I listen to my heart beating

From my world the sun faded
And the moon from my sky was gone with stars
I came home to a bleak room of sorrow
Forsaken house, place of grief, in solitude.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Farewell


All packning jag hade med mig från Strömstad till Mjölby. Sjukt glad att jag inte åkte tåg.

Idag åkte Manfred iväg till sin nya skola (FYI: han ska bo på ett internat). På något vis så känner jag mig nästan lite tom, och jag vet att det är urlöjligt. Men jag är inte van vid det helt enkelt. Han kanske kommer hem varje dag, eller en gång i månaden, eller om två år. Vi vet inte helt enkelt.

Vi cyklade in till Mjölby och jag köpte ett busskort. Skönt att ha det avklarat (fast jag glömde köpa sudd insåg jag nu). Så sa jag hejdå till Manfred, vid tåget. Nu sitter jag här, har precis städat rummet och, ja. Från och med nu ska jag bo ensam här. Jag är så dramatisk.

Glad blev jag i alla fall när jag kom hem och hade fått ett brev av Mimmi, med hennes historier om Idagh och Manwar. Jag har inte läst dem än, jag lägger undan dem för att ta fram dem när jag är sugen på lite kvalitetsläsning. Det är ingen idé att läsa sådant när man är lite halvledsen, det går inte att njuta av det då liksom.

Jag funderar på att ta en tur på moppen för första gången på nästan ett och ett halvt år. Dessutom har jag ridlektion klockan åtta idag. Så om jag inte återvänder, så har något av fyra möjliga scenarier inträffat:

* Jag dog av ensamhet
* Jag körde ihjäl mig med mopeden
* Jag ramlade av hästen och dog
* Jag dog på vägen hem från stallet, när Abbe övningskörde

Så hör ni inte något från mig inom några dagar så kan ni befara det värsta. Över och ut.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Manfred




Will you revive from the chaos in my mind
Where we still are bound together?
Will you be there waiting by the gates of dawn
When I close my eyes forever?

Like the morning star
And the rising sun
You convey my life
And forgive me what I've done
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Sky Is Mine



Det finns en människa som har en fruktansvärt stark tendens att trycka ner mig. Man har liksom lust att bara skrika rakt ut, att du är ju tamejfan helt jävla dum i huvudet. Jag brukar inte skriva elakt om en tredjeperson som förblir anonym, men nu gör jag det. Usch så barnslig jag är.

Då tänker jag kompensera det genom att höja min vän Rebecka till skyarna. Jag har tillsammans med min klass spenderat kvällen hemma hos min älskade vän som ska flytta till Frankrike i slutet av sommaren. Hon är bäst på alla vis, min klippa i stormen och det finns ingen människa jag gjort så helknäppa grejer med. Kvällen var helt awesome fram tills minuten innan jag skulle åka hem, då jag tittade lite försiktigt på henne och sa "Rebecka.. Flytta inte till Frankrike." Då började vi båda gråta.

Skolan är slut, jag har sommarlov. Jag känner mig lite trasig. Ja, för första gången på länge så känner jag mig trasig. Jag har lust att dricka mig full och ligga på studsmattan och titta på stjärnorna och skratta. Bara för att det är en fin känsla.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Das Tier



Återigen är jag ofantligt trött. Igår kväll satt jag med tyskan jättelänge. För länge. Jag pluggade lite på konjunktioner, så för att göra inlärningen roligare gjorde jag ett "Tyska konjunktioner"-memory! Så jag och Manfred satt och spelade i kanske en halvtimme, haha. Alla sätt är bra förutom de dåliga, som man brukar säga.

Idag har jag haft två på varandra följande tyskaprov. Det gick nog helt okej, tror jag. På uppsatsdelen valde jag överskriften Das Tier och egentligen förstod jag inte vad han ville att man skulle skriva om, men jag gjorde min egna tolkning och skrev om Lisa. Jag skrev lite kortfattat om hur jag vi skaffade henne när jag var liten, när vi flyttade och hon stannade kvar och sist så skrev jag om hur farmor flyttade och inte kunde ta Lisa med sig och vi avlivade henne. Hon hade bott i samma lägenhet i ungefär tretton år (det vill säga hela sin livstid) så det vore bara grymt att försöka flytta henne någon annanstans. Det gör så ont, att tänka på att hon kunde ha suttit på trappan på Söle, just nu. Men hon trivdes inte där helt enkelt. Då är det bara grymt att försöka hålla henne kvar, för sin egen skull. Min älskade lilla Lisa, kommer jag någonsin sluta gråta över att du är borta? Hur klyschigt det än låter så kan jag med hela mitt hjärta säga att när hon försvann, försvann en bit av mig själv. Jag vet att det är så. Annars skulle det inte fortsätta göra så här ont efter tre år.

Sentimentalitet. Det är ett fint ord.

Nu ska jag ta mig en springtur, duscha och därefter plugga ännu mer tyska.

Sentimentalitet.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Näe.



Idag är en sådan där dag då jag bara borde gå och gräva ner mig, alternativt sova bort hela dagen. Det är liksom en sådan där dag då man tar illa upp för allt som sägs och görs. En sådan där dag man intalar sig själv att man är löjlig, men ändå vägrar man lyssna och fortsätter ta illa vid sig för allt.

Idag är en sådan där dag då fåglarnas kvitter är det enda som känns bra att lyssna på.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Slightly out of reach

Den här dagen tog en fruktansvärt lustig vändning. Ett telefonsamtal senare rann all energi ur mig, och jag känner mig konstant gråtfärdig. Helt plötsligt fick jag verkligen ingen lust till att plugga inför tyskaprovet imorgon. Jag har lust att ställa in morgondagen helt enkelt. Jag ska sätta en lapp på dörren.

Fredagen den 30:e april inställs officiellt pga. bristande intresse.

Jag tror jag ska gå en promenad och rensa huvudet. Lyssna på Kamelot. Under tiden tycker jag att ni ska lyssna på den här.




You should be here, you look on
But you're not part of anything there
The days and the years are passing
Quite the man
With your worldly possessions

Det finns så många fina människor runtom mig. Även om jag för tillfället är lite osams med en av dem. Jag är säker på att vi kommer sova lika dåligt inatt, du och jag.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Ångest

Nu är jag framme i Strömstad, och jag har inte packat upp alla mina saker och dylikt så ni får nöja er med ett inlägg utan bild denna gång.

Just nu är inte livet så där sprudlande glatt faktiskt. Jag har en sådan otrolig framtidsångest! Idag när jag klev in här i mitt lilla egna hus på Söle kändes det så bra att få känna doften av hem. Det kändes skönt att vara ensam, att få gå runt och plocka lite ifred. På bordet låg ett nytt set sängkläder och 12 mjuka, svart/vita galgar med rosetter som mina föräldrar köpt, en ny skärm till datorn, en försenad julklapp från föräldrarna (en skiva av Threshold) samt två nya prydnadskuddar, ett par duntofflor och mina beställda grejer från bluebox och favoritsaker - som jag själv lagt dit. Materiella saker har en tendens att göra mig glad. Väldigt glad. Men nu blev jag bara ledsen. För i vilket av hemmen ska jag ha mina saker? Alla kökssaker jag har köpt - när ska jag använda dem? Egentligen borde det ju inte vara svårare än så att jag låter det ligga här tills jag slutat skolan i Mjölby och flyttar hem igen. Men om jag ska läsa på univesitet kan jag ju inte bo här på Söle, det finns inget här i närheten. Ska jag alltså ställa in mig på att jag inte kommer flytta hit efter gymnasiet? Ska jag flytta hit när jag är färdigutbildad i så fall? När blir det? När jag är 23 år gammal kan jag väl inte bo hemma? Ah.

Ni förstår säkert inte dilemmat. Jag vet inte heller hur jag ska förklara det. Jag bara.. hatar känslan av att jag antagligen inte kommer flytta tillbaka hit. Jag är så frustrerad över att jag egentligen vill ha ett hem där jag vet att jag kommer stanna tills jag helt enkelt inte vill bo kvar. Jag vill skaffa en mobil lägenhet som jag kan inreda helhjärtat, veta att jag har råd att bo i samt flytta det dit jag känner starkast att jag vill bo för tillfället.

Hemska känsla. Hemska inlägg. God natt.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
Nyare inlägg