cocaine champagne gasoline
Livet består av vägskäl efter vägskäl efter vägskäl och å ena sidan det och å andra sidan det och å hundraelftesidan något annat. Jag kan hålla upp min vardag men jag gör det knappt och tusen personer undrar vad jag ska göra åt det men jag har inga svar. Jag har tappat mig själv någonstans på vägen och är inte mig själv och det får mig att må dåligt och det är inte likt mig. Jag vet inte om jag bara hatar att säga hejdå eller om mitt hjärta faktiskt försöker säga mig något. Jag behöver substans och jag behöver substanser. Inne i dimman kan jag sväva fritt och även om jag faller igenom en femte dimension har det aldrig känts så verkligt. När allt snurrar känner jag mig trygg trots att jag behöver stå stadigt med båda fötterna på marken. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte vad jag behöver och jag vet inte om jag ska gå vänster eller höger. Jag känner mig melankolisk samtidigt som jag känner mig stark som jag känner mig tom som jag känner mig trygg som jag känner mig förtvivlad som jag känner mig lyckligt lottad.
Låt mig sväva i paradoxer tills jag kraschar och dör och återuppstår. För aldrig har jag hamnat i en situation som jag inte lyckats ta mig ur.
tear down the wall
It's been a little more than a year since I spoke to a doctor and said "I'm tired beyond words, all the time, everyday. All I can think about is to sleep. I feel so bad for myself. I'm not depressed but I've reached a point where I no longer want to get out of bed." (Which she pointed out to me kind of is one definition of depression.) Stress, anxiety, panic attacks, obsession with perfection. Racing the clock. Never feeling good enough. Always striving for more. Could not say no. I saw opportunities in everything and I worked hard, then worked even harder for people to see how hard I worked. Every time someone said "wow, I don't understand how you can manage!" it was like giving drugs to a junkie. I dealt with this every, single, day. I had to scream it out to the world and hope someone would pet me on the head and tell me how good I was. It feels good at the moment, but it's the most destructive patterns I've ever fallen into. No matter what I did, I was never satisfied. And most of all I didn't allow myself to rest, or even sleep. I worked day and night shifts for three days without sleeping, 38 hours of work.
Needless to say I was done. When we work hard for something we don't care about it's called stress. That shit breaks you down. It destroys you. I didn't realize this before I hit rock bottom. Unfortunately I think you need to experience what it feels like to know how goddamn important it is to never go there. I could never imagine.
A year has passed and I turned down medication and sick leave from work. That was the right choice for me. I knew I had to stick to my routines as getting out of bed for work and feel everyday that I have a purpose. A reason. It was my way of hanging in there without letting go and surrender.
I am not fully recovered. I'm still super tired in the morning. It's hard to know when to push myself and when to take some well-earned rest. I fight my demons and some days I lose but I always get up. I don't let my achievements define me. I take pride in who I am, even though that shit is hard sometimes. And I still work hard. For things I love, because of passion. I have a lot of that inside of me.
i see fire
Jag har nyss, med ögon hårt tårade av ångest, skickat iväg ett hyfsat långt sms till en av mina närmaste vänner, arbetskamrat, klippa i stormen och en av mina absoluta favoritpersoner i hela världen. Bad om ursäkt för att jag allt för många gånger de senaste dagarna har varit vresig, sur och riktat ett dåligt mående åt fel håll. Det är som regel de som står en närmast som får ta den hårdaste smällen när de egentligen ska ha det största tacket. Förlåt Adis. Och tack för att du finns.
Det kastas framtidsplaner, tankar och idéer ovanför huvudet och bakom ryggen på mig. Jag försöker få grepp om situationen men min avsaknad av förmågan att förstå lämnar mig hjälplös och ger mig inget annat val än att ta ut förlusten i förskott. Jag vill inget annat än hålla i dig, så hårt att mina naglar lämnar blogiga ränder i den där perfekta, läderaktiga huden som driver mig till vansinne. Jag vill skrika rakt ut i ren frustration för att jag glömt bort hur det känns att le och se in i blåa ögon och säga jag älskar dig. Du frågade om jag hade velat radera dig ur mitt minne ifall du försvann och jag kunde inte sluta upprepa ordet nej i takt med hjärtslagen som vibrerade i kroppen när jag kröp upp och la huvudet mot din bröstkorg. Nej. Inte ens utvalda delar. Du skrattade, drog mig närmare. En bitterljuv känsla sköt genom ryggraden, satte eld på min själ och jag älskar när du avslutar meningar med mitt namn.
heavyweight
the wolves
Ge mig vad som helst utom likgiltighet.
esmerelda
Du frågade om det fanns plats och hos dig är jag liten för att du är stor så det gör det alltid. Jag förklarade samma sak om och om igen för det kändes som att det försvann mer och mer för varje omformulering. Jag stod inför en av mina största rädslor och det är att inte bli förstådd, det enda som är värre än att famla i mörkret är att famla i mörkret ensam och jag tog din hand och släpade med dig. Jag viskade att det enda jag önskar är att bli insläppt, få möjlighet att förstå. Nu har jag stått utlåst och fryst tills hjärtat frusit fast och stannat.
När jag vände mig om var du inte där och jag suckade för jag var inte förvånad och jag gav mig själv ett mantra, sa högt att det gör ingenting det gör ingenting det gör ont det gör ingenting det gör ingenting. När jag borstade av mig och skulle plocka upp bitarna såg jag att du istället gått i förväg och beväpnat dig med det enda som kunde hjälpa mig få bukt med känslan, skingra mörkret. Du drog en djup suck och gav mig en pusselbit. Ett hörn, inte en sån där mittbit som man inte vet vad man ska göra med, sa du. Jag vet inte hur resten av bilden ser ut men började fantisera. Vävde ihop mina tankar med dina ord och såg bitar dansa i ultrarapid i takt med mina hjärtslag innan de försiktigt la sig på plats. Det var vackert och jag har aldrig njutit så mycket av att höra dig prata. Allt eftersom bitarna föll på plats bildade de ett tomt motiv präglat av det outforskade, kaotiska och smutsiga avlopp som du påstod var ditt inre. Ingen människa som jag kommer någonsin kunna urskilja vad som varit, för det har du suddat ut. Låtit falla i glömska, grävt ner för att aldrig låta andas luft annat än i de mörkaste och mest ensamma av timmar. Vi grävde upp de djupast begravda skeletten och sedan rasade alla väggar in.
Tårarna rann okontrollerat för mig och hänförd torkade du bort en efter en. Om jag kunnat hade jag sadlat min vita häst och tagit på mig en skinande rustning men det är försent och du har redan räddat dig själv. Även om det är beundransvärt så är det fel och ska inte behöva vara så. Vi gjorde en dramatisk paus innan du cyniskt fortsatte återge vad folk spolat ner i det där avloppet. Tårarna rann desto mer på mig medan du oberörd av din egen historia bara log snett och jag ville bara skaka om dig och få dig att förstå att jag är inte en av dem. För mig är du gudomlig. Och så mycket mer. Du gjorde en paus och reste dig. Du var så nära att jag kände din varma andedräkt i ansiktet och det var något i din blick som vände upp och ner på hela min värld. Du målade vitt över svart och trots att jag halvt förtvivlad inte visste var jag skulle göra av mig själv låg du tyst och släppte inte mina ögon med blicken. Och log. Som ett sätt att visa att jag kan vara lugn för att det jag söker, det finns där. Som påminner om den där drömlika och stereoptypa pojkvännen ur dramakomedier. Den där pojkvännen som när jag är upprörd tar min hand och sätter sig med mig för att kolla på småfåglar utanför fönstret. Den där pojkvännen som håller om mig under stjärnklar himmel och lägger min hand i sin för att peka ut en specifik stjärna. Att det för en gångs skull var jag som undvek ögonkontakt för att en blick har aldrig genomborrat mig som din, just då. Du släppte mig inte. Inte en enda gång. Du påminde mig om det du vet att jag älskar att höra. Men la bittert till att det inte alltid kommer räcka för mig, och att det kändes som att jag var där ibland. Jag skakade i frustration, pulserade i takt med tårarna som ännu häftigare vällde upp en efter en. För första gången såg jag ditt omdöme brista. Om du ändå visste hur jävla fel du har.
Jag formulerade min längsta mening på en timme. Skakade, grät och strök fingrarna över din bröstkorg. Vågade inte se dig i ögonen när jag sa att du kanske vaknar upp på fredag morgon, ett år äldre med ångest över att du inte åstadkommit mer i ditt liv de senaste tio åren. Det vet jag ingenting om. Men du har ingen som helst aning om vad du det senaste året gjort och nu gör för mig. Att jag uppskattar mitt liv mer än någonsin. Det indikerar att du har gjort något rätt, något bra. Något som kommer spela roll resten av mitt liv (för det här året kommer aldrig lämna mitt känslomässiga register).
Du kysste mig på pannan och suckade lätt, log, som att säga så bra. Jag grävde in naglarna i din hud och försvann. Tårarna avtog, bytte i alla fall syfte, och jag inandades doften av trygghet. Utformade ordet och verkligen ansträngde mig för att få fram det. Tack. Nu vet jag. Du inte bara låste upp, du öppnade dörren åt mig. Allt jag velat veta under 9 månaders tid löstes upp och ovissheten försvann. På en timme jagade du bort alla mina hjärnspöken, dammade av kistor där jag låst in mina grubblerier - släppte ut dem - och omfamnade hela mitt väsen och skyddade mig från allt. Nu har du givit mig allt jag någonsin önskat av dig. Allt är utrett. Blottat och klargjort.
Jag kröp närmare, ville bara krama dig så hårt mina armar förmår. Krypa in under huden. Kom så nära att jag blev ett med dig, kysste dig jätteförsiktigt på halsen och sa att jag älskar dig. Du sa att du tycker det är mysigt att höra mig säga och tanken slog mig att du kanske aldrig hört det från någon annan förr. Jag tror inte du släppt in någon annan så här. Låtit någon annan gräva så djupt, komma så nära. Du svarade att du älskade mig, tilltalade mig smulan med en svag sch-betoning. Det är något inom mig, i magregionen, som kittlar till varje gång ordet når mina öron. Sekunderna efter kändes det som jag fått en överdos av narkosmedel. Jag somnade långsamt in och efter några minuter dog jag.
inflöde
Greps av panik och vet inte om det gått över än. Jag skulle kunna tänka mig till vansinne, till och med till döden, och ibland undrar jag inte om jag är på väg och det skrämmer mig, gör mig ännu mer övertygad om att jag är halvvägs där. Ofta tror jag att jag är sjuk. Galen. Skadad. Sedan inser jag att det nog bara är livet som drabbat mig.
Just nu känner jag mig lite betydelselös och tom och innehållslös och överflödig och meningslös. Är besatt av tanken på att jag inte gör någon skillnad i världen (all in all you're just another brick in the wall och jag är inte cynisk, bara realistisk). Huvudet är inställt på autopilot och allt är rent slentrianarbete. Jag är livrädd för att falla ner men just nu hänger jag kvar i bara fingerspetsarna och det vet vi alla är surrealistiskt. Förlåt för att jag inte är så mycket mer, förlåt att jag tappar verklighetsförankring, förlåt för att jag säger förlåt. Förlåt för att jag är jag.
Jag blev kysst av verkligheten och i mig lämnades framtidsångest. Jag känner mig rådlös. Ingenting passar mig och jag vill bara ropa efter bättre tider (men den har inget namn). Jag la huvudet mot ditt bröst, fällde en tår och du strök mig varsamt över håret. Sa på skämt att det inte går över och det värsta är att jag tror dig. Jag vill bara ta din hand och fly men vet varken ifrån, eller till, vad.
Det är något med ditt leende när du ser att jag behöver det. Jag höll om dig hårt medan du höll om mig ännu hårdare och jag ville fatta mig kort för jag fullkomligt hatar att vara ledsen inför dig: varken bra eller dåliga tider varar för evigt. Jag strider mot mina jagnedbrytande, inlärda beteenden och viskade de där orden som är så jävla jobbiga att utforma. Det var tungt och jag lättade.
Jag är rädd för att bli föraktad för mina dåliga sidor och när jag blir rädd skyler jag allt jag inte vill vara och blir ännu räddare. Jag bad dig ignorera mig när jag blir sån här. Och du bad mig ignorera dig när du blir sån där. Då förstod jag att jag blivit bländad av ljuset och gått vilse. Du påminde mig om ensamvargen i mitt hjärta och jag insåg att jag behöver avskilja mig från resten av världen oftare, fokusera på hur jag kan vara till nytta för mig själv. För allas skull, men främst min egen.
devil's own
Sekunderna rusar fram, springer ikapp med vinden. Någon av dem håller på att slå omkull mig. Jag skakar, skälver. Lägger hakan mot din arm, försöker hitta tröst. Jag känner mig svag, fallande och stapplande. En hycklare. Andas in röken, andas tills det inte går att andas mer, punkterar mig själv och låter allt rinna ut. Svetten tränger fram genom porerna, röken sipprar fram mellan läpparna och tårarna väller fram. Vi beskådar den metallsmyckade himlen. Jag vet inte om det är glädje eller sorg som får min hals att tjockna men det gör ont på ett bitterljuvt sätt. Jag fokuserar på dina brister för att glömma mina egna, det gör mig mindre arg, mer uthärdlig och framför allt så gör det mindre ont. Jag skäms för mig själv. Det här är inte jag. Jag vill bara säga förlåt och gottgöra dig men du är inte mottaglig och då blir jag arg igen. Gräver en djupare grav. Är rädd. Rädd att du ska tröttna så som jag tröttnat, rädd att du ska förakta allt så som jag föraktar allt. Förakta den här delen av mig.
Så jag höjer blicken mot skyn och tar din hand. Beundrar de olika färgerna, glömmer bort kylan och låter tårarna långsamt falla. Tar farväl till det som varit, sörjer för sörjandets skull och känner mig skräckslagen för att börja om. Men det här året, ska jag göra rätt.
( )
Jag tvivlar intensivt men vet att jag kommer ångra mig om jag inte gör det. Så jag sätter tårna mot dörren och knuffar försiktigt. Försynt tittar jag fram bakom den, och viskar ditt namn. Du tittar upp. Jag frågar om jag kan få ligga hos dig i bara fem minuter (och jag hör mig själv lova att inte somna). Du frågar hur jag mår, undrar om mina demoner kommer klättrandes ut ur väggarna igen. Generat svarar jag att jag mår bra och det växande leendet på mina läppar är bortom min kontroll. Förklarar att jag bara vill vara hos dig för att det känns bra. Du skrattar till och lägger dig närmare väggen och jag lägger mig tätt intill dig. Jag lägger huvudet mot din bröstkorg och hela min kropp sjunker djupare ner för varje andetag. Allt är så mjukt, varmt, och jag insuper doften av din parfym, känner hur partiklarna sprider sig i kroppen och drogar ner mig. Det är den bästa känslan jag vet. Jag ligger helt stilla men spänner varenda muskel i hela kroppen, för att det är skönt. Känner mig stark och orubblig. Ligger där i nio minuter. Låter musiken tränga in i öronen och fastna i huvudet. Känner hur den finns i blodet som rör sig i ultrarapid och ingenting har någonsin varit så nära, eller så djupt. Jag lever i en verklighet med fem dimensioner och du är där. Jag tänker bara på allt jag älskar hos dig och det ger mig den där bekanta känslan som bara du kan väcka hos mig. Den där känslan av att värmen från hjärtat expanderar och tränger fram ur porerna. Och jag mår så fruktansvärt bra.
losing my religion
Mina lungor är fyllda med stelnande stearin. Mina leder är kugghjul och mina muskler består av spindeltråd. Jag kan inte andas. Eller röra mig. När jag försöker gå börjar det glöda och börjar jag springa brinner spindelväven upp. I huvudet känner jag en stor pendel röra sig fram och tillbaka i ultrarapid. Tynger ner mig och blir till motvikt när hela jorden skakar. (Jag sjunker sakta ner genom jorden och det är varmt och mjukt och får mig att slappna av.) Står jag inte med båda fötterna fastsugna i golvet kommer jag att tappa fotfästet och ramla av, ramla bort. Men det gör inget. Jag vill ändå inte vara någon annanstans än just där jag slagit rot.
Nostalgi och melankoli har i mina ögon alltid gått hand i hand och det driver mig näst intill vansinne. En doft, ett läte eller ett på annat vis uppfriskat minne kan på en nanosekund provocera fram impulsen att bara skrika tills halsen blöder och slå sönder allt jag ser. Känslan blir ibland intensivt påtaglig och det gör mig nästan frustrerad att jag inte ger efter. (Men jag är helt enkelt för tillräknelig för det.) När jag känner så brukar jag gräva in fingerspetsarna i dina armar, lägga handflatan mot ditt bröst, dra fingrarna genom ditt hår eller låta min hela hand drunkna i din. Interagera med varenda atom i din kropp. Jag sluter ögonen för att förkroppsliga hela ditt väsen och beundra varenda bit. Hos dig kan jag vara den jag vill vara. Allt i hela världen är så mycket större än jag samtidigt som jag är större än allt annat sammanlagt. För nu växer jag. För första gången på evigheter kan jag se mig själv utvecklas. (Om man inte utvecklas skulle man lika gärna kunna vara död.) Och det är så naturligt.
.
Jag gjorde fel. Och nu är det för sent att säga som det är.
battle studies
Jag gav mig själv en käftsmäll och nanosekunden efteråt hatade jag mig själv för vad jag gjort. Jag ställde mig med armarna i kors och såg kyligt ner på mig själv när jag krälade omkring i min självömkan. Se vad du har gjort. Sedan vände jag mig om och gick. Medan jag drunknade.
Jag är tom på ord (oförmögen att förstå och ännu mer sätta ord på mig själv) men så jävla full av skit. Jag bad honom att fortsätta prata medan jag tyst stirrade in i väggen men för varje uttalad bokstav kände jag ändå hur mitt förstånd kom tillbaka. Dimman lättade. Bilden blev skarpare. Och jag var tacksam.
Någonstans trodde jag att jag övergivit självdestruktiviteten, men sanningen är att den bara ändrat skepnad. Syfte. Påföljd. Den håller mig vaken, min tankeverksamhet låst och mitt förstånd på avstånd utan motstånd. Lägre än så här ska jag aldrig sjunka.
Jag gick ut i mörker och regn, satte mig på gräsmattan och grät. Slutade finnas. Jag vill inte bli rörd, bli sedd, bli hörd. Jag vill bara vara ifred. Sluta gräva hål i min hjärna utan att veta vad jag letar efter. Sluta försöka organisera det som (inte) finns där. Bara sluta göra vad jag gör, för uppenbarligen så funkar det inte.
För någonstans tror jag att vi är trasiga båda två.
(Och tillslut nådde jag den där punkten då jag bara vill ta tillbaka allt och gå och lägga mig.)
Stora trygga vargen
Jag värderar detaljerna men varken ser eller uppskattar helheten, längtar hela tiden till den kommande timmen (jag har hört att längta, hoppas och oroa sig är jagnedbrytande beteenden), glömmer hela tiden bort att andas och jag sparkar problemen framför mig när jag går. När jag tänker bromsa förväxlar jag pedalerna (tankspridd som jag är) och gasar istället. Sluter jag ögonen för några sekunder är risken överhängande stor att jag försvinner. Jag ville fly, inte bort från något men till något annat. Jag var inte redo. (Eller så var jag mer redo än någonsin men rädd för att bli bevisad motsatsen). Ville hellre kännas vid än känna efter.
Andades färsk (inte frisk) luft det kommer aldrig bli du och jag ah ah och kände bestämda, tunga hjärtslag det kommer aldrig bli du och jag ah ah och det påminde mig om att det inte finns något så futilt som perfektion det kommer aldrig bli du och jag ah ah och det kändes som att någon långsamt bröt nacken av mig det kommer aldrig bli du och jag ah ah och jag skälvde till ljudet av ditt skratt det kommer aldrig bli du och jag ah ah och det kändes.
Jag vet inte hur det kändes men det viktigaste var att det kändes.
Sedan log jag.
Black Flies
Mina händer är bakbundna och mina läppar förseglade. Inte för någon annans, men för min egen skull. Jag vet att allt som sägs får konsekvenser och jag är så rädd att säga fel för mycket. Vi bygger en relation som man bygger korthus (resultatet blir storslaget om det inte faller innan det är färdigt) och jag är rädd att jag ska i ren hänförelse, exaltering, få allting att rasa samman. Talar jag till dig är mina ord transparenta (det är en av många saker du inspirerar mig till) men talar jag om dig trasslar jag in mig i kryptiska klyschor. Svårbegripligt och intetsägande. Otillräckligt.
Jag fruktar att jag kommer bli för påträngande, närgången, enträgen. Jag väntar bara på första slaget, det borde verkligen komma snart. Det måste det göra. Jag överväger möjligheter, åtgärder: vad gör mest ont av att lämna och bli lämnad? Jag avskyr att behöva ge andra möjligheten att göra mig besviken. Försätta mig i handlingsfarlamning. (Ge fan i det då.) Det enda jag vill säga är att du inte ska oroa dig för mig. (För jag litar på dig och ber dig lita på mig, inte för att jag litar på att jag alltid fattar rätt beslut men för att jag litar på att jag kan hantera konsekvenserna. Jag överlever också.) Jag har varit på många ställen, men jag kommer alltid tillbaka levande. Som du sa.
Inskränkt, är ordet jag skulle använda.
Anywhere but home
Ett av det värsta jag vet är att gå och lägga sig på morgonen, när det blivit ljust och man hör fåglarna börja kvittra. (Så jag blundar hårt och håller för öronen.) När jag gjort min plikt vill jag bara åka vart som helst förutom hem. Ett stillsamt, harmoniskt och tomt hus är den enda plats jag inte klarar skingra mina tankar på. I mitt huvud korsförhör jag mig själv och de enda svaren jag kan ge är jag vet inte eller jag orkar inte. Och det gör mig frustrerad, får mig att tappa hoppet, tappa förståndet, tappa mig själv.
Jag känner mig illa till mods när jag tänker på att jag för omvärlden lika gärna skulle kunna lida av narcissistisk personlighetsstörning. Det får mig att känna mig skamsen. När jag gråter över det känns det otillräckligt, precis som att klia runt ett läkande sår när man egentligen vill riva sönder hela sårskorpan. Jag vill ta tillbaka allt jag sagt, behålla det inombords och själv kurra ner mig i de varma, hjärtliga orden. Ta tillvara på dem och inte låta dem rinna ur mig, när de försvinner känner jag mig tom. Och vet ingenting längre. Allt jag säger därefter blir bara fel och allt jag tänker består av ofullständiga meningar och jag vill kalla mig själv patetisk men det känns så patetiskt - så fort jag öppnar munnen för att yttra orden gör hela mitt väsen motstånd och jag förstår att jag har fel. Snarare än melodramatisk och misslyckad och ynklig är jag blåögd - lättlurad och okritisk och godtrogen. Det är en av mina brister lika väl som det är en av mina finare sidor: jag väljer oftast att tro det bästa om andra. (Ska du utnyttja någon så utnyttja mig.) Jag tänker tillbaka på mardrömmar om stora mörka industrier, trånga gator, att springa i midjehögt vatten, bli jagad och skjuten - och hopplösheten jag kände. Och jag påminner mig själv om att jag alltid hittar ut därifrån. Ord ekar i mitt huvud men glöms bort nanosekunden efteråt. Jag minns att någon sa "Jag har aldrig sett dig så här" och det är för att det inte är jag att vara så här.
Jag vet inte varför jag fortfarande känner mig rädd och jag själv är oförmögen att ge mig svar. Så jag kopplar bort alla mina sinnen och lägger mig ner för att sova. Tänker bara på en sak. Snälla, förstör mig. Igen.
Och utanför mina fördragna gardiner har solen gått upp och fåglarna börjat kvittra.
Stream of consciousness (Mjölby)
Som sagt, en livshistoria för sig.