Change of Seasons

Bild tagen av Frida Larsson @ Wings by F

Nu är hon borta.

Jag känner mig så tom. Så fruktansvärt, jävla tom. Så tom att jag knappt kan begripa att hon inte finns mer. Trots att jag la min hand på hennes mage när hon slutat andas och beskådade kroppen länge, såg underkäken hänga lealöst och ögonen stirra ut i intet, så fanns det inte en partikel i mig som förstod att det var hon som låg där på marken. Och inte finns mer. Jag trodde jag skulle falla ihop otröstligt till marken samtidigt som hon, men efter jag hört skottet och tillslut vågade vända mig om så återfick jag kontrollen och kunde andas igen. Den stunden jag trodde skulle vara den mest smärtsamma, att se henne livlös, fylldes bara av ett enormt tomrum och en gnagande känsla av att allt var en illusion. Är verkligheten så här paradoxalt surrealistisk eller har jag blivit sinnessjuk?

Dagen känns för vacker. Fåglarna sjunger för fint. Solen värmer för skönt. Inte kan väl något så fruktansvärt hända en så här underbar sommardag?

Hade jag verkligen förstått vad som hänt hade det känts som ett hån. Hur i helvete kan solen skina och fåglarna kvittra, när jag genomgår ett av mina livs största sorger någonsin? Hur kan människor sitta på torget och äta glass som om ingenting har hänt? Hur kan Sophie upphört existera?

Jag förstår det inte. 

Jag kan inte rent logiskt föreställa mig att universum skulle vara oändligt, så jag förstår det inte. Jag kan inte rent logiskt föreställa mig att livet har skapats ur tomma intet, så jag förstår det inte.

Jag kan inte rent logiskt föreställa mig att Sophie inte finns mer.

Jag förstår det inte.

I en och en halv månad känns det som jag levt i en mardröm och bara väntat på att få vakna upp.

Det verkar som jag kommer behöva famla runt i detta töcken ett tag till. Alltid när jag behövt fly, dränka mina demoner eller få någon slags förankring i mig själv har jag gjort det hos henne. Men hon är inte här.

Likt universums oändlighet är det helt omöjligt för mig att rent logiskt föreställa mig hur det går ihop.

Jag förstår det bara inte.