Change of Seasons

Som de flesta av er säkert sett står jag inför att behöva avliva Sophie.

Vi var hos veterinären igår med anledning av en stor svullnad på hennes kota vänster bak. Hon har artros i samma kota och har även en långt gången senskada i samma ben. Jag var helt övertygad om att det var senan som blivit sämre och nu var bortom räddning. Jag visste att det var kört, jag behövde bara se det själv.

Vi var där igår och det visade sig att den där senan jag oroat mig för, höll på att läka. Veterinären trodde inte hon skulle återhämta sig från den skadan men vi klarade det. Däremot hade artrosen blivit så himla mycket värre. Innan var problemet att det saknades brosk mellan benbitarna, något som faktiskt går att behandla, men nu har det tillkommit pålagringar och utväxter runtom hela kotan. De retar vävnaden och orsakar svullnad. Förloppet går bara att bromsa och inte att reversera. Och nu har det gått för långt för att hon ska kunna leva med det.

Jag är inte religiös men jag har ändå bett till gud om att hon skulle gå att rädda. Jag har vägrat inse att loppet är förlorat, trots att jag redan innan jag köpte henne, visste att den här dagen skulle komma.

I ena stunden ser jag detta pragmatiskt och är samlad men i nästa bryter jag ihop och är otröstlig. Det känns så verkligt men ändå så surrealistiskt. När jag sover drömmer jag om att hon är borta. Det finns inget annat i min värld just nu. Det gör så ont. Jag är så förlamad.

Jag har sovit till och från i 16 timmar. Jag vaknade inatt av en kraftig kramp i ryggen oavsett hur jag låg och Martin fick massera medan jag låg på golvet och gjorde allt i min makt för att inte få panik. Jag kunde inte andas. Det kändes som hela min bröstkorg krympt. Min ångest som uttrycker sig som renlighetsmani har skjutit i höjden samtidigt som jag är alldeles för handlingsförlamad för att orka göra något åt det. 

Jag började planera för hur vi ska gå tillväga när vi tar bort henne. Jag önskar så att jag inte behöver åka någonstans med henne och sen åka hem med en tom transport som jag måste städa och återlämna. Jag har alltid tidigare velat vara med när mina djur tas bort men nu tror jag inte jag klarar det, det kommer vara för våldsamt, högljutt och makabert. Innan jag började planera för hur jag skulle göra frågade jag Kajsa som äger stallet där Sophie står, om jag får lov att ta bort henne där och sen anlita någon som hämtar kroppen. Kajsa svarade då att jag gärna fick göra det på Ylseröd och att - om kommunen godkänner det - så kan vi begrava henne i sommarhagen. Jag blev så rörd, hedrad och tacksam för att hon kan tänka sig att göra detta för oss. Det är min enda tröst. Att vi inte ska behöva åka någonstans det sista vi gör utan att man kan bara ta henne direkt från betet utan att hon märker att något ska hända. Och sen låta henne få sin vila på Ylseröd. Hennes plats på jorden. Där hon hör hemma. Där jag önskat vi skulle fått 10 år till ihop.

Det gör så ont. Det gör så in i helvete, förbannat jävla ont. Hade jag kunnat ge henne år av min egen levnadstid hade jag gjort det.

Allt i mitt liv är bara satt på paus. Allt. Av de senaste 8 samtalet i min lista är 7 missade och ett besvarat. Jag orkar inte. Jag kan inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag inte ska kunna gå sönder. Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan henne.

Jag vet inte.

I helgen ska vi gräva en grop i hagen som prov, för att se om kommunen godkänner platsen och se att det inte är för mycket grundvatten.

En provgrop.

För min häst.

Jag går sönder.