tar mer energi än det ger även om det är roligt så klart. Men framförallt så är det allt jag (intalar mig själv att jag) måste göra innan avfärd som bara hopar sig och hänger över mig. Det
är mycket jobb med föreningen just nu och oerhört hög frekvens nödrop, jag hade svårt att hitta folk som kunde vara kattvakter och dessutom skulle Sophie (hästen, om ni glömt henne) påbörja en 14-dagas penicillinkur häromdagen. Att dagligen sticka
en nål i halsen på hästen och injicera penicillin var inget jag ville ens fråga mina stallkamrater om hjälp med, för det är en oerhört stor tjänst att be om.. men jag hade tur och snälla Kajsa erbjöd sig. Så tillslut klaffade allt så vi kunde åka
men som sagt, det är inte ens bokat än.
På tal om Sophie så går det inte jättebra med henne. Hon blev halt både fram och bak för några månader sedan så vi har varit på klinik två gånger. Första gången konstaterade de att hon hade artros och behandlade, men efter återbesöket hade hon tyvärr
inte blivit så mycket bättre som hon borde ha blivit. Man ultraljudade bakbenet och hittade en långt gången senskada. Så hon har alltså artros och en senskada i bakbenet och är halt i frambenet för att hon kompenserat upp bakbenet. Till råga
på detta har hennes andning blivit rosslig och hon har en infektionsbild i blodet.
En normalt funtad människa hade visserligen aldrig köpt henne från början då hon inte ens gick igenom veterinärbesiktningen men best case scenario här är att hon kan gå som sällskapshäst och ridas korta turer i skogen då och då. Hon ska vila nu i först
tre månader för att se om hältorna försvinner, om de inte gör det kommer jag nog dessvärre behöva ta bort henne. Hon kan inte gå halt både fram och bak. Men OM hältorna försvinner får hon vila tre månader till och då får vi bara hoppas
att senan läker av sig självt. För mig spelar det ingen roll hur lång tid det tar eller om hon kan ridas, bara hon kan må bra och leva smärtfritt. Jag vill ju ha kvar min Propp. ❤️
Men jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver ge penicillin igen. Att sätta kanyl i halsen på hästen är ett av det läskigaste jag någonsin gjort.
Jag har som sagt inte varit på topp de senaste dagarna, förkylningen har verkligen dränerat mig på både livsglädje och energi känns det som.. när jag kom hem från stan och stallet i eftermiddags var jag så handlingsförlamad att jag knappt ville föra
en dialog. Rätt som det var tog Martin initiativet och började storstäda badrummet. Jag bara hakade på. Utan att kommunicera storstädade vi hela huset och jag kände ångesten och stressen rinna ur kroppen under tiden, så skönt. Jag tror inte
jag dammat på över ett år på vissa ytor. Det var så otroligt jäkla välbehövligt och vad lätt det gick när vi var två...! Annars brukar jag städa ganska ofta, men energin brukar sträcka sig så långt som till diska, tvätta, dammsuga och framförallt
plocka undan grejer.. Martin tvättade till och med fönsterna. Utan ordentlig fönsterputs och utan tidningspapper visserligen så nu är alla fönster randiga och flammiga från rengöringsmedel. Men det syns ju åtminstone att vi har försökt och faktiskt
har tvättat dem, haha. Vi blev inte riktigt klara med allt men tycker vi går klart godkänt på vår insats! Jag har sååå mycket prylar jag vill göra mig av med, så vi har en del flyttkartonger ståendes här och var.. jag får nog ingen genuin ro
förrän de är borta egentlgen. Så om någon av er letar efter meningslösa prylar att fylla ut ert hem med så är jag er go-to-gal.
Jag har tagit morgonpasset i stallet de senaste dagarna för att komma upp i tid och försöka ha en dygnsrytm, men imorgon ska jag nog faktiskt sova lite längre. Hoppas kunna ta itu med föreningsrelaterat pappersarbete också för det var sjukt längesedan.
Jag gillar ju sånt, administrativt pill. Det är terapeutiskt.
Tack snälla ni för att ni tittade in och läste! Hoppas bloggsuget håller i sig, det känns som jag har mycket tankar jag vill skriva ner numera.
Kram på er 😻
