Change of Seasons

 

Min kväll på gymmet igår alltså.. helt jäkla galen var den! Mina knän känns ju bra nu så jag bestämde mig för att lasta på på benlåtarna igen. Första, squatlåten var inga problem alls. Tycker fortfarande att förra releasen var värre. Men utfallen.. det var knappt benen bar kan jag tala om! Jag bara stod och skakade och koncentrerade mig på att inte ramla ihop när vi var klara. Där och då började jag tvivla på om jag verkligen skulle vara med på X-fiten. Dagsformen var ingen höjdare (alternativt så var jag bara lite tröttnare än vanligt eftersom det var ny release, det blir alltid lite tyngre, plus att jag kört på tunga vikter för första gången på länge) plus att Martin inte var med.. Men när passet var över och det var dags gav jag mig fasen på det i alla fall. Målet den här gången var inte att aldrig ge mig, utan att ha maginnehållet kvar i magen. Jag körde relativt lugnt (begreppen lugnt och x-fit är nordpol mot nordpol, just sayin') och hade i bakhuvudet hela tiden att det ÄR okej att ge sig. Men jag tog mig igenom det! Och när Martin inte var med hade jag för en gångs skull chans att springa snabbast av alla.

 

Efteråt var jag glad och stolt och smakade en proteinbar som Hanna tipsat om, FortiFX. Så matig den var! Tog tjugo minuter för mig att äta upp (sedan var jag nog inte brännhungrig heller, med tanke på att maten liksom låg i halsen och tryckte).. Men den var ruskigt god! Väl hemma tog jag en snabb dusch och la mig sedan i sängen för dagen alltså. Vi kollade klart Mortal Instruments, och vilken besvikelse det var! Den hade stor potential tills det blev en Twilight-version med bondagekläder. Suck.

 

Somnade någonstans runt ett. Sov till sju. Och nu har jag ätit frukost och ska in till stan för att laga två hål i mina tänder.. Jag har aldrig gjort det förr så jag har ingen aning om vad jag har att förvänta mig. När det är färdigt har jag så mycket spännande framför mig den här dagen. Det luktar vilodag för mina stackars muskler men jag tror det blir lite kardio i alla fall. Ha en fin fredag allihopa, för det ska jag ha!

 

En halvtimmes lunch på Max är alldeles för kort tid. Hade så gärna haft en kvart extra, men jag förstår att det inte fungerar. Nåväl. Jag ser all min övertid som de där rökpauserna jag aldrig tar. Hehe.

 

Ville bara titta in och visa bilder på min fantastiska matväska! Egentligen klassas den väl som strandväska men jag har den till mat, eftersom jag alltid har med mig stora grejer. Bäst av allt är att den är i Dexter-tema och att den bara kostade mig en hundralapp. Kärlek.

 

 

Är jättetaggad idag! Så jäkla roligt! Alla mina arbetskamrater jobbar exemplariskt och tiden går så fort.. Skönt att jag för första gången på länge kan uppskatta stängningspass. Det var många sådana förr.

 

Plikten kallar! Vill bara dela med mig av en inspirerande text jag såg på Instagram nyss.

 

 

Är i förvånansvärt skruttigt skick faktiskt.. Vaknade av mig själv, efter en ganska orolig natts sömn, strax innan åtta. Är glad att jag ändå lyckats få in den dygnsrytmen, för imorgon ringer väckarklockan runt sex på morgonen. Har bestämt mig för att sova minst 6 timmar varje natt nu, så jag inte faller tillbaka i jag-sover-4-timmar-varje-natt-och-dör-av-trötthet-om-jag-sover-mer-rutinen. 6 timmar är acceptabelt, tycker jag.

 

Bestämde mig för att gå upp och Martin vaknade i samma veva. Hjärtat hade sovit på soffan över natten ifall hans far skulle dyka upp. Så vi åt frukost och klockan nio var jag färdig och iordninggjord för dagen. Vilket var bra, eftersom hans far ringde och berättade att han skulle komma hit inom loppet av 30 minuter. Så vi bryggde kaffe och väntade! Måste säga att det var jätteroligt att träffa honom, och ännu roligare att höra de två prata med varandra. De verkar vara på samma våglängd liksom, förstå varandra väl. Jättemysigt.

 

Hans far åkte vidare och vi gjorde oss redo för gymmet. Väl där så mådde jag sämst. Har bortsett från träningsvärken i magen ett envist krampande, typ som mensvärk. Plus det så var jag alldeles skakig och svag. Och missnöjd med veckans upplägg av träningen, att det blivit mycket hel- och överkroppspass och det är lite för flyktigt för mig. Jag vill kunna fokusera mer på olika muskelgrupper för att känna att jag får ut något av det. Men jag bet ihop men bestämde mig ändå snart för att avbryta hela passet och åka hem. Det är huuuur viktigt som helst. Lyssna på kroppen! Jag fick lära mig konsekvenserna av att inte göra det, den hårda vägen, och tre veckor senare dras jag fortfarande med oförutsägbara, kassa knän. Och kommer säkert behöva dras med det ännu längre.

 

Koffeinpumpad och besviken och disträ åkte vi hem. Jag har hoppat i myskläder och satt i mig 4 (!) rostade mackor med leverpastej och asmycket gurka och ett glas mjölk. Kolhydrater deluxe men jag behövde det så hårt. Oftast när jag mår dåligt brukar det hjälpa med lite kolhydrater. Jag har som sagt svårt för det där med att äta ordentligt, så när jag gör det piggnar kroppen till fort.

 

Så nu ska jag nöta bodypump ifrån tv-soffan i några timmar innan det är dags för mig och min fina att åka in till gymmet för rond 2 och lite bodypumpträning i gruppsalen. Fuck to the yeah!

 

 

Ville bara ge ett litet tips till alla er som är intresserade av träning eller allmänt pepp i vardagen!

 

När jag skulle börja som instruktör på gymmet fick jag teama med en annan instruktör de första gångerna. Jag fick det otroligt stora privilegiet att hamna tillsammans med en tjej vid namn Hanna Wadell, hon är min största förebild inom träning och det jag inte vet riktigt vad jag ska kalla, livscoachning? Låter pretentiöst, men ni förstår nog vad jag menar. (Vill för övrigt bara inflika att Martin alldeles nyss kom fram och bjöd mig på korv som tydligen var "så stark att det börjar brinna i anus", strax efter att han dansat loss till Mr Scruff Ninja Tuna. Jag älskar den killen. Sjukt random.)

 

Hanna, i alla fall. Hon är så himla inspirerande både i sin träning och sin positiva anda. Jag ser upp till henne på många, många sätt och är säker på att hon kommer gå långt. Hittade ovanstående citat på hennes blogg förut och det fick mig att vilja skriva det här. För jag har tänkt på det mycket det senaste, att jag har insett att i träningen tittar jag inte avundsjukt på andra. Jag tycker det är skitroligt att kolla på mina vänners bilder och även andra kvinnor som tränar och vilka resultat de får. Det är så skönt! Att kunna följa t.ex. Hanna och dela hennes glädje när hon åkte till Stockholm för att bli fotograferad som finalist till tidningen BODYs omslagstävling. Jag är så glad över att inte vara i det där stadiet där man hellre ser ner eller tittar snett på andra, av avundsjuka. Det säger mycket om mig och det är en egenskap jag är glad över.

 

I vilket fall, ta en titt in på Hannas blogg och låt er inspireras!

Jag har den senaste tiden försökt reflektera över vilket förhållningssätt jag har till min kropp. Jag har sjukt mycket blåmärken över båda benen (men ingen aning om var de kommer ifrån), ruskigt dåliga knän, ömmande axlar, en två veckors gammal förkylning som vägrar släppa och en mage som håller på att rasera helt. Det råder ingen som helst tvivel om att jag inte varit särskilt snäll mot min kropp.

 

Jag har mest sett min kropp som en maskin. När jag tränar försöker jag tänka så. Kroppen har ingen vilja, det är jag som styr den, och jag kan pressa den tills den praktiskt taget bara stänger ner. Jag har sett den lite som ett tomt skal, och bränslet som håller igång den är till störst del min motivation och min viljekraft.

 

Problemet med det synsättet behövs inte nämnas en gång till. Sanningen är att min kropp är helt jävla fantastisk! De senaste tre veckorna har jag tränat 9-10 gånger i veckan, jobbat däremellan, ätit dåligt och sovit hälften så mycket som jag borde. Ändå tar sig kroppen upp på morgonen, den kan vara segstartad men den lyder snällt. Den ger allt på gymmet. Den håller sig vaken. Trots att dett enda rimliga vore att bara tuppa av tills kroppen fått den återhämtning och energi den behöver. Jag ska försöka vända på det här. Min kropp är mer min bästa vän, än någon typ av själslös maskin. Min kropp ska ha respekt, för allt den gör och står ut med. Det är  verkligen lätt att glömma bort allvaret i att ta hand om sig själv och det fysiska som ska fungera livet ut. Att köra slut på kroppen vid tjugo års ålder känns bara som en utomordentligt korkad idé. Dessutom så vet jag att min kropp är stark. Bevisligen är den det! Jag kan fungera med minimal om ens någon sömn, och jag blir praktiskt taget aldrig sjuk. Jag ska ta vara på det.

 

Kontentan är i alla fall att min kropp borde komma i första hand. Det borde den göra för alla! Jag höll på att bryta ihop när jag fick rekommenderat vila, för mina kassa knän. Men sanningen är att det är antagligen det mildaste bakslaget jag kunde få  av att ha kört så hårt som jag gjort. Kroppen är helt otrolig. Den är din vän. Och den förtjänar den bästa utav omvärdnad!

 

Helt värdelös titel, för den beskriver inte alls särskilt bra vad jag tänkt säga. Men det ger en skön poetisk klang. Och det är ju bra.

 

Jag tänker lite på något som jag pratade med Emma om, häromdagen. Det här med att vara träningsfantast och vilja dela med sig. Man möter många demonstrativa suckar och sneda blickar från de som inte delar samma entusiasm. Ni vet vad jag menar, tror jag. Vill jag visa bilder på mina muskler eller säga till andra att jag är på gymmet, då måste jag på något sätt välja min publik och hålla mig till rätt forum, dvs de som är intresserade av samma sak.

 

Jag läste en artikel för längesedan, om varför det är så. Det var tydligen en kvinna som varit med i Nyhetsmorgon och pratat om just det här, att hon tyckte att folk var så jobbiga med sina träningsrelaterade statusuppdateringar på Facebook. Då hade en krönikör för en fitnesstidning skrivit ett svar på det här. Och han menade att han tror att det är som så, att varje människa vet att motion är någonting bra - men de flesta tycker att det är jobbigt och ett nödvändigt ont. Därför tror han att de flesta reagerar fientligt eftersom de någonstans där inne känner dåligt samvete. Det är lättare att trycka ner någon annan än att inse sina egna "brister". Jag menar inte att alla som inte tränar har det som en brist, men de ser det nog så själva. Det handlar kort sagt om att jag provocerar med mitt intresse, för att det väcker en olustig känsla hos de som inte delar det.

 

Det jag vill poängtera, det är att jag är inte alls någon fitnessfantast. Att äta nyttigt och vara allmänt hälsosam är svårt, jobbigt och tråkigt för mig. Däremot älskar jag att vara på gymmet. Jag älskar att känna mig stark och det finns något terapeutiskt över att sätta i hörlurarna och bli väldigt djupgående på det mentala planet.

 

Min poäng är att jag lägger inte upp bilder från gymmet för att säga "titta vad jag är duktig och hälsosam och klarar av det som många tycker är tråkigt!", för det är inte sant. Jag äter och sover antagligen betydligt sämre än de flesta andra, så jag är ändå inte mer hälsosam än någon annan (kanske snarare tvärtom, faktiskt). Men jag tycker om att träna och att se resultat. Jag lägger inte upp bilder för att klanka ner på andra, jag lägger upp bilder av samma anledning som andra lägger upp bilder på sina barn eller djur, tavlor de målat, bilar de stylat, trädgåden de grejat med, vad som nu intresserar dem och är centralt i deras liv. Jag förstår inte vad skillnaden är egentligen.

 

Så man får lägga upp bilder på sitt livs största glädjeämnen, så fort de inte inkräktar på andras samvete. Tänk om jag alltid drömt om att skaffa familj, men är steril? Ska alla stolta mammor jag känner sluta lägga upp bilder på sina små, bara i respekt mot mig, ELLER ska jag faktiskt inse att problemet ligger hos mig och att andra ska få leva sina liv utan att jag ska dra med dem ner? Ett väldigt extremt exempel, men jag tror ni förstår vad jag menar.

 

Kontentan är alltså att jag lägger inte upp bilder för att framhäva hur duktig jag är, och att alla andra är sämre. Jag (och många andra) lägger upp bilder på min kropp och vad jag gör, av precis samma anledningar som ni lägger upp era bilder på era intressen. Och bara därför.

 

---

Jag har den här morgonen till ära upptäckt att jag fått urinvägsinfektion (tack så mycket), ironiskt nog. Så jag kommer spendera den här dagen i min ensamhet, drunknandes i självömkan. Har förvarnat Martin om att jag antagligen inte vill ha något sällskap under dagen, mest för att bespara honom mitt hejdlösa gnällande. Egentligen skulle jag behöva röra på mig för att kunna tänka på något annat, men jag vill å andra sidan bara sitta helt stilla för att inte sätta igång den där "jag-måste-pissa-ut-rakblad-illa-kvickt"-känslan. Så det lär nog bli en del serietittande. Och kanske lite bokläsande. Och om det blir alltför outhärdligt blir det nog en timmes sömn eller två med. Tack gode gud (eller Reddville) så fick jag hem ett VIP-utskick från RFSU med behandlingsprodukter mot svamp i underlivet. Använder några av dem för att dämpa symptomen i väntan på bättre tider.

När det här är ur systemet kommer jag bli tio kilo lättare.

Träningen
är luften jag andas just nu. Jag har aldrig känt mig så här driven någonsin, och jag kan inte minnas den dagen jag inte var på gymmet sist. Det är faktiskt inte alls ett maniskt tänkande, att jag måste vara där varje dag för annars är jag dålig. Det är som att längta, känna att om jag tar mig igenom den här arbetsdagen väntar gymmet på mig sedan. Precis som andra längtar till att få komma hem och spela ett nytt TV-spel. Den känslan. Jag är inte lika strikt med träningen nu än vad jag var förr. Mina pass anpassas väldigt impulsivt efter vad jag känner för där och då. Ibland blir de bara 30 minuter och ibland är jag där i tre timmar. Jag låser mig inte på att köra tungt som fan på två specifika muskel(grupper) utan hittar på lite allt eftersom. Ellens pojkvän frågade mig för några veckor sedan vad mitt mål med träningen är. Jag la huvudet på sned och rynkade pannan när jag tittade på honom, återupprepade. Mål? Vad jag har för mål? Och där och då slog det mig att jag faktiskt inte har något. Det är kul att se resultat och ibland utmanar jag mig själv genom att öva på något jag tycker är svårt (chins, enhandsarmhävningar) men det absolut enda skälet till att jag åker dit varje dag, det är för att jag fullkomligt älskar att vara där. Det händer något med mitt huvud. Det är antagligen det enda stället där jag kan släppa grubblerier för en stund, eller göra utlopp för dem på ett konstruktivt sätt. Och har jag tur blir jag endorfinkickad, fast det händer inte särskilt ofta. Kanske ker jag dit för att fly från något, det vet jag inte. Men eftersom Max Hamburgerrestaurang på Nordby känns mer som en livsstil än ett jobb så måste jag med handen på hjärtat säga att det gör mig inte så mycket att fly den vardagen.

 

Den här bilden la jag upp på Facebook häromdagen, för att jag själv var som helt lyrisk. Trodde jag skulle få några få likes av de som delar mitt intresse och kanske till och med någon nedklankande kommentar av någon annan som helt obefogat får mindrevärdeskomplex och tycker att jag ska hålla mitt intresse för mig själv. Döm om min förvåning när jag fick 41 likes, det är det mesta jag någonsin fått.

 

För att få ut det ultimata av min ganska hårda träning så vet jag att lite saker måste förändras. Jag äter dåligt. Frukosten är alltid ordentlig, annars överlever jag bara inte. På jobbet äter jag alltid stekt kyckling med kesellabaserad dressing, lite sambal oelek, en massa grönsaker och GI-bröd. Det är också helt okej, men det hade antagligen varit bättre med hemlagad mat. Efter jobbet brukar jag vara hungrig och ha världens lägsta blodsocker, så jag tillåter mig att äta skräp, bara för att kvickna till. Hemma sedan blir det mest småätande (om någon mat förtärs alls) eller sånt som klassas mer som godis. Och så ser det ut varje dag. Där måste det omedelbums ske en förändring, äta bättre och oftare. Utan tvekan. Min sömn är också åt skogen. Jag somnar så fort jag lägger huvudet på kudden. Alltid. Och det är jävligt skönt, kan inte med ord beskriva hur mycket jag uppskattar det. Att vakna har varit ett problem för mig men är inte längre, vilket också är skönt men kanske inte det bästa. Jag sover kanske i genomsnitt fyra, fem timmar varje natt. När jag egentligen satt sex timmar som absolut minimum om jag ska träna. Problemet är att jag älskar att gå upp tidigt nästan lika mycket som jag älskar att vara vaken länge. Om jag kan få ordning på de två faktorerna, mat och sömn, tror jag att resten av problemen i mitt liv hade löst sig själva.

Jobbet

är mer eller mindre mitt liv just nu. Det som tar störst plats rent tidsmässigt, och i min tankeverksamhet. Jag får skylla en del på mig själv, som har nya arbetsuppgifter och som sagt ingen rutin. Saker och ting tar lång tid. Sedan är det aldrig fördelaktigt att inte alla mina arbetskamrater har världens grymmaste arbetsmoral och att man vissa dagar står tre man kort. Men man har liksom inget annat väl än att ta sig igenom det. Vi har fått ny chef på Max (Kajsa, tidigare biträdande gick upp) och det har skett stor förändring på kort tid. Det kommer bli bra. Jag själv kommer gå upp till assistent den första september och det ser jag fram emot, att få stabilitet i schema och lön. Angående lönen så fick jag gjorde jag av med den inom loppet av två veckor. Har faktiskt bara några hundralappar liggandes i plånboken och det är allt. Har hamnat i ett moment 22 vad gäller mina bilar. För att få klart den nya måste jag sälja min gamla så jag får råd till alla delar, men jag kan inte sälja min gamla innan min nya är färdig. Så jag fick kasta ut de där pengarna jag egentligen inte har och överleva tills gamla pärlan är såld. Som för övrigt börjat låsa sig i ratten när jag svänger. Jag är så obotligt jävla trött på den där bilen. Om det uppstår något nytt problem nu, som innebär att jag inte kommer kunna få 4-5 tusen för den, att jag måste lägga ut pengar på att laga dem eller att den rent av blir  heltoduglig, då kommer jag slå sönder den. Skojar inte. All sentimentalitet kommer omvandlas till ren och skär ilska. Men just nu kan jag bara hoppas.

Sedan har jag för en månad sedan sagt upp mig från Cherry. Jag har bara ett pass kvar och den första september går min anställning ut. Jag har ogillat det jobbet så mycket i nästan två år. Det har haft sina bra stunder (och då har det varit jävligt roligt) men det inträffar allt för sällan. Det var ett mycket svårt beslut att fatta, tro mig. Jag försökte säga upp mig för över ett år sedan men blev då övertalad om att kompromissa och stanna kvar men jobba jättelite. Sakta men säkert blev det ändå mer och mer pass och sommaren har varit en katastrof för mig. Jag mår alltid skitdåligt när jag vet att jag ska jobba där och behöver åka hemifrån sent på kvällen. Jag hatar att sova två timmar om nätterna och att somna framför ratten morgonen efter. Jag är så arg över att jag inte kunnat umgås med mina vänner, någonsin, och att Ellen nu flyttat så det på sätt och vis är försent. Jag har stannat kvar på Cherry alltför länge, det var egentligen aldrig något för mig mer än att det var kul i början för att det var nytt. En bra kväll för mig är en kväll utan spel och att folk lämnar mig ifred. Cherry vill inte ha någon sådan och jag vill inte ha Cherry. Jag är också less på att pussla med scheman och vara konstant orolig över att det inte ska lösa sig. Det enda, som ändå vägt mest i dessa två år, det är att lönen är bra. Det är otroligt lättförtjänta pengar och det har räddat mitt liv praktiskt taget varje månad, att få de där extra pengarna tio dagar efter första lönen. Men nu när jag blir assistent kommer det förhoppningsvis inte behövas lika mycket eftersom jag går från deltidsanställning till heltid, med ett rullande (fast) schema och bättre timlön. Det hade varit omöjligt att stanna kvar, dessutom har jag bodypumpen nu och det är tillräckligt svårt rent tidsmässigt. Angående den så ska jag nästa gång stå där ensam, och börja filma inför licensvideon, nästa vecka. Jag har skjutit upp det såpass länge att det börjar bli bråttom. Som fan. Min deadline ligger på den 17:e september, dagen efter att jag går på semester. Semester. För första gången på två år. Första veckan kommer spenderas hemma eftersom jag lyckats boka in allt i hela världen just då. På helgen ska jag till Stockholm på kvartalsutbildning, Super Saturday, dvs. bodypump i Globen och inspelning till nya releasen. Sedan ska jag fly landet. Så jävla hårt, åka utomlands en vecka. Och jag har lovat mig själv att inte sätta foten på Max en enda gång. I vilket fall, angående bodypumpen så är det inte många chanser att filma, jag får innan dess. Men det ska gå. Vilket leder mig in på nästa avsnitt.

Mitt huvud

känns som en tallrik äggröra. Jag vet inte var jag ska börja. Sedan ungefär två veckor tillbaka har jag långsamt börjat falla i sinnesstämning och en kväll bad jag Martin lägga sig hos mig bara för att jag skulle kunna känna trygghet när jag bröt ihop. Och bara grät, grät och grät. Jag har haft alltför många sådana dagar för att det ska kännas okej. Fördelen är att om jag kan få bryta ihop så är det bra för stunden direkt efteråt sedan. Däremot känner jag att efter att ha pratat med Manfred har jag fått mer perspektiv på det och kan lugna ner mig lite. Jag väljer att skylla mycket på jobbet och sömnen, att jag har lite för mycket av det enda och för lite av den andra. Jag har börjat se på mina egna sidor med större förakt, eftersom mitt tålamod tryter häftigt och jag faktiskt förändrats. Jag bär på mycket negativa tankar (främst om andra, jag retar mig på mycket) och är konstant orolig och stressad. Jag är osäker på om jag ska gå tillbaka till KBT-behandlaren eftersom det kändes som liten utdelning för mycket pengar (som jag inte ens har) och jag förbannar mig själv för att jag inte kan ta mig ur de där förbannade tvångstankarna på egen hand.

Men jag tror att om jag får lite tid så kan det bli bra igen. Jag är definitivt inte olycklig, men jag har aldrig något mellanläge och det retar mig. Antingen är livet underbart eller så är det fruktansvärt jobbigt. Jag har börjat känna mig mer och mer beroende av Martin och av att vara i hans närhet. Han är tålmodig med mig men jag ställer höga krav och blir upprörd när han inte lever upp till dem. Jag avskyr det, för jag ser mer och mer tendenser som påminner om den flickvän jag var förr, kontrollerande och passiv-aggressiv nästan hela tiden. Jag vill inte vara sådan. Men jag har ingen aning om hur jag tar mig ur det och ställer ordning på kaoset innanför pannbenet. Jag har haft en skör relation med Martin det senaste. Jag har varit ett känslomoster och utsatt honom för mycket surande och grubblande. Han är den som oavsiktligt blir min måltavla, jag stör mig på allt. Vad är det som är så svårt med att lägga underkläder i tvättkorgen till vänster och inte i höger? Ja Ida - motfråga - vad spelar det för roll? Häromdagen la vi oss i sängen för att bara lyssna på musik och vila. Jag frågade honom (vilket jag samlat mod till sedan april) om han kunde tänka sig att läsa mitt blogginlägg esmerelda, som handlar om honom. När vi båda låg och läste började jag gråta, mer av glädje än någonting annat, och han fick rysningar sa han. Det var någonting som vände där tror jag. För oss båda.

 

Jag tror ändå att det här bara varit en kort svacka och att jag är påväg åt rätt håll. Jag har ett otroligt giftigt tankemönster som ofta lämnar mig hopplöst förlorad men tackvare människorna runt om mig och att hålla mig sysselsatt och igång, kan jag nog få bukt med tankarna. Så fort jag ser någonting jag "bör" göra, så kan jag inte släppa det förrän jag gjort det. Just nu, känner jag att jag måste lägga in en profilbild på blogg.se, för det stod det på startsidan. Jag måste hinna se ett avsnitt Supernatural (är på sista säsongen nu för övrigt, gaaah) innan jag åker till jobbet om en och en halv timme och jag måste skicka iväg tre mejl. Min första impuls är att skriva en lista. Vad i helvete liksom? Mejlen måste jag skicka iväg, men resten? Jag tror jag behöver prova att stå emot och se att jorden går inte under, och det gör mig inte till en dålig människa att jag inte lagt upp en profilbild eller sett ett avsnitt. Jag har så svårt att komma ur de tankebanorna. Och då förstår ni säkert att det blir svårt att slappna av, för min lista över saker som måste göras uppdateras hela tiden och tar aldrig slut. Jag kan inte leva i nuet, vilket jag var bäst i världen på för ungefär ett år sedan. Men jag ska fixa det här. Jag ska det.

 

Det jag lever på när livet känns tungt det är att veta att jag har klarat av allt jag tagit mig an. Ibland måste jag påminna mig om att det faktiskt är så. Jag lever fortfarande. Och bortsett från att jag inte källsorterar och att jag ibland sms:ar när jag kör så tror jag att jag är en bra människa. Och att jag klarat allt i livet hittills. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag kan säga att jag gjort det bra. När jag gick ur högstadiet fick jag diplom för mycket höga studieresultat (VG i fyra ämnen och resten MVG). Det spelar inte så stor roll nu, men det gjorde det då. Gymnasiet var en fruktansvärt tung period i mitt liv (för att plugga är verkligen inte det jag vill göra) och visst kröp jag i mål, men jag var godkänd i alla ämnen och jag har ändå över 17 poäng. Och det är bra och tar mig in på det jag eventuellt skulle vilja komma in på i framtiden. När jag skulle ta körkort tog jag en intensivkurs och kontrollanten jag hade sa att jag var en av de tre bästa förare han godkänt under sina fem år. På bodypumputbildningen blev lite mindre än hälften godkända och jag var en av dem. På Cherry ligger jag på sjunde plats över de som har bäst vinstprocent i hela Sverige. På Max har jag varit en av de absolut bästa på merförsäljningen och överlag har vi höga siffror och hög produktivitet. Sedan jag blev gråmössa fick vi beröm av internrevisorn att för första gången på väldigt, väldigt länge stämde det administrativa bra. Och jag kan känna att jag är en del av det. När jag tar ett steg tillbaka och ser på mitt liv känner jag stundvis, vad i helvete ska jag ha komplex för? När jag väl vill så KAN jag! Det har jag redan bevisat. Jag ska inte låta småsaker ta den livsglädjen ifrån mig. Mina problem är problem för att jag väljer att göra dem till det, och varför skulle jag vilja välja olycka framför något annat? Jag har inte de bästa betygen, jag har ingen flashig utbildning, inget prestigefyllt jobb och verkligen inte en massa pengar. Jag är inte stereotyp framgångsrik. Jag jobbar med att laga hamburgare och att hålla träningspass för fyra personer (inte runt fyrtio som det blir på anläggningar i storstäder). Jag bor i ett hus som blir tio grader kallt på vintrarna och jag kör en bil som stinker wunderbaum och har meddelanden skrivna i dammet på instrumentbrädan, och jag pantar burkar och tömmer spargrisen i slutet av månaden för att köpa tandkräm och ett paket havregryn. Men det är ju det som gör mig lycklig. Jag har det så förbannat bra och stundvis är jag euforisk för att livet har blivit så här. Jag vägrar släppa taget om det, och nu när det rinner mig genom händerna pga. mina tvångstankar, lovar jag mig själv att jag ska göra allt som står i min makt för att plocka upp bitarna och pussla ihop det igen. Ja, det är ett jävla löfte.

Nu ska jag krypa ner bredvid Martin och sova en stund till. Bara för att.