pay for it
Ikväll gick det åt skogen kan man säga. Jag ska inte gå in på detaljer för det hör inte hemma här, men ikväll kände jag mig så fundamentalt sårad. Ibland önskar jag att jag hade lite mer jävlaranamma i mig så jag kunde bli förbannad men det är en sån där känsla jag sällan har. Brusar jag upp och blir upprörd så blir jag ledsen. Aldrig arg. Aldrig är jag så arg att jag gapar och skriker. Men ledsen kan jag vara. Förtvivlad.
Dessutom så får jag alltid dåligt samvete när jag talat om för någon att denne gjort mig illa. Jag vill sänka garden och be om ursäkt direkt budskapet nått fram. Det är något jag jobbar på aktivt, att inte be on ursäkt för mig själv hela tiden. Jag väljer omsorgsfullt bort "ursäkta mig, men..." och "förlåt" när jag förklarar hur jag känner. Jag är en otroligt öppensinnad lyssnare och kan definitivt be om ursäkt om jag upplever att jag har gjort något fel. Jag är en sån där person som mitt i en diskussion kan säga "vet du vad, jag håller faktiskt med dig, du har helt rätt och jag har fel". Så ofta blir jag nog inte arg för jag är inte säker på om det är befogat eller inte. Jag behöver alltid ta ett steg tillbaka och se situationen ur ett större perspektiv först. Därför reder jag inte gärna ut saker direkt eftersom jag vill låta känslostormen lägga sig.
Och oavsett så försöker jag förstå. Jag försöker alltid förstå varför folk reagerar/pratar/agerar på ett visst sätt. Det behöver verkligen inte ha med mig att göra. Alls. Det är så viktigt tror jag att välja vad man ska ta åt sig och vad man ska slå bort. Ibland blir vi ofrivilligt bollplank för andras frustrationer och då gäller det att förstå att det inte avgör ditt värde som person och människa. Vissa som beter sig illa mot mig kanske har haft en fruktansvärt dålig dag och nådde bristningsgränsen i samband med mötet med mig, eller hur? Det ska ju inte jag ta på mig.
Välj inte bara dina strider med andra människor utan dina inte strider också. Jag försöker alltid trösta mig med att alla är människor och har känslor som ibland tar överhanden och då kan man göra dumma grejer. Eller så gör vi något i tron om att det är det bästa. Jag försöker alltid tro att alla gör så gott de kan. Inte för deras skull, men för min egen. För att inte behöva ifrågasätta mig själv helt enkelt.
Imorgon tar jag nya tag.
2016-05-17
01:56:16
Vardag
Kommentera! (2)m.i.n.e
jag orkar inte med den här jävla tomheten.
counting bodies like sheep to the rythm of the war drums #2
Fy fan vad jag tycker synd om mig själv just nu. Jag gick och la mig klockan ett, medveten om att det var ganska sent för mig att gå och lägga mig men skulle ändå ge mig 6 timmars sömn liksom. Och jag har i princip aldrig problem med att somna.
Men ikväll jo. Jag låg där i mörkret och vände och vred på mig. Jag var jättetrött men kunde inte somna, blev allt mer och mer stressad för var vaken minut och rädd att försova mig, magen gjorde ont, det kliade överallt och jag visste inte om rodnaderna i mungipan sved för att jag var nojig eller vice versa. Efter en och en halv timme tog jag upp mobilen och grejade lite med den. Efter ytterligare en timme gick jag på toa. Klockan var halv fyra och stressen fruktansvärt påtaglig. Tre timmar kvar. Startade datorn och grävde fram några avsnitt Dr. Phil som jag kollade lite på. Vid fem började jag känna mig trött så jag stängde av och försökte sova (sjukt ovanligt att jag inte bara somnar pangbomkrasch när jag tittar på något). Lyckades faktiskt somna dock.
Men jag hade en av de mest detaljerade, längsta och mest bisarra jävla mardrömmar jag någonsin haft. Lika komplex som storyn i en film. Jag hade tydligen en äldre syster som helt tappade greppet och började utnyttja mig i sina spel att mörda och äta upp folk. Hon hade en plan om att förgöra vår familj (som faktiskt var min familj där hemma på Söle) för att få ta del av familjens arv och rikedomar (vad nu DET skulle kunna vara) plus att hon påstod sig hata dem så innerligt. Vi hade slaktat främlingar och ätit dem, som träning, inför att hon brutalt mördade Angelika och Simon och fick det att se ut som en olycka. I pappas olycka skulle hon förföra honom för att sedan döda honom, kunna påstå att han blivit galen av sorg och förgripit sig på sin egen dotter och blivit mördad i självförsvar. Hon insåg att jag kunde göra smutsjobbet åt henne. Hon fick mig att göra mig av med resterna av kropparna och jag var så ledsen, grät i sömnen. Ingen misstänkte oss utan antog att de egentligen bara hade försvunnit, då vi bodde nära havet där det ofta var storm. Pappa drack sig full varje kväll och hon satte projektet i rullning där också. Jag började inse att så fort hon gjort sig av med honom skulle hon göra sig av med mig med och började få panik. Ville förvarna pappa men han var full varje kväll. När hon valt ut tillfälle att lägga in den sista stöten lyckades jag ändå säga till honom att jag skiter i om jag åker fast för vad jag gjort, men du måste hjälpa mig. Ta med sällskap hem ikväll så vi inte är ensamma. Sagt och gjort och hennes blick blev helt svart när hon lagat middag och pappa kom hem - med en ingift släkting som han menade behövde hjälp med bilen. Hon vandrade långsamt upp till övervåningen utan att säga ett ljud och jag förstod att hon skulle komma ner väldigt snart, för att döda oss allihop. Tack och lov hade pappa förstått mer än jag berättat och utanför satt hela polisstyrkor och bara väntade på klartecken. När de stormade in stormade vi ut och jag sprang så himla fort. Ramlade ihop bakom en av bilarna och grät helt hysteriskt. När de kom ut med henne skrek hon ett igenomträngande, galet, skrik och jag sprang fram till henne, sparkade och slog så hårt jag förmådde och skrek om och om igen "jag hatar dig din jävla fitta". Lite som hon i Antichrist.
Och jag satte mig raklång i sängen, gråtandes, en halvtimme efter att jag somnade. Det var en av de sjukaste drömmarna jag någonsin haft, som dessutom berövade mig den där timmes sömnen jag kunde fått. Jag struntade i att försöka somna om, jag skulle ändå gått upp nu.
När jag kommer till jobbet om en och en halv timme är det första jag gör, att be om att få gå hem. Säga att jag kan köra öppningen tills de kan börja ringa efter någon annan, men det finns inte en chans att jag kan jobba hela dagen. Jag känner mig så jäkla utmattad att jag tror jag ska falla ihop när som helst. Jag måste få sova, utan mardrömmar och nojor.
Nu ska jag sätta mig med frukost framför det absolut första avsnittet Game of Thrones. Sedan åker jag och jobbar. Hell to the fucking yeah.
Men ikväll jo. Jag låg där i mörkret och vände och vred på mig. Jag var jättetrött men kunde inte somna, blev allt mer och mer stressad för var vaken minut och rädd att försova mig, magen gjorde ont, det kliade överallt och jag visste inte om rodnaderna i mungipan sved för att jag var nojig eller vice versa. Efter en och en halv timme tog jag upp mobilen och grejade lite med den. Efter ytterligare en timme gick jag på toa. Klockan var halv fyra och stressen fruktansvärt påtaglig. Tre timmar kvar. Startade datorn och grävde fram några avsnitt Dr. Phil som jag kollade lite på. Vid fem började jag känna mig trött så jag stängde av och försökte sova (sjukt ovanligt att jag inte bara somnar pangbomkrasch när jag tittar på något). Lyckades faktiskt somna dock.
Men jag hade en av de mest detaljerade, längsta och mest bisarra jävla mardrömmar jag någonsin haft. Lika komplex som storyn i en film. Jag hade tydligen en äldre syster som helt tappade greppet och började utnyttja mig i sina spel att mörda och äta upp folk. Hon hade en plan om att förgöra vår familj (som faktiskt var min familj där hemma på Söle) för att få ta del av familjens arv och rikedomar (vad nu DET skulle kunna vara) plus att hon påstod sig hata dem så innerligt. Vi hade slaktat främlingar och ätit dem, som träning, inför att hon brutalt mördade Angelika och Simon och fick det att se ut som en olycka. I pappas olycka skulle hon förföra honom för att sedan döda honom, kunna påstå att han blivit galen av sorg och förgripit sig på sin egen dotter och blivit mördad i självförsvar. Hon insåg att jag kunde göra smutsjobbet åt henne. Hon fick mig att göra mig av med resterna av kropparna och jag var så ledsen, grät i sömnen. Ingen misstänkte oss utan antog att de egentligen bara hade försvunnit, då vi bodde nära havet där det ofta var storm. Pappa drack sig full varje kväll och hon satte projektet i rullning där också. Jag började inse att så fort hon gjort sig av med honom skulle hon göra sig av med mig med och började få panik. Ville förvarna pappa men han var full varje kväll. När hon valt ut tillfälle att lägga in den sista stöten lyckades jag ändå säga till honom att jag skiter i om jag åker fast för vad jag gjort, men du måste hjälpa mig. Ta med sällskap hem ikväll så vi inte är ensamma. Sagt och gjort och hennes blick blev helt svart när hon lagat middag och pappa kom hem - med en ingift släkting som han menade behövde hjälp med bilen. Hon vandrade långsamt upp till övervåningen utan att säga ett ljud och jag förstod att hon skulle komma ner väldigt snart, för att döda oss allihop. Tack och lov hade pappa förstått mer än jag berättat och utanför satt hela polisstyrkor och bara väntade på klartecken. När de stormade in stormade vi ut och jag sprang så himla fort. Ramlade ihop bakom en av bilarna och grät helt hysteriskt. När de kom ut med henne skrek hon ett igenomträngande, galet, skrik och jag sprang fram till henne, sparkade och slog så hårt jag förmådde och skrek om och om igen "jag hatar dig din jävla fitta". Lite som hon i Antichrist.
Och jag satte mig raklång i sängen, gråtandes, en halvtimme efter att jag somnade. Det var en av de sjukaste drömmarna jag någonsin haft, som dessutom berövade mig den där timmes sömnen jag kunde fått. Jag struntade i att försöka somna om, jag skulle ändå gått upp nu.
När jag kommer till jobbet om en och en halv timme är det första jag gör, att be om att få gå hem. Säga att jag kan köra öppningen tills de kan börja ringa efter någon annan, men det finns inte en chans att jag kan jobba hela dagen. Jag känner mig så jäkla utmattad att jag tror jag ska falla ihop när som helst. Jag måste få sova, utan mardrömmar och nojor.
Nu ska jag sätta mig med frukost framför det absolut första avsnittet Game of Thrones. Sedan åker jag och jobbar. Hell to the fucking yeah.
Sanning
Så här är det. Den 19:e november bestämde vi (Manfred) att vi skulle ta en paus. Vi har valt att kalla det för paus, just eftersom vi gör slut så att vi kan bli tillsammans senare i livet. Manfred har hela tiden känt av en viss ångest som kommit att långsamt bryta ner glädjen i vårt förhållande. Vi nådde bristningsgränsen. Så nu är det slut, han är fri och singel och får göra vad han vill. (Jag med, rent praktiskt, men inombords känner jag mig mer fängslad än någonsin.) Först när han fått känna på det livet och vet vad han missat (eller rättare sagt, inser vad han egentligen har: ett förhållande potentiellt att göra honom lycklig hela livet ut) kan vi vara tillsammans utan att behöva längta bort till annat. Jag vet att det kan låta jättekonstigt, men det är faktiskt så det är. (Refererar till mitt inlägg Det gör ont som jag skrev den 23:e maj 2011)
Jag har aldrig känt mig så här olycklig, någonsin. Jag älskar Manfred så jävla mycket, 5 och ett halvt års tid med 40 mil emellan kan inte betyda något annat. Men det gör så otroligt ont att veta att han lever ett singelliv, han kan göra precis vad han vill. Och ännu värre är att han kanske (högst sannolikt) hamnar i ett nytt förhållande. Det kan ta flera år innan det här är förbi och han känner att han fått tillfredsställa det där behovet som gnagt så länge. (Och nej, jag tänker inte vänta på honom, men naturligtvis så känner jag att jag aldrig kommer kunna älska någon annan i vilket fall.)
I kärlek och livet finns verkligen inga garantier. Om en vecka kanske han vaknar upp och funderar på vad fasen han håller på med och inser att det han gör känns fel. Eller så går det två år och han inser att näe, han är faktiskt lyckligare med någon annan, och utan mig.
Jag vill att alla ska veta att jag är inte arg på honom, jag känner mig inte utnyttjad eller orättvist behandlad. Jag förstår honom. Även om jag tycker att han offrar för mycket så finns det inget man kan göra för att få honom att förstå det. Man vet inte vad det är man har förrän man förlorar det. Om han säger till mig att han är olycklig i vårt förhållande, just eftersom han har en sådan ångest över att inte fått vara nykär någon gång, då kan jag inte säga "äh, skit i det, var lycklig istället". Jag tycker att det är bra att han är ärlig och säger som det är.
Det enda jag hoppas på är att jag ska kunna bli glad snart igen. Det får gärna innebära att han om en vecka inser att det han gör är fel, att det är bara mig han vill vara med. För innerst inne vet vi båda att vi har något otroligt fint och sällsynt. Jag vet att vi skulle kunna bli gamla tillsammans och leva ett lyckligt liv. Han vet det också, han måste bara tro på det.
Jag vet verkligen inte var jag ska göra av mig själv, hur jag ska disponera tiden eller vad jag ska säga till mig själv för att hålla huvudet över vattenytan. Dr Phil har sagt "Det är inte tiden som läker alla sår, det är vad du gör med den, som gör det". Och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Det känns mest som att jag bara vill.. ja, dö.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
Jag har aldrig känt mig så här olycklig, någonsin. Jag älskar Manfred så jävla mycket, 5 och ett halvt års tid med 40 mil emellan kan inte betyda något annat. Men det gör så otroligt ont att veta att han lever ett singelliv, han kan göra precis vad han vill. Och ännu värre är att han kanske (högst sannolikt) hamnar i ett nytt förhållande. Det kan ta flera år innan det här är förbi och han känner att han fått tillfredsställa det där behovet som gnagt så länge. (Och nej, jag tänker inte vänta på honom, men naturligtvis så känner jag att jag aldrig kommer kunna älska någon annan i vilket fall.)
I kärlek och livet finns verkligen inga garantier. Om en vecka kanske han vaknar upp och funderar på vad fasen han håller på med och inser att det han gör känns fel. Eller så går det två år och han inser att näe, han är faktiskt lyckligare med någon annan, och utan mig.
Jag vill att alla ska veta att jag är inte arg på honom, jag känner mig inte utnyttjad eller orättvist behandlad. Jag förstår honom. Även om jag tycker att han offrar för mycket så finns det inget man kan göra för att få honom att förstå det. Man vet inte vad det är man har förrän man förlorar det. Om han säger till mig att han är olycklig i vårt förhållande, just eftersom han har en sådan ångest över att inte fått vara nykär någon gång, då kan jag inte säga "äh, skit i det, var lycklig istället". Jag tycker att det är bra att han är ärlig och säger som det är.
Det enda jag hoppas på är att jag ska kunna bli glad snart igen. Det får gärna innebära att han om en vecka inser att det han gör är fel, att det är bara mig han vill vara med. För innerst inne vet vi båda att vi har något otroligt fint och sällsynt. Jag vet att vi skulle kunna bli gamla tillsammans och leva ett lyckligt liv. Han vet det också, han måste bara tro på det.
Jag vet verkligen inte var jag ska göra av mig själv, hur jag ska disponera tiden eller vad jag ska säga till mig själv för att hålla huvudet över vattenytan. Dr Phil har sagt "Det är inte tiden som läker alla sår, det är vad du gör med den, som gör det". Och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Det känns mest som att jag bara vill.. ja, dö.
Bristningsgränsen
Jag har kommit hit. Till sist.
Jag vet att jag begått grova misstag, gjort fel val och gång på gång sårat.
Snälla ge mig en sista chans att försöka ställa allt till rätta. Jag går sönder annars.
Jag älskar dig. Förlåt.
Nostalgi
Bild från december 2005.
När jag tappar bort grejer blir jag så frustrerad av tanken på att det tappade föremålet faktiskt finns någonstans. Jag känner frustration för att jag är så otillräcklig, jag är oförmögen att vara där det är. När jag längs vägen tappar människor känner jag precis samma sak. Jag blir frustrerad av tanken på att de finns, de har en livshistoria, de har vänner, ett boende, intressen, en sysselsättning, tankar, känslor. De har ett liv, precis som jag, fast någon annanstans, i en annan värld. De finns någonstans. Och jag är inte där, för jag vet inte var någonstans ligger.
Därför skickade jag ett sms till någon från förr. En sådan som jag ofta pratade med i 6 timmar i sträck. Ofrivilligt slutade vi att prata, eftersom vi båda växte upp. Denne blev för häftig för mig, slutade svara. Någonstans djupt inombords hoppas jag på att få svar den här gången, även om jag vågar sätta pengar på att så inte blir fallet. Lyssnar på Sweet Child O' Mine och inombords vrider jag mig i vånda. Jag kommer aldrig kunna ta mig ur den här situationen tillfredsställd, men jag är en sådan person som inte bara kan glömma och gå vidare. Någonstans inombords är jag inte hel.
Så får jag inte svar den här gången, så försöker jag igen om ytterligare 5 år.
Regn
På bild syns ett armband som jag fick av Manfreds mamma i present för ett tag sedan. Ett Maria Montazami-armband med ett välkänt citat på. Underbar.
Idag har jag kört till Uddevalla och tillbaka. Det var väldigt lärorikt, lite läskigt med så mycket trafik dock. Imorgon börjar jag intensivkursen och det är faktiskt lite nervöst. På tisdag ska jag på arbetsintervju och jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det, men på något sätt ska det väl gå.
Därför ska jag nu städa mitt rum, byta om till myskläder och lägga mig i sängen med teoriboken för resten av dagen. Det börjar bli dags att lägga i en högre växel, för att vara lite rolig.
Idag fick jag till min stora sorg veta att en av de hästar jag hade förr, har gått bort även hon. När jag var yngre hade jag ett sto som hette Dominique, och efter incidenten med Lekaco så tänkte jag att jag skulle kolla upp var Dominique befann sig nu och åka och hälsa på henne. Jag skrev till han som köpte henne av mig, och liksom Lekacos ägare så hade han dåliga nyheter. De tog bort Dominique i fredags, pga. en skada i benen.
Ibland blir man bara så himla.. trött, förstår ni?
Rest in peace, fina Dominique.
Rest in peace my beloved one
Jag satt och sorterade bilder när jag såg mappen Lekaco. Började gråta för att jag saknar honom så mycket. Kollade in på Vallas hemsida och såg att det kommit upp nya bilder på honom, även en ny text där det stod att "hästägarlyckan tyvärr blev kortvarig" för hon som ägt honom.
Jag har haft hennes nummer i min kontaktlista i säkert ett halvår. Jag har tänkt ringa, för att fråga om jag kunde få komma och hälsa på. Nu fick jag använda numret i annat syfte. Eftersom det var lördagkväll så vågade jag inte ringa, men jag slängde iväg ett sms där jag förklarade vem jag var och frågade var Lekaco var någonstans. Till min stora "glädje" fick jag ett långt svar där hon tyckte att det var kul att jag hörde av mig, men hon hade dåliga nyheter.
För 4 veckor sedan fick min älskade Lekaco gå ur tiden. På grund av komplikationer som orsakade honom stor smärta i benen så var de tvugna att avliva honom. Det var det värsta hon varit med om, sa hon. Och jag förstår henne.
Lekaco. I höstas var du min hjälte. Du hjälpte mig att hålla huvudet över vattenytan när jag bara ville ner på botten. Du fick mig att göra saker jag aldrig gjort för någon annan - djur som människa. Jag cyklade 1,7 mil 4 gånger i veckan, även om jag så var medveten om att jag bara skulle få se dig i 10 minuter. När du skulle säljas bröts mitt hjärta på mitten. Att säga hejdå till dig var ett av det svåraste jag någonsin gjort.
Jag älskar dig. Och jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att glömma dig.
Sov gott, min älskade vän.
Es tevi mīlu.
För 4 veckor sedan fick min älskade Lekaco gå ur tiden. På grund av komplikationer som orsakade honom stor smärta i benen så var de tvugna att avliva honom. Det var det värsta hon varit med om, sa hon. Och jag förstår henne.
Lekaco. I höstas var du min hjälte. Du hjälpte mig att hålla huvudet över vattenytan när jag bara ville ner på botten. Du fick mig att göra saker jag aldrig gjort för någon annan - djur som människa. Jag cyklade 1,7 mil 4 gånger i veckan, även om jag så var medveten om att jag bara skulle få se dig i 10 minuter. När du skulle säljas bröts mitt hjärta på mitten. Att säga hejdå till dig var ett av det svåraste jag någonsin gjort.
Jag älskar dig. Och jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att glömma dig.
Sov gott, min älskade vän.
Es tevi mīlu.
Det gör ont
När jag vaknade imorse hade jag kemiboken i ena handen och mobilen i andra. Innanför pannbenet spökade den värsta spänningshuvudvärken jag någonsin upplevt. Jag gick upp, tog en dusch, men sedan gick jag och la mig igen.
Jag drömde om att bli skjuten, jagad och om att springa under vatten. Jag drömde om smärta, stress och rädsla. Drömmen efter det stod jag i ett vackert shabby shic-inspirerat kök och Manfred höll om mig under tiden vi stekte pannkakor.
När jag vaknade började jag gråta igen, och jag insåg direkt varifrån min huvudvärk kom. Efter gårdagen finns det antagligen ingen mer vätska i min kropp överhuvudtaget. Jag skrev ett sms till Manfred, som blev åtta sms långt. När jag fick svaret var jag så borta att jag knappt kunde läsa. Hela min kropp skakade, jag frös samtidigt som jag svettades, och jag grät, grät och grät.
Sanningen är att jag och Manfred pratat mycket om framtiden. Vi prioriterar olika saker och det går inte att kompromissa. Det gör ont. Som om någon skurit upp mig, slitit ut alla mina inälvor och sytt ihop mig igen. Så tom känner jag mig, i alla fall när han inte är hos mig. Varje sekund som går, funderar jag på hur jag ska tänka, vad jag ska säga till mig själv för att kunna hålla huvudet över vattenytan. I ena minuten känns det helt okej, i andra känns det som att jag ska dö.
Den här sommaren kommer bli den värsta någonsin. Hösten kommer bli fruktansvärd den också. Vintern, våren, sommaren.. Jag vet inte hur länge det kommer hålla på, men det är så fruktansvärt länge. För första gången i mitt liv, kan jag säga att jag håller på att ge upp. Jag är så nära studenten, men jag kunde inte ha brytt mig mindre. Först nu förstår jag vad handlingsförlamning innebär. Så för att arbeta mot den tänkte jag cykla in till skolan och vara med på sista lektionen. Vi ska bara se på film, men jag behöver det.
Det fina i kråksången, det är att Manfred är världens finaste människa. Han håller om mig, svarar på alla mina frågor (med samma tålamod varje gång, trots att det är tionde gången jag ställer samma fråga), tröstar mig, svarar på alla mina sms. Skrattar med mig. Lyssnar på mig. Är uppriktig mot mig. Förklarar gång på gång på gång att vissa saker bara måste göras men att han aldrig kommer sluta älska mig, att inga minnen ska glömmas, inga grejer ska slängas och ingen kontakt någonsin ska brytas. Hur stark, duktig och bra jag är. Att vi ska vara de bästa vännerna någonsin. Att vi är gjorda för varandra. Han har fått mig att lova att jag aldrig någonsin ska tappa hoppet, för att det någon dag i framtiden kommer bli vi två igen. Men att vissa saker bara måste göras.
Det är en av de största sorgerna jag någonsin upplevt. Och det gör så in i helvete, jävla ont så jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag ser på par, familjer, nykära och tänker "ni anar inte vilken tur ni har". Varje gång ser jag på mig själv och tänker, att jag har nog tur jag också. Mitt upp i det här eländet har jag nog det.
På torsdag är det vår femårsdag. Vi ska fira den. Jag ska le. Och antagligen också gråta.
Men främst så ska jag le.
Mer luft
Nu är det så där tungt att andas igen. Avstånd, ovisshet, förtvivlan. Ta dig samman Ida. Plocka upp bitarna och ta dig samman. Andas. Andas. Andas.
Pappa ringde och sa att jag kunde få den bärbara datorn. Få den, bara så där. Det är så generöst att jag skäms lite över att ha fått den. Jag är verkligen bortskämd. Men ändå; tack så jättemycket, farmin!
Kvällen spenderas utan Manfred. Morgondagen spenderas också utan Manfred. Söndagen spenderas antagligen även den, utan Manfred. Det känns som att resten av mitt liv kommer spenderas utan - just det - Manfred.
Jag ska damma här inne, byta kläder. Jag ska plugga, sedan sätta mig framför en film med Ben & Jerry's. Åh vad den kommer väl till pass, en melankolins kväll som denna.
Assassin
I was a killer, was the best they'd ever seen
I'd steal your heart before you ever heard a thing
I'm an assassin and I had a job to do
Little did I know you were an assassin too
Dark Side of the Moon
Allting är vänt upp och ned. Livet är ju egentligen ganska bra, men så.. innehållslöst? Det saknas något. Jag saknar honom. När det är bra så är det underbart, och när det är dåligt så är det åt skogen. Det finns inget mellanting. Så nära men ändå så långt bort, och vice versa. Jag önskar mer förtroende och mindre giftiga konversationer.
Jag behöver struktur. En plan. Honom. Det är det som saknas.
I know there must be something worth looking for.
Nattfasa
Signe klättrade upp i min garderob och gömde sig där. Såg lite läskigt ut med ett mörkt hörn och bara två ögon som tittar fram.
Jag har - bortsett från att jag slumrade till som hastigast när jag kelade med Signe - inte sovit på 36 timmar. Jag förstår det inte riktigt själv, hur fasen kunde jag sitta uppe hela natten och sedan, vid åttatiden, påbörja nästa dag som vanligt? Det ska bli skönt att sova i alla fall.
Dock så tror jag inte att jag kommer kunna somna. Majsan är det enda som kretsar i mitt huvud just nu. Hon som inte ville vara ute mer än 10 minuter pga. kylan har nu varit borta i 5 dagar, i samma kyla. Jag såg räven häromdagen, jag vet inte hur desperat den är att få mat, jag vet inte vem som skulle vinna om de började slåss, grannens katt har också försvunnit.. Det ser liksom inte ljust ut. Jag har gått promenader, gått in i skogen, ropat, öppnat ytterdörren minst en gång i timmen, letat på stora vägen, i dikena..
Jag hoppas att någon i närheten av oss, för några dagar sedan såg en stackars frusen och hungrig Majsan och gav henne fristad och mat. Att det är där hon är. Och att hon kommer hem snart. Jag vill så gärna tro det. För när jag tänker efter känns allting annat ganska orimligt. Har hon gått vilse? Blivit byte för något rovdjur (finns det fler än räven)? Var hon sjuk? Gick hon omkring bland hygget och fick stockar över sig? Eller har hon helt enkelt bara trotsat vädret och gett sig ut på spännande äventyr? Eller har hon hittat någon ny kompis som förser henne med mat och hem?
Kära gode Gud i himmelen, få min katt att komma hem.
Snälla..
Modet rinner ur mig mer och mer för var minut som går. Det enda jag önskar är att få se dig vid liv igen.
Snälla, kom hem.
Minns du hur snön föll?
Jag vet att jag inte uppdaterat på überlänge. Och det har hänt en massa sedan dess, jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har ju t.ex. fyllt år, så det antar jag att jag måste berätta lite om när tillfälle ges.
Det som mina tankar kretsar mest kring just nu, det är min älskade Lekaco. Vi hade vår sista lektion i måndags, och det var så jobbigt så jag finner inte ord. Innan lektionen var Lekaco en riktig ängel. Han lät mig klia honom i pannan (det har han aldrig gjort förut) och han bråkade inte när jag skulle tränsa. Det var precis som om han visste att jag behövde det. Lektionen gick också väldigt bra, men i slutet så brast det naturligtvis för mig. Tårarna bara rann och rann. Efter lektionen grät jag ännu mer. Älskade, vackra häst. Jag kommer aldrig att glömma dig.
Varje liten del, snön som faller ner,
Och den faller så hårt nu.
Light and space
Jag tänker klargöra min situation en gång för alla.
När jag slutade nian ville jag söka till ett annat gymnasium än det i Strömstad. Varför? För att jag ville träffa nya människor, lära mig att ta kontakt med människor jag aldrig träffat förut. Jag såg det som en bra chans att få utvecklas, helt enkelt.
Jag började gymnasiet i Uddevalla, ca 9 mil ifrån Strömstad. Jag kom att älska den klassen jag hamnat i. Sammanhållningen var något utöver det vanliga, och klasskompisarna var helt underbara på alla tänkbara sätt. Så höstterminen i ettan var helt perfekt, jag hade en massa nya människor runt omkring mig samtidigt som jag bodde kvar i min hemstad och därmed hade nära till mina vänner sedan grundskolan.
Efter halva ettan fick jag veta att skolan jag gick på låg back med ett dussin miljoner kronor, och att de därför skulle bli tvungna att dra in på olika saker. Bland annat så hade de bestämt sig för att inte påbörja inriktningen Matematik- och Datakunskap - vilket jag blivit lovad när jag sökt dit (av en rektor som sedan avgick). Det var naturligtvis ett bakslag för mig, men efterhand så kunde jag ändå tänka mig att byta inriktning till "vanliga" naturinriktningen. Då släpptes ytterliggare en bomb - jag skulle bli tvungen att byta klass. Då förstod jag inte längre meningen med pendla 3 timmar om dagen, för en utbildning som jag ändå inte ville ha, och om jag ändå inte fick vara med mina vänner.
Strömstad gymnasium kunde inte erbjuda MD-inriktningen, då vi var för få sökande. Då vände jag mig till Kungshögaskolan, och efter många om och men påbörjade jag mitt andra år här.
De flesta vet antagligen att jag inte trivdes särskilt bra i min klass. Jag står för vad jag säger, när jag påstår att jag inte tyckte att någon var särskilt tillmötesgående eller öppen (jag vet med mig själv att jag har agerat annorlunda i alla liknande situationer, men jag klandrar ändå ingen, för vi är alla olika). Däremot så hittade jag någon jag kom att kalla för min bästa vän, nämligen Rebecka. När tvåan var slut flyttade Rebecka till Frankrike. Samtidigt flyttade Manfred härifrån för att plugga i Rimforsa, och bo på internat.
Sommaren innan jag skulle börja mitt tredje år bröt jag ihop. Det kändes som att allt jag höll av, bara rann mellan fingrarna på mig. Jag var tvungen att lämna mina vänner i Uddevalla. Jag lämnade mina vänner, min familj och mina husdjur för att gå i skolan i Mjölby. I Mjölby har jag aldrig känt att jag passat in (i klassen, menar jag då), men den som väl kom mig nära, flyttade härifrån. Plus att Manfred i samma veva flyttade (visserligen inte särskilt långt bort, men det är skillnad på att träffas varje dag och sedan bara på helgerna).
I vilket fall, så kom vi i somras fram till att jag måste vidta någon typ av åtgärd. Att flytta tillbaka till Strömstad kändes för mig uteslutet, jag ville avsluta det jag påbörjat. Då föreslog både min mamma och Manfred, att varför inte börja med någon fritidsaktivitet? Och på så vis känna att jag gör något, en liten avstickare i vardagen, och dessutom träffa nya människor? Därför började jag ta ridlektioner.
På stallet hittade jag en ögonsten - Lekaco. Ända sedan jag hade honom på lektion första gången, har jag haft honom varenda gång - min ridlärare tycker att vi passar varandra såpass bra. Jag har tidigare skrivit i bloggen att vi behövde varandra. Tanken på honom fick mig att mer eller mindre slippa sakna andra. Han fick mig att må bra, han fick mig att hålla huvudet över vattenytan.
Igår kväll fick jag ett mejl av stallchefen. Om 4 veckor kommer ridskolan läggas ned, det ska bli verksamhetsskifte, ridlärarna ska sluta och hästarna säljas. Om 4 veckor kommer min älskade vän Lekaco att säljas, försvinna, och jag kan inget göra.
Det tog mig tre timmar att somna igår. Jag bara grät. Tre timmar i streck. Jag har nått bristningsgränsen. Jag klarar inte av mer avsked, med saknad.
Så nej: jag är inte okej.
Snön föll
Det blänkte i glaset, parfym och neon - och allt som jag hållit mig borta ifrån
Det glödde i mörkret, det kändes som förr - det var dags nu
Allting var bra
Allt var glömt
Trodde jag, tills jag tittade uppåt
Och snön föll
Jag trodde det värsta var över - att plågorna fått den tid de behövde
Det var ändå bara du, det kommer andra nu
Allt vi gjorde då
Allt vi båda såg
Gör det lätta så svårt nu
Varje liten del - snön som faller ner
Varje liten del - snön som faller ner
Och den faller så hårt nu
Säg minns du hur snön föll?
Det blänker i glaset, parfym och neon - o
ch allt som jag hållit mig borta ifrån
Det glödde i mörkret, men inte som förr
Det blir aldrig så
Det blir aldrig samma sak
Bara minnet kvar
Av hur snön föll
Breaking Away
När jag såg honom snubblade mitt hjärta till. Jag vet inte om det var av glädje eller sorg. Jag var mer lättretad, blev faktiskt irriterad på honom. Många gånger. På lektionen ville han ha av mig. Ungefär 5 gånger slog han bakut. Så har han aldrig gjort förut.
Men efter lektionen, där han stod och bara tittade på mig. Med öronen framåt och stora, runda ögon. I vanliga fall hade han stampat otåligt med benet och bara velat få äta sin mat. Men idag stod han bara där, och tittade på mig. Och jag tror han förstod, jag tror faktiskt att han känner det.
Jag tror min kropp har utvecklat en slags försvarsmekanism emot sorgen. Något inom mig vill bli överlycklig av att se honom, stå och gosa, ha överseende med alla hans bus. Men den delen av mig som styr gråter inte när jag ser honom, den blir irriterad och känner inte särskilt mycket alls. Den delen av mig har bestämt sig för att ge upp. Det enda som hade behövts är det enda jag inte kan bistå med. Jag hade omöjligt kunnat betala 3000 kronor i månaden. Jag måste komma till insikt. Problemet är att samtidigt byggs en blockad upp runt mig. Kroppen tvingar sig själv att inte känna någon kärlek, för då slipper jag sörja honom. Och det gör ont, för han är ett av mina absolut största glädjeämnen.
Jag vill inte att den sista tiden med dig ska vara så här. Jag vill känna något när jag ser dig. Även om det så är sorg. Jag vill gråta mot din hals det sista jag gör. Bara så du vet att jag fortfarande älskar dig.
My troubled mind
Jag fann glädjen, men förlorade den. Jag fann en annan glädje, jag förlorade den också. Sedan fann jag dig. Nu förlorar jag dig också. Hur många avsked, särskiljanden, separationer och farväl kan en människa stå ut med under ett års tid?
Jag har gråtit så det känns som att ögonen ska ramla ut. Jag har gått promenader och försökt få bukt med tanken. Försökt komma på en lösning. I mitt huvud byggt upp scenarier där du spelar huvudrollen. Jag kan känna dig, jag kan se dig och jag kan höra dig. Ändå önskar jag att du var så mycket verkligare.
Det är ett få par veckor kvar nu. Sedan finns vi inte mer. Du kommer förbli ingenting mindre än en skrivbordsbakgrund på min dator. En lukt på en tröja. Ett minne blott. Men det är som det är. Och det gör så jävla ont, det ska gudarna veta.
Älskade häst.
olycklig_chey_92
Nu är jag åter i Östergötland efter ett fint men alldeles för kort lov i Strömstad. Det är bara några veckor kvar till jullovet. Pepp. Jag känner för att följa entitans exempel, köra in huvudet i något. Pepp.
Det blir svårare och svårare att åka hemifrån. Sakta men alltför säkert står det klart för mig att jag gjorde helt fel vägval när jag valde som femtonåring. Att inte gå skola i Strömstad är antagligen ett av de största misstag jag någonsin begått (ingen ska ta något personligt). Här står jag idag med en sjuhelsikes massa erfarenheter och vunna strider i min packning, men med facit i hand har jag genom mitt val av skola, förlorat mer än jag har vunnit. Det gör ont att tänka så, men jag tröstar mig med att jag omöjligt kunde ha vetat det där och då, femton år. Jag kunde omöjligt veta att rektorn på Uddevalla gymnasium var inkompetent. Jag kunde omöjligt veta att Strömstad gymnasium hade för få sökanden för att starta en Matematik och Data-inriktning. Jag kunde omöjligt veta att jag på Mjölby gymnasium skulle hitta en bästa vän, som efter halva tiden skulle flytta härifrån. Femton år. Hur skulle jag kunnat veta det?
Nu blev jag för djup. Det är för att det är för sent. Och jag känner mig för miserable just nu. Jag ska försöka sova, försöka att inte gråta, och försöka att ta mig upp ur sängen imorgon. Gör jag det, kära vänner, har jag övervunnit den där ensamheten. Igen.
