Change of Seasons

"Du är långt från mej nu."

Jag känner mig inte direkt nedbruten men jag känner mig skör. Jag är inte deprimerad men jag har en period med mycket ångest och sorg i hjärtat, jag orkar inte riktigt fungera som vanligt. Jag tycker inte det ska vara tabubelagt att säga.

För snart en vecka sedan var min bästa vän med om en bilolycka. Allt gick tillsynes bra men hade hon kört några centimeter längre åt vänster hade hon krockat med ett träd. Hela händelsen var en känslostorm mellan rädsla men också en större tacksamhet att allt gick bra. Jag tänkte på min familj och mina vänner, hur sköra vi är och hur vi kan tas ifrån varandra så fort. Det var en påminnelse om vår dödlighet kan man väl säga.

Ytterligare några dagar senare fick jag veta att min farbror gått bort. Nu stod ju inte vi varandra särskilt nära annat än att han brukade vara på Söle och fira min födelsedag med oss varje år tills jag var 15 år ungefär. Det var mer ännu en påminnelse om vår dödlighet, och givetvis en sorg jag delar med familjen. 

Dagen efter däremot, släpptes bomben. De som känt mig länge eller känner mig väl vet att jag har en till halvbror som jag nästan aldrig nämner i några sammanhang; att vi har setts eller gjort något tillsammans eller något han sagt. För er som inte vet, så heter han Isak. Vi har samma mamma men inte samma pappa. Sista gången jag såg Isak tror jag var när han var 10 år ungefär, idag är han 17.

Jag kan inte dra hela historien, för den är lång och sträcker sig nästan 10 år tillbaka. Säkerligen ganska ointressant också, det finns ingen input att ge annan än "fan vad hemskt". Men Isak bodde med en av mina andra halvbröder tillsammans med mamma, tills han en dag åkte och hälsade på sin pappa som så många gånger förr, och sedan inte kom hem igen. Vi vet inte varför. Sedan dess har vi inte träffat honom eller kunnat få kontakt med honom, utan hans pappa har klargjort att om Isak vill veta av oss så får han bestämma det själv när han är 18 år. Alla vykort, brev och sms som skickats verkar inte ha kommit fram. Han är liksom helt isolerad ifrån vår sida av släkten. Så jag kan bara föreställa mig vilken snedvriden sida av historien som berättats för honom. Att vi aldrig försökt kontakta honom, att vi inte bryr oss, att vi inte älskar honom. Jag vet inte, men jag är rädd för vad svaret är.

Det kom i alla fall ut en artikel i en tidning om Isak, som är framgångsrik inom sporten han utövar. Bilden på honom var som en jävla käftsmäll. Han har blivit så stor, han är så fin, och jag är så stolt över honom. Så med alla dessa påminnelser om döden och hur vi ska ta vara på tiden med varandra i åtanke, så var det extra smärtsamt denna gång. Min älskade lillebror, så långt borta, och jag undrar om jag någonsin kommer få se honom igen. Smärtan att ha "förlorat" en lillebror ligger liksom latent i hjärtat tills jag ser en bild, läser en text eller på något sätt blir påmind om honom och hur avlägsen han är. Så denna artikel tog riktigt hårt denna gång.

Igår kväll ägnade jag timmar åt att gå igenom en låda där jag sparat brev, lappar, prylar eller andra saker som minnen. Jag hittade teckningar av Isak, bilder på Findus (vår 17-åriga katt som vi tog bort för snart två år sedan) och brev ifrån farmor. Det skulle inte mycket till för att jag skulle känna mig överrumplad av sorgen. Men jag tror också det är viktigt, att krama ur den där skörheten och tillåta sig själv att sörja, finna styrkan och komma tillbaka igen. Den där artikeln om Isak lämnade liksom ett öppet sår i bröstet, minsta lilla påfrestning så blöder det. Det kanske låter pretentiöst, vad vet jag, men det är så jag känner och tänker tillåta mig själv att känna. Så kan jag komma tillbaka på banan igen.

Mamma brukar säga "jag är stark när jag orkar" vilket jag tycker är tröstande och väldigt sant. För det bekräftar att för det mesta är jag stark och jag vet om det, men ibland brister man och det är helt okej, för det är underförstått att jag kommer känna mig stark igen den dagen jag känner att jag orkar. 

Så är det just nu. Det blir bättre. 

Isak. ❤️