Change of Seasons

Idag firar jag fyra år med Martin så vi har ätit lyxfrukost och varit på Nordens Ark med en sväng inom Ikea på vägen hem. Tänkte egentligen bara titta in och förmedla att jag fick det här mejlet imorse:

Ååååh det ska bli så jävla kul! Och nervöst! Ska lägga upp en plan för hur jag ska förbereda mig.. Börjar i veckan och har till tjugonde augusti på mig. Vill man stötta mig får man gärna följa med till Göteborg och vara med som deltagare! ❤️

Jag skrev nyss ett aslångt inlägg om varför jag känner mig låg och vad som hände igår. Men jag tog bort det. Jag insåg att det finns väl ingen som vill läsa det. Och vad gör jag mig själv för tjänst genom att lägga all den energin på att fokusera på det negativa som har varit? Man känner det man tänker. Och man mår som man känner. Även om jag inte känner mig positiv så hjälper det mig att skriva och tänka positivt. Dessutom innefattar gårdagens händelser information som inte ens hör hemma här. Det är därför jag aldrig skriver direkt när jag är upprörd även om jag har ett trängande behov av att ventilera, för jag har lätt att göra övertramp, men jag är nog fortfarande lite upprörd faktiskt. Jag hade en jobbig kväll igår av många olika anledningar. Små skitsaker och större företeelser. Jag övervägde först att inte skriva alls, men å andra sidan så har jag inga problem med att erkänna att livet inte är guld och gröna skogar jämt även om jag kan vara så där oförskämt over-the-top-happy för småsaker större delen av tiden. Just keeping it real.

 

Idag är i alla fall en ny dag och även om det känns bättre idag så är jag inte on top. Man kan inte vara det varje dag och det är okej, har jag försökt lära mig. Ikväll är det release i bodycombat och jag har verkligen inte lyckats få in koreografin i huvudet även om jag (faktiskt) övat jättemycket. Men jag har inte ens ångest inför det, känner mig mest likgiltig. Vi kommer alla komma levande därifrån och det kommer säkert bli skitkul när vi väl kör. Bodycombat har den effekten på mig, den liksom väcker liv i något så djupgående att jag känner det i hjärtat. Kia kaha. Stay with the fight.

Jag svär alltså, varenda bild i mitt instagramflöde idag har varit midsommarrelaterat. Varenda. En. Inte har jag uppfattat att det varit en så stor och viktig grej för alla? Vad firar vi ens?! Haha.

Jag är alltid en sån där törris när det kommer till högtider. För mig har det aldrig varit och kommer aldrig att vara särskilt intressant. Jag gillar julen, men mest är det hela december med vädret och mörkret som tilltalar mig. Själva julafton är inte så himlans intressant egentligen. Hade min familj varit astaggad på att fira högtider hade jag kanske hakat på men det är nog därifrån det kommer, att det inte är en big deal. Så får du aldrig något glad midsommar/glad påsk/gott nytt år/god jul/glad halloween (?) av mig så är det inte för att jag glömt dig, utan för att jag inte fattar att det liksom "ska" sägas. Helt ärligt.

Ibland känner jag mig lite tragisk nästan, men när jag tänker efter så är det väl okej. Varför ska man fira något bara för att, när man inte känner ett behov av det.

Dagen till ära finns det inte vidare utrymme för firande ändå eftersom jag jobbat heldag och jobbar heldag kommande helg, och dessutom har bodycombatrelease på söndag så jag pluggar koreografi varje ledig stund förutom nu typ. Alltså jag ska erkänna en grej. För första gången sedan jag blev combatinstruktör tittar jag på den här releasen och tänker

Jag har sååå lite tro på mig själv här alltså. Fast jag ÄLSKAR den nya releasen för att den är riktigt högintensiv på riktigt, den sticker verkligen ut från mängden av tidigare releaser jag instruerat och är utmanande (fast genomförbart!) på många plan. Jag tycker de senaste har varit lite mesiga rent pulsmässigt men denna är vansinnig. Och innefattar otroligt mycket koordination.

Nu ska jag äta färskpotatis med köttbullar, fempepparsås och dricka ett stort glas MJÖLK. Ingen läser väl detta ikväll men hoppas ni har en bra midsommar och inte är för bakis imorgon. (Skulle så vara fallet hör av dig till mig så ska jag ge dig mina sympatier! Jag brukar alltid tycka synd om bakfulla människor för att den dagen det är min tur så förväntar jag mig en gentjänst!)

Gudars som jag saknar att blogga ordentligt. Snart så. Att inte känna måsten och ångest är ju en del av resan så, ett poäng till mig. 

Jag har så himla mycket kärlek runtom mig så det är bannemej inte klokt.

❤️

Något jag jobbar på att lära mig är vardagsbalansen. Att varje dag ska innehålla lite av varje. Lite tråkiga saker som att diska/tvätta/städa men följt av något helt annat bara för välmåendets skull. Bara i helgen har jag unnat mig en längre dusch med hårinpackning och uppfräschning av färgen på håret, powernaps för att det är helt underbart, vilodag från gymmet för att varje träningspass har tagit megahårt på kroppen, varit på välgörenhetsmatch i bandy med Sanja, läst bok ute i solen och spenderat timmar bara på att kela med katterna. I kontrast till allt annat. Det är så lätt att glömma.

Men den här helgen har jag inte glömt!

Wazzap cyberspäjs!

Först och absolut främst: Hej kom och hjälp mig vilken brutal träningsvärk jag har i både fram- och baksida lår efter gårdagen 30 minuters bodypump. Kommer ni ihåg det jag skrev i vintras om att det är nyttigt för mig som instruktör att gå på nya pass, känna hur det är att som deltagare vara osäker och inte veta riktigt vad man ska förvänta sig? Nu har jag fått känna på hur det är att gå på pass när kroppen inte är van vid det. Jag har varit borta från träningen i runda slängar 4 veckor så det måste ju så klart vara ännu värre om man inte tränat alls tidigare.. Jag har ju så klart varit där en gång jag också men det var ju flera år sedan så jag minns inte hur det kändes. Det var helt sjukt hur ont det gjorde överallt. Hur kroppen bara sa nej. Nej. Nej. Jag hade glömt bort hur dåligt jag mår fysiskt utan träningen (fast mitt knä är bättre än det varit på ett års tid ungefär!) och det är alltid en barriär att ta sig över när man ska hitta tillbaka. Har inte varit utan träning så här länge sedan jag började träna för fem år sedan. Inte instruerandet heller. Har nog glömt bort hur man gör.

Anyway, ville egentligen bara slänga in ett inlägg och säga att jag har mer än någonsin att visa er. Sjukt många bilder från typ hela maj och semesterbilderna från Santorini. Hur skoj är det att kolla på någon annans semesterbilder tänker ni, men dessa är tagna med systemkameran så de har en viss artistisk mening också. Men först ska de redigeras och det är en halvlång process som ska få ta den tid det tar bara för att jag övar på att göra saker för att jag vill och inte för att jag känner att jag måste.

Idag t.ex. sov jag nästan hela dagen. Det var skönt. Tränade bröst med Martin nu på kvällen och fick beskedet att kostrådgivarutbildningen som jag tagit ledigt över helgen för att åka på visst har blivit inställd så vips fick jag en ledig helg. Inte mig emot. Nyss hemkommen från en förlängd semester och en kommande releasevecka så har jag en massa grejer att roa mig med.

Vi hörs snart igen!

Idag fångade vi in henne. Jag trodde lättnad skulle skölja över mig men det gjorde det inte. Hon var väldigt hövlig men stressad och vi fick vänta på veterinären i flera timmar. Sedan så jamade hon konstant och jag kände mig fruktansvärd som utsatte henne för allt detta även om det var för hennes egen skull. 

Jag pratade med Debbie på SAWA igår som sa till mig att katterna inte har det så dåligt här. Att de har den mat de behöver. Jag var öppen för idén men inte alls övertygad eftersom jag aldrig hört det resonemanget. Så istället för att prata om katter generellt tog jag ändå lilla tjejen till veterinären för en second opinion, jag är ändå ute efter att göra det som är bäst för katten och inte det som känns bäst för mig. Jag frågade veterinären vad hon trodde och blev inte mycket klokare. Visst klarar katterna sig, menade hon. Men de är utsatta för risken att bli skadade eller sjuka och det är klart att ett ordentligt hem är bättre än gatan. Jag lämnade tjejen där (vill inte ge henne ett namn än bara för att inte känna mig så attached om ni förstår hur jag menar) för en kastrering oavsett. Ska hon följa med till Sverige får hon bo hos veterinären i ungefär en månad men om inte ska jag släppa av henne vid sopstationen där jag hittade henne innan vi åker hem. På fredag.

Jag är så sjukt kluven. Alla jag rådfrågat verkar kluvna. Jag har ingen aning om vad som är rätt eller fel. Kanske har hon det bra när hon är ung och kry men blir hon skadad eller sjuk kommer ingen ta hand om henne och risken är att hon får lida länge. Men tänk om hon inte alls skulle trivas i Sverige, eller om stressen att resa skulle bli alldeles för mycket?

Jag vet inte. Ska sova på saken tror jag.

(För övrigt, ska träffa veterinären imorgon igen och fråga om hon tycker jag ska försöka fånga systern också. Gunilla sa till mig "Och du som skulle ha semester.." men helt ärligt kan jag inte tänka mig en bättre kombo. Lite volontärarbete i samband med solsemester. Det tar upp en del tankeverksamhet så klart men mest tycker jag synd om Martin som kanske blir påverkad av detta. Han är fantastisk. Tror inte jag kunnat få mer stöd från någon annan partner, de flesta hade väl bara himlat med ögonen men han följer med överallt trots att jag säger att han inte behöver. Det har varit en otroligt jäkla underbar semester hittills. ❤️)

Första veckan här gick så himla långsamt. Är väldigt glad att vi tog en vecka till. Kan inte föreställa mig känslan av att vi skulle åkt hem igår!

Hur som helst. I många dagar har jag väntat på måndag. Veterinären är tillbaka på ön och djurhärbärget öppnar igen. Äntligen ska jag få svar på om jag överhuvudtaget kan hjälpa denna lilla kraken..

Vi har varit i Kamari minst en gång om dagen sedan hon sprang på mig och dagen efter hittade vi henne igen. Sedan dess har jag inte sett henne men en massa andra katter där. Självklart matar jag dem också..

Idag däremot trodde jag att hon var där. Men det var den här lilla tjejen.

Häj på er!

 

Det var riktigt längesedan jag la in ett längre inlägg här. Om någon nu mot förmodan missat det så är jag på semester i Santorini i Grekland och hade fullt upp med förberedelser innan vi åkte. Jag har ett meeeegalångt inlägg på G med bilder från början av maj men vet inte om det blir aktuellt att lägga upp än på ett tag. Med jag ser på statistiken att ni är inne och kikar lika entusiastiskt varje dag och det uppskattar jag verkligen! Håll till godo! Den som väntar på någon som har gått har väntat för länge som man brukar säga. 

 

Just nu sitter jag i sängen på hotellrummet och Martin ligger bredvid och spelar på sin telefon. Vi brukar inte spendera dagarna på rummet men idag har varit påfrestande. Jag har varit så himla trött och orklös. Vi var en sväng i Kamari men annars har dagen inte bjudit på några anmärkningsvärda äventyr.