Change of Seasons

Här är en liten gratiskondom i sitt bästa slag. Jag älskar de stegvisa instruktionerna. Särskilt punkt nummer 7. "Kolla med din läkare vad man kan göra". Vad man kan göra? Man kan göra en massa saker! Man kan vattna blommorna, klippa gräsmattan, fluffa till sin badmössa, mata katten...

Manfred sitter brevid mig och mixar musik. Jag har hört samma låt tusen gånger om. Ibland bara någon slinga på några sekunder som går om och om och om och om igen samtidigt som han vrider på en liten spak som (tydligen!) gör skillnad. Jag blir halvt knäpp. Fast hellre hör jag samma låt om och om igen, än att han sitter med hörlurar helt onåbar för omvärlden.

Jag har haft en väldigt bra dag. Den började visserligen med att jag försov mig och fick rusa till bussen, osminkad, med ofixat hår och i mjukiskläder som var åt skogen för varma för dagens temperaturer. Klockan sju imorse var det 18 grader ute. Underbart.

Skrev nationellt prov i matte E i 3 timmar. Det gick åt skogen dåligt verkligen, det enda jag inte greppat riktigt är det där med differentialekvationer. Trofasen att typ 75% av provet bestod av sådana uppgifter. Inhomogena differentialekvationer av andra ordningen kan fara åt skogen.

När jag kom hem tog jag en lång dusch, bytte om till bikini och satte mig ute på altanen i 28 graders värme. Läste A Million Little Pieces och småpratade med Manfred emellanåt. Nu ska jag plugga lite inför musikprovet imorgon, sedan ska jag och Manfred se lite That '70s Show och äta glass. Imorgon är sista skoldagen innan 5 dagars ledighet och sedan återstår endast tre skoldagar innan studenten. Hell yeah.

Här är en av de utlovade låtarna, som Manfred gjort. Det är i alla fall min personliga favorit även om den inte är som hans andra låtar.

Lyssna vettja!

Chicken Fight by Manfred Hanberg

Vill ni höra mer kan ni klicka på länken ovan, så kommer ni till hans sida på soundcloud, där det i skrivande stund finns 3 andra låtar värda att lyssna på.

I torsdags var det exakt fem år sedan vi blev tillsammans.

På torsdagen storstädade jag vårt rum, vädrade ur och tände ett doftljus. På Manfreds sängbord ställde jag en vas med tio röda rosor, två ljus och ett paket After Eight. Och på hans del av sängen la jag ett paket. I paketet låg en svart/vit-randig, långärmad tröja från JC. Och den tröjan köpte jag av en särskild anledning. Det var nämligen så att när han öppnade paketet, så var det på timmen exakt 5 år sedan vi kysstes första gången, och då hade han på sig en svart/vit-randig, långärmad tröja. Jag tyckte att han var så fin i den, och nu använder han den inte längre eftersom den är för liten. Så han fick en ny, nästan likadan, dagen till ära.

Manfred kom hem på kvällen och jag blev så glad över att se honom. Han verkade nöjd med vad jag åstadkommit och jag fick två presenter av honom också; en hjärtformad ask med marsipanchoklad och en parfym som luktade underbart. Vi kliade på varandra tills ljusen brunnit ner och sedan somnade jag i hans famn.

Vi firade mer ordentligt dagen efter, dvs. igår. Vi köpte kakor, blandade saft och gjorde kaffe. Vi la allting i en picknickkorg och runt tiotiden på kvällen satte vi oss i bilen för att bara köra omkring i mörker och regn. Manfred hade dessutom bränt en skiva med låtar som han själv skrivit, spelat in eller mixat. Eller alltihop.

Utan vidare mål åkte vi omkring på ödsliga landsvägar i mörker och regn, lyssnade på Manfreds skiva (som för övrigt var utomordentligt jäkla bra, ni ska få höra så fort han lagt upp låtarna) och bara pratade i ungefär två timmar. Sedan åkte vi till Hargsjön, parkerade där och fikade. Och pratade.

Klockan ett på natten var vi hemma igen, och vi gick raka vägen till sängen och bara kraschade.

Antagligen det finaste firandet av årsdag någonsin.

"Kära inneboende i huset,

Att få paket på posten är verkligen ett av de största glädjeämnena här i livet. Det spelar ingen roll om man beställt det själv och vet precis vad det är, det är så himla kul att få något annat än ett platt kuvert. Ännu bättre är det om innehållet är roligt, förstås.

Som idag, då fick jag ett tjock kuvert från WWF. Jag anmälde mig som tigerfadder för ett tag sedan, och som tack skulle man få ett litet gosedjur hem på posten. Det hade jag faktiskt helt glömt bort, så det var en varmt välkommen överraskning en dag som denna (jag har ingen som helst energi kvar). Tigern är jättemjuk och ganska detaljerad men det är mest vikten av den som är gemytlig. Den är snarlik vikten hos en liten kattunge. Supermysigt.

Dagen till ära döpte jag tigern till Manfred. Det var en Manfred.

Jag fick förövrigt feedback på mitt PA idag. Min handledare var mycket nöjd med min slutproduktion och påpekade att jag var väldigt duktig och definitivt ha ett arbete som innebär att tala inför folk. Det var jättekul att höra, även om jag satt med gråten i halsen och stundvis mest koncentrerade mig på att inte släppa fram tårarna. Ett VG blev det tillslut. Jag är nöjd.

Nu ska jag bädda upp och gå och lägga mig med alla mina närvarande gosedjur (min katt med hatt, talgoxen, Tigern Manfred [kinky?] samt PJ-Pingvin). Bara för att. Haha.

För ett tag sedan blev Nattis, jag, Sofie och Daniel intervjuade om hur livet är de här sista veckorna innan studenten. Vill ni läsa artikeln finns den på Östgötatidningens hemsida!

Jag vill tala i mer klartext idag än i tidigare inlägg.  Jag och Manfred har inte gjort slut, det är mer att vi av naturliga skäl är lite osäkra på hur framtiden ser ut, eftersom vi vill lite olika saker med våra liv. Vi får se till sommaren hur det blir. Men ingenting har förändrats än så länge.

Igår kväll åkte jag hem till Nattis. Vi pluggade (ehm), åt en massa frukt och zappade mellan "Min sköna tvättomat", "Bilen med nio liv" samt "Brandbilen som försvann". Seriöst, var får folk allt ifrån?

Dagen började med havregrynsgröt, kaffe och en liten kille som sa "Nu var det nycklar på gång!". Dagen började även med en mattelektion och att jag tänkte mer och mer på Manfred, tillslut började jag gråta. Ganska mycket. Mentorstid. Jag tänkte på Manfred. Grät. Lunch. Jag tänkte på Manfred. Grät så mycket så jag fick låsa in mig på toaletten. Hyperventilerade. Hade konsert med musikpaketet. Grät. Pluggade inför prov. Grät. Skrev prov. Grät. Efter skolan ringde Manfred. Grät ännu mer.

Ända sedan i söndags har jag känt mig förkrossad. Med ovissheten om vår framtid kommer oron inte ens krypandes, den kastar sig över mig. Sliter och drar i mig. Jag är nervös inför min skolsituation (jag har så gräsligt mycket kvar att göra) och mitt gråtmarathon har givit mig en gräslig huvudvärk, vilket i sin tur inte gynnar skolarbetet. Idag var jag tvungen att bryta ihop, för att ställa mig upp igen om ni fattar. En lärare jag inte ens känner haffade mig i korridoren och frågade hur det var med mig. Någon sa till min mentor att hon borde prata med mig för att jag såg så ledsen ut. Utöver det har 4 lärare till stannat upp och frågat hur det var med mig. Och en har sagt att jag såg sliten ut. Jag har jättefina vänner som ställer upp närhelst det behövs. Lärare som stöttar, peppar och förstår. Och en jättefin Manfred.

Idag har allt som finns att säga sagts och jag har lovat mig själv att inte tänka mer på det här nu. Inte vara ledsen. Jag har gråtit åt skogen för mycket, grävt ner mig alldeles för djupt och låtit himlen falla ner lite för långt. Vi ska bara ha det bra nu.

Det är skönt att tänka så. Nu kan jag äta igen. Jag kan sova igen, jag kan lyssna på musik, fokusera. Koncentrera mig. Andas.

Imorgon är vi lediga men jag ska till skolan ändå. Jesper har lovat att hjälpa mig med programmeringen och jag har lovat min engelsklärare Anders att jag ska ägna dagen åt honom (och Carina, min programmeringslärare).

Jag lyssnar på Pink Floyd, dricker vatten med citron och försöker få ihop en ny header till bloggen.

Nu jävlar.

När jag vaknade imorse hade jag kemiboken i ena handen och mobilen i andra. Innanför pannbenet spökade den värsta spänningshuvudvärken jag någonsin upplevt. Jag gick upp, tog en dusch, men sedan gick jag och la mig igen.

Jag drömde om att bli skjuten, jagad och om att springa under vatten. Jag drömde om smärta, stress och rädsla. Drömmen efter det stod jag i ett vackert shabby shic-inspirerat kök och Manfred höll om mig under tiden vi stekte pannkakor.

När jag vaknade började jag gråta igen, och jag insåg direkt varifrån min huvudvärk kom. Efter gårdagen finns det antagligen ingen mer vätska i min kropp överhuvudtaget. Jag skrev ett sms till Manfred, som blev åtta sms långt. När jag fick svaret var jag så borta att jag knappt kunde läsa. Hela min kropp skakade, jag frös samtidigt som jag svettades, och jag grät, grät och grät.

Sanningen är att jag och Manfred pratat mycket om framtiden. Vi prioriterar olika saker och det går inte att kompromissa. Det gör ont. Som om någon skurit upp mig, slitit ut alla mina inälvor och sytt ihop mig igen. Så tom känner jag mig, i alla fall när han inte är hos mig. Varje sekund som går, funderar jag på hur jag ska tänka, vad jag ska säga till mig själv för att kunna hålla huvudet över vattenytan. I ena minuten känns det helt okej, i andra känns det som att jag ska dö.

Den här sommaren kommer bli den värsta någonsin. Hösten kommer bli fruktansvärd den också. Vintern, våren, sommaren.. Jag vet inte hur länge det kommer hålla på, men det är så fruktansvärt länge. För första gången i mitt liv, kan jag säga att jag håller på att ge upp. Jag är så nära studenten, men jag kunde inte ha brytt mig mindre. Först nu förstår jag vad handlingsförlamning innebär. Så för att arbeta mot den tänkte jag cykla in till skolan och vara med på sista lektionen. Vi ska bara se på film, men jag behöver det.

Det fina i kråksången, det är att Manfred är världens finaste människa. Han håller om mig, svarar på alla mina frågor (med samma tålamod varje gång, trots att det är tionde gången jag ställer samma fråga), tröstar mig, svarar på alla mina sms. Skrattar med mig. Lyssnar på mig. Är uppriktig mot mig. Förklarar gång på gång på gång att vissa saker bara måste göras men att han aldrig kommer sluta älska mig, att inga minnen ska glömmas, inga grejer ska slängas och ingen kontakt någonsin ska brytas. Hur stark, duktig och bra jag är. Att vi ska vara de bästa vännerna någonsin. Att vi är gjorda för varandra. Han har fått mig att lova att jag aldrig någonsin ska tappa hoppet, för att det någon dag i framtiden kommer bli vi två igen. Men att vissa saker bara måste göras.

Det är en av de största sorgerna jag någonsin upplevt. Och det gör så in i helvete, jävla ont så jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag ser på par, familjer, nykära och tänker "ni anar inte vilken tur ni har". Varje gång ser jag på mig själv och tänker, att jag har nog tur jag också. Mitt upp i det här eländet har jag nog det.

På torsdag är det vår femårsdag. Vi ska fira den. Jag ska le. Och antagligen också gråta.
Men främst så ska jag le.

Den här helgen är Manfreds föräldrar på golfweekend så jag är ensam hemma med lilla- samt mellanbocken Bruse, dvs. Manfreds två yngre bröder. Vi ska skoja till det lite fram tills päronen återvänder. Spela TV-spel/se på film/sitta vid datorn hela dagen, äta glass till lunch, inte torka av bordet samt utöva diverse raptävlingar vid måltiderna. Bara för att vi kan.

Gårdagens spenderades genom att se på film med Abbe. Först såg vi The Killing Room, och när vi betat av den såg vi Year One också. En töntig men ändå galet rolig film. Idag har jag mest gluttat That '70s Show (älskar't), fotograferat samt pluggat lite grann. Tänkte göra en sommarheader till bloggen. Vi får se hur det blir med det.

Om några timmar kommer finaste Manfred hem. En eloge till Samuel som ställer upp och hämtar honom vid tåget!

Nu är det så där tungt att andas igen. Avstånd, ovisshet, förtvivlan. Ta dig samman Ida. Plocka upp bitarna och ta dig samman. Andas. Andas. Andas.

Pappa ringde och sa att jag kunde få den bärbara datorn. Få den, bara så där. Det är så generöst att jag skäms lite över att ha fått den. Jag är verkligen bortskämd. Men ändå; tack så jättemycket, farmin!

Kvällen spenderas utan Manfred. Morgondagen spenderas också utan Manfred. Söndagen spenderas antagligen även den, utan Manfred. Det känns som att resten av mitt liv kommer spenderas utan - just det - Manfred.

Jag ska damma här inne, byta kläder. Jag ska plugga, sedan sätta mig framför en film med Ben & Jerry's. Åh vad den kommer väl till pass, en melankolins kväll som denna.

Jag satt uppe till halv fyra inatt för att färdigställa mitt projektarbete klart. Sov i två timmar och sedan begav jag mig till skolan. Vi redovisade ett arbete i engelska och jag fick äntligen redovisat mitt PA. Det var mycket roligare än jag föreställt mig, även om ämnet jag pratade om är tragisk.

Jag är så fruktansvärt trött, så jag skulle kunna gå och lägga mig för kvällen med en gång. Jag tänkte tvätta bort sminket och se ett avsnitt That '70s Show eller två (vem försöker jag lura, det blir alltid runt 6 stycken).

Imorgon ska vi hålla en debatt på samhällskunskapen. Jag orkar inte skriva mer med tanke på gårdagen. Jag satt vid datorn och skrev på projektarbetet från nio på morgonen till ja, halv fyra på.. morgonen. Det är så sjukt många timmar.

Nej, nu ska jag lägga mig i sängen och dö lite. Och sakna Manfred. Lukta lite på hans kudde. Kanske.

Idag åkte Manfred till Budapest, och kommer hem på lördag. Jag dör lite inombords, redan. Det värsta är att jag inte ens kan skicka sms eller ringa och säga att jag saknar dig. Jag vill aldrig mer vara ifrån dig. Aldrig någonsin.

Men, the show must go on. Imorgon har jag redovisning av mitt projektarbete och jag tror det ska gå bra. Jag har jobbat i 12 timmar nu och är fortfarande inte klar. Jag skulle vilja klippa ihop lite filmsnuttar men vad jag än gör så går det inte. Jag antar att jag får stå och spola i långfilmen istället.

Jag är så trött på allt vad teknik heter. På grund av den måste jag nog sitta uppe riktigt länge ikväll, för att få klart hela arbetet. Åh, vad skönt det ska bli att ha det avklarat. Så hoppas jag att det blir lördag väldigt, väldigt snart.

Jag tycker inte att det ska behöva gå riktigt så långt.

Men det tar onekligen lång tid.

Twilight (2008)

I flera år lyckades jag undvika allt som har med Twilight att göra. Mitt "behov" av att vara anti-mainstream fick sig en käftsmäll redan när jag köpte första boken (som jag till slut faktiskt kunde uppskatta) och ännu värre kändes det när jag tittade på filmen efteråt. Jag kan inte förneka att jag mer eller mindre fastnat. Inte på ett maniskt sätt, dock.

Det jag gillade med boken var främst att Edward framstod som världens mysigaste. Kärlekskrank som jag är njöt jag av att läsa om hur varmhjärtad (pun intended) han var. Det kändes skönt att försvinna in i en värld där kärleken blomstrade utan större komplikationer. Jag gillade även att det kändes smått utdraget, just det här att de successivt lär känna varandra genom att ställa tusen frågor. Hur de båda går från att vara reserverade till att sakta öppna upp och vara uppriktiga. På så sätt känner man av den där naturliga utvecklingen av, just det, kärlek.

Filmen är uppbyggt på ett helt annat sätt, tycker jag. Den känns smått osammanhängande då de faktiskt hoppar över otaliga tillfällen då Edward och Bella bara pratar. Deras relation utvecklas inte på ett naturligt sätt. Jag tycker dessutom att Bella är världens (ursäkta) surkärring och jag får inte ALLS känslan av att hon är "hopplöst förälskad", då hon bara verkar irriterad/frustrerad/arg precis hela tiden. Det enda skälet till att jag förstod att så var fallet var för att jag läst boken.

Jag vet inte vad jag tyckt om filmen om jag inte läst boken. Det är plus minus noll, skulle jag misstänka. Nu när jag läste boken så blev jag inte jätteimpad av filmen just eftersom boken var bättre. Men å andra sidan, hade jag inte läst boken hade nog filmen känts ännu mer osammanhängande, då man verkligen inte får gå in på djupet av vad karaktärerna känner, tycker och tänker. Ett minus för filmen var effekterna, som av någon anledning inte var snyggt gjorda alls.

Det mest intressanta av allt, tycker jag är den där flickfavoriten Robert Pattinson. Han är mystisk på det viset att han är dösnygg ur vissa vinklar och ser inte riktigt klok ut, i andra. Men visst, killen har det rätta utseendet för att spela den där "perfektpåallatänkbarasätt"-karaktären. Och ja, jag blev antagligen lite kär i honom, men det beror mest på den där übergemytliga personligheten som speglas i boken.

En helt okej film. Inte så mycket mer. Medelmåttig, fast det är en ganska så originell och fin story. Som kunde återgivits på filmduken med ett helt annat - klart mycket bättre - upplägg. Filmen får 5 talgoxar av 10 möjliga, roligare än så blir det definitivt inte!

Det har varit underbart väder hela helgen. Bilden ovan togs när jag satt ute i haremsbyxor och bikiniöverdel och pluggade, lyssnade på Animals av Pink Floyd och drack av en ciderdricka jag fick av Manfred i födelsedagspresent (vi drack just den sorten vår första sommar tillsammans, så det var en härlig nostalgitripp).

Idag satt jag ute i två timmar i samma utstyrsel men läste När jag hör din röst, istället. Till min stora förvåning blev jag skonad från eksem, trots den väldiga solexponeringen. Helt apropå boken så läste jag ut Om jag kunde drömma igår, och jag måste väl erkänna mig besegrad. Jag står fast vid att jag är långt, långt, långt ifrån imponerad av författarens sätt att skriva. Det är inte märkvärdigt på något sätt. Däremot är det en gemytlig, romantisk och stundvis spännande berättelse. Boken är inte omöjlig att lägga ifrån sig, men ändå ganska catchy. Edward framstår som världens finaste människa och Bella har jag lust att utdela en stor käftsmäll. Bara för att hon är så sjukt grinig av sig.

Jag och Manfred såg Twilight igår och en recension kommer upp inom kort. Idag började jag därför läsa andra boken, och jag lyckades sträckläsa mig genom en hel fjärdedel. Sedan var jag tvungen att plugga, internet ville inte fungera och all motivation dog bort.

Jag vill så gärna bara få ordning på mitt liv. Snälla.

Ni kanske någon gång stött på mitt smeknamn? Råggäh (däh Darklård), är i alla fall det av mina få smeknamn som används flitigast, och det grundar sig i att när jag gick i mellanstadiet älskade jag Pink Floyd. När jag var ungefär 10-11 år så blev Roger Waters (huvudsakligen basist i bandet) min absolut största idol (och förblev tills jag var 13-14 år). I syslöjden sydde jag fast bokstäver som tydde ROGER WATERS på ryggen av min jeansjacka och blev därför kallad Roger, till en början. Det blev snart till Rogge och inte långt efter det präglades smeknamnet med en egendomlig stavning som stadigt hänger kvar än idag.

Pink Floyd är utan tvekan de absolut mest inflytelserika idoler jag någonsin haft. Jag har aldrig avgudat någon som jag avgudat Roger Waters, och även om jag inte längre lyssnar på musiken varje dag så är och förblir Pink Floyd en stor del av hela mitt väsen. Klyschigt, men ack så sant.

När jag, för säkert närmare ett år sedan, fick erbjudandet att köpa en biljett till Waters' konsert i Stockholm den 4 maj 2011 var jag skeptisk. Jag har trots min mani kring hans geni, aldrig varit riktigt förtjust i hans sologrejer. [Ni som kan Pink Floyds historia vet antagligen vad jag syftar på när jag säger att Waters nästintill borde dömts som hädare när de släppte The Final Cut. Jag tycker att han släpade det heliga - Pink Floyds musik - i smutsen och genom sitt storhetsvanssine splittrade gruppen. Jag kan inte lyssna på något av deras material utkommet år -83 eller senare utan att känna att det faktiskt inte är Pink Floyd som står bakom det. Därför är jag inte särskilt förtjust varken i trion som höll ihop eller Waters som stod på egna ben.]

Men med tanke på att hela bandet sedan 30 år tillbaka bara spelat tillsammans vid ett enda tillfälle - Live 8 för några år sedan - samt att keyboardisten faktiskt är död, måste jag antagligen svälja min kräsenhet och inse att närmare Pink Floyd än så här kommer jag aldrig komma.

Jag är övertygad om att jag i övermorgon kommer uppleva mitt livs största eufori. När musiken strömmar ut i högtalarna kommer alla känslor komma klängandes på samma gång. Nostalgin kommer slå mig nästintill mentalt medvetslös och om jag känner mig själv rätt så kommer jag bara vilja lägga mig ner på marken och självdö. Och allt detta, med en jävligt stark underton av lycka.

Här har jag befunnit mig hela kvällen. Dessutom har jag haft Dimmu Borgir på hög volym, det är grymt vad jag underskattat det bandet. Perfekta pluggförhållanden måste jag säga, om man bortser från att jag inte kan sitta still i alltså, mer än 20 minuter utan att vara nära att somna. Det är grymt jobbigt och framförallt svårt att koncentrera sig. Nu ska jag göra något riskabelt och förflytta mig till sängen och fortsätta mitt plugg inför samhällskunskapsprovet imorgon. Hoppas jag inte somnar alltför lätt. Och gör jag det, ja då får jag i alla fall sova ordentligt, natten till ära.

Det har varit Stars on Stage och jag har inte så där jättemycket att visa upp, jag stod trots allt på scen så jag tog inga bilder. Det var i alla fall GRYMT roligt och nu i efterhand, när allt är över, då känns mitt liv smått tomt faktiskt. Det är tur att man kan fylla ut det med roliga utekvällar med brüdarna, myskvällar med gospelkör, långa bilturer, film och happy meal på Donken med Manfred, konsert med musikpaketet och sist men absolut inte minst - Roger Waters i Stockholm på onsdag. Fy bubblan så roligt det kommer bli, jag kommer antagligen uppleva känslor långt över något jag någonsin känt förut. Just sayin'.