Change of Seasons

Johanna gjorde en enorm insats och köpte med sig ingredienser till grönkålspasta och kom ut och lagade mat åt mig. Och stannade i några timmar för att bara prata och chilla. Det var trevligt och gjorde mig gladare. Efter hon hade åkt satt jag och grejade med lite administrativt arbete för föreningen, och tog tag i att planera kommande vecka och så.

Virkade en bläckfisk och tittade på när Martin spelade Subnautica innan jag gick och la mig.

Idag sov jag inte riktigt lika länge, utan vaknade strax efter 09.00 men låg kvar i sängen länge och läste en av mina nya böcker.  Efter att ha läst 1793 och 1794 har jag haft svårt att känna lust att läsa andra böcker. Språket i böckerna tilltalade mig så otroligt mycket att det inte kändes lockande att läsa böcker som var skrivna på annat vis.

Jag behövde liksom något mer som tilltalade än "detta kanske är en bra bok, om jag läser så får jag se". Då känns det som Hemmet av en tillfällighet stod där framför mig på Science Fiction-Bokhandeln i söndags. Jag köpte den för att jag blivit rekommenderad den, men visste inte vad den handlade om.

Den utspelar sig på ett äldreboende för demenssjuka. Saken är att Johanna och jag pratar väldigt mycket om hennes jobb (inom hemtjänsten, främst med dementa) och jag tänker nog ännu mer på det mellan gångerna vi pratar om det. Jag älskar (!) äldre människor (jag blir glad i hjärtat av dem på samma sätt som andra känner med små barn, gissar jag), och känner att jag gärna skulle velat jobba med dem men jag tror jag skulle ha svårt att distansera mig och inte bli för känslomässigt engagerad. Ändå tänker jag på jobbet ofta, att jag någon gång måste prova, och tycker det är väldigt kul att höra Johanna berätta om sina utbildningar och uppgifter och dylikt. Så denna bok blev genast väldigt intressant, inte främst för handlingen men för att jag verkligen lever mig in i och intresserar mig för allt som är runtomkring också. Jag analyserar hur de bemöter och hanterar demenssjuka, och vid ett tillfälle när de beskrev en boende som aggressiv och vulgär så tänkte jag "aha, det måste vara frontallobsdemens som Johanna berättat om". Så inbiten blir jag, haha. (Obs obs, hon berättar givetvis ingenting som bryter mot sekretessen utan pratar om sitt jobb mer generellt..!)

Så denna boken upplever jag hade det där lilla extra som fångade min uppmärksamhet från start. Jag plöjde igenom 100 sidor innan jag gick upp.

"Om inte Nestor gått upp 10 kilo över natten tror jag han ligger på en annan katt..."

Jag åkte in till stan vid 14.00 för att hämta Johanna och åka till Nordby. Imorgon kommer nämligen en fotograf till Ylseröd för att ha minnesfotografering med mig och Proppen, så jag behövde en ny outfit och Johanna kunde tänka sig att hjälpa till. Vi sökte igenom hela H&M, och när jag skulle prova kläderna visade det sig att de stängt av provrummen pga. corona. Så det slutade med att jag fick köpa kläderna för 2000 spänn, prova dem på toaletten och lämna tillbaka det jag inte ville ha. Kändes faktiskt sjukt orimligt att behöva åka fram och tillbaka mellan hemmet och Nordby bara för att prova kläder.. Jag hade inte riktigt tid med att riskera att fortfarande inte ha hittat rätt plagg/storlek imorgon. 

Vi fick köpt ett par byxor, en överdel, skor och en sådan där självhäftande, bandlös BH. Jag blev mycket nöjd!

Efter vi var klara på Nordby åkte vi till Strömstierna Pizzeria och köpte med oss mat. Satte oss vid berget vid havet utanför sjukhuset och avnjöt en mycket efterlängtad middag. Den avbröts abrupt när en hel drös fiskmåsar plötsligt flög mitt ovanför oss och vi fick fly till bilen för att inte bli bestulen vår middag, haha!

Så resterande halvan av middagen fick avnjutas i bilen istället. Lite mindre romantiskt men lika gott.

Åkte hem till Johanna en sväng efteråt och chillade innan det var dags för mig att åka ut till Ylseröd. Jag skulle nämligen runt tiden för solnedgång, reka området och ta kort samt filma omgivningen så fotografen kan planera lite. Jag gick varvet runt campingen längs havet och det känns som jag filmade nästan hela promenaden, solen var bakom tjocka moln så det var stundvis svårt att bedöma vad som var ett bra läge. Fotografen vill gärna jobba med motljus som silas mellan träden. Jag har SÅ höga förväntningar ska jag erkänna, hon är otroligt duktig.

Pratade givetvis med Proppen en stund innan jag åkte. ❤️

När jag kom hem var klockan ganska mycket. Har ägnat kvällen åt att först bleka och sen färga håret och bara andas lite. Var ganska ledsen igen när jag kom hem, men försöker fokusera på att det ska bli kul imorgon.

Artemis fick entrecote av Bowies.

När jag väntade på Johanna vid 14.00 där någon gång kollade jag tider för att fixa ögonbrynen hos Nasrin senare samma dag. Det fanns massa tider mellan 14-18, så jag tänkte jag skulle vänta tills jag var klar på Nordby med att boka tid, för att inte riskera att behöva stressa. Men när vi var klara på Nordby var alla tider plötsligt borta, jag blev så besviken.

Men så när jag pratade med Nasrin nu ikväll så kunde hon ordna så jag fick fixa ögonbrynen imorgon innan hon egentligen börjar jobba. Supersnälla Vanessa ska nämligen sminka mig inför fotograferingen, så jag behövde fixa ögonbrynen vid 08.30 som senast. Bästa Nasrin ordnar det åt mig, sådan fantastisk service. ❤️

Kolla så vackert det var på Stora Ytten ikväll!

Imorgon blir säkert stressig till en början men jag tror och hoppas att fotograferingen kommer bli jätterolig. Efter denna dag är förbi känns det som jag kan börja fokusera på lite annat, mycket tankeverksamhet har gått åt att planera och få allt att klaffa denna dag.

Önska oss lycka till!

Nu ska jag sova, alldeles för sent. Kärlek till er ❤️

För ovanlighetens skull (not) har jag suttit och gråtit helt otröstligt en stund, trots tre ångestdämpande. Allting jag gör leder mig förr eller senare till det faktumet att Sophie snart inte finns mer. Ikväll började det med att jag gick igenom min ekonomi för denna månad, och planerade för nästa. Kostnaderna för hästen står för 36% av mina (förutsedda) utgifter nästa månad.

 

Jag skulle planera ekonomin och var tvungen att googla lite på vad det kostar att avliva. Det ledde mig in på läsning om de två olika metoder som finns, visserligen kände jag till dem sedan några veckor tillbaka men jag har dragit mig för att läsa om detaljerna. När vi avlivat katter så har de somnat in fridfullt i famnen på mig. Så är inte fallet med hästar.

 

Det finns två olika metoder; mekanisk eller medicinsk avlivning. Förstnämnda innebär att man skjuter hästen med bultpistol i pannan så den blir medvetslös, för att sedan avbloda den så den dör när hjärtat stannar. Andra alternativet är att injicera sömnmedel så de dör av andnings- och hjärtstillestånd.

 

Så där vid första åsyn känns ju mekanisk avlivning helt fruktansvärd, men faktum är att det är det absolut bästa för hästen. Det går snabbt och de märker inget. Väljer man medicinsk avlivning riskerar mycket att gå snett, att de är vid medvetande när de faller ihop och till och med gör sig illa. Ibland måste man göra om processen om första dosen inte tar eller om kanylen åker ut.

 

Jag visste faktiskt inte hur man avlivade hästar, så jag var tvungen att göra research. Det är vedervärdigt att läsa om. Jag är dock, mitt upp i allt detta, så oerhört tacksam för Kajsa, stallägaren jag hyr in mig hos. Hon har inte bara erbjudit att begrava Sophie i sommaragen, hon hjälper mig ordna med det praktiska och har lovat att hjälpa mig dagen det är dags. Jag får välja precis hur mycket eller hur lite jag vill vara delaktig, och om veterinären hade frågor om det praktiska så sa Kajsa att jag kunde hänvisa direkt till henne. Så jag slipper tänka på det. Jag kan knappt föreställa mig hur mycket värre detta hade känts om jag varit tvungen att lasta och åka iväg med Sophie för att avliva henne på klinik, kanske behövt vara med på avlivningen, och åka hem med tom transport som jag behövt städa ur efteråt.

 

Jag har alltid känt att jag måste vara med när mina djur avlivas. Det har aldrig funnits som alternativ att låta bli. Men denna gång har jag valt att inte vara i närheten, för det skulle nog traumatisera mig för livet. Kanske är jag med tills hon fått lugnade inför avlivningen, så det sista jag ser av henne är att det ser ut som hon somnar. Så kan jag någonstans få känna att hon somnat in. Det känns så makabert och rått att prata om, men jag måste vara transparent för att kunna bearbeta det.

 

Jag kan inte fatta att det närmar sig.. jag fattar verkligen inte.

 

Jag ska försöka skifta fokus och berätta vad jag gjort senaste dagarna.

 

Jag stannade uppe lite för länge, natten till fredagen. Jag skojar inte när jag säger att jag bloggade i många timmar. Var så uppe i varv när jag var färdig. Artemis och jag låg och kollade på ett avsnitt av My Cat From Hell en stund innan läggdags men jag kände inte riktigt att jag klarade av att kolla klart. Alltid när man ser på program där experter ska hjälpa lösa beteendeproblematik hos barn eller djur så är det ju föräldrarna respektive ägarna det är fel på. I detta avsnitt var det en katt som var aggressiv och gick till attack. Visade sig att ägaren slog henne när hon gjorde utfall mot honom och att hon var okastrerad. Blev så provocerad av okunskapen att jag inte pallade titta. Får prova nåt annat avsnitt nån annan gång kanske.

 

Jag jobbade 11-18 på fredagen sedan och hade häcken full hela dagen. Det händer inte supermycket på jobbet nuförtiden men ibland får vi riktiga mastodontprojekt att ta oss an, och detta var ett sånt tillfälle. Vi ska skicka tillbaka mängderr med varor från butikerna till vårt centrallager, inga konstigheter bortsett från att vi denna gång skulle frångå våra rutiner (som inte sitter så där jättebra hos någon av oss för vi inte gör det så ofta) och förvirringen var total. Ingen fattade någonting. Vet inte om jag någonsin känt mig så korkad, för hur många gånger cheferna än förklarade så visste jag fortfarande inte hur jag skulle gå till väga. Vilket i och för sig inte var så konstigt, för alla var osäkra och sa olika saker. Det var med stor frustration jag lämnade jobbet den dagen, och en lika stor lättnad över att pga. permitteringen inte behöva jobba på en vecka. Det är ju alltid den dagen jag går och ser fram emot; fredagen efter vilken startskottet för en veckas ledighet går. Insåg nu att jag ju ansökt om semester första veckan i juni. Undra om det beviljas.

 

Min häst och Kajsas hästar går ute på nätterna nu eftersom stallet är så fullt av hästar att det inte finns boxplatser nog. De får komma in på morgonen/förmiddagen och vila istället. Det var oväder natten till lördagen så jag var väldigt blödig och tyckte så synd om dem som varit ute hela natten (vilket de ju egentligen är helt skapta för att göra, men ändå). Så jag var där på morgonen och hämtade in dem, och grejade i stallet länge bara för att ha något att göra efter jag ryktat Proppen och hon fått mat.

 

 

När jag kom:

 

 

När jag gick:

 

 

Proppen:

 

 

När jag sedan kom hem så städade jag, och efter en stund kom Johanna. Vi satt vid matbordet och pratade strunt och åt glass i många timmar. Jag blev helt förskräckt när jag såg hur mycket klockan hunnit bli när hon skulle åka hem.. vi satt nog säkert i 4 timmar och bara pratade, samt inspekterade hennes odlingar i vår trädgård det sista vi gjorde innan hon åkte hem. Jag har lite planer för den nu faktiskt, hoppas kunna rensa den på riktigt gammalt bös som ligger lite här och var, och bara kunna klippa ner och gräva upp allt som är halvdött. Ska be farmin komma med släpkärran någon dag så jag kan monterna ner och slänga min fuktskadade/deformerade garderob bland annat. Har även hittat gamla pallkragar i jorden i rabatterna, lite sånt liksom.

 

Idag ringde väckarklockan strax efter 08.00. Döm om min förvåning när jag vaknade och Wyoming låg INTILL mig i sängen. Som jag älskar denna lilla tjej och som det gläder ig varje gång hon gör sådana här framsteg. Jag hoppas kunna vinna hennes fulla förtroende någon dag.

 

 

 

Vi åkte först in till stan för att möte upp Musses tillfälliga jourhemsmatte, och ta över Musse. Han skulle nämligen flytta till ett jourhem i Göteborg. Vi åkte sedan till stallet och gav hästarna lite frukosthö i hagen, sedan till Söle för att Martin skulle lämna sin förra dator till Simon. Hur gulligt är inte det? Han köpte ny dator för ett tag sedan och insisterade på att ge bort sin gamla till min lillebror, under förutsättning att han ville ha den så klart och det ville han oerhört gärna. Det var tredje gången på tre dagar som Martin var ute där nu, då det naturligtvis krånglat gångerna innan. Men nu fick han det att funka. Han är väldigt snäll som engagerar sig så för Simons skull. ♥

 

När vi var på Söle hade jag en inbokad telefontid med min mentor Marie-Anne på Joyvoice. Joyvoice pausade ju all sin verksamhet när coronaviruset bröt ut (jag hann bara hålla ett rep) och nu i juni är det dags att återuppta repen igen fast i lite annan form. Vi anställda har gått och väntat i några månader på besked om hur det skulle bli och jag ska faktiskt, genuint och ärligt, säga att jag av egoistiska skäl hoppades på att inte behöva hålla körrep i juni. Endast med anledning av det här med Sophie. Att leda Joyvoice är ett av det roligaste jag gjort, men det är också helt nytt för mig och kräver mycket förberedelse, tid och fokus. Tre saker jag inte känner att jag har utrymme för. Som det ser ut nu kommer jag hålla rep kvällen innan Sophie ska tas bort. Jag fick panik till en början, och övervägde att kontakta min mentor för att säga att jag klarar inte detta nu. Men efter en kort betänketid kände jag att nej, jag ska inte bara lägga mig platt och drunkna i självömkan. JA det kommer bli stressigt. JA jag kommer må dåligt. JA jag kommer vilja dra mig ur. Men det känns viktigt för mig att ändå genomföra. Inte för utmaningens skull (för utmaning är det sista jag vill ha just nu) men för att jag inte ska gå under. Jag ska bara sänka kraven på mig själv, det behöver inte vara perfekt, och fokusera på glädjen. Det kommer förhoppningsvis bli en otroligt stark avledande manöver, att ägna kvällen innan åt något så roligt.

 

Jag blev otroligt lättad efter samtalet med min mentor och att få ventilera mina känslor och vara helt ärlig. Hon är fantastiskt bra på att peppa och jag kände mig mer självsäker och motiverad efteråt. Jag tror det kommer gå bra ändå och jag kommer inte ångra mig i efterhand att jag valde att genomföra detta, trots allt.

 

Efter detta bilade vi till Göteborg för att lämna Musse i sitt nya jourhem. Jag ska medge att jag är ovanligt nervös över hur det ska gå. Jourhemmet är toppen men det är alltid jobbigt att installera okastrerade, sjuka och smått skygga katter hos nya människor. Jag förväntar mig att katten kommer vara aggressiv, förstöra saker, kissa/bajsa utanför lådan etc. Det är knappt jag vågar fråga hur det går. Jag bara väntar på att de ska höra av sig och säga att det inte funkar. Då kan man bara bli positivt överraskad. Håll tummarna..

 

Efter detta tog vi en liten snabb sväng till Science Ficiton-bokhandeln. Jag älskar verkligen den butiken. Martin handlade en hel del grejer där idag, själv köpte jag några böcker bara.

 

Vi stannade till i Uddevalla och åt en lättare middag på Pinchos. Deras fishless & chips är helt amazing, jag fattar inte vad fuskfisken består av, den har verkligen samma konsistens och smak som torsk.

 

Mina tre favoriter på Pinchos; vitlöksbröd med mozzarella, vårrullar och fishless and chips. Jag beställde även två efterrätter och skrattade gott åt att jag fick två skedar. Som om jag skulle dela med mig liksom.

 

 

 

 

I bilen på vägen hem från Uddevalla satt jag och nötade lite låtar som vi ska sjunga på Joyvoice-repet nästa vecka. Jag körde samma parti om och om och om och om och om igen i olika stämmor, stackars Martin om tvingades lyssna på eländet lyckades ändå somna sista biten. Men måste ändå säga att jag blev positivt överraskad över hur snabbt det satte sig för mig. (Det lär jag få äta upp att jag sagt, har garanterat glömt allt imorgon.)

 

Här är de tre böckerna jag köpte på bokhandeln, ett spel som Martin köpte till mig samt två handdukar som Martin fick på köpet för att han handlade för så mycket. Imorgon är det nämligen Towel Day eller Handduksdagen, en dag man firar till minne av Douglas Adams, författaren till Liftarens Guide till Galaxen. Dagen till ära ska man bära med sig en handduk. För att förstå sammanhanget bör man kanske läsa boken, haha.

 

 

 

Jag älskar dessa bilder men kände inte att jag hade råd att lägga pengar på den just nu. Så MArtin köpte den åt mig, som present. Jag blev så glad. ❤

 

 

Det var nog allt för idag. Jag börjar bli trött så jag ska nog gå och lägga mig, så jag kan ta nya tag imorgon. Jag har så mycket att styra upp så det är inte klokt. Vet inte ens var jag ska börja.

 

Men det grer sig.

 

Tack för ni läser. Kram på er ♥

Häj häj lilla bloggen and all you peeps readin'.

 

Jag lever, om än lite isolerat. Jag vet att jag är ganska svår att få respons ifrån just nu, och det är för att jag helt enkelt har så överväldigande mycket sms, meddelanden på messenger, PM och kommentarer på Katthjälpens sida att jag bara lamslagits och inte ens vet var jag ska börja. Varje dag är min målsättning att göra något åt det imorgon. Jag kan verkligen känna mig enormt självgod när jag säger att jag har så många meddelanden, nämnas bör dock att det mesta är förenings- och kattrelaterat och inte att jag har så många vänner som sliter och drar i mig, men det är verkligen ingen överdrift.. det är en av orsakerna till att jag inte är så mycket för att snickesnacka i chatt, jag vill bara ha inbox zero (ifall någon upplevt mig kort i text, så är det endast därför). Jag vet inte riktigt om jag bör be om ursäkt för det, men vill ni mig något brådskande så ring mig istället.

 

Beskedet om Sophie har tagit mycket hårt på mig. Mycket hårdare, eller mer illa, än jag kunnat föreställa mig. Även om jag i en viss mån var förberedd på detta; jag köpte henne skadad och visste att den dagen vi skiljs åt kommer det att vara just pga benet, men jag trodde ändå på något vis att det skulle vara under mer kontrollerade former. Jag trodde vi skulle göra ett återbesök hos veterinären i slutet av sommaren och kanske då konstatera att senan fortfarande var skräp, och ta bort henne då pga det. Artrosen har jag hela tiden tänkt att hon kunde leva med, inte att den skulle blossa ut så här aggressivt och ge mig max en månad eller två. Jag vet inte. Det känns så bottenlöst surrealistiskt. Man blir väl aldrig redo, det är kanske mer det allt handlar om.

 

Jag har varit så ledsen nu i en månad. I en månad har jag inte varit mig själv. Jag har aldrig varit deprimerad men denna månad har jag nog ändå upplevt något snarlikt. En del av mig vill bara sticka huvudet i sanden och en annan vill bara få det överstökat. För cirka två veckor sedan pratade jag med Marcos (en veterinär som behandlat henne tidigare) som sa att han inte tyckte jag skulle ta bort henne nu, och föreslog en behandling som han erkände dock inte hade goda chanser. Jag rådgjorde med 3 andra veterinärer och ingen av dem kunde se hur behandlingen skulle kunna hjälpa henne. Jag gjorde själv en massa, massa research och kunde inte heller se hur behandlingen skulle kunna hjälpa. Att spruta in en viss sorts gel mellan benbitarna för att bygga upp ett artificiellt brosk och minska friktionen mellan dem förstår jag, men jag och de andra veterinärerna såg inte hur Marcos menade att det skulle hjälpa mot de vassa benbitar som finns som aggressiva utväxter och pålagringar runtom kotan och upp längs benet. Jag fylldes av hopp en kort stund, innan jag tvingades inse att han antagligen inte förstått vidden av problemet då han inte sett röntgenbilderna och vår konversation var på engelska så jag hade lite svårare att uttrycka mig, och gav upp idén om att prova behandla. Jag kände att om jag börjar behandla kommer jag kanske tappa fotfästet och inte inse att hästen faktiskt lider och har ont, och jag vill inte att Sophies sista tid i livet ska vara med smärtor 24/7. Vi närmar oss redan med stormsteg och jag måste ta mitt ansvar, innan det gått för långt. Det gör så fruktansvärt ont.

 

De senaste dagarna har jag faktiskt inte ens varit i stallet. Precis efter beskedet kunde jag vara i stallet 8-10 timmar åt gången. Men efter att ha kommit hem från stallet bröt jag ihop, varje dag, i tre veckors tid. För att få en liten andningspaus valde jag att inte åka ut alls. Hon går ändå på bete dygnet runt nu, så för henne spelar det ingen roll. Idag var jag dock där igen, och det räckte med att jag parkerade på grusplanen så kom tårarna. Om allting klaffar med alla involverade, är det mindre än 2 veckor kvar tills det är dags nu. Jag tog bort det sista från utanför hennes box, och tog ner hennes boxskylt. När hon är borta vill jag att allt sånt är klart, så jag slipper tänka på det.

 

Någonstans mitt i detta försöker jag känna tacksamhet för att jag fick denna tid på mig att förbereda, mitt under permitteringen dessutom, och att jag inte bara kom till stallet en dag och hon stod på 3 ben. Att jag (peppar peppar ta i trä) inte tvingats göra detta med kort varsel, utan kan planera och ta den tiden det behövs.

 

Ja ni.. jag kan säkert älta detta i all evighet. Hur gör man ens för att ta sig igenom detta? Jag vet inte.

 

Hur som helst hade jag tänkt berätta om vad jag gjort sedan jag skrev för en månad sedan.

 

Vi var på en fin promenad, Johanna, Martin, Proppen och jag. Detta var dagen innan jag upptäckte hennes svullnad i benet. Little did I know då, att det skulle bli vår sista.

 

 

 

Här upptäckte jag svullnaden, dagen efter. Som ni ser är hennes vänstra kota större än den högra. Kate kom ut dagen efter det och gav sin kloka input, vilket var första gången insikten landade i mig att det nog var kört.

 

 

Kylning av benet för att få ner svullnaden.

 

 

 

 

Men för att skriva om annat. Vi fick en leverans från Mjau, som haft en kampanj där de sålt "katthjälparpaket". Privatpersoner har alltså gått in på deras hemsida och köpt kattmat som sedan levereras ut till olika föreningar och katthem runtom i Sverige. Ni må tro vi blev glada när vi fick veta att vi var en av de utvalda att få ta emot en del av första leveransen. Jonny var givetsvis snabbt på plats för en liten photoshoot.

 

 

 

 

Artemis får följa med ut i sele då och då, det tycker hon är kul.

 

 

Martin och jag tog oss en tur till Göteborg för lite ärenden. Vi har det senaste halvåret haft 3 katter inne på Anicura och Blå Stjärnan, som vi inte kunant rädda, och eftersom jag är blödig som helvete så valde jag separat kremering. För att få någon form av värdighet till de fruktansvärda liv de levt. Så nu skulle vi dit och hämta upp askorna, samt möta upp en tjej från en annan förening i Göteborg som hade lite saker att skänka till oss. Martin är så snäll som följer med, vi hade inga andra ärenden i Göteborg bortsett från detta. Jo, jag skulle lämna en lotterivinst hos en kvinna som bodde i Uddevalla.

 

Vi tog tillfället i akt att under resan prova denna nyhet från Celsius. Det blev Martins nya favorit, själv tycker jag Peach Vibe är oslagbar.

Jag skulle även till Posten innan och skicka massa, massa paket. Är stammis där numera.

 

 

På kvällen la jag mig i soffan under en filt och började läsa uppföljaren till 1793, nämligen 1794. Nu var det ju längesedan jag malde mig igenom böcker, men dessa två är ganska så säkert två av de bästa jag någonsin läst. Jag har ju inte läst på länge, inte ens kunnat läsa, men jag läste ut båda de här på en vecka vardera. Och jag läste - för mig - stora delar i taget. Mellan 100-250 sidor per gång. Och jag skulle kunna tänka mig att läsa de båda en gång till direkt. Språket är fenomenalt. Rekommenderas verkligen.

 

Nestymon bein' all cute.

 

Så blev det dags att åka till kliniken för att få svart på vitt vad som är fel på Proppen. Vid det här laget var jag övertygad om att det var hennes sena som gått åt skogen, hade inte en tanke på att det kunde vara artrosen. Snälla pappa hjälpte mig att köra.

 

 

 

 

Väl framme hos veterinären fick vi låna en box under tiden vi åkte iväg för att käka, då vi var där i väldigt god tid.

 

 

Och jag fick en av de finaste bilderna jag någonsin tagit på Proppen min. ❤

 

 

Inne på röntgen. Berättade att hon är känslig för lugnande, så hon fick en dos motsvarande till en shettis på 200kg. Det verkade funka perfekt, man tror ju att så här robusta hästar ska behöva mycket sedering men hon har ramlat ihop en gång vilket är väldigt ovanligt. 

 

 

Första röntgenbilden som togs. Här stod det klart för mig att benet var bortom räddning. Till och med jag som inte är utbildad kan se att det är alldeles för mycket skrovligheter på för många ställen.. och värre kommer det bli med tiden.

 

 

Min älskade, älskade häst. Så oskuldsfull och oförstående inför min smärta och ångest.

 

 

Har spenderat många stunder sittandes i hennes box eller hage, och bara tittat på henne.

 

Mycket horisontalläge på soffan med katterna blir det, när motivationen tryter.

 

Vi var med i en tävling arrangerad av Bamses Katthjälp där vi tävlade om att vinna sand och mat för 10.000kr från Four Friends. Vi lockade följare att rösta på oss genom att lotta ut 10 stycken kuponger på en låda EverClean. Tyvärr vann vi inte utan kom tvåa, då det inte bara var antalet röster som spelade roll. Vi fick absolut flest röster av alla, vilket gjorde mig så rörd och glad, men varje förening hade en koefficient baserat på hur många följare man hade, som skulle göra poängen mer rättvis. En förening med 1200 följare har ju svårt att få lika många röster som en förening med 6000 följare. Så antalet röster ställdes mot antalet följare, kan man säga, så den med högst procent följare som röstat, vann. Så även om vi fick 500 röster så vann en förening som fick 300 röster, för att de har färre följare än vi. Men de var de värda.

 

 

 

 

Sterling har börjat sova i min säng på nätterna, bredvid min kudde. Det är så mysigt tycker jag.

 

 

Och Artemis och Nestor ligger på eller bredvid mina ben i vanlig ordning så klart.

 

 

Jag hade en period så fruktansvärt ont i ryggen (den akuta smärtan är borta men jag känner fortfarande av det), att jag har börjat sova på min värmefilt. Värmen gjorde smärtan lite bättre. Det är verkligen en specifik kota i bröstryggen som gör ont, tillskillnad från tidigare då jag mest varit stel i muskulaturen ländryggen. Tyvärr har Mauri som jag brukar gå till, pausat sin verksamhet pga. pandemin så han kan inte hjälpa mig. Gick till sjukgymnast i brist på annat, vilket var ett av det märkligaste jag varit med om tror jag haha. Hon tittade på mig som om jag kom från yttre rymden. Jag förklarade väldigt utförligt på vilket sätt jag hade ont och om mina tidigare besvär och förklarade att eftersom det sitter i en viss kota som jag kan peka ut så var jag rädd att det kunde vara något annat än bara lite dålig hållning det berodde på. "Som vadå menar du?" frågade hon mig som om det var en orimlig tanke. Vadå som vadå, det ska väl du som utbildad kunna tala om för mig? Kan det vara ett diskbråck? Artros? Jag vet väl inte vad smärta i en kota kan bero på? Men hon visste inte heller. Det var omöjligt att svara på vad smärtan berodde på och hur det uppstått, informerade hon mig om innan hon ens undersökt mig. Men mest var det pinsamt tyst och hon satt och tittade på mig, jag fick ge mina egna teorier och hon bara dementerade dem men kunde inte ge förslag på annat. Jag fick till och med fråga själv vad hon hade för förslag på behandling eller åtgärd, annars ryckte hon bara på axlarna. Fick en ny tid som jag direkt avbokade.

 

10/10 kommer inte gå tillbaka dit. 

 

 

Ganska snart efter att jag fått beskedet om Sophie, bestämde jag mig för att göra mig av med alla mina hästgrejer. Inte bara för att jag inte vill ha kvar det, jag behövde få in pengar till hennes veterinärkostnader. Jag hade en del i garaget hemma, sånt från när jag var liten och hade mina första ponnysar men också saker jag köpt till Proppen men inte använder. Jag tog med allt till stallet och samlade ihop det, putsade upp lädergrejer och fotograferade allt. Har till min stora förvåning fått sålt cirka 2/3 av alla saker, konstigt nog nästan inga täcken, men det är nog fel säsong för det. Väldigt skönt att bli av med, för jag vill inte ha det liggandes när hon är borta. När hon försvunnit vill jag inte behöva rensa eller plocka ur grejer, det ska vara färdigt långt innan så jag slipper tänka på det.

 

 

 

Bland annat sålde jag två träns som jag haft till Mante och Dominique, mina första hästar jag hade. Det tog emot väldigt mycket faktiskt, för de har ju högt affektionsvärde, men jag var tvungen att ta mitt förnuft till fånga och fråga mig själv vad sjutton jag skulle med dem till, annat än lägga dem i en låda och titta på dem någon gång vart femte år eller så.


Själv är Proppen helt bekymmerslös. Precis som jag vill att hon ska vara. 

 

 

Jag tog så många morgonpass jag kunde de kommande veckorna. Jag behövde rutinen att komma upp tidigt och att åka ut till stallet, och vara där i lugn och ro. Vi umgicks många timmar varje morgon, men nu går de ute dyget runt bortsett från förmiddagarna då de kommer in för att sova, och då uppskattar hon inte mitt sällskap så värst mycket utan tycker mest jag stör. 

 

 

 

Oväder incoming över Stora Ytten 39.

 

 

Den obligatoriska bildbomben på mina katter för de gör mig glad. Vi chillar mer än vanligt nu för tiden, när jag är permitterad och hemma så mycket. Ni ser säkert ett genomgående tema.

 

 

Jag fick en leverans från Lagerhaus. Ska erkänna att jag knappt minns att jag beställt, jag la beställningen tre på natten när jag inte kunde sova. Men det var lite kattrelaterade prylar för föreningen att lotta ut, tänkte jag. De har ett motiv som heter "Stretchy" som jag tror kan gå hem hos följarna.

 

 

Bowies och jag var på Backlunds och fikade. Jag provade något nytt, en chokladcupcake. Frostingen smakade som kladdkakesmet, så gott.

 

 

Jag fick även, efter många års letande, tag på en bok jag läst i skolan någon gång fast inte minns när. Jag minns bara att jag tyckte väldigt mycket om den, och så hittade jag den på Bokbörsen för 60 spänn.

 

 

Vi fick även en leverans från Arken Zoo, ett nytt klösträd till katterna då deras gamla håller på att ge upp så jag ska ge det till föreningen. De hade kampanj på detta klösträd så jag slog till när det var lite billigare än vanligt. Katterna hjälpte till att packa upp och bygga ihop.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Slutresultatet blev detta. Till min stora lättnad använder de det faktiskt.

 

 

För ett bra tag sedan köpte Martin ett Monopol med Game of Thrones-tema. Jag hade faktiskt aldrig spelat Monopol innan, jag har bara sett att folk blir så himla osams när de väl spelar att jag inte varit så sugen på att prova haha. Ska medge att jag hade en ganska bra förlorar-attityd cirka fem omgångar, men på den sjätte hade jag så. jävla. mycket. otur att jag tappade allt sug på att någonsin spela igen. Martin erkände att jag hade ovanligt mycket otur och tyckte synd om mig, men vadd hjälper väl det när jag förlorade så hårt.

 

 

 

För snart två veckor sedan blev jag kontaktad ang. en upphittad, påkörd katt. Ingen ägare gjorde sig tillkänna så med hjälp av några volontärer fick vi den till djursjukhus i Göteborg på jourtid där den blev undersökt och fick vård. Den blev utskriven samma kväll och för att slippa åka långt fick den komma till ett jourhem i Göteborg. Lång historia kort, så var det en kvinna som saknade en katt som såg NÄSTAN exakt likadan ut som denna katt, såg inlägget om den och hittade vem som kört katten, kontaktade henne och fick på så vis adressen till var jourhemmet låg - och åkte och hämtade den utan vår vetskap. Dagen efter blev jag varskodd om att bilen på kvinnans saknade katt, inte alls överensstämde med denna. Vi hade en dialog och jag förklarade oerhört sakligt på vilka vis katternas utseende skilde sig åt och hur jag trodde hon hade en annan katt hemma hos sig nu. Tyvärr nådde jag inte fram, och jag förstår att hon gärna vill att det ska vara hennes saknade katt.. Men det är för tydligt för att förneka eller bortförklara, i mina ögon. Eftersom hon ringt djursjukhuset och gjort anspråk på katten (och de godkände det, på gudarna vet vilka grunder) så tillföll både journaler och faktura på henne, istället för oss. Nu har kvinnan nåtts av fakturan, på 7000 kronor. Naturligtvis är hon upprörd på mig och menar att fakturan är min eftersom vi tog dit katten. Hade det VARIT hennes katt, hade jag säkert varit behjälplig att hitta en lösning. Nu när jag är 100% säker på att det inte är hennes saknade katt och misstänker att hon har någon annans katt hos sig, så har jag istället gett henne erbjudandet att överlåta katten till oss så vi kan ta allt ansvar för både ekonomi och vård, så får hon hellre adoptera den av oss när den är frisk sen om vi inte hittar den riktiga ägaren. Tyvärr vill hon inte gå med på det och det har nu uppstått en konflikt. Det tar oerhört mycket energi av mig men jag måste påminna mig själv om att det är hon som gör fel i att hålla så hårt i denna katt som hon till och med erkänt är osäker på om det är hennes. Hon säger att den har ett hem hos henne oavsett, och det är ju nobelt och så, bortsett från det faktumet att någon annan kanske saknar och sörjer sin katt nu.

 

Jag kan inte påstå att jag gjort mig omöjlig.. har katten inget hem får hon adoptera den för 900 kronor och slippa alla fakturor, inte bara den som kommit hem till henne nu. Jag förstår hennes sida i det hela också, det är verkligen snopet att stå som ansvarig för betalningen för ett veterinärbesök man själv inte valt, men för det första var katten påkörd och behövde vård (alternativet var ju kanske att låta den ligga kvar i vägen och förolyckas eller låta den vara så skadad att den inte kunde ta sig hem) och för det andra, så är det därför man bör försäkra sin katt.

 

Jag blir väldigt illa berörd av situationen då hon säger att katten är skygg och i min värld så är det inte bara för att den inte känner sig hemma utan också för att den har ont, den behövde nämligen mer vård. Men också för att det inte är rätt att göra anspråk på den. Hade jag bara vetat det innan hade jag kunnat stoppa det och övertyga henne innan de hämtade den.

 

Vi får se var detta landar, hon hör väl av sig snart igen. Jag tänker mycket på katten. Och hoppas oviljan att betala denna faktura kan bli det som får henne att överlåta den till oss. Men vi lär väl endast skaffa oss fiender på grund av detta.. gissar jag.

 

 

Jag bestämde mig för att inviga vår kaffepress här hemma. Vi har ju ingen kaffebryggare. Så intet ont anande gick jag in i butiken för att köpa kaffe, men insåg snart att.. vad fan ska man köpa för något ens? Det finns ju tusen olika kaffesorter, vad ska man ha i en kaffepress? Löste det tillslut, efter lite googlande.

 

 

 

Så här såg det ut i min säng häromdagen när jag vaknade. Att Wyoming ligger i sängen är ovanligt, men bredvid Artemis och Nestor desto ovanligare.

 

 

 

 

Fantastiskt med denna årstid är när middagssolen tittar in. Då kan jag ta en powernap bara för att få ligga i solen.

 

 

För några veckor sedan fångade vi ju in en högdräktig katt på Överby. Hon fick sina ungar någon vecka senare, och nu var det dags för familjen att flytta till ett nytt jourhem. Det är läskigt att sätta så aggressivt skygga katter i bur, men det gick faktiskt superbra. Förr försökte jag lyfta dem inlindade i filtar och sätta i bur men nu har jag hittat ett annat sätt som inte kräver direktkontakt. Man tränger stegvis in dem i ett hörn och presenterar buren som en flyktväg. Då väljer de oftast självmant att gå in. Denna gång gick det verkligen helt exemplariskt och lugnt till, vilket var skönt för jag var genuint rädd för lilla mammakatt. Hade hon fått panik och flugit runt i rummet hade jag blivit riktigt rädd.

 

Jag fick dessutom se ungarna för första gången. Har ni sett så söta?

 

 

 

 

 

 

Och så mamma Chilla såklart. Det har gått superbra med dem sedan flytten och mammakatt gör stora sociala framsteg. Medan ungarna växer som ogräs verkligen.

 

 

På vägen hem stannade vi till för att köpa lite gött. Dessa var väldigt söta, dock inte så goda så jag gav hälften till Martin haha.

 

Ibland på morgonen tar jag ut Proppen på Kajsas gräsmatta så hon får unna sig lite gräs. Det gillar hon. Det är så ljuvligt att bara sitta bredvid och lyssna på tuggandet.

 

 

 

 

Martin har smygfotat mig i mitt essä. Det är så här nästan varje kväll ser ut för mig.

 

 

 

Jag såg ett par bin i mitt insektshotell!

 

 

När jag var ute med Artemis kom Jonny med en näbbmus. Trots att de var tre katter som jagade en och samma mus lyckades den komma undan. TRODDE JAG. När jag kom ut igen två timmar senare höll Jonny fortfarande på att plåga den, den var knappt förmögen att ta sig någonstans, att jag ropade på Martin som fick komma och ta ihjäl den med en spade. Katter i all ära men de är så jävla grymma.

 

 

 

Nestor däremot jagar bara min hand under täcket, eller i detta fall värmefilten.

 

 

Jonny var helt utslagen efter sitt torterande.

 

 

Här läste jag ut 1794. Jag säger det igen; fantatsiskt bra bok. Har nästan förstört mig nu, jag kan inte läsa annat för jag tycker inte att det är lika bra, språkmässigt. Det var ju halva upplevelsen med att läsa.

 

 

Och så lite mer bilder på Sophie nu ifrån sommarbetet med sina två kompisar Gina och Saga. Ylseröds ikoniska trio sedan tre år tillbaka.

 

 

 

 

Kajsa tog denna bilden. Älskar den.

 

Johanna kom förbi för hon ville bada, och vad passar väl bättre än att bada i sjön hos oss? Jag följde med som sällskap, men badar gör jag inte om det är typ 20 grader i vattnet hehe.

 

 

Jonny välkomnade mig när jag kom hem genom att hoppa upp på bilen. Gullepojken.

 

 

 

En grå men ack så fin morgon.

 

 

Johanna och jag pratade om att jag inte ritat på länge så jag fick feeling och sökte upp en tutorial och provade. Det var roligt!

 

 

 

Johanna har varit här en del det senaste. Det har varit väldigt värdefullt för mig, att hon kommit hit och hjälpt mig skingra tankarna. För ett tag sedan kom hon hit och planterade grejer i våra pallkragar. Jag satt bara och tittade på, kände mig nästan som en pensionär som fått komma med ut haha. Sparade en bild hon la ut på sin story den dagen. Se så duktig hon är som grejar och har sig. Vi la en filtduk över pallkragarna när hon var klar och Jonny tyckte det var såååå roligt att trassla in sig i så dessvärre lever plantorna väldigt farligt därunder.

 

En kvinna som heter Lisa som jag lärt känna via föreningen, kom förbi mig på jobbet höromdagen. Hon är jourhem åt oss och har adopterat katt av oss tidigare. Hon kom förbi i ett ärende, tror hon skulle få kattmat av mig, men hade med sig en present med anledning av min situation just nu och att hon visste att jag hade det lite jobbigt.

 

En lyckovätte som hon gjort själv! Jag blev så oerhört glad ❤ Dessutom är den vit och blå, två färger som verkligen passar in med Proppen i åtanke. Hon sa sen att hon var väldigt tveksam till om hon vågade ge mig den, med anledning av att vi inte känner varandra så väl. Men av just den anledningen uppskattade jag det extra mycket, att hon gjorde detta TROTS att vi inte står varandra nära. Tack, snälla snälla Lisa. 

 

 

Höleverans på Ylseröd. Proppen inspekterade att allt gick rätt till.

 

 

Nestor var med och kollade på Absurd Planet. Mycket, mycket konstigt program. Det är nästintill ingen fakta om djuren bara massa tossiga klipp och en berättarröst som är ganska cringe.

 

 

Jag var och tränade! Martin och jag körde 45 minuters bodypump på Nordic Wellness. Helvete vad jobbigt det var. Jag kunde inte sätta mig ner smärtfritt på en vecka. Tråkigt när man får så extrem träningsvärk, för då är det så svårt att gå och träna igen trots att det är enklare rent motivationsmässigt. Eller i alla fall jag funkar så, ju mer jag tränar och äter bra desto lättare blir det att fortsätta. Men ska det gå en vecka mellan varven hinner jag tappa den motivationen.

 

 

Sterling njuter av värmefilten.

 

 

En dag fick jag så vansinniga cravings efter äppelcider. Denna var alkoholfri men ack så god. Jag tycker nog det är godare faktiskt, för jag har väldigt svårt för smaken av alkohol. Så äppelcider, en skål chips och min bok Give Yourself Credit var en fin kombo. I den skriver jag ner alla utgifter, inkomster, budget, sparande osv. Älskar den, den har verkligen hjälpt mig få kontroll över min ekonomi som innan varit lite svajig.

 

 

Häromdagen fick jag ett handskrivet brev från en av Katthjälpens följare. Hon hade läst om min häst (som jag, transparent som jag är, skrivit om för att få förståelse för att jag inte orkar driva föreningen just nu) och var så tacksam för mitt jobb med katterna att hon ville hjälpa mig. Jag blev helt mållös. Jag kommer skriva ett brev tillbaka så klart, detta berörde mig så djupt. Högkänslig som jag är.

 

 

På tal om stöd i min situation med hästen. Är det något jag insett under denna jobbiga period så är det att jag ändå har så fantastiskt, underbara människor runtom mig. Så många som hört av sig och beklagat, erbjudit hjälp och några som skänkt pengar. Ekonomin har varit ett enormt bekymmer för mig, särskilt i kombination med permitteringen och den minskade inkomsten som det också innebär. Jag har grubblat så otroligt mycket över hur jag ska lösa detta. Att få ut någon från kommunen som skulle godkänna hålet i marken kostade runt 3000 kronor, exakt vet jag inte för Kajsa har inte fått fakturan än. Det är pengar som inte går att ta ut på försäkringen, och pengar som jag inte har. Jag har redan lagt mycket pengar på veterinärvård trots att försäkringen tagit en del av allt (senaste veterinärbesöket föll innanför ramarna för självriskperioden med EN dag till godo så där hade jag ändå jävligt mycket tur i oturen) och nu med påverkad inkomst så har ekonomin gett mig otroligt mycket ångest. Därför valde jag efter mycket funderande att ha en insamling via Facebook, för att få in pengar till att betala fakturan från kommunen. Jag skäms så mycket över att som djurägare inte ha pengar till mina djur, det är liksom ett av de största ansvaren vi har. Därför sitter det så långt inne att erkänna det och be om hjälp.. Jag nådde mitt mål och översteg det med 1500 som swishades direkt till mig, på bara några dagar. En av mina bästa vänner skickade meddelande och sa att jag kunde höra av mig när insamlingen var slut om jag inte nådde mitt mål, så kunde hon betala resten. Förstår ni hur mycket detta betyder för mig?

 

Ord kan inte beskriva vad ert stöd och er omtanke hjälper mig genom detta. Oavsett på vilket sätt ni visar det. Jag är så bottenlöst tacksam. Jag gråter bara jag tänker på det.

 

Jag har utöver insamlingen också sålt saker. Väldigt, väldigt mycket saker. Som sagt, jag är stammis hos Posten nu för jag skickar flera paket i veckan. Det har varit en del hästprylar men också träningskläder och andra prylar som jag inte använder. Jag har verkligen hur mycket grejer som helst som jag vill bli av med, men det är ju ett projekt att lägga ut annonser och sen få iväg grejerna. Om någon ens vill ha dem. Jag upplever ofta att det är svårt att få det som saker faktiskt är värda, många villbara ha det så billigt som mööjligt och helst få det hemkört eller frakten inkluderat i priset. Självklart fattar jag att man vill göra en bra deal men det är tröttsamt när folk ska pruta och krångla. Inte riktigt allt lämpar sig att sälja över nätet heller, kläder är lätta att posta men ingen vill ju köpa en ljuslykta för 20 spänn som kostar 63 att skicka liksom. Men måste ändå säga att jag faktiskt haft tur och blicit av med mycket grejer. Det är nästan så jag vill ha en loppis i garaget när dessa coronatider är över.

 

Jag sålde bland annat denna ryggsäck som jag köpt i Amsterdam. Det satt långt inne för jag gillar den, men ärligt talat, vad sjutton ska jag ens ha den till? La ut den för "100kr eller bud över vid flera intressenter" och när första snubben skrev att han ville köpa blev jag mest så förvånad att jag faktiskt fick sålt den, att jag glömde bort budgivningen. Vi bestämde tid och plats för upphämtning, och sen dök en annan intressent upp som bjöd 150.. oops. Jag funderade länge på vad som var rätt att göra, jag hade ju skrivit i annonsen att det var budgivning vid flera intresserade men jag hade ju ändå bekfräftat till första killen att den var hans. Efter en funderare bestämde jag mig för att sälja till den första som skrev, för 100 kronor, men på eget initiativ swishade han 150 ändå så jag inte skulle förlora på det. Det var ju otroligt snällt! 

 

Och ibland när man ska packa typ SVARTA BYXOR som katthår syns väldigt väl på, så hjälper Artemis till genom att lägga sig på byxorna sekunden man tittar bort. Tack Artemis.

 

Det är lätt att tro att man ska få sjukt mycket gjort under permitteringen. Så har dock inte fallet varit för mig, fast jag kanske är lite blind för de saker jag faktiskt har fått gjort då jag har lätt att haka upp mig på de saker som fortfarande är ogjorda, oavsett hur mycket jag åstadkommit. Men jag tror ändå att jag föreställt mig att jag skulle ha hunnit med mer, nu när jag har så mycket fritid.

 

I början av permitteringen fick jag dock gjort otroligt mycket föreningsrelaterat som jag inte hunnit med i februari och mars, det ska icke förglömmas. Men oj alltså, jag halkar efter mer och mer för var dag som går. Jag kan inte minnas när jag kände mig så här överbelastad sist, lite relaterat till det jag skrev i början. Jag hinner liksom inte med sms/meddelanden/PM/kommentarer. Och allt annat utöver det. Utan måste fokusera på det viktigaste eller mest akuta. Och samla motivation däremellan.

 

Jag har dock blivit klar med allt räknande för förra året, av Katthjälpens inkomster och utgifter. De är inte riktigt redovisade än, men allt förarbete är klart. Nu ska det bara in i kassaboken också. Vilket har ganska hög prio, för det måste deklareras åt föreningen snart.

Vi har haft möjligheten att greja lite i trädgården, Bowies och jag. Jag tycker det är så fantastiskt tråkigt. Men, nu har han lärt mig hur jag manövrerar grästrimmern (alltså får start på den och så) samt hur jag byter tråd på den. Så nu är jag igång och klipper gräsmattan stup i kvarten, det är ändå ganska roligt med trimmer. Jag har verkligen gått bananas och tagit bort otroliga mängder buskage bestående av halvdöda växter. I okej väder och med en podd i öronen är det riktigt kul. Så skönt denna tiden på året innan insekterna vaknat till liv och man slipper bli uppäten av knott och klägg.

Min fitnesslunch häromdagen; sett på sociala medier:

 

Och sett i verkligheten:

 

 

Skoja. Båda bilderna låg på instagram.

Jag kommer hoppa lite i tidslinjen nu men det är för att jag inte orkar byta plats på bilderna.

 

Igår var Jonny hos veterinären för att skrapa tandsten. Eftersom jag känt att hans urin luktat oerhört starkt så bad jag dem ta urinprov också. Jag lämnade in honom på morgonen och hämtade på eftermiddagen. Jag var egentligen ledig den dagen men åkte ändå till jobbet och var där i 4 timmar.

Det var nämligen så att i förrgår så fick vi en uppgift att inventera Freddybyxorna. Jag kom halvvägs i räkningen när jag upptäckte att det i nästan alla hyllor låg blandat, både modeller och storlekar. Så mitt räknande var helt förgäves, och jag fick kasta listan och börja med att sortera hela vårt sortiment av Freddypants. Detta resulterade så klart i att jag inte hann färdigt, och det störde mig så vansinnigt mycket att det inte blev klart. Att hela arbetsdagen gått förbi och jag inte kunde lämna över ett färdigt jobb. Så trots att jag var ledig åkte jag upp för att slutföra projektet, bara för att jag var så irriteraad på att jag inte blev klar. Och eftersom jag hade ett system jag följde och visste vad som var räknat och inte, kändes det smidigast om jag fortsatte istället för att någon kollega skulle ta över och riskera att jobbet blev gjort två gånger. Fyra timmar tog det, men jag blev helt färdig och var mycket nöjd efteråt. Och kunde åka därifrån lagom i tid till att Jonny var klar hos veterinären.

 

Allt gick bra hos veterinären som tur var. Ingen FORL (tandsjukdom) och inget konstigt med urinprovet. Han hade egentligen utegångsförbud i två dagar men blev så himla olycklig att jag inte kunde med att hålla honom inne. Vi var ute i några timmar på eftermiddagen, Martin och jag, med Jonny, Artemis och Lana som fångade en mus som hon gav till Artemis. Som inte ville ha den.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tänk att en kan få ha't så här gött. Jag uppskattar så mycket att bo här och inte i stan eller i en lägenhet.

 

Vi har börjat kolla på den nya serien The Great, och har sett 7 avsnitt på två dagar. Vi såg klart senaste säsongen av Sex Education häromdagen, underbar serie. Lika wholesome som den är awkward.

 

Givetvis tittar jag på serie med min bäbis Sterling bredvid.

 

 

Ännu en bildbomb på katterna för jag tycker inte det varit tillräckligt mycket katter i inlägget (ping mamma)  ❤

 

 

 

 

 

 

Denna tavla som ni ser nedan tävlade Bamses Katthjälp ut till förmån för min förening. Hon tog kontakt med konstnären och frågade om hon kunde göra en tavla just för ändamålet så den är väldigt speciell på det viset. När hon la ut den på lotteriet köpte jag faktiskt 10 lotter (av 750) och hoppades så på att vinna. Dock så vann en av våra trogna följare och jag kunde i alla fall glädjas åt att det var någon som hjälpt oss mycket och länge, hon förtjänade det verkligen.

 

Döm om min förvåning och extas när Natasja avslöjade för mig att vinnaren av tavlan skänkt den till mig! Jag blev så himla glad så ni kan inte tro det! Som ni kanske såg på kattbilderna längre upp så är kattgos och säng/soffliggande ett viktigt inslag i min vardag och något jag värderar och uppskattar högt, så tavlans motiv känns så passande för hur jag mår och vem jag är som person, om ni förstår hur jag tänker. Så jag vill rikta ett tack till alla involverade. 

 

 

På tal om föreningen, häromdagen var vi inne hos veterinären med Musse. En tjej kontaktade oss och ville låna fälla för att fånga in Musse som ingen ville kännas vid, och som hoppade på tre ben då ena frambenet var skadat. Direkt han blev infångad fick vi tid hos veterinären där vi kunde konstatera att han hade en läkt fraktur (dock i friska benet), inget annat än sår på tassen han inte stöttade på men inte heller någon som helst muskelmassa i det benet, vilket tyder på att han inte stöttat på det på evigheter. Han var mager, uttorkad och hade oerhört bleka slemhinnor. I ganska risigt skick med andra ord, men ändå ganska pigg. Och väldigt rädd. Trots att vi satt intagningsstopp för att jag vill fokusera på mitt eget ett tag framöver och komma ikapp med föreningsarbete innan vi tar in fler katter, så kan jag inte neka en katt i detta skick, förstås..

 

 

 

 

 

 

 

 

 Frukostgräs med Proppen. ❤

 

 

 

Och morgonhäng med mina pälsbarn. Lycka är fyra katter i sängen.

 

 

 

Olycka är när robotdammsugaren råkar köra upp i katternas blötmat. Tyvärr överlevde den inte saneringen efteråt, så nu måste den skickas in på service.

 

 

 

På tur med Artemis som får gå ut alt er och mer. Det blir säkert som Johanna säger, det kommer sluta med att hon blir utekatt också precis som Jonny.

 

 

Igår kväll hade jag helt vaaaansinniga PMS-cravings efter choklad och saltkaramell. Därför åkte vi in lite så är spontant och köpte glass. Jag provade något nytt, salted caramel brownie lät ju som en fin kombination av mina två cravings jag hade. Meeen blev dock lite besviken, den var inte superspännande. Säger ju att man ska akta sig för att prova nya saker. Om nya saker nu är så jäkla bra, var har de varit hela tiden? som jag brukar säga. 

 

 

Imorse tog Martin bild på mig när jag sov. Jag hade helt sjuka mardrömmar kan jag säga, som sammanfattade typ alla stressmoment som finns i mitt liv nu. Om djur som dog, rymde, blev skadade, bilolyckor, att behöva städa under hård tidspress och att jag under tiden också skulle erkänna för mina vänner och familj att jag hade ett spelberoende. Obs, det har jag inte. Men det kändes som den drömmen ville säga mig något.

 

(Denna bild råkade bli komponerad när jag först tog kort på hennes framdel, sedan hennes bakdel, och de hamnade bredvid varandra i bildbiblioteket så här. Symboliskt tycker jag.)

 

Kramar och massa, massa, massa kärlek till er därute. Ta hand om er och varandra. ❤