Change of Seasons

Hej på er, fina ni som tittar in då och då.

 

Det är lustigt hur man under permitteringen (som nu pågått i över 4 månader!!! känns som en, max två) tror att man ska ha tid till allt och komma i fas och så. Jag tror att eftersom förväntningarna blir så höga så känns det som prestationen uteblir. Särskilt för mig, som är så prestationsinriktad och jobbar hårt med mantrat att mina prestationer inte avgör mitt värde.

 

Jag ska inte sticka under stolen med att jag har mått bra av denna permittering. Det har varit som en enda lång semester. Sen har det ju hänt en del tråkigheter under tiden som varit tuffa, så klart, men jag är oerhört tacksam för att den i alla fall sammanfallit med permitteringen. Jag var väldigt nära på att sjukskriva mig igen preciiiis innan gränsen stängdes. Det kändes överväldigande och jag var i botten, särskilt med beskedet om att min älskade Proppen var skadad. Jag minns att jag tänkte att jag stod med näsan mot väggen, och hade det gått kanske en vecka till, så hade jag garanterat kontaktat vårdcentralen och bett om en sjukskrivning. Därför ser i alla fall jag på ett egoistiskt plan en stor nytta av permitteringen för min del, och inser att det kan vara provokativt att säga med tanke på alla fruktansvärda konsekvenser corona burit med sig. Så jag hoppas ni kan se vad jag menar, att nu när saker är som det är, så har jag funnit mig väl - för jag är oerhört priviligerad som är både frisk och har kvar mitt jobb. 

 

Det har varit omtumlande månader men tack vare permitteringen och min ökade fritid så har jag i alla fall haft den tid jag behövt för att hantera det. Både före, under och efter det att vi tog bort Sophie. Jag kunde spendera hela dagar i stallet, jag kunde ta mig tiden att göra det tråkiga jobbet med att samla ihop, tvätta/putsa all utrustning, lägga ut på annons, posta, lämna, och sen ta med allt hem - utan att känna att jag bestals kvalitetstid med henne. Det fanns gott om tid till allt. Så dagen hon togs bort kunde jag bara ta med mig grimman i handen och åka hem, med vetskapen om att jag tagit bort alla mina grejer i stallet och inte hade någon förpliktelse att komma tillbaka förrän jag kände mig redo. Allt var så förberett det kunde bli.

 

Detta är antagligen ett av det största och jobbigaste jag hittills genomgått. Jag kan stundvis nästan skämmas över hur hårt jag tagit det - och hur mycket lättare jag kunde andas när hon väl var borta. Visst sörjer jag henne än idag, tårarna rinner när jag skriver detta, men inte på ett lika förtvivlat, smärtsamt genomborrande vis. Sekunden jag såg henne död på marken blev allt lättare, som att jag hade dragit av ett plåster. Men stundvis glömmer jag än idag bort att hon inte finns mer. Lite som att jag fortfarande kan få för mig att ringa farmor, trots att jag rent intellektuellt vet att hon är borta. Det är sådant som får mig att tro att de alltid finns med oss, på ett spirituellt plan. I hjärtat liksom. Där finns de med oss var som helst och när som helst. Det är därför jag inte besökt hennes "grav" än. Jag känner inte att jag behöver det för att hälsa på henne. Jag fick ett fantastiskt råd av min vän Kate (som varit ett otroligt stöd för mig genom hela denna processen) som innefattar meditation och att hälsa på de som inte längre finns med oss, när helst vi önskar. Jag har mediterat på kvällarna och föreställt mig att jag träffar Proppen, på en vacker äng i värmande solsken, där jag kan krama henne och tala om för henne att jag saknar henne och älskar henne villkorslöst. Det har varit en stor tröst och ett av mina främsta verktyg i sorgeprocessen, att kunna känna mig nära henne på så vis. Jag föreställer mig henne så här, på en äng som sträcker sig milslångt åt alla håll så man ser inget annat än gräs, gula blommor, blå himmel och vita moln. Sophie är frisk och smärtfri.

 

En annan sak som betytt oerhört mycket för mig är stödet från alla er runtom mig. För er oändliga mängd kärlek, förståelse, sympati, stöttning både känslomässigt och ekonomiskt när det på slutet blev för mycket samtidigt. Det har verkligen varit det främsta ljuset i slutet av tunneln för mig, att veta att jag är omringad av så otroligt fina människor. Jag menar det verkligen. Tack. ♥

 

Nåväl. Jag ska försöka lämna detta ältande lite bakom mig och berätta vad som hänt sedan början av juni. Håll i hatten.

 

Vi hade ju födelsedag för Proppen som fyllde 12 år, 1:a juni. Det var vår näst sista dag ihop innan hon skulle tas bort, så vi (Johanna) slog på riktigt stort och ställde till med det största häst-kalaset i mannaminne.

 

 

Innan vi skulle åka till stan för att handla tårta och grejer så skulle vi ropa in Jonny som vid denna tidpunkt börjat få gå ut på egen tass. Vi hittade honom ingenstans och han kom inte när jag ropade. Jag började få panik och Johanna erbjöd sig åka och handla åt mig så vi slapp stressa, precis innan Martin kröp in under husgrunden och hittade Jonny där, jagandes en mus.

 

 

 

Denna lilla goodiebag fick jag förresten av fotografen som tog minnesbilderna på oss! Hur jädra gullig var inte hon då, undrar jag.

 

 

 

 

Födelsedagsbarnet ♥

 

 

Johanna hade så klart köpt födelsedagspresenter och presentpapper med enhörningar på.

 

 

 

Det blåstes ballonger.

 

 

Och serverades tårta i sadelkammaren, till alla stallkamrater som ville ha.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är så innerligt tacksam för att jag har dessa människor i mitt liv, som inte bara går med på att ställa upp på dessa upptåg utan dessutom gör det till 110%. Vad vore jag utan er.

 

På kvällen när jag åkt tillbaka till stallet och hämtat resten av fikat som inte blev uppätet av mina stallkamrater, och åkte sen till Bojarskolan för att reka utrustningen och lokalen inför morgondagens Joyvoice-rep. Jag vet inte om jag någonsin uttryckte det i bloggen, men en del av mig önskade så innerligt att de skulle välja att inte köra i juni som planerat. De avvaktade verkligen superlänge med att fatta ett beslut, och ångesten slog till som ett jävla godståg när beskedet kom att jag skulle jobba som körledare i juni just. Tajmingen var fruktansvärd, återigen ur mitt egna perspektiv sett. Men den ångesten släppte väldigt snabbt som tur var, och idag är jag jätteglad att de valde att köra och att jag fick hålla mina rep.

 

*

 

Tisdagen kom och bortsett från tiden i stallet så spenderade jag dagen med att förbereda Joyvoicerepet. Det var ju så fint väder hela tiden då, så vi satt ute mycket. Jonny, Lana och Artemis var med (resten av gänget får inte gå ut).

 

 

 

På kvällen var det dags för repet, och det gick väldigt bra! Det kändes så sopet att liksom ha blivit anställd hösten förra året, behövt vänta på utbildningen i februari, sen vänta ytterligare några veckor tills terminen startade, det dök upp 50 pers som öste så hårt - till att behöva vänta tre månader till och då kom det "bara" 10 pers. Många lät bli med anledning av corona, och det är ju förståeligt. Men jag tycker ändå vi gjorde det bästa av det, och hade kul ändå.

 

Sista kvällen i stallet.

 

 

Packade in det sista i bilen.

 

 

Och sen var dagen kommen.. 💔 Jag var där tidigt på morgonen och stannade tills allt var klart. Ville inte missa en sekund av vår sista dag ihop. Världens bästa Johanna kom på förmiddagen och stannade tills jag ville åka hem. Martin anslöt strax innan det var dags. Återigen, vet inte var jag hade varit utan dessa människors otroliga stöd.

 

 

Hovslagaren kom vid 09.00 och plockade av skorna, för att jag ville spara dem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Johanna tog typ en miljon bilder på oss både sista dagen och på Proppens födelsedag.

 

Min älskade, älskade häst. Du är ett av det vackraste som någonsin funnits på denna jord.

 

 

Klockan 15.00 kom veterinären, och avlivningen var över väldigt snabbt. Jag vände mig om och gick bortåt precis när skottet avlossades annars var jag med hela tiden, och det kändes helt klart rätt för mig kunde jag konstatera efteråt, efter lång tids grubblande inför dagen. Sekunden hon var borta kändes det bara så surrealistiskt, men också var det lite som att axlarna för första gången kunde sjunka ner från öronen. Helt plötsligt blev det en kontrast mellan livet före och livet efter. Jag kunde någonstans känna att det var skönt.. men det gör fortfarande ont och kommer alltid göra. Jag älskar henne så mycket.

 

Resten av dagen var ett enda töcken. Jag drack några cider, en lagom mängd alkohol att bedöva smärtan med om ni frågar mig, och gick sen och la mig. Kollade på bilder och plågade mig själv riktigt, men jag tror det också är en del av processen. Jag är inte alls den typ av sorgemänniska som "inte klarar se", tvärtom måste jag stirra mig blind och älta, processa och bearbeta.

 

 

Sterling var inte sen med att inta sin plats vid min sida.

 

 

 

Till och med Wyoming var med.

 

 

Jag fick bilderna från fotografen. Jag var helt mållös! Det ingick 12 bilder i paketpriset för fotograferingen har jag för mig, så jag hade sagt till mig själv på förhand att jag kunde köpa till 10 extra för ytterligare en tusenlapp. Men när jag fick bilderna, jag tror det var 81 stycken, så insåg jag att det var helt omöjligt att bara välja 22 av dem. Det kändes så himla tråkigt dessutom, att ändå ha lagt mycket pengar på en fotografering och sen köpa en fjärdedel av dem och låta resten förbli i en mapp hos fotografen, utan att vara till glädje för mig. Det slutade med att jag valde 49 stycken tror jag, tack vare ett litet ekonomiskt bidrag av Bowies. Jag blev så oerhört glad för dem, ni kan se dem i inlägget nedan.

 

 

Random kitty pics because it makes me happy:

 

 

 

 

 

 

 

Jag ville gärna ge stallägare Kajsa något som tack för all hjälp med Proppen och hennes avlivning. Dels att vi fick begrava henne i hagen men också att Kajsa erbjöd sig vara med och sköta allt tillsammans med veterinären, de delar jag inte orkade eller behövde göra. Johanna kom med förslaget om ett äppelträd vilket jag tyckte lät helt fantastiskt, så ett sådant fick det bli, och så lämnade jag det utanför hennes hus tillsammans med ett tackkort.

 

 

 

På Återbruket hittade jag dessa guldkorn, på följande bilder. Dessa böcker kostade 5 kronor styck. Det ena är en biblioteksbok senast återlämnad 19 december 1975. Det tycker jag var häftigt.

 

 

 

Denna tavla för en 10:a, fick sitta i hallen. (Färgerna brunt och grönt i kombination med en fågel = såld till Ida.)

 

 

Denna sparbössa i metall för en 10:a.

 

 

Denna förvaringslåda (gissar för kryddor?) i trä med metallhandtag, 5 kronor. Har tittat på den länge och tänkt att den passat för våra eteriska oljor som vi har i tvätten ibland, men aldrig orkat hämta plånboken för "bara" en femma liksom.

 

 

En dag var vi båda så slöa att vi inte gick upp ur sängen förrän runt, säkert 13.00.. Det är otroligt påtagligt nu i permitteringstider OCH nu när jag inte längre har häst; jag har noll rutiner och obefintlig dyngsrytm. Sen har jag svårt att somna sommartid när det är ljust ute, sen två år tillbaka, men en kombination av dessa är inte särskilt fördelaktig.

 

Vi åt i alla fall frunch på Bullseye Saloon. 

 

 

Jag gjorde ett försök att hitta Sophies uppfödare för några år sedan. Allt jag hade att gå på var ett namn i passet, på den person som stod som ägare när passet utfärdades (vilket jag felaktigt antog var uppfödaren). När googlingar på namnet tillslut ledde mig till en dödsannons till en person med det namnet och på samma plats (Josie Kissane på Irland) utgick jag från att hon var död sedan några år tillbaka. Nu mitt i mitt sorgearbete så återupptog jag sökandet, för säkerhets skull, och hittade både Josie och hennes verksamhet, som är aktiv än idag! Efter flera timmar grävande hittade jag hennes gamla uppladdade bilder på Facebook, och tror ni inte jag hittade några bilder på Sophie.. ♥

 

 

 

Jag tog kontakt med Josie som snällt återkopplade men hade inte så mycket mer info att ge. Sophie kom till henne när familjen inte längre hade tid och intresse för henne och hon var hos Josie (som är hästhandlare) en kort period innan hon kom till Sverige. Men jag är ändå så glad att jag valde att leta igen, att vi fick kontakt och att jag i alla fall kunde få ta del av ett korn av Sophies förflutna.

 

Mera bilder som gör mig glad:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En glass på torget med bestie tackar man inte nej till;

 

 

Förberedelser inför Joyvoice-rep som rullade på. Jag var även i Mellerud och vikarierade två gånger, så jag hade sammanlagt 6 pass i juni. Det var väldigt bra för mig tror jag att ha något sådant som uppehöll min tankeverksamhet lite. Det krävdes ett visst engagemng och en del tid att förbereda mig, och gav de där endorfinkickarna efter varje rep som var välbehövliga.

 

 

Gårdagens vegetariska taco blir en bra lunch dagen efter.

 

 

En av många utevistelser med Artemis i sele. Vi har grejat väldigt mycket i trädgården denna sommar, Martin och jag. Bland annat så har jag lärt mig att byta träd på grästrimmern så jag körde den som en galning, i perioder. 

 

 

Johanna planterade en massa grejer i våra pallkragar, och la sen en duk över. Jonny älskade att ligga på den duken, oturligt nog.

 

 

Vi hämtade posten i värmen, i väntan på åskovädret som var på väg in.

 

 

 

När ovädret kom gick vi in och la oss på soffan för att bara lyssna på regnet som öste ner utanför.

 

 

 

 

Vi fick äntligen tummen ur och monterade ner min garderob. Farmin körde hit en släpkärra så vi kunde slänga massa grejer som skulle till återvinningen. Jag har ju köpt en byrå från IKEA som jag, när jag har en till likadan byrå, ska bygga en säng ovanpå. Men just nu har jag bara en och den har stått i vardagsrummet mitt i vägen alldeles för länge, så nu var det dags att slänga garderoben så jag kunde ställa byrån i sovrummet istället. Vi höll så högt tempo hela dagen, för när garderoben var ute passade vi på att gå varvet i trädgården, trädgårdsskjulet och under verandan och samla ihop annat som skulle slängas. Det blev MYCKET mer än jag ens kunde föreställa mig, och då fick vi inte ens med allt!

 

 

 

 

 

 

Så här blev slutresultatet, haha. Men det är bara tillfälligt då.

 

 

Kvällen avslutades med en glass och sprakande doftljus framför Pink Floyds The Wall. Som jag fucking älskar den filmen. Jag köpte den när jag var ganska liten faktiskt, kanske runt 11-12 någonting, och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett den. Men nu var det faktiskt längesedan sist. Får gåshud bara i introt. Är så glad att Martin kan uppskatta den också, även om han inte är så mycket för musiken i sig så tror jag vi sett den två eller tre gånger nu,

 

 

Kitty pics:

 

 

 

 

 

 

 

 

En av alla soliga dagar jag klippte gräsmattan.

 

 

På väg till Mellerud för att vikariera som körledare!

 

 

Lokalen i Mellerud där körrepen hålls, Centrumsalongen, var så himla fin! Jag var så fascinerad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det kom 5 pers på repet, det blir ju inte mycket till körsång men vi hade ändå jättekul.

 

 

På vägen hem såg jag denna katten strax innan Bullaren. Den såg ut att vara i sjukt dåligt skick.. faktiskt. Så jag åkte hem och hämtade fälla, satte ut och ordnade volontärer som kunde rigga och vakta den. Visade sig sedan, några dagar senare, att katten hade en ägare i området. Ska erkänna att jag hade svårt att tro det men kände att ärendet låg för långt bort rent geografiskt för att jag skulle kunna dyka ner djupare i det. Jag bara hoppas den mår bra.

 

 

 

 

Niclas bad mig skriva en fyndig skylt till våra isformer. Bad Martin om hjälp, och så här blev resultatet haha.

 

 

Lite mer kitty pics:

 

 

 

 

 

Påbörjade projektet att klippa vägkanten för att dels jämna ut vägen (som är mycket högre i mitten än på sidorna) men också minimera repor från växtlighet i lacken på sidan av bilen. Fick avbryta på grund av att det än en gång kom in ett oväder.

 

 

Trapp, tripp och trull.

 

 

Denna lilla katt lämnades in hos Dingleveterinärerna. Den hade hittats på motorvägen med en lårbensfraktur, och vi åtog oss så klart ärendet.

 

 

När jag hämtade henne och såg henne ordentligt så började jag gråta. Jag vet att man gärna griper efter halmstrån i min sits jag var i då, eftersom jag tagit bort Proppen typ en vecka innan. Men eftersom Proppen hade blå ögon (ovanligt) och denna katt hade blå ögon (också ovanligt) och de båda hade ett dåligt bakben gemensamt, så kändes det som menat att denna lilla kattunge skulle dyka upp. Jag såg det som ett tecken, och en påminnelse om att andra djur behöver mig och att jag inte ska sluta kämpa för dem även om det kändes motigt.

 

Därför fick denna kattunge namnet Sophie. ♥

 

 

 

Hon fick komma till oss och övernatta.

 

 

 

Blå Stjärnan i Göteborg skulle ha 50.000 för att operera henne, så jag fick istället hjälp med att kontakta Satu på Öland. Jag körde Sophie till Mariestad dagen efter, där jag mötte upp ett par som skulle köra henne resten av biten till Öland. Satu tog emot henne trots att det var söndag och hon opererades dagarna efter. Allt gick bra, hon fick stanna kvar i 3 veckor så hon fick läka ordentligt och sen kom hon tillbaka till Strömstad. 18.000 gick det på istället för 50.000, plus att hon fick stanna i veterinärens vård i tre hela veckor under konvalescensen. Det hade ALDRIG hänt på djursjukhuset, där hade hon blivit utskriven 1-2 dagar efter operation. Så när folk ifrågasätter varför vi kör skadade katter tvärs över landet ibland, så kanske Sophies fall kan vara ett exempel på varför det i slutänden blir bäst för katterna. De får den vård de behöver istället för den vård vi inte har råd med. Sen att Satu är en av Sveriges mest kompetenta veterinärer är ju en annan sak.

 

 

Det blev en tidig morgon eftersom jag skulle jobba sen.. men resan gick som smort. 09.50 var jag på väg hem igen från Mariestad.

 

 

Väl hemma sen hann jag hänga lite i solen med Artemis innan jobbet kallade.

 

 

Ställde denna fråga på min instagram med anledning av att jag, när jag stannade på en mack för en kissepaus, såg en femhundring komma blåsandes framför mig. Jag stod länge och bara stirrade på den under tiden jag upplevde någon slags inre kris. Jag plockade sen upp den, och stod kvar några minuter för att se om någon kom för att leta efter den. Det var ingen ståendes i närheten utan alla bara kom och gick.. Jag var såå himla kluven, jag tänkte att visst kan jag lämna in den men hur stor är sannolikheten att någon kommer och frågar efter den? Då kommer den ju bara tillfalla fel person ändå. Inte riktigt likt min karaktär men jag behöll den faktiskt. Såg senare att den var skrovlig i texturen från asfalt, så antagligen har den blivit överkörd någonstans där på macken, vilket ändå gav mig lite mindre dåligt samvete då jag tycker det indikerar att den legat på marken en längre period. Det slutade med att jag skänkte den till Bamses Katthjälp, sådant stort samvetskval hade jag efteråt,

 

 

Jag plockade av duken av Johannas odlingar. Det hade verkligen tagit sig!

 

 

 

 

En sommarkväll i Strömstad, med fint sällskap och hämtmat på en gräsmatta.

 

 

Det kom in en harkrank. Roligaste som hänt katterna sedan julafton.

 

 

 

 

 

 

 

Jag fick hem min första medlemstidning för Svenska Hästars Värn. Jag har faktiskt gjort en intresseanmälan dit att jag vill vara akuthem åt en av de hästar de får in. De tar emot hästar som blivit omhändertagna av Länsstyrelsen eller Kronofogden, som de rehabiliterar och sedan placerar ut som foderhästar. Lite som Katthjälpen Strömstad fast för hästar liksom. Jag vill gärna fortsättaha häst men har inte råd att ha egen eller på foder.. Så jag tänkte det kunde vara en bra idé. De vet ju aldrig när/om de får in något som blir aktuellt men om de gör det så finns jag här tillsvidare, jag kanske ångrar mig sen, det vet man ju aldrig.

 

 

Mina godingar ♥

 

 

 

 

Fika på Backlunds med Bowies.

 

 

Ännu en kväll vi åt hämtmat ute i kvällsolen; Bowies, Johanna och jag.

 

 

Kitty pics:

 

 

 

 

Skrek högt åt hur mycket jag relaterar till denna.

 

 

Vår luftvärmepump gick sönder i vintras så när det varit runt 30 grader utomhus har det varit runt 31-32 grader inomhus. Vi har inte haft någon fungerade kylning alls. Detta blev helt outhärdligt efter så många varma dagar som det var i juni, kan jag meddela (Martin köpte ett tält och sov utomhus haha). Vi ställde en fläkt i hallen med öppen dörr så den kunde blåsa in liiiite fräschare luft men det gjorde knappt någon skillnad. Jag sa till Martin när denna period av svinvarma dagar precis tagit slut att jag tror det var sommaren som gick, och att nu var det slut på sådan värme. Han tyckte jag överdrev och hyste höga förhoppningar om fler varma dagar men.. jag har inte haft fel än, tror inte vi haft en dag med över 22 grader sedan dess. Just sayin'.

 

 

Norges gränser mot Sverige förblev stängda, med undantag för Gotland. Så någon oerhört rolig person i Strömstad bytte text på skyltarna in mot Strömstad. Jag skrattade så himla mycket åt detta, och tror det generellt var ett väldigt uppskattat skämt som uppmärksammades i SVT bland annat. Tyvärr fick de bara sitta uppe en dag, men men.

 

 

 

Mitt andra vikariat i Mellerud.

 

 

... var väldigt snabbt avklarat, för när repet började 19.15 så var det ingen där. Det var dagen innan midsommar så gissar att folk hade bättre saker för sig, haha. Men men, jag fick ju en fin biltur till Mellerud i alla fall.

 

 

Innan jag åkte till Mellerud köpte jag ett körsbärsträd på Blomsterlandet. Efter att ha köpt ett äppelträd till Kajsa fick jag idén om att göra något liknande hemma; plantera ett träd till minne av Proppen. Men för att inte göra om exakt samma sak valde jag ett annat typ av träd. Så att min hemfärd från Mellerud blev tidigare än planerat gjorde ingenting, då fick jag tid att plantera trädet samma kväll.

 

 

Lata dagar passerade..

 

 

 

Jag vattnade Johannas odlingar..

 

 

.. och klippte gräset. Men var för bekväm för att flytta på takboxen, som vi tänkt sälja men inte hittar nyckeln till. Haha.

 

 

Det blev midsommar.

 

 

Och var fortfarande väldigt varmt..

 

 

 

 

 

Och som ni ser, stundvis även oväder.

 

 

Denna gång ovädret kom blev jag så jävla glad för lite svalka (efter att ha bott i 27-30 grader i flera veckor) att jag dansade i regnet när det kom. DET var kallt! Men ack så välkommet.

 

Här ser ni att jag inte överdriver.. det var så outhärdligt varmt. Jag minns inte vad det var jag gjorde som fick ner värmen men luftfuktigheten sköt i höjden istället.

 

Satte upp en att-göra-lista på kylskåpet efter att ha haft ett mentalt breakdown över att huset inte håller ute värme eller kan kylas ner. Skrev med "slänga garderob" bara så jag kunde kryssa i och känna att jag hade gjort något.

 

 

Varmt..

 

 

 

Vi började kolla på Band of Brothers. Såg klart den på tre dagar tror jag. Efter det utvecklade jag någon slags osläckbar törst för andra världskriget-relaterad media som filmer, serier och böcker.

 

 

 

 

 

Vi hade ett superviktigt och superbra personalmöte på Joyvoice. Ser mycket fram emot höstterminen!

 

 

Fick underliga cravings en period. Vegetarisk salami med smörgåsgurka, tätt följt av äpplen och potatis som jag ej kunde få nog av.

 

 

Artemis fick gå ut utan koppel för första gången. Mycket nervöst, då hon är väldigt social och väldigt tunn i kroppen, så en snäll granne skulle nog lätt kunna tro att hon var hemlös och hungrig.

 

 

 

Hon var med när jag städade i garaget (och stötte på en av de största spindlar jag någonsin sett och det tog ungefär en timme innan min puls gick ner).

 

 

 

Plötsligt försvann Artemis så vi fick leta efter henne.

 

 

 

Men så bara dök hon upp från ingenstans igen. Garaget fick förbli halvstädat för jag vägrade ta i mer grejer pga. rädslan för spindlar. Fy fan vilken ångest.

 

Tog ut en kattbädd som jag skulle posta men.. Lana tog den.

 

 

Kitty pics:

 

 

 

 

 

 

Jag hittade spaghettigarn på återbruket. Köpte ett nystan och gjorde en bautabläckis som jag tänkte ge en av våra följare som har hund. Passade på att kolla igenom Mia Skäringers No More Fucks to Give som nu finns på Netflix. Underbar show.

 

 

 

 

Så hade jag sista repet denna terminen. Så glad och tacksam för detta jobb!

 

 

På vägen hem stannade vi för att köpra lite hallon att fira med, att terminen var i hamn! Snälla Martin är med i Joyvoice också nämligen, och har varit med på alla rep förutom ett pga. migrän. Tänk vilket stöd han ger mig i allt jag åtar mig.

 

 

 

 

Ni kanske minns att jag läste ut 1793 och 1974 tidigare i år? Nu har jag läst ut en till rackare, Hemmet av Mats Strandberg. Jag tyckte den var superintressant, men mest för att jag är intresserad av yrket att jobba med äldre människor. Tyckte inte den var superspännande egentligen men.. temat räddade upp det hela.