tear down the wall

It's been a little more than a year since I spoke to a doctor and said "I'm tired beyond words, all the time, everyday. All I can think about is to sleep. I feel so bad for myself. I'm not depressed but I've reached a point where I no longer want to get out of bed." (Which she pointed out to me kind of is one definition of depression.) Stress, anxiety, panic attacks, obsession with perfection. Racing the clock. Never feeling good enough. Always striving for more. Could not say no. I saw opportunities in everything and I worked hard, then worked even harder for people to see how hard I worked. Every time someone said "wow, I don't understand how you can manage!" it was like giving drugs to a junkie. I dealt with this every, single, day. I had to scream it out to the world and hope someone would pet me on the head and tell me how good I was. It feels good at the moment, but it's the most destructive patterns I've ever fallen into. No matter what I did, I was never satisfied. And most of all I didn't allow myself to rest, or even sleep. I worked day and night shifts for three days without sleeping, 38 hours of work.

Needless to say I was done. When we work hard for something we don't care about it's called stress. That shit breaks you down. It destroys you. I didn't realize this before I hit rock bottom. Unfortunately I think you need to experience what it feels like to know how goddamn important it is to never go there. I could never imagine.

A year has passed and I turned down medication and sick leave from work. That was the right choice for me. I knew I had to stick to my routines as getting out of bed for work and feel everyday that I have a purpose. A reason. It was my way of hanging in there without letting go and surrender.

I am not fully recovered. I'm still super tired in the morning. It's hard to know when to push myself and when to take some well-earned rest. I fight my demons and some days I lose but I always get up. I don't let my achievements define me. I take pride in who I am, even though that shit is hard sometimes. And I still work hard. For things I love, because of passion. I have a lot of that inside of me.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

victorious

Jag känner mig extra stark. Idag känns som en viktig milstolpe med många insikter.

Här har jag haft långhelg bara en dag efter semester på nästan 20 dagar. Jag kände på mig att prestationsångesten skulle dra över mig som ett ånglok. Om jag slagits mot hjärnspöken? Ohja.

Jag har mycket att ta igen efter en oplanerat förlängd semester och inför en releasevecka. Det har jag. Någonstans lever jag i illusionen om att så fort jag är ledig så ska jag passa på att göra allt som står i min kalender. Dagarna har gått och söndagen lider mot sitt slut och hela tiden sitter den där lilla djävulen på axeln och säger att jag inte gjort tillräckligt. Jag har varit lat. Vad har jag ens gjort överhuvudtaget, jag som har så mycket kvar att göra?!

Så jag plockade fram min älskade/hatade kalender och suddade ut allt jag inte hade gjort. Fördelade det på nästa och nästnästa vecka. Och skrev istället dit nya grejer som jag HAR gjort istället, men inte skrivit att jag skulle göra. Fyllde hela jävla fältet. Så det inte fick plats mer saker. När vi kom hem från Santorini var jag uppe halva natten för att packa upp och greja. Gick upp fyra timmar senare och fortsatte bara för jag tyckte det var så himla roligt. Tog tag i saker som stått på min lista i flera år. När klockan blev fyra på eftermiddagen stod det mellan att fortsätta städa/greja eller redigera bilder. Rannsakade mig själv en stund och tänkte herregud, klart jag ska släppa det här nu. Jag är färdig för dagen med allt sånt.

Något jag jobbar på att lära mig är vardagsbalansen. Att varje dag ska innehålla lite av varje. Lite tråkiga saker som att diska/tvätta/städa men följt av något helt annat bara för välmåendets skull. Bara i helgen har jag unnat mig en längre dusch med hårinpackning och uppfräschning av färgen på håret, powernaps för att det är helt underbart, vilodag från gymmet för att varje träningspass har tagit megahårt på kroppen, varit på välgörenhetsmatch i bandy med Sanja, läst bok ute i solen och spenderat timmar bara på att kela med katterna. I kontrast till allt annat. Det är så lätt att glömma.

Men den här helgen har jag inte glömt!

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

pay for it



Ikväll gick det åt skogen kan man säga. Jag ska inte gå in på detaljer för det hör inte hemma här, men ikväll kände jag mig så fundamentalt sårad. Ibland önskar jag att jag hade lite mer jävlaranamma i mig så jag kunde bli förbannad men det är en sån där känsla jag sällan har. Brusar jag upp och blir upprörd så blir jag ledsen. Aldrig arg. Aldrig är jag så arg att jag gapar och skriker. Men ledsen kan jag vara. Förtvivlad.

Dessutom så får jag alltid dåligt samvete när jag talat om för någon att denne gjort mig illa. Jag vill sänka garden och be om ursäkt direkt budskapet nått fram. Det är något jag jobbar på aktivt, att inte be on ursäkt för mig själv hela tiden. Jag väljer omsorgsfullt bort "ursäkta mig, men..." och "förlåt" när jag förklarar hur jag känner. Jag är en otroligt öppensinnad lyssnare och kan definitivt be om ursäkt om jag upplever att jag har gjort något fel. Jag är en sån där person som mitt i en diskussion kan säga "vet du vad, jag håller faktiskt med dig, du har helt rätt och jag har fel". Så ofta blir jag nog inte arg för jag är inte säker på om det är befogat eller inte. Jag behöver alltid ta ett steg tillbaka och se situationen ur ett större perspektiv först. Därför reder jag inte gärna ut saker direkt eftersom jag vill låta känslostormen lägga sig.

Och oavsett så försöker jag förstå. Jag försöker alltid förstå varför folk reagerar/pratar/agerar på ett visst sätt. Det behöver verkligen inte ha med mig att göra. Alls. Det är så viktigt tror jag att välja vad man ska ta åt sig och vad man ska slå bort. Ibland blir vi ofrivilligt bollplank för andras frustrationer och då gäller det att förstå att det inte avgör ditt värde som person och människa. Vissa som beter sig illa mot mig kanske har haft en fruktansvärt dålig dag och nådde bristningsgränsen i samband med mötet med mig, eller hur? Det ska ju inte jag ta på mig.

Välj inte bara dina strider med andra människor utan dina inte strider också. Jag försöker alltid trösta mig med att alla är människor och har känslor som ibland tar överhanden och då kan man göra dumma grejer. Eller så gör vi något i tron om att det är det bästa. Jag försöker alltid tro att alla gör så gott de kan. Inte för deras skull, men för min egen. För att inte behöva ifrågasätta mig själv helt enkelt.

Imorgon tar jag nya tag. 
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

persistence

Jag hade en så. jävla. jobbig. dag på jobbet häromdagen, i torsdags närmare bestämt. Jag älskar mitt jobb men varje dag kan inte vara perfekt. Jag hade de märkligaste av kunder, hela dagen. Många kunder också. Det var enligt prognos en ganska bra försäljningsdag men eftersom det skulle vara extremt fint väder så räknade vi inte med så mycket folk ändå, men jodå. Det rullade på ordentligt.
 
Visst att man brukar få många frågor. Samma frågor, tio gånger om dagen, minst. "Vilket proteinpulver ska jag ha om jag vill bygga muskler men inte se ut som en bodybuilder, vilken PWO är bäst, vilken fettförbrännare är starkast, vilken bar innehåller minst kolhydrater, vad är BCAA?" etcetera.

Men den här dagen fick jag nästan inga sådana frågor. Istället fick jag en utskällning för att vi inte hade ett visst sorts äggprotein. Jag försökte förklara för honom att det säljer inte så det lönar sig inte för oss att ha det. "Nej det är klart det inte säljer om ni inte har det!" envisades han med att säga. Vad jag än sa. Jag försökte förklara för honom att om vi köper in 10 burkar, och han köper en, så kommer vi fortfarande behöva slänga 9. Jag fick kunder som skällde ut mig och tyckte det var rent förjävla dåligt att de inte kunde ta ut pengar hos mig så de hade mynt till kundvagnen. (Tilläggas bör att butiken ligger väldigt lättillgänglig från ingången, så jag får följande frågor 100 gånger om dagen; "Kan jag växla till en tjuga? Om jag köper något kan jag ta ut tjugo kronor över? Kan vi byta en norsk femma mot en svensk femma? Kan man ta ut norka kontanter någonstans? Inte? Vad ska jag ta mig till då? Var ligger apoteket/alla butiker på hela centret/men mest förekomande är apoteket? Var ligger toaletten? När stänger centret? Jag har tappat min mobil, kan du ringa vakten? Kan jag ställa mina grejer bakom din kassa så jag kan hämta dem sedan? Finns det skomakare på centret? Var ligger närmaste Systembolag? Var ligger Gymgrossisten? Har de den produkten jag letar efter? Kan du ringa och fråga?" Och så vidare. Och så vidare.)

Till råga på detta hade jag kunder utöver det vanliga. Ungdomar som körde shotrace vid smakproverna och välte ut drickorna fem gånger om. Nocco överallt. En kund kom och ville reklamera en tröja, som gått sönder i armhålan. Han hade inte med sig kvittot men ett kontoutdrag från 15 augusti 2015. En kund som skulle ha glutenfria bars och när jag var mitt uppe i att hjälpa någon annan räckte han upp en av varenda sort på hela hyllan och ropade "Den här då? Den här då? Den här då?". Tillslut fick vi rett ut det och på min rekommendation köpte han en låda av en viss sort, gick iväg, kom tillbaka 2 minuter senare och ville byta. Ja visst kan vi göra ett återköp, förklarade jag, men först kommer du få tillbaka hela summan och så gör vi ett helt nytt köp på de nya barsen, okej? Han satte i kortet, fick pengarna tillbaka, vi skrev under alla kvitton och jag ringade in ordet RETUR och förklarade att det här var hans bevis på att han fått tillbaka pengarna. När han sedan skulle betala de nya barsen blev han fundersam och sa att han bara skulle betala mellanskillnaden för han hade minsann inte fått tillbaka några pengar. Och kön bakom bara växte. Och växte. När jag tio minuter efter stängning dragit ner jalusiet och skulle gå stack en kund in huvudet och frågade om hon kunde få köpa en gainer bara. Jadå, smit in du sa jag. Men då ville hon att jag skulle komma ut och dra upp jalusiet igen. Okej. När hon skulle betala (efter att ha anmärkt att den var myyycket billigare sist och borde fått den för det priset) bokstavligt talat kastade hon en norsk femhundralapp på mig. Jag frågade lite försynt om hon hade möjlighet att ta det på kort istället eftersom jag ändå räknat kassan. Nä. (Andas.)

Det här är bara ett handplock. Jag var så frustrerad att jag bara ville gråta. Jag gick in på lagret och bankade huvudet i väggen två gånger innan jag tog mig samman och gick ut igen, jag skämtar inte.

Jag hade under hela kvällen känt panikångest på gång. Jag förstår inte varför det dyker upp nu för tiden men det var verkligen en jobbig dag för mig. Att jag inte hade möjlighet att gå undan en liten stund. Om det är någonstans man verkligen inte vill få den känslan så är det på jobbet. Sista stället jag vill bryta ihop på är bland folket där, och man blir stressad över det faktum att man är stressad. Så när jag stängt fick jag ta en stund att bara sätta mig ner. Gick in på min blogg och läste gamla inlägg jag skrivit under kategorin Pepp och tänkte att past-me säkert förstod hur jag kände och hade något vettigt att säga om det. Hamnade inne på mina inlägg från juni 2015 och kände helt plötsligt ett så stort lugn skölja över mig. Jag tog en stund att läsa om när jag först upplevde det jag slåss mot idag och hur jag ändå var positiv och njöt av vardagen. Jag blev så glad. Hur jag hela tiden såg ljuset i tunneln och fortsatte värdera de små detaljerna. En öppen altandörr. Fleet Foxes. Sommar. Liljor på köksbordet. Ett vinglas till bredden fyllt med hallonjuice. Det påminde mig om att en dålig dag inte är ett dåligt liv. Rent spontant minns jag inte förra sommaren som något anmärkningsvärt eller glädjefyllt men i retroperspektiv var det en så fin period, trots ett (väldigt) dåligt mående. Hur jag sjukanmälde mig från jobbet en söndag och sa att jag kommer inte nästa vecka (för att jag var så slutkörd att jag bara grät dygnet runt). Hur jag på måndagen blev magsjuk och låg med feber i sex dagar, men ÄNDÅ kom tillbaka till jobbet veckan efter med så oerhört mycket energi och tacksamhet över att jag varit så dålig så jag var TVUNGEN att bli sängliggandes i en vecka och bara fick sova och ta det lugnt. Jag var så himla optimistisk.



Genast kände jag mig bättre till mods. Jag är så glad att jag prioriterar bloggen och tar mig tid att skriva av mig. Jag har så mycket glädje av att gå tillbaka och läsa, det ger mig ett sånt oerhört bra perspektiv på egna tankar och vad som händer runtom mig. Är även väldigt glad för responsen jag får och för att ni tar er tid att läsa. Gudars som jag älskar människorna jag har runtom mig.

Glöm inte bort att vad du än har för mål eller drömmar, så krävs det att man tar småsteg varje dag. Jag försöker jobba på att vara positiv och att se möjligheter. Det kräver träning, och man orkar inte alltid. Det är okej. Att välja ett gott mående kan vara svårt, men man kan inte förvänta sig förändring bara över en natt. Det krävs arbete. Dag ut och dag in. Vissa dagar är sämre än andra men då bryter man ihop och kommer igen.

Ge aldrig upp, peeps. ♥
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

the ultimate tragedy



Med risk för att bli lite allvarlig, det här är en sak jag velat få ur systemet länge.

Ibland måste jag distansiera mig från verkligheten. Hörde nyheterna på radion imorse (bland annat om terrordådet i Pakistan och det kapade planet i Egypten) och jag vill bara hålla för öronen och låtsas som det inte finns, för stundvis mår jag så dåligt av vetskapen om all ondska som finns i världen. Allt ifrån terrordåd och kallblodiga mord till vardagsondska som mobbing eller förstörelse av andras egendom bara av jävelskap. Ibland kan jag slås av känslan att jag vill inte leva i en värld med så mycket ondska. Jag vill inte. Att så många människor dör eller skadas av andra. Att ungdomar och vuxna inte känner att de duger som de är. Att genomsnittsmänniskan mår så dåligt. Svält och hungersnöd. Bristen på empati. Att kärleken till pengar är störst. Att människor lever på gatan. Att barn växer upp med missbrukande föräldrar. Köttindustrin. Pälsindustrin. Att folk blundar för våra 150.000 hemlösa katter bara i Sverige och fortsätter buskavla. Allt. Ni vet, när jag är igång tar det aldrig slut och min oro sträcker sig från ena änden av spektrat och långt bortom andra änden. För någon sekund vill jag bara försvinna, inte av rädsla men bara av ren uppgivenhet. Men sedan samlar jag tankarna och när känslostormen lägger sig känner jag mig stark. Skulle jag sluta vara den jag är och sluta tro på att jag faktiskt kan påverka - om så bara en enda person under hela min livstid - så vinner ondskan i världen. Ger man upp tar de över. Den största tragedin är inte de onda människornas grymhet utan de goda människornas tystnad. Det känns som att världen står i brand och någonstans måste vi våga stå för det vi tror på. Man kan inte vara hela världens samvete och det är så häftigt att vi alla brinner för olika saker. Ja alltså, jag vill bara ta tillfället i akt att säga att du är värdefull. Jag vet inte om det finns fler därute som slås av samma känsla som jag gör ibland, men kom ihåg det, sluta aldrig sträva efter att uppnå det du tror på. Hitta din hjärtefråga och gör skillnad på ditt vis. För allt du gör räknas, du spelar roll. Du spelar roll på kort sikt och på oerhört lång sikt. Du kommer inte förhindra nästa terrordåd men du kan öka livskvaliteten för dina närmaste och människorna du möter och kanske till och med människor du inte möter. Nu och i framtiden. Jag tror inte man har något att förlora på att intala sig själv det. Vi behöver varandra när världen ser ut så här.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

victorious

Om jag behöver en inspirationskick (eller källa till stor prestationsångest) så bara klickar jag mig in på en mysig blogg och läser några inlägg. Elin Kero (Nevnarien) är och förblir min foto-hjältinna och jag beundrar henne på alla plan som finns. Men när jag ser hur vacker hon är, hur snyggt hon klär sig, hur hon inreder sitt hem, hur hon ritar, hur hon skriver, hennes fotografier, hennes egensydda medeltidsklänningar, att hon umgås med sin syster, skjuter pilbåge etcetera så kan jag känna mig inspirerad men alltid på ett bitterljuvt vis för jag får prestationsångest samtidigt. Varför kan inte jaaaag vara så kreativ? Varför kan inte jaaaag vara så begåvad? VARFÖR?

För att jag är bra på så mycket andra saker. Därför. Kolla här.

Om jag fick bestämma och hade obegränsat med tid så skulle jag alltid hoppa ur sängen tidigt som sjutton och starta dagen med ett magiskt gympass. Komma hem till en vackert uppdukad dunderfrukost och äta i en timme. Jag skulle alltid laga en massa mat med färska ingredienser som smakade gott och var fint att se på, helst veganskt. Mitt hem skulle vara som taget ur en inredningstidning, ljust, vitt och shabby chic-inspirerat. Rent och fint. Inte en inredningsdetalj fel. Vara gift och ha en vacker trädgård (fast utan att behöva spendera för mycket tid grävandes i rabatterna). Alltid ha något nytt projekt eller ny utbildning på gång. Jobba som PT, instruktör i 6 olika koncept, jobba som tränare åt Les Mills och utveckla andra instruktörer kanske som gruppträningskoordinator och föreläsa om personligt ledarskap och vara en riktig entreprenör. Alltid pyssla med något i huset, måla en byrå eller strukturera om. Jag skulle gå promenader, både med vänner och på egen hand, varje dag ungefär. Leva mer friluftsliv. Jag skulle fotografera allt med min systemkamera (och vara fantastiskt duktig på det), få ut riktigt tekniskt bra och snygga bilder att lägga på bloggen (istället för mobilbilder tagna i all hast) och ägna timmar åt att redigera och retuschera dem närapå perfektion. Jag skulle vara duktig på att spela gitarr och lära mig nya grejer varje vecka. På kvällarna skulle jag antingen spela TV-spel, teckna eller skriva noveller. Minst en gång i veckan skulle jag spendera två timmar i ett nedsläckt badrum med massa tända ljus, åt att använda alla mina Rituals-produkter och lyssna på yogamusik. Meditera varannan kväll. Avsätta en förmiddag i veckan åt att besöka farmor på äldreboendet och ytterligare en kväll åt att umgås med familjen på Söle. Åka och träffa vänner runtom i Sverige. Resa utomlands men spara mycket pengar varje månad. Alltid ha de senaste kläderna från Reeboks Les Mills-kollektion, alltid ha perfekta, guldglittriga lösnaglar, knallrött hår och nyrakad sidecut.

Om jag levde i en parallell verklighet också kanske det skulle kunna vara möjligt. Men matematiken säger sitt; ett dygn består av 24 timmar, jag ska sova 7 och jobba 11 (inklusive transport till och från jobbet). Jag har sex timmar att tillgå fem dagar i veckan. Där väljer jag oftast att prioritera att träna eller hålla pass (ett medvetet val, inte att glömma bort). Så minus två timmar till. Då har jag fyra timmar kvar. Och vet ni? De fyra timmarna är min kropp färdig för dagen. Så allt det där jag känner att jag vill göra på daglig basis kommer jag aldrig någonsin få till. När jag är pensionär kanske. Det bästa jag kan göra är att prioritera och acceptera att jag inte kan ta allt samtidigt, man kanske får nöja sig med att göra något av det lite då och då. Man har ju ändå hela livet på sig. Min största skräck här i livet är att ångra mig när jag blir gammal, känna att det var mycket jag inte gjorde och att jag slösade min tid. Och något jag skulle ångra är att jag levt med konstant ångest över vad jag inte gjorde. Vi får alla samma tid på dygnet och vi väljer vad vi vill prioritera. Vi kan inte prioritera allt.

Jag tror det är lätt för oss att påverkas av sociala medier där vi bara ser vad andra väljer vad de vill visa. Tittar man in på min Instagram ser det ut som att jag tränar dygnet runt. Vissa tänker säkert att jag är duktig och har megabra disciplin men det de inte vet är att jag inte känt mig så motiverad de senaste två veckorna och kört hälften så många pass som jag brukar, lite halvhjärtat. När jag är ledig sover jag halva dagarna och är det riktigt illa äter jag choklad till frukost. Och att jag åt en och en halv pizza till middag igår. Jag ser andra människor och tänker "åh varför kan inte jag vara som han/hon/den/det/gudarnavetvad?" - och tänker så själv ibland också - men det bör finnas i bakhuvudet på oss allihop att vi ser aldrig helheten. Vi ser inte allt hos andra (som regel bara det positiva), och framför allt så ser vi inte allt hos oss själv (som regel fokuserar vi på det negativa). Ibland är det lätt att glömma bort hur jävla grymma vi är på det vi gör. Att någonstans kanske det sitter någon annan, tittar på dig och tänker "varför kan jag inte vara som hon?" och ser alla dina styrkor medan du själv stirrar tomt framåt och straffar dig själv för att du inte är mer. Jag tycker det är så viktigt att som jag skrev igår, faktiskt uppskatta sig själv och den resa man gjort och vem det gjort dig till. Och framför allt, var realistisk. Ingen är perfekt. Du kommer aldrig bli det heller. Och det är faktiskt helt jävla okej.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

future self



Do something today that your future self will thank you for. ♥
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

om onda relationer

 
Kom ihåg att när något i ditt liv känns fel finns det alltid möjlighet att förändra. Oavsett vad det är som får dig att må dåligt. Du har aldrig någonsin några förpliktelser att finnas för någon som inte gör dig gott (möjligtvis dina barn, men det är en annan historia). Oavsett om det är en vän, en familjemedlem eller partner - vi måste inte ens älska våra föräldrar. Har ni tänkt på det?

När man mår dåligt kan man behöva rannsaka sig själv. Varför är du inte lycklig? Vad är det som saknas eller skulle behöva förändras i ditt liv? Ibland befinner vi oss i giftiga relationer och de är oftast svåra att ta sig ur. Ja, det gör så in i helsike jäkla ont. Men vet ni vad som är ännu värre? Jag har hört samma människa beklaga sig över samma problem i samma relation i många månader nu och allt jag kan känna är gör något åt det. Snälla. Inte bara för att bespara mig din negativitet men för att vederbörande själv ska kunna gå vidare och känna sig glad igen. Det är svårt att veta hur länge man ska försöka, hur mycket av sig själv man ska ge innan man måste inse att man måste gå vidare. Man måste fråga sig själv hur mycket av sin glädje man är villig att offra för en eventuell förändring. När man inte vill offra mer, när man känner att man fått sin beskärda del, avsluta det. Gå vidare. Det gör ont. Jag vet!

→ Jag klippte själv ett infekterat relationsband för tre år sedan. Jag gick länge och hoppades att våra förutsättningar skulle förändras, men en dag orkade jag inte må dåligt längre. Jag fick nog, jag hade tillräckligt mycket respekt för mig själv för att sätta stopp för det som gjorde mig så illa när jag tidigare envisades med att stanna kvar någonstans där jag gång på gång blev så jäkla besviken att det brände innanför bröstkorgen. Återigen står vi själva alltid ansvariga för vår egen lycka och vårt eget mående. Det var inte han som gjorde mig illa. Det var jag som gjorde mig själv illa genom att stanna kvar någonstans där jag inte kände mig bekväm.


Jag hade länge frågat mig själv hur länge jag var villig att må dåligt större delen av tiden för att kunna njuta av ljusglimtarna när de kom. Man kan säga att jag under en period valde att må dåligt. Jag var medveten om att det gjorde ont, men jag valde att stanna kvar - jag valde smärtan. Tillslut gjorde det för ont, jag bröt ihop och utan att jag planerat det så satte jag ner foten och sa "antingen behandlar du mig annorlunda eller så går jag". Och då gick jag. Det innebär inte att jag avskyr eller tycker illa om någon, det förändrade faktiskt inte mina känslor överhuvudtaget. Jag tror jag grinade tre dagar i rad, men när tårarna avtagit kunde jag gå vidare och dessutom växa i att jag tog kontroll över mitt eget mående. Och slippa bli besviken på daglig basis. Det var jobbigt en period efter så klart men ibland måste vi avsluta onda relationer för att göra plats för nya människor och nya möjligheter. ←

När Manfred gjorde slut trodde jag aldrig att jag ens skulle överleva, så ont gjorde det. Men i efterhand insåg jag att det vi hade var inte bra för någon av oss och om han inte hade tagit steget att avsluta det hade jag inte hamnat där jag är i dag. Hade jag bytt min vardag nu mot min vardag då? Aldrig någonsin. Jag ser på mitt liv idag, alla chanser jag tog och alla möjligheter jag hakade på - och inser att de hade aldrig kommit om jag inte gjort plats för dem. Tänk om jag visste då vad jag vet idag, då hade jag aldrig tvekat. Jag har tagit mig vidare i livet och har idag kvar Manfred som en av mina närmaste vänner. Jag dog inte. 

Med dessa två erfarenheter i bagaget har jag lärt mig så oerhört mycket. I dagsläget skulle jag aldrig tveka att ta avstånd från människor som jag mår dåligt av att umgås med. Det spelar ingen roll om du är min mamma, bror, bästa vän, pojkvän, granne eller en follkomlig främling. Mår jag inte bra av att vara i din närhet kommer jag göra något åt det. (Nu menar jag inte att första alternativet alltid är att bryta kontakten men ibland är det vad som krävs om man jobbar på ett problem utan att se en förändring).

Alla människors primära intresse är att leva ett liv utan smärta, tror jag. Men många verkar också tro att lycka är ett livsvillkor, en mänsklig rättighet. Men vet ni, för att uppnå lycka behöver du ta hand om dig. Lycka är inte att leva i en vardag utan problem. Lycka är att leva i en vardag med problem som du kan hantera (inte nödvändigtvis lösa). Det handlar om attityd och att välja vad du lägger din energi på.

Kom ihåg detta:
 
Du ska aldrig någonsin behöva slåss för att få en plats i någon annans liv. Du kan inte tvinga någon att bry sig. Du kan inte heller tvinga någon att avsätta tid åt dig. Du kan antagligen tvinga någon att säga att de uppskattar dig men du kan inte tvinga dem att mena det.

När du går runt med falska förhoppningar, är oärlig mot dig själv eller gång på gång blir besviken på grund av någon annan; get the fuck out. Du har inte plats för sånt i ditt liv. Det behöver inte vara dramatiskt, bara sluta förvänta dig något och fokusera på annat och andra. Jag tror vi har en tendens att klamra oss fast vid livssituationer bara av bekvämlighetsskäl och rädsla för förändring och smärtan den medför. Men människor och situationer förändras - du också - och det är inte alltid man växer ihop.

Avsluta negativ skit och gör plats för nya möjligheter. Du kommer tacka dig själv i framtiden. Just sayin'.




You deserve every bit of what you're getting
I'm burning the bridge but you started the flame
If you think that this is all a bit excessive
The empathy and the integrity
matched what you gave
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

tiny potato believes in you

 
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

om att se sig själv

Tänk att kunna se sig själv ur någon annans perspektiv. Jag har i många år följt Nevnarien, kanske inte så aktivt på senare tid men jag beundrar henne så mycket. Hon är så begåvad, vacker, jordnära och verkar vara en så himla rolig tjej. Tänk, det finns så många människor här i världen jag beundrar och ibland säger jag det rakt ut och ibland når det liksom aldrig fram. Tänk om alla visste vad jag tänker när jag ser dem. Positiva tankar så klart, negativa och avundsjuka tankar som bottnar i omogenhet finns det ingen som har glädje av.

Elin Kero som hon heter, har väldigt mycket som jag önskar att jag hade, vid första anblick och utåt sett. Men för några år sedan avslöjade hon att hon satt fast i en depression och hade väldigt svårt att ta sig ur den. Hon kände stor prestationsångest och ingen glädje alls i det som i vanliga fall var hennes största passion. Jag minns att jag tänkte då, om du ändå kunde se vad vi andra ser, då skulle du inte känna så. Nej, du skulle känna dig så in i helvete jävla stolt, Elin. Så tänkte jag.

Men det tar liksom lite för lång tid, innan man inser att man kan applicera det här på sig själv. Tänk alla positiva tankar som tänks om mig. Tänk alla positiva saker som sägs om mig. Och, tänk alla negativa saker som sägs om mig, vilka egenskaper jag besitter som får en annan människa att känna sig hotad av mig och i behov av att intala andra människor detsamma.

När jag var hos kiropraktorn för några veckor sedan sa jag "Jag har blivit så mesig när det kommer till smärta, förr stod jag ut med det mesta men nu klarar jag inte av någonting" och hon var jättesnabb med att kontra "Säg inte så om dig själv. Du är inte mesig. Du kanske har blivit mer medveten om vad smärta gör mot dig och visar att du är mer mån om dig genom att undvika smärtan, men tryck inte ner dig själv. Vi lever redan i ett samhälle med höga krav där man får ta mycket skit så varför ska du också vara så hård mot dig? Du borde vara din främsta stöttepelare."

Det har väckt en del tankar hos mig. Jag är medveten om att alla våra tankar sår frön i hjärnan och talar om för oss hur vi ska må. Det innebär inte att en positiv människa är konstant lycklig eller vice versa men det innebär att man kan aldrig vara lycklig med negativa eller destruktiva tankemönster. Så är det bara. Att vara positiv är inte så jäkla lätt. Men precis som att lära sig köra bil, så är det något vi måste öva på. Öva, öva, öva, tills vi en dag bara sätter oss i bilen och kör utan att få motorstopp eller kolla på växelspaken när vi växlar. Jag har dragit den parallellen så många gånger men jag tycker den är så bra.

Några har hört av sig till mig i och med mitt förra inlägg, att jag själv känner att självförtroendet ligger på botten och att mycket har känts meningslöst. Det har kommit fram från så många människor i min närhet, ja säkert uppemot tio stycken, har berättat för mig att de upplevt samma känsla. Jag märker att alla pratar om meningslöshet, allt är meningslöst. Hur man slutar bry sig, slutar känna, slutar vara den man är. Jag tror att mycket handlar om att man faktiskt inte inser värdet i det man gör eller vem man är. Jag menar allmänt, generellt, inte bara jobb eller studier. Inte bara det man presterar men att man faktiskt kanske är någon annans förebild - för att du är den du är - bara att man inte vet om det. Någonstans finns någon som ser saker hos dig som du själv blivit blind för. Skitsamma om de inte vet ALLT om mig, de kan fortfarande få beundra en del av mig.

Jag tror inte depressioner bara botas så där genom att intala sig själv att man är värdefull, men jag tror att ett steg till bättre mående för alla människor är att sluta vara så förbannat jävla hård mot sig själv. Jag tror de flesta människor blir utbrända för de ser inte värdet i sina prestationer och försöker göra mer. Vi ser inte vår begränsning för vi ser inte att vi är ens i närheten av den. Vi försöker göra och vara lite till för vi ser inte att vi duger. Men så ser det ut. Vi misslyckas, vi är svaga i vissa situationer, vissa saker är HELT bortom vår förmåga, vi har dåliga dagar, vi har dåliga sidor. Men det är helt okej. För vi är så mycket mer.

Prova gärna själv. Var medveten om vad du säger till dig själv. Sedan kiropraktorn knäppte mig på näsan (bildligt, inte bokstavligt talat) så har jag kommit på mig själv med att sååå många gånger på en och samma dag tänka "det klarar jag aldrig" fast i olika formuleringar. Ganska elaka saker flera gånger om dagen faktiskt, saker jag aldrig skulle säga till en annan människa. Tänk på det. Och ge fan i det.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

grown ocean

Livet liksom rullar på i all sin glans men oj vad det känns tungt nu.. Jag pratade ju med läkaren om utmattningssyndrom och sa att jag inte trott det från början, eftersom jag inte kände mig nedstämd eller ledsen. Men hon talade ju om för mig att det oftast inte kommer samtidigt och inte behöver vara ett symptom, att det snarare är en konsekvens. Och jag tror jag börjar förstå vad hon menar.

Jag skrev för tre dagar sedan att jag inte är nergrävd men morgonen efter bara sa det pang. Jag vaknade och kände mig överkörd av ett tåg. Att vara så trött som jag är får mig att bara känna en så stor hopplöshet, ni vet. Jag känner mig liksom febrig och aldrig utvilad, har kass mage, jag orkar inte göra något, orkar inte bry mig om sådant som egentligen är viktigt för mig. Energin bara finns inte där. Jag sysselsätter mig men kan liksom inte njuta av det för jag kan bara tänka på hur jag mår och stressen över att inte känna mig som vanligt. Jag brukar kunna vrida och vända på situationer och se det positiva i nästan allting men vet ni vad - just nu går det inte. Jag vet inte varför, men allt känns så.. meningslöst. Vad jag än tänker att jag ska göra så följs det av tanken "äh, vad spelar det för roll". Det låter så patetiskt och jag kritiserar mig själv så hårt för det. Jag vill inte må så här.

I förrgår startade jag dagen hos kiropraktorn och hela min kropp bara skrek NEJ när jag tog mig ur sängen, så jag kom dit med gråten i halsen. Hon frågade mig om jag var trött, hur det gått hos läkaren och vad jag trodde om resultatet. Jag sa att jag var skeptisk eftersom jag inte känner mig deppig.. Men var ledsen för att jag liksom inte hade ork till det som jag känner definierar mig. Jag orkar inte träna, laga matlådor eller ens bry mig något större om hela livstilsbiten.. Jag brukar vara aktiv, produktiv, effektiv. Men nej. Jag har ingen motivation. Till något alls. Det enda jag kan tänka på är att sova. När hon svarade att "Det är i och för sig en depression du beskriver", så bara brast det för mig. Jag bara började stortjuta där jag låg, i bara underkläder och fick vävnad bortkrapad från knät. Gulliga Elisabeth reagerade snabbt och kramade om mig tills jag lugnat ner mig och all skam liksom rann av mig, det var så skönt att få gråta även om det egentligen var fel forum. Jag tycker om henne så mycket trots att jag knappt känner henne.

Jag tror att allt grundar sig i mina tankar om att det är våra prestationer som avgör vårt värde. När jag inte orkar prestera på något plan känner jag mig meningslös och värdelös och man är sin egna absolut hårdaste kritiker. Och har man väl kommit in i de tankebanorna så fastnar man i en nedåtgående, ond spiral. Man gör sig själv så illa utan att inse det. För mig känns det inte okej att bara vara. Jag får prestationsångest. Klankar ner på mig själv för att jag inte tagit mig så långt i livet, men vem är jag att säga så? Jag känner liksom att jag inte duger. Det känns så konstigt att skriva det men det är så det låter i mitt huvud. Jag är så besviken på mig själv som hamnat här, men skulle jag spola tillbaka dagarna hade jag antagligen gjort exakt samma sak igen. Kört på i samma tempo, haft samma bekymmer.

I förrgår grät jag så gott som hela dagen. Det var smärtsamt att jobba men någonstans vet man att man behöver göra annat än att sitta hemma. Ja, jag grät hjärtat ur mig nästan. Men någonstans känns det bra, för när känslostormen lagt sig kan man plocka upp bitarna och reflektera över vad som hänt. Jag brukar vara duktig på att njuta av småsaker här i livet men just nu ligger fokus bara på att göra bra ifrån mig de timmar jag jobbar och allt däremellan får vara hur som helst. Jag struntar i om jag skrattar eller gråter, bara det är konstruktivt för själen.

Jag har fått en lite klarare bild av hur kroppen egentligen mår. Jag inser att det är en lång väg tillbaka rent fysiskt men det är så svårt att veta hur man tar sig dit. Ska jag fortsätta sova eller ska jag släpa mig upp ur sängen trots att det känns så jävla jobbigt? Jag vet inte. Allt, verkligen allt, handlar om min mentala inställning och jag tror jag måste få bryta ihop för att orka bygga upp igen. Om någon har erfarenhet av detta, dela gärna med er ([email protected]). Jag vill veta.

Det här är i alla fall en summering av dagarna som gått. 



Lunch i solen.



Lämnade in bilen på verkstad för att släcka en varningslampa. Passade på att kolla lite på bilarna som var till salu och såg att drömbilen var tillbaka, 3200 mil senare..



Någon dag ska jag ha en sådan här pärla!

Efter besöket på verkstaden ringde jag upp Mary och frågade om hon ville med på smygöppningen av Strömstad Mat! So off we went.



Entrén..



Bageriet.



En himlans massa Victoria Secret body mists. Heaven.

 


Min proffsiga sambo gav oss en rundtur och hade sedan hand om demos.



Här klippte de bandet!

Vi åkte till torget för att se alla studenterna åka förbi på sina flak. Vilken glädje! Jag var så glad för deras skull.






Vi sa sedan hejdå, jag åkte hem, åt lunch och åkte sedan tillbaka till stan för att hålla bodypump. Dock så kom bara en deltagare och hon var inte så sugen på att köra själv så vi ställde in. Istället körde jag bröst och triceps i gymmet i en timme. Riktigt bra pass, dock veckans sista.

På torsdagen gick jag upp vid åtta för att göra mig i ordning inför en dag med lillebror Simon som slutade skolan den dagen. Mötte farmin vid kyrkan strax innan tio och vi kollade när alla barnen sjöng och så där. Det var längesedan jag var på skolavslutning känner jag..



Simon och hans klass sjöng pannkakor med sylt. ❤

Efter kyrkan var farmin tvungen att åka till tandläkaren men jag följde med Simon till klassrummet för fika och hejdå till klasskamrater och lärare.





Han fick sig en liten smultronplanta av fröken, så fint!

Vi åkte sedan till den officiella invigningen av det nya köpcentret i stan, där bland annat Strömstad Mat ligger.



Mycket folk..



Det släpptes ballonger!



... och bjöds på tårta..





Vi handlade lite snabbt och hälsade på mina fina vänner som jobbade. Jag gick loss på ekologiska hyllan kan man säga..



Och fick en goodiebag med riktigt fina grejer i!

Sedan åkte vi till Nordby för att köpa en till kontroll till Simons PS4. Big Hero 6 på blu-ray också. Så åt vi korv med mos och jag lärde Simon det grymma med att ha TVÅ sugrör i sin dricka, man får dubbelt så mycket!


I bilen sedan försökte jag lära honom blåsa bubblor med tuggummi, under tiden vi körde mot Daftö lekland. Det var så sjukt mycket folk och jag blev alldeles svettig av att behöva hålla koll på lillkillen hela tiden, men jag tappade bara bort honom två gånger. Gulp. Vi åkte Flumeride (och jag är alldeles för gammal för sånt nu för tiden känner jag) och andra attraktionen var krockbilarna. Då hände en liten olycka.. Jag hade glömt bort en burk Celsius som låg i min tygväska, det sa pang och helt plötsligt var det Celsius över hela mina byxor! I samma veva slog Simon i handen i mitt knä och åmade sig så högt att de tryckte på nödstopp. Simon rusade ut hyperventilerandes och skrikandes och jag for efter.. I efterhand skäms jag så mycket att jag inte sa till för vår bil blev evrkligen pissevåt men det blev så kaosartat. Förlåt Daftöland.

Livet blev genast ganska surt med 355 ml Celsius över byxorna men Simon drog på sig badkläder och lekte i vattnet i en timme och under tiden kunde jag sitta i solen och försöka torka. Farmin kom sedan och plockade upp brorsan på vägen hem så jag kunde åka hem och byta byxor..
 




Lillkillen alltså.

Egentligen hade vi planerat att byta olja på min bil men i och med min olycka ville jag bara hem och inte behöva åka tillbaka. Men med tanke på min sinnesstämning ville jag inte heller bara deppa ihop där ute i Näsinge så på vägen hem ringde jag farmin och sa att jag kommer ändå. Jag behövde liksom vara på Söle, jag bara kände det.

Så jag åkte hem, laddade om och åkte sedan till Söle. Vi såg ett avsnitt av ett program där de åker runt i England och letar antika grejer för att sedan sälja de på auktion och målet är så klart att göra så stora fynd som möjligt. Ganska roligt och fascinerande faktiskt. Sedan gick vi ut i den varma kvällssolen och bytte olja på bubblis.



Martin kom dit när han slutat jobba och de påbörjade det stora projektet att byta olja och filter på hans bil med. Det var ett svårare projekt än väntat men solen värmde och Majsan var med så vad gjorde väl det.

 




På så vis gick mina två dagar förbi och även om jag kände mig stressad till stor del så vet jag att det var ett av det bästa jag kunde göra.

I förrgår spikade vi även en ny utmaning för mig att se fram emot, i slutet av sommaren ska jag på GRIT-utbildning tillsammans med Sanja. Min deadline på bodycombatlicensen är ändå i mitten av juli så en sak i taget.


När saker känns tungt brukar jag vända mig till mamma.. Jag tror vår relation idag är ganska sällsynt. Vi har inte alltid haft en bra relation men vi har lagat den, och nu är hon alltid en av de första som dyker upp i huvudet när jag vill prata med någon, vare sig det är i glädje eller sorg. Henne ringde jag i alla fall i fredags och bara fortsatte min gråtparad och hon peppade mig och gav mig råd.. Eftersom jag gjort extraarbete på jobbet innan vi öppnade hade jag en halvtimme till godo att lägga på min timmes rast så jag bilade hem till Näsinge och satt i solen och pratade i telefon i en timme. Plockade några blommor och ställde på köksbordet för att påminna mig själv om vad det är som gör mig glad och hur det är att uppskatta småsaker. Sedan bättrade jag på sminket och åkte till jobbet igen. Med huvudvärk, uttömd på energi än en gång men ändå lite lättare innanför bröstet.
 


Hade inte för avsikt att köpa en ny klocka men gick förbi Ur&Penn och fick syn på denna. Armbandsuret of my life. Kostade bara tvåhundra kronor så jag slog till. Har ni sett så fin?



Igår i alla fall så jobbade jag först på Bodypower men började två timmar senare än tänkt för Åsmund var snäll och hoppade in för mig.. Det var skönt att få ta sovmorgon. Att inte behöva ställa väckarklockan. Jag sov till åtta innan jag vaknade, bara för att gå in och lägga mig i Martins säng och sova två timmar till.

När jag var klar på jobbet återstod att åka hem och ladda upp inför dagens pass nummer två.. Nattpass på Laholmen. Jag trodde jag skulle ha sån ångest men det kändes faktiskt helt okej. Jag kunde på något sätt acceptera att det var så här det såg ut oavsett om jag ville eller inte. Så jag höll huvudet högt och utan att beklaga mig eller tycka synd om mig själv (som är mer än jag lyckats åstadkomma på tre dagar) tog jag vara på timmarna jag fick mellan jobben.

När jag kom hem var Martin på bra humör och sa "vet du vem som var på jobbet idag? Lil Bub! Jag vet inte vad hon gjorde där men hon köpte en present till dig sa hon, jag vet inte.." och till en början så fattade jag ingenting av vad han sa och bara gav upp för det är inte helt ovanligt, haha.. Men när jag gick in i mitt rum låg där Lil Bub med två delicato-proteinbars!



Tack Bowies och Lil Bub för de små detaljerna som lyser upp..!

Jag lagade hamburgare och vi såg tre avsnitt av Solsidan. Är glad att Martin var villig att ge det en chans för jag tycker det är döroligt. Jag har kanske lite till godo också för alla gånger jag gått med på att se det han vill se. Efter jag ätit mat provade jag mitt nya snabbkaffe från Strömstad Mat och avnjöt min proteinbar låååångsamt.



Hade lite pepptalk med Martin och han gav mig en sådan otrolig respons, hade jag hört det samtalet och fått veta att det var vi så hade jag inte känt igen någon av oss. Det var så känsloladdat men ändå.. hoppfullt liksom. Vi ska förbättra det som inte är bra. Jag har bejakat mina egna bekymmer och framtidsångest de senaste dagarna och jag tror inte jag är ensam om att känna som jag gör, att livet liksom behöver mer mening. Att om vi fortsätter som vi gör idag, så kommer vi om tio år fortfarande bo kvar i hans föräldrars hus och bara träna, sitta vid datorn eller framför TV:n på fritiden. Jag vill ha ut mer av livet än så och börjar känna mig illa tills mods för det, och jag har inte ens fyllt 23. Då kan jag bara föreställa mig att Martin som är 32 inte heller känner så stark livsglädje. Jag sa att jag har lust att bara rycka upp oss båda med rötterna och bitchslapa oss ut ur våran komfortzon och säga nu jävlar ska vi ta i så vi spricker för nu ska vi förändra stort. Jag har alldeles för mycket passion för så mycket för att inte göra något av det och Martin är alldeles för smart för att inte utbilda sig. Jag har så många intressen, så mycket jag brinner för men inte gör något av.. Han å andra sidan vet verkligen inte vad han vill syssla med men tro mig, mo killen hade rätt studieteknik och behörighet skulle han kunna vara läkare. Martin föreslog att vi ska sätta oss ner och fundera på vad vi vill göra och sätta upp små delmål hur vi tar oss dit. Alltså jag smälte när han sa det. Fick rysningar längs ryggraden. Jag tror på oss, jag tror min "krasch" kan vara början på något nytt. Det har fått mig att inse att jag slitit ut mig för futila ting som inte givit mig glädje och man tar lärdom av det, och inser att man måste lägga fokus på annat i framtiden. För ska jag fucking gå in i väggen så ska det vara för att jag älskat mitt liv och det jag gör för mycket, ni vet. Man ska sträva efter att bygga upp en vardag man aldrig behöver semester från. Det ska vara hållbart och roligt.
 


Med detta i ryggen torkade jag tårarna och ladddade om för en natt på Cherry. Det var en trevlig kväll, jag blev väldigt trött sista timmen men jag hade riktigt bra gäster och det är därför jag vill vara på Laholmen. Men jävlar som jag förlorade, rent utsagt. Har aldrig blivit så utklassad. Men det gav god stämning så jag bryr mig inte, provisionen baseras ju på hur mycket jag sålt och inte nettot.. Vilket är tur det för summa summarum gick jag plus 280 spänn igår.

Men jag fick i alla fall invigt mina Freddybyxor i skinnimitation och gudars som jag älskar dem!(!!)

 
Bästa köpet på väldigt länge. Jag blev positivt överraskad över hur bra de satt för jag vill minnas att de var trånga som attan sist men nu satt de faktiskt bra.

 
När jag kom hem och det var knalljust ute och fåglarna kvittrade för glatta livet hade jag faktiskt lite svårt att somna.. Eller nä, det är väl en lögn, men jag hade lite svårt att varva ner. Men jag somnade vid halv fem ungefär och det är nästan en timme senare än vanligt. Har man så få timmars sömn framför sig gör man det bäst att lägga en handduk på kudden och sova med partysminkningen på och hoppas att den sitter kvar morgonen efter. Det gick sådär den här gången men jag hann bättra på den lite utan att det såg helt åt skogen ut.

Nu ska jag jobba heldag på Bodypower följt av ett combatpass. Hade egentligen tänkt spela in en licensvideo idag men kan tänka mig att den inte skulle bli skitsnygg. Med tanke på att jag sovit i fyra timmar.

På tal om snygg..


.. bjuder på en bild av Lil Bub för att den katten alltid får mitt hjärta att le.

Det känns ändå bättre idag än det gjort på länge och jag hoppas att jag kan vara på väg åt rätt håll. Jag vill inte säga att jag är deprimerad eller gått in i väggen för det låter så hårt. Jag är inte där än. Men jag tror att det varit bra att jag inte tränat, jag har sovit ordentligt och framför allt så har jag gått till jobbet trots att jag verkligen, verkligen inte velat. Att stå där är bra på det viset att jag måste liksom vara trevlig och prata med människor och det är inte så smärtsamt, snarare får det mig att glömma hur det egentligen känns innanför bröstkorgen.. Att fortsätta hålla sig fast vid sina rutiner och liksom inte tappa greppet tror jag är viktigt. Att gå heltidssjukskriven som deprimerad måste ju vara rena rama mentala självmordet.. Man fastnar så lätt i meningslösheten som jag antar att alla i den sitsen känner.

Jag tror jag har mig själv att tacka för att jag är så självmedveten, jag vet väldigt väl hur jag känner och funderar så mycket på varför. Jag har redan för flera år sedan insett att min lycka ligger i mina händer och även om det inte gick att applicera dag ett så kommer jag ändå komma tillbaka till den stabila grunden när jag fått gråta, svära och tycka synd om mig själv en stund. Jag är stark. Jag är bra. Jag duger och lite till. Även om man inte tror på det alltid så fake it 'til you make it.

Mycket tackvare Elisabeths reaktion den där morgonen och känslorna hon satte igång genom sin uppriktighet, tackvare mammas hjälp att få mig att se klart och hennes konkreta plan på hur jag ska ta mig tillbaka, tackvare att Martin lyssnade på mig igår och peppade mig och visade engagemang i att förändra både min och hans situation och tackvare mitt egna driv att må bra.. Så tror jag att jag kan vända på det här. Jag känner mig i alla fall mer taggad på livet än jag varit på ett tag och lite rädd. Men att andas, ta en dag i taget, stoppa och tänka som samtalsterapeuten Maria pratade om, vara positiv (stort fokus på att inte tänka illa om sig själv) och förlita sig på sin egen förmåga så tror jag man kan ta sig väldigt långt. Så länge man inte ger upp har man inte förlorat.

När Manfred avslutade vår relation för 4 år sedan ville jag bara dö. Det var så smärtsamt. I efterhand har det varit en av mina mest livsomvändande erfarenheter och jag är glad att det hände för det har format en så stor del av mig idag. Att min kropp sa ifrån och drog ner mig till botten kan också vara en sådan händelse. Det gör ont och är jobbigt men man kan ta en så stor lärdom av det. Det har fått mig att inse att jag måste sluta lägga all min energi på att prestera och städa huset - istället bygga upp och börja fullfölja mina drömmar.

Ha en fin söndag hörni. 
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

keep going

Tjoho på er!

Skulle verkligen vilja blogga långt men måste sova.. Vill bara slänga in en motivational pic för att ge er lite inspiration och pepp tills vi hörs igen. För att fatta mig kort har jag fått svar från sjukhuset och läkaren gav mig diagnosen utmattningssyndrom. Vet ni, det trodde jag inte. Alla blodvärden och organ såg bra ut och det finns ingen kroppslig förklaring på varför jag skulle vara så orklös och oförmögen att vila mig pigg. Jag sa till henne att jag har läst på om symptom på detta och känner nästan inte igen någonting, jag är inte deprimerad, ledsen eller orolig..? Men hon talade om för mig att man kan ha gått in i väggen ändå. Att depression ofta blir en konsekvens. Det känns så svårt att acceptera och jag skäms. Hur skulle jag ha kunnat se detta? Det är läskigt hur tydligt kroppen säger ifrån nu, för jag var helt övertygad om att det var något fysiskt fel. Sedan som Anders sa, så kan man naturligtvis ha något som det inte går att sätta diagnos på. Men det här är det närmaste vi kan komma i dagsläget.

Känner själv att min motivation svajar något otroligt så jag behöver också en extrakick i baken. Är absolut inte nergrävd men känner att jag måste slita för att bibehålla mina rutiner. Att gå upp på morgonen är fortfarande en utmaning - rent fysiskt alltså - för jag är fortfarande inte utvilad. Men jag piggnar alltid till under dagen.. Men men. Skriver mer när jag inte har värdefull sömn att jaga. Kärlek på er. ❤️

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

om prestationsångest och begäret att duga och lite till

Jag har kommit till en väldigt häftig men också lite smärtsam insikt idag. Det här skrivs direkt från hjärtat och är lika genuint och ärligt som jobbigt att erkänna. Men det ska ut.

Jag pratade lite allmänt med både schemaläggare och chef idag och konstaterade att det kommer finnas möjlighet att jobba ännu mer i sommar. Jag tänkte hm, var kan jag få in mer pass? Men där och då så slog det mig. Varför gör jag så här, tar jag på mig så mycket jobb? Varför har det blivit en grej för mig? Varför jobbar jag sex dagar i veckan?

Sedan pratade jag med Sanja och försökte liksom att nysta upp tankeverksamheten. När det slog mig en gång till. Jag tror det handlar om prestige. Jag har sedan högstadiet hemsökts av prestationsångest och krav. Inte för min egen skull men för att andra ska klappa mig på huvudet och säga att jag är duktig (fram tills sista året i gymnasiet då jag mer eller mindre struntade i allt). En egenskap jag inte uppskattar hos någon människa är när man är lat. Jag har fått för mig att det är fult att vara lat. Det sista jag vill är att vara lat. Så på något vis försöker jag hävda mig genom att vara och verka upptagen och jag är nog inte ens så upptagen som jag verkar.. Men varje gång någon säger "jag fattar inte hur du orkar", "du är så driven" eller på något sätt indikerar att jag jobbar hårt så växer jag i det, men på fel sätt. Precis som en alkoholist stillar ångest och känner trygghet i att supa sig full så känner jag mig lugn för tillfället när jag fått den där bekräftelsen, men på ett skadligt sätt. Omvärlden tycker att jag presterar, och viktigast av allt så tycker ingen att jag är lat. Länge har jag haft för mig djupt inombords att det är våra prestationer som avgör vårt värde, även om jag ännu djupare inombords vet att det inte är sant. Jag får även en känsla av att detta ligger till grund för mina djupt sittande tvångstankar och renlighetsmani. Även om det är bättre så är det inte bra.

Jag spenderar alldeles för mycket tid av mitt liv åt at försöka uppnå perfektion. Ordning och reda är en lugnande faktor - ja - men i mitt fall är det ett villkor för att jag ska kunna må bra. Förr löd jag tvångstankarna utan att ifrågasätta men idag kan jag komma på mig själv med att tänka "vad håller jag på med, vad spelar det här för roll egentligen?" vilket i sig är ett framsteg men det duger inte. Ni kan säkert relatera till att man säger "NU ska jag börja ett nytt liv och börja träna och äta bra" men det händer liksom aldrig. Så känner jag mig, fast när det kommer till att ta mig tid till att ta vara på fritiden.Jag tycker att jag aldrig har tid och lovar hela tiden mig själv att börja ägna mig åt mina intressen och slappna av oftare, men det händer aldrig. För jag värderar och prioriterar det inte, även om bloggen är ett intresse, det enda, som jag faktiskt tar mig tid till så har jag så mycket mer jag vill göra. Jag tycker inte ens att teckna, fotografera eller spela gitarr är särskilt roligt längre - för jag gör det med prestationskrav! Om jag gör det så måste det bli BRA. Blir det inte bra är det definitivt slöseri med tid, då har jag inte uträttat något av värde. Blir alla 700 bilder som jag knäppt dåliga finns det ingen som är där och säger att det var bra. Har jag ändå njutit av den tiden det tog och tagit hand om mig själv genom att koppla bort omvärlden och fokusera på mig själv, då finns det inte heller någon som kmmer klappa mig på huvudet och säga bra där Ida, att du tog en stund för dig själv. Så antingen är det att knäppa bilder och vara tvungen att få fram något storslaget - eller köra ett säkert kort och säga att jag var duktig som städade eller gjorde något annat tråkigt som de flesta drar sig för att göra. -> För att de är ju så fruktansvärt lata. <-

De finns säkert folk därute som sett det här hos mig länge. Den dåliga självkänslan och behovet av andras bekräftelse. Men jag har inte sett det förrän nu. Den dagen jag ligger på min dödsbädd kommer jag inte ångra att jag inte skrubbade duschen med tandborste tillräckligt ofta. Jag kommer ångra tillfällen jag aldrig tog tillvara på, för mina nära, kära och mig själv.

Hur gör man för att ta sig ur det här? Någon som har några förslag? Jag har gått från att städa varje dag till en dag i veckan. Från och med nu ska jag sätta äggklockan på 15 minuter och då städar jag så mycket jag hinner. Resten kan jag fortsätta på imorgon eller överlämna åt Martin. Det finns ju en del praktiska saker man kan göra, men hur förändrar man känslan? Jag tycker att ordet arbetsnarkoman klingar mycket snyggare än andra åkommor en människa kan ha men det är inte snyggt alls. Det är lika tragiskt. Jag säger inte alls att jag är där eller ens i närheten men jag kommer garanterat hamna där så småningom om jag inte lär mig värdera de saker i livet som inte finns på papper att visa upp för hela världen. Jag vill sträva efter att vara glad, lycklig och ha en balans i livet där jag jobbar med något som är roligt men tycka att det är okej att bara jobba 4 dagar i veckan, för att kunna njuta ännu mer av de tre lediga dagarna också. Det finns folk som jobbar hela tiden och trivs med det och det är inget fel med det. Men det gör inte jag, för jag vill åstakomma så mycket mer vid sidan av egentligen. Jag vill vara närvarande, var jag än är.



Det fina i kråksången hörrni, är att jag kan ändra på det här beteendet från och med nu. Jag är inget offer. Det är inte synd om mig. Det är ingen annans fel. Det är mitt ansvar att förändra mitt liv. Makten ligger i mina händer. I skrivande stund. Jag känner mig lycklig men på senare tid kan jag inte låta bli att känna att något saknas, att tiden rinner mig ur händerna och det som saknas är den där tiden jag ägnar åt saker som får mig att växa, må bra och känna mig lugn. Inte oron över hur andra ser mig.
 
Det ska räcka med att känna att jag är bra, och jag vet om det.

Tack för att ni läser, kram på er!



Repost, men den är så himla bra.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

deeper meanings



Ett väldigt fint armband jag fick av Sanja för några veckor sedan.

Vet ni vad, jag vill ta tillfället i akt och få några saker sagt.

Det är svårt att veta var jag ska börja och lika svårt att försöka avrunda, för jag skulle kunna skriva i evigheter utan att känna att jag fått med mig allt. Men i flera dagar nu har jag gått och bara bejakat känslan att jag är så himla tacksam. Jag är tacksam över att jag föddes i trygga Sverige, att jag växte upp med en underbar pappa som prioriterade mig högst utav allt, att jag fick lappat ihop och stärkt min väldigt ostadiga relation med min fantastiska mamma.. Att jag längs vägen fick en bonusmamma som tagit hand om mig som sin egen. Och min alldeles utomordentligt kärleksfulla farmor som alltid funnits hos mig. Att jag fick spendera större delen av mina tidiga år i stallet med egna hästar och allt det innebar. Att jag fick vara mig själv genom min tonår och att ingen av mina föräldrar förbjöd mig att klä eller sminka mig som jag ville. Jag är tacksam att jag träffade Manfred och hans familj, att de och min familj lät mig bo i Mjölby under min gymnasietid. Jag är tacksam över alla människor jag träffat som var och en lärt mig något om mig själv, påverkat min livsstil och gjort mig till den jag är idag. Över alla mina vänner som jag sällan träffar eller hör av mig till men som ändå står mig närmast i hela världen när vi väl ses och älskar mig nästan villkorslöst. Jag är tacksam över att jag träffade Martin på Pråmen den där kvällen och att vi har en vardag ihop. Jag är tacksam över att bo i ett hus och inte en trång lägenhet, att köra bil och kunna ta mig vart jag vill när jag vill. Friheten betyder mycket för mig.

Jag är också tacksam över att jag kan bestämma mig på kvällen att morgondagen kommer att bli en bra dag. Att jag förstått vikten av en positiv inställning och hur man väljer lycka framför hjälplöshet. Jag är tacksam för att jag hittat min hobby och kan utöva styrketräning regelbundet och att min kropp är hel och frisk. Jag är också tacksam för alla människor jag stöter på som lyfter upp och stärker mig dagligen. Jag är tacksam över att jag benådats från tragedier och sorg under en väldigt stor del av mitt liv.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag är så tacksam över människorna i mitt liv, allt jag har att tillgå och vem jag är. Jag försöker att vara tacksam varje dag. Det är vissa dagar då det är svårare att komma ihåg dessa saker men när allt kommer omkring är det min livshistoria och inte väder eller andra omständigheter som avgör om jag är lycklig eller inte. Man får lov att ha dåliga dagar, man får lov att vara på dåligt humör och man får lov att begå misstag. Men man får aldrig glömma bort vem man är eller hur man tagit sig dit. Framför allt så är det lätt att börja ta omgivningen för givet och bara vilja ha mer.. Min pappa sa alltid att jag ska vara glad för det jag har och inte sörja det jag saknar. Ser man det så, så känner jag mig som en av de rikaste människorna i världen.

Någon som ständigt påminner mig om det här är min älskade farmor. Som alltid funnits med mig och min familj, och alltid varit varmhjärtad och geniunt genomgod. Hon sa alltid att "huvudsaken är att du är frisk". Sedan blev hon äldre och var inte så frisk längre. Då sa hon "huvudsaken är att jag känner mig klar i huvudet". Nu har hon svårt att komma ihåg saker men då säger hon istället  att "huvudsaken är att jag kan gå hemma och fixa och dona". Nu känner hon sig otrygg hemma och ska snart flytta till ett ålderdomshem. Men hon menar att hon tycker fortfarande att det är så himla kul att leva. Att få fortsätta uppleva varje dag och vara med oss. Hon inspirerar mig mer än hon någonsin kommer förstå och hon lär mig att solen skiner alltid bakom molnen.

Tack för att ni läser. En massa kärlek till er alla.



Ett foto på farmor från när hon var liten, och en bild på hur hon ser ut idag. Min fina.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

appreciation



Jag har som målsättning att aldrig avundas andra. Jag vill inspireras av, glädjas med och beundra andras framgångar, lycka och goda sidor. Men aldrig på bekostnad av att nedvärdera mig själv. 

Glöm aldrig bort hur bra du är på det du gör!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

om problemlösning



Det var grått men otroligt vackert i huset igår morse. Välkommen hösten.

Anders och Måns är ett humorprogram men en gång tog de upp en punkt jag tyckte var genuint intressant. Vad är smuts? Smuts är egentligen fel sak på fel plats. Äter vi mat är maten på tallriken just det - mat. Men när vi klappat oss på magen mätta och belåtna och ska lägga tallriken i diskhon är eventuella matrester helt plötsligt smuts - fast för en minut sedan var det mat. Jord i rabatten är jord, men jord som fastnat under skon är smuts. Eller som Anders och Måns föreslog - ett plåster på benet är ett plåster, men lossnar det och hamnar i simbassängen är det smuts. Smuts är just smuts, för att vi väljer att se det som smuts. Okej?

Det finns inte bara en verklighet. En skogspromenad, en soluppgång eller en blomma är i sig inga behagliga ting. Vi har alla olika uppfattningar av det runtom oss och det är vad vi säger till oss själva som gör tingen till det behagliga. Eller till något obehagligt. Man kan prägla sig själv till att uppfatta solsken som något avskyvärt. Vissa människor är livrädda för ballonger medan andra älskar dem. För vi har olika erfarenheter, tycke och tänk. Det finns lika många olika verkligheter som det finns människor. Minst.

Ibland får man små inspirationskickar och uppvaknanden. Ibland ser man ett filmklipp på YouTube och någon gång kanske man befunnit sig i en traumatiska, kanske livshotande situation. Ibland vill man förändra. Under min semester - med all glädje, alla nya intryck och mitt stora kliv utanför komfortzonen, fick jag en idé. Jag vill komma tillbaka till min vardag och känna mig lika bekymmerslös som nu (då). Jag var lugn, för jag var problemfri.

När jag bodde i Mjölby skojade vi om någon som satt i soffan på TV4 och sa "om du har problem, så ha inte det". Det är inte jättebra råd, det måste jag medge. Det är kanske rentav ett ganska dåligt råd. Men jag skulle vilja säga att det i sin enkelhet inte heller är helt värdelöst. För vad är ett problem?

1) (mer l. mindre komplicerad) uppgift som förelägges ngn till lösning
2) (mer l. mindre komplicerad) praktisk l. teoretisk fråga
3) svårighet som det gäller att komma till rätta med
säger Svenska Akademiens Ordbok

Ett problem är inte nödvändigtvis:

1) en sambo som inte sköljer av sin disk
2) att det bara är 24 timmar på ett dygn
3) när man glömt matlådan hemma

Det blir problem först när vi väljer att se dem som mer eller mindre komplicerade uppgifter, frågor eller en svårighet som det gäller att komma till rätta med. Precis som vi ser smuts och bestämmer oss för att det är smuts, ser vi på situationer och bestämmer oss för att de ger oss problem. Olika verkligheter. (Nu pratar jag problem på mikronivå, om huset brinner ner och hemförsäkringen gått ut och husdjuren brunnit inne råder det kanske mindre tvivel huruvida man har problem eller inte. Det är en verklighet de flesta är överens om.)

Jag försöker välja mina problem noggrant. Jag försöker välja vilka strider jag vill ta - välja vilka händelser som får påverka mig till det negativa. Det står inte skrivet i mina gener att jag måste bli arg för att min dator gått sönder. För vet ni vad? Det är oftast inte värt det.

Jag strävar efter att vara en förbättrad människa idag jämfört med vad jag var igår. Jag vill vara positiv, jag vill vara tålmodig, förstående och inte döma andra - och vara medveten om att varenda människa jag träffar och varje situation jag hamnar i har något att lära mig. När mina arbetskamrater säger "men vad i helvete har de gjort så här för, fattar de inte att det ger mig extrajobb?" vill jag kunna säga "de hade säkert sina skäl, men det fixar vi". Jag vill kunna förbise problem. Jag begår misstag, jag lever långt ifrån alltid upp till min idealbild - men jag ser till att ta lärdom av det. Inte älta, bara gå vidare, göra om och göra rätt.

Sedan jag kom hem från semestern har jag känt mig mer positiv och helt enkelt mycket gladare. Inte för att livet bara varit en dans på rosor och smooth sailing straigth forward, inte för att jag jobbat runt problem eller struntat i dem, men för att jag inte ser dem som problem. Jag försöker se dem som möjligheter och inte något som står ivägen för att jag ska kunna vara glad. Lyckliga människor lever inte i en problemfri vardag. Jag tror att lycka inte alls handlar om att kunna lösa alla problem man stöter på. Lycka handlar om att välja sina strider och när de väl dyker upp, kunna hantera - inte nödvändigt lösa - dem.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

om träning

 
För några veckor sedan la jag upp den här bilden på Instagram och skrev lite om hur jag känner inför den här livsstilen jag valt.

Det är inte lätt. Att träna och leva hälsosamt är slitsamt, hade det varit lätt hade väl alla gjort det. Men svårast tycker jag är att hantera och tackla åsikter som folk inte gärna håller inne. Vi får stå till svars för väldigt mycket. Det skulle aldrig vara okej att säga "Du är överviktig/underviktig och det är fult" men det är inte ovanligt att få höra "Det är inte snyggt att ha så mycket muskler, tjejer ska inte ha synliga magmuskler, du ser ut som en man" etcetera. Visst tycker vi om att dela med oss av bilder på resultat av slit i gym och en god kosthållning, och kanske kan man tycka att om vi nu lägger upp bilder på oss själva vi får vara beredda på att folk tycker till. Är det verkligen så? Jag trycker inte upp bilder på min kropp i ansiktet på någon. Jag lägger upp dem på min blogg och de kan hamna i nyhetsflödet från min sida på Facebook. Gillar du inte vad du ser? Strunta i att titta då. Blockera uppdateringar från mig eller ta bortt mig som vän - eller ställ dig själv frågan varför det är så förbaskat irriterande att titta på.

Något jag älskar med fitnessvärlden är det otroliga stödet man får av varandra. Det kan inte verka så men den absolut största andelen människor jag träffar är väldigt ödmjuka. Ofta får man beröm, stöd och komplimanger av folk man inte ens känner, aldrig hört om eller överhuvudtaget kommer se igen. Men folk som inte delar samma intresse undrar ofta hur mycket steroider vi tar, kallar oss maniska och är inte sena med att låta oss veta att vårat intresse, våra kroppar och våra mål inte faller dem i smaken. Så här är det.

När jag gick i högstadiet och gymnasiet hade jag komplex för mina stora lår, min stora rumpa och jag var inte bekväm med att gå i linnen för jag ville inte visa mina "fläskiga" armar. Jag tänkte ofta på att jag borde gå ner i vikt och gjorde otaliga, halvhjärtade försök där jag kanske tog en springtur ibland och försökte avstå godis och andra onyttigheter. Idag är jag nöjd med vad jag ser. Jag känner mig stolt, stark och snygg, och jag tycker det är tråkigt att andra människor inte kan glädjas med mig för den sakens skull. Så länge min väg till lycka inte skadar någon, varför ska jag ifrågasättas och behöva försvara mig och det jag gör?

Jag började dock inte styrketräna för att jag var missnöjd eller kände mig i behov av en förändring. Jag började träna för att jag var nyfiken på gymhysterin som verkade råda, och kanske fortfarande råder. Jag ville ge det en chans att dela intresset med min partner. Var och varannan har gymkort men långt ifrån alla förblir dedikerade. Men vet ni vad, jag ser inte ner på dem! Jag tycker inte att jag är bättre än någon annan som inte tränar eller äter som jag. Det är inte värdigt att vara överlägsen en annan människa, det är värdigt att vara överlägsen den man var igår. Självklart finns det folk som missbrukar träning, går till överdrift åt något håll och skadar sig själva. Men varför skulle automatiskt alla med kontinuerligt användande av gymkort vara maniska och steriodpumpade med uppblåst ego?

Ibland äter jag godis. Och skräpmat. Ibland frossar jag tills jag tror jag ska spy! Jag ser inte ner på människor som inte är som jag, jag tycker inte illa om någon för det och framför allt så kommenterar jag aldrig våra skillnader. Jag uppdaterar min träning och livsstil på sociala medier för att jag har släkt och vänner som delar mitt intresse eller bara är glada för min skull. Att jag mår bra. Tyvärr är det inte ovanligt att man får nedvärderande kommentarer som hur man ser ut. En naturligt vältränad kropp går inte att stjäla, låna eller bibehålla om man inte arbetar för det. När jag ser en vältränad människa ser jag kroppen lite som en statussymbol. Den reflekterar hårt arbete, dedikation och disciplin. Men det innebär inte att jag ser ner på de som saknar historik av många spenderade timmar på gymmet. Verkligen inte.

Men när någon säger till mig att "jag skulle aldrig vilja se ut som du", svarar jag "bra för dig, för det kommer du aldrig heller att göra".

Keep on rockin'!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

om att vara (framgångs)rik

När jag gick i sjunde klass var jag inte det minsta engagerad i skolan. Efter att jag träffade Manfred, sommaren innan jag började åttan blev jag mer inspirerad att prestera och faktiskt ta min utbildning på allvar. I nionde klass spenderade jag överdrivet mycket tid åt att studera, tog gymnasievalet på blodigaste allvar, gick ut grundskolan med fyra VG och resten MVG och fick på skolavslutningen ett diplom för mina mycket höga studieresultat. Jag var nöjd, för nu kunde jag ju komma in på i princip vilken gymnasielinje som helst.

Jag valde den Naturvetenskapliga linjen med inriktning matematik och datavetenskap. Länge vägde jag mellan estetisk linje, media eller natur. Tillslut valde jag NV av den enkla anledningen att det var en mer seriös utbildning, den var svår men bred och öppnade upp fler dörrar än de andra två alternativen. Gymnasiet var ju en utbildning och inte tre år jag skulle ägna åt min hobby, musik eller foto.

Min gymnasietid var av olika anledningar smått turbulent. Mitt första år gav jag allt och älskade att gå till skolan, men från första dagen i andra året började motivationen dala, bara för att totalkrascha och i skrivande stund har den inte kommit tillbaka. Skolan var tung och svår, hela tiden ställde jag mig frågan "vad ska jag med den här kunskapen till?" men att hoppa av fanns inte på min världskarta. Jag har alltid vetat att jag är duktig när jag vill men jag ville aldrig riktigt engagera mig. Jag såg ingen anledning till det.

När jag gick ur gymnasiet kände jag att jag verkligen krälat in, över mållinjen. Jag var åtminstonde godkänd i alla kurser men det bör också tilläggas att vissa arbeten var inlämnade ett år försent och att vissa uppgifter inte var inlämnade alls, men att lärarna sett mellan fingrarna och ändå givit mig ett bra betyg när jag egentligen inte ens uppnått G-kriterierna, eftersom jag ju "var så duktig annars".

I slutbetyg fick jag ändå 17,5 poäng av 22 möjliga, mycket tackvare att jag läst svårare kurser som ger merit oavsett betyg. Ändå står jag här, tre år efter studenten och har ingen som helst användning utav mina studieresultat, för gymnasiet tog död på allt vad min motivation hette. Jag ångrar ingenting i mitt liv, men fick jag göra en sak annorlunda så hade jag gått en annan linje. Hade jag kunnat gå tillbaka hade jag sagt till mig själv; Slappna av. För helvete. Sysslat med något jag tyckte var roligt trots att det inte var prestigefyllt alls. Just nu väntar jag bara på att det där suget efter att studera ska komma tillbaka, men helt ärligt så tror jag att om det alls kommer någon gång, så är det långt tills dess.

Med det här sagt så vill jag poängtera att jag har på senare tid ifrågasatt det här som alla pratar om; det är viktigt att ha drömmar och mål. Självklart! Men man ska också komma ihåg att det är inte hur mycket vi presterar eller uppnår som definierar vem vi är. Det är viktigare att följa sitt hjärta än att fokusera på att åstadkomma något stort, bara för att folk runtom oss tycker att det känns viktigt.

Jag ska förklara. In all honesty, jag känner inte att jag behöver bygga upp en storslagen karriär. Jag behöver inte stå med i historieböcker eller bli för evigt ihågkommen, bada i pengar eller känna mig bättre än någon annan. Jag har så oerhört många jämnåriga som stressar ihjäl sig; "Herregud, jag måste verkligen börja plugga, men jag vet inte vad jag vill bli eller göra". Jaha? Ska jag gå runt och må dåligt över att jag karriärsmässigt trampar vatten på samma ställe år ut och år in, för att jag "borde" göra som alla andra? När det inte alls är vad jag vill?

Jag har jobbat på Max i tre år nu. En hamburgerrestaurang. Jag är inte särskilt stolt över att möta gamla bekanta, få frågan vad jag gör nu och svara att jag serverar hamburgare till norrmän. Men jag skäms inte heller. Visst har jag sett mig om efter nytt, jag tjänar ganska dåligt och nej, jag skulle inte heller säga att jag älskar mitt jobb. Jag älskar inte mat och jag älskar inte servicebranschen. Ibland önskar jag att jag hade ett jobb där jag kunde bära smycken, ha svartmålade naglar och mina egna kläder. Men det finns ett skäl till att jag fortfarande är här. För jag trivs med mina arbetskamrater, och jag trivs med att jobba ihop med Martin. Det är som regel roligt att vara på jobbet även om jag naturligtvis vissa dagar kräks på det också. Jag har övervägt att söka nya jobb men ändå känner jag att många av dem skulle innebära att jag bytte ner mig. Inte prestigemässigt, inte lönemässigt och inte heller om man ser till hur fysiskt påfrestande eller stressigt det kan vara.. Men känslomässigt.

Jag trivs med mitt liv, trots att jag faktiskt inte har några specifika drömmar eller mål. Jag har inte bråttom någonstans. Jag trivs med att känna mig fri och avslappnad. Det innebär inte att jag för alltid kommer vilja jobba på Max eller bo i ett litet hus i Näsinge, men jag känner just nu ingen stress över att förändra något. Om jag kan leva mitt liv och må som jag gör idag, då kommer jag kunna dö tillfreds. Ingenting är viktigare för mig, än att känna mig genuint lycklig. Jag lever ihop med någon jag trivs bra med, har nära till familj och vänner och är förmögen att ägna min fritid åt något jag älskar.

Jag föraktar inte alls att andra känner att drömmar och mål är viktiga. Sätt upp så många mål du vill! Gör det som känns rätt för dig. Jag glädjs med de som jobbar hårt och kämpar för att uppnå underverk. Ni är fantastiska! Men själv är jag en av de som känner jag att jag uppskattar att leva i nuet mer, än att sträva efter något långsiktigt. Jag kan aldrig vara särskilt consistent eftersom jag hela tiden upptäcker nya saker. Plus att jag ofta upplever att krav på att prestera, tar död på glädjen. Skulle jag t.ex. bestämma mig för att tävla inom fitness, skulle jag antagligen tröttna ganska snabbt. För i två års tid har jag tränat och ätit rätt för att det känns bra. Inte för att jag måste. Jag gillar att jobba hårt, och prestera, och känna mig duktig. Men det finns mer i livet för mig, än utbildning och jobb. Just nu! Det kommer garanterat en tid då jag tröttnar på min nuvarande situation och känner "nu jävlar kör vi!", men då vet jag att jag i alla fall gör det för att jag vill, och inte för att jag borde. Jag tror, vet, att jag också är förmögen att få en schysst utbildning och ett bra jobb.

Kontentan i detta är att jag länge funderat på om min inställning till livet och dess mening gjort mig till någon form av en useless nobody. Men jag har insett att så inte är fallet. Kan jag leva lycklig utan att göra mig själv eller någon annan illa så borde det inte spela någon roll hur jag går tillväga. Jag vill påminna er om att det finns så mycket vi känner att vi borde göra eller leva upp till. Vad kan du göra för att få ut så stor glädje som möjligt i livet, om du inte tar hänsyn till andras värderingar eller tycke? Vad är viktigt för just dig?

Har du drömmar och mål så kör hårt! Har du som jag ingenting särskilt, bara en önskan om att leva med glädje och fri från smärta.. Så gör det inte dig till en sämre människa. Ibland kommer stora möjligheter till oss när vi minst anar det, fastnar man inte i sin komfortzon så finns det så mycket att upptäcka och fram tills dess.. bara njut av åkturen. Glöm inte bort att livets verkliga skönhet finns i de små tingen omkring oss.

Massa kärlek!

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

om att vara hjälplös

En gång, ganska tidigt i mitt förhållande med Martin, så sa han till mig

"Du kanske blir arg på mig nu, men jag vill bara säga att jag tycker att du söker väldigt mycket negativ uppmärksamhet. Jag vill att du ska veta att jag tycker att det är en ganska ocharmig egenskap."

Jag tror att de flesta hade reagerat hårt på det. Blivit upprörda. Jag blev förstås illa berörd, men mer skamsen än arg. För jag förstod precis vad han menade, och jag är medveten om att det inte är särskilt attraktivt att tycka synd om sig själv, eller eftersträva att andra ska tycka synd om mig. Jag är glad och tacksam över att han sa det till mig, för det var lite utav en vändpunkt i mitt liv. Det är inte det jag vill ge omvärlden. Det är inte sådant jag vill få tillbaka.
 
Ni vet kanske hur jag brukar tjata om att du har makten över ditt eget liv. Det är lätt att säga när man är glad. Men tro mig, den genomsnittliga glädjen jag känner till vardags, det är absolut ingenting jag föddes med.

Så här är det. Jag har genomgått tuffa perioder i mitt liv. VEM HAR INTE DET? Alla har sina trauman i bagaget, demoner i väggarna och skelett i garderoben. Vissa föds med godare förutsättningar än andra, absolut, men när det kommer till kritan så är det du som kan förändra ditt liv.

När jag i fredags morse fick väldigt ont i axlarna ville jag bara gråta. Jag ville sjukanmäla mig från jobbet, jag ville skrika rakt ut, och jag ville hem, lägga mig och sova mig igenom helgen. En av mina största mardrömmar har varit att bli skadad och hindrad från att göra ett av det jag älskar mest av allt i hela världen. Hela fredagen gick jag och hängde med huvudet, allt annat runtomkring som kändes tungt kändes tusen gånger tyngre och jag grät och svor och tyckte jävligt synd om mig själv, rent utsagt. Jag tappade all motivation, släppte allt vad hälsosam kost heter (som jag ändå haft lätt att hålla mig till) och övervägde till och med att kanske inte äta särskilt mycket överhuvudtaget. Ja, på riktigt. Jag fick ett behov av att vara destruktiv, sända signaler till andra som då skulle se hur otroligt nere på botten jag var. I min tidiga tonår var jag väldigt desutruktiv och det är tendenser som jag tack gode vilken-högre-makt-man-än-vänder-sig-till, har gjort mig av med. Det var väl en trend, på den tiden. Att vara mörk och svår.

Jag grämde mig väldigt mycket. Kunde inte tänka på annat. På jobbet gick jag bara och tänkte på hur ont alla uppgifter gjorde och ju mer jag tänkte på det, desto mer smärta kände jag också. Det var så fruktansvärt synd om mig. Vingklippt, överkörd av en ångvält och knappt levande begrav. Så hjälplös, kände jag mig.

Jag vet med mig själv att större delen av hur min dag kommer bli, avgörs direkt jag kliver upp på morgonen. Och somnar jag på dåligt humör (vilket jag sällan gör) vaknar jag som regel med ännu sämre. Men det är den där första minuten som är så kritisk. Jag hade tur som kände att jag hade bra morgonar. Mina dagar passerade med glädje men jag kände ändå en viss obalans. Jag var sjukt omotiverad, åt mycket socker och föll verkligen tillbaka i det där slentrianätandet. Att höra Martin prata om sina grymma gympass var jobbigt men jag bestämde mig för att inte be honom låta bli att berätta. Jag ville inte bygga upp några murar och göra mig själv ännu mer sårbar. Istället för att han skulle låta bli att berätta, skulle jag låta bli att bli illa berörd av det han berättade. Förstår ni skillnaden?

När jag i tisdags eftermiddag pratade med Jennie på gymmet så insiterade hon på att jag skulle ta en veckas vila. Till. Det var med gråten i halsen jag sa att jag tror hon hade rätt (jag har så svårt att inse det nu men det är ju så logiskt, att vila ordentligt kommer bara gynna mig och jag kommer inte förfalla). Då fick jag nog.

För det första så är det inte det minsta synd om mig. Jag har tränat osmart, vilat för lite och ignorerat de signaler kroppen började sända för längesedan. Jag har inga större skador. Jag har bara ont när jag tränar berörda muskler och det gör inte ont till vardags. Jag kommer behöva vila veckor, inte månader, eller år, eller aldrig kunna komma tillbaka. Jag kan äta rätt, vara mån om kroppen, rehabiliteringsträna, träna andra muskelgrupper, träna annat än styrketräning. Jag har inte cancer, jag saknar inga kroppsdelar, jag varken står med ena foten i graven eller lever på lånad tid. Och för det andra så har jag ju hela tiden känt att jag inte har tid för andra intressen, eftersom jag alltid prioriterar träningen. Här är ju guldläget! Efter och innan jobbet har jag så mcket mer tid över till alla andra tusen intressen jag har! Dessutom börjar det bli vår och varmare, jag har mer tid att stanna upp och njuta av vädret, ta mig tid att andas. Jag älskar träningen men oavsett vad jag säger så ÄR den ibland ett stressmoment för mig. Men nu kan jag släppa det. Helt, poff, borta.

Förstår ni min poäng? Min kiropraktor Björn och jag pratade om det också, man väljer var man vill lägga sitt fokus och hur man tänker. Man gör det. Ska jag fokusera på att livet är skit för att jag stundvis har ont och måste skippa gymmet i minst två veckor, då kommer livet att kännas förjävligt. Men jag kan vända på det, se alla möjligheter som öppnas. Att vara lycklig handlar inte om att vänta ut stormen, det handlar om att lära sig dansa i regnet.

Är så otroligt jäkla tacksam över de människor jag träffat i mitt liv, som hjälpt mig ta mig dit jag är idag. Alla visdomsord, all förståelse, all ärlighet. För ni har format mig, och också hjälpt mig vara tacksam över att jag är jag. Vet ni vilken fantastisk känsla det är?

Välj lycka framför olycka. Den finns där, jag lovar.














Bjuder på en massa reposts men åh, de är så bra. Tagga till med mig!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

om ansvar

 
Master of procrastination. Förlåt att jag är sen till jobbet, men bilen hade inte tankat sig.

När jag vaknar upp på morgonen har jag oftast en klar bild av vad jag kommer göra under dagen, i vilken ordning och ungefär vilka tider det innebär. Jag kan planera helt maniskt, timme för timme, om jag är under press och måste vara effektiv. Andra människor gör det som faller de in just då, utan några som helst vidare planer. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, min poäng är bara att vi naturligtvis är olika. Och ibland kolliderar det.
 
Igår vaknade jag med planen om att någon gång åka in till gymmet på bemannad tid för att kunna prata schema, lön och lite annat. I min plan ingick även att träna med Martin, i fall han skulle träna. På morgonen när han åkte hemifrån lämnade han kläderna här, för att han hade inte tänkt träna efter jobbet. Då hade jag för avsikt att träna under dagen och vara hemma när han slutat. Under dagen ändrade han sig och sa att han skulle hem och hämta kläderna och sedan åka in, efter jobbet. Det innebar för mig:
 
1. jag passade på att tvätta mina skor med gymkläderna eftersom Martin skulle kunna ta med ett annat, torrt, par hemifrån
2. jag skippade bodycombaten som jag gärna hade gått på, men det skulle bli för mycket dötid mellan passet och att Martin slutade
3. jag brydde mig inte heller om att springa ut i bilen och hämta laddaren till min iPhone, eftersom jag ändå inte skulle behöva mobilen när vi tränade
4. jag åkte inte in på bemannad tid och fick inte rett ut det jag ville få gjort, eftersom jag inte ville behöva åka in två gånger
5. jag fick dessutom vänta, och komma hem sent på kvällen när det egentligen inte är vad jag föredrar om jag faktiskt har hela dagen på mig
 
När klockan var åtta och jag var redo att åka ringde Martin och hade ångrat sig igen, för han var alldeles för trött. Så där satt jag, hade gjort raka motsatsen till vad jag egentligen ville och hade planerat. För ingenting.
 
Min första reaktion var att bli lite sur. Mumlade sammanbitet fram att "det hade varit bra om jag fått veta tidigare, men det är inte mycket att göra åt nu".. Antingen skulle jag åka hem och sura över att det inte blev något, eller så skulle jag åka in till gymmet, utan skor, utan musik, utan sällskap, utan att få något av mina ärenden utredda, utan gruppträningen, och dessutom vara hemma sent.
 
Jag bet ihop och åkte in. För vet ni vad jag kom fram till?
 
Jag har makten över mitt liv och vad jag gör. Det är inte Martins ansvar att se till att jag har torra skor eller en laddad mobil. Det är mitt ansvar. Visst kan man göra sitt bästa för att visa hänsyn, underlätta för de människor du påverkar. Det HADE varit bättre om Martin hört av sig tidigare. Ofrånkomligen. Men nu gjorde han inte det. Det är bortom min kontroll. Däremot står jag då inför ett val. Om jag väljer att göra mig själv till ett offer, väljer att lägga ansvaret på honom, väljer att tycka synd om mig själv, då gör jag mig själv hjälplös. Då är det "hans fel att min kväll är förstörd och jag kan inte göra något åt det, för det är ju han som är ansvarig och därmed är det hans ansvar att gottgöra det för mig och göra mig glad igen".
 
Ni vet, att vara lycklig handlar inte om att leva i en vardag utan problem. Att vara lycklig, är kunna hantera (inte nödvändigtvis lösa) motgångar. Man måste acceptera dem! De är livsviktiga villkor, de kommer alltid, alltid, alltid och i all evighets evighet att finnas. Att vara lycklig är att VÄLJA att vara lycklig, TROTS motgångar. Hur ska jag kunna välja att vara lycklig om jag ser mitt liv som - för mig - okontrollerbart och bara styrt av yttre världen och människor runt om mig?
 
Om jag väljer att ta ansvar för mig själv, så innebär det att det är mig själv jag har att tacka för mina framgångar, och att det är jag som ska ta lärdom när jag gör fel. Utan ansvar kan du inte ha kontroll. Utan kontroll har du ingen makt. Och utan makt (över ditt liv, dina handlingar och ditt mående) kan du inte välja att vara lycklig.
 
Förstår ni min poäng? Ibland suger det att behöva stå till svars. Jag väljer inte vad som händer mig, men jag väljer att tänka innan jag handlar, och jag väljer hur jag hanterar situationer där saker inte går som tänkt. Men att se sig själv som ansvarig för sin egen lycka är en av de bästa känslorna som finns! När saker går åt helvete är det JAG som kan ställa det till rätta. Jag behöver inte vänta, lita eller hoppas på att någon annan ska göra det.
 
Jag gör det själv!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
Tidigare inlägg