The Glass Prison



Bild från den femte maj 2008, hyllning till Dream Theaters The Glass Prison. Sjuuuuukt bra låt.

Idag har jag jobbat. Halv tolv till åtta. Åkte hem, käkade lite och sedan begav jag mig faktiskt in till stan för att spela innebandy med mina arbetskamrater. De brukar spela varje torsdag och jag har varit för feg för att vara med. Jag har haft en släng prestationsångest, känt att jag varit för dålig och att det är pinsamt. Men nu har folk lyckats övertyga mig att de tyckte att det vore kul om jag hängde på så ja, nu gav jag med mig. Jag älskar att spela innebandy, men jag är ganska dålig på det. Fast det blev mycket bra ändå! Jag har ju som bekant är, världens bästaste bästa (och Adis är äntligen tillbaka efter att ha varit borta i tre månader, glädje i kubik!) arbetskamrater. Vi spelade från klockan tio till kvart i ett. Och mina ben känns helt möra, jag parkerade bilen en bit bort från idrottshallen så jag sprang emellan. Idag fick jag dessutom träffat Robin igen, och fick veta att han nu flyttat hit. klad_hest_92

Efteråt så var jag delvis lättad och glad över att jag tagit mig över prestationsångest-tröskeln. Samtidigt kändes livet - till min stora förvåning - snäppet tyngre än det gjorde när jag kom dit. Jag är så trött på att jag överanalyserar situationer och känner en sådan frustration över att inte veta vad andra tänker och tycker. Jag förbannade kvällen för att det inte hade givits tillfälle att ta itu med ett problem jag har. Sedan började jag fundera; om tillfället inte ges, finns det ändå en möjlighet för mig att bilda ett? Man kanske inte ska förvänta sig att man helt plötsligt ska hamna ostörda i ett rum, öga för öga? Imorgon ska jag konfrontera det. Ta itu med det. Få det ur världen. Och framför allt så ska jag vara glad! (Sensmoralen är: bli inte känslomässigt engagerad i en arbetskamrat.)

Imorgon väntar dubbla pass jobb. Jag stämplar återigen in 11:30 och stämplar ut 03:30. Därför tänkte jag krypa ner i min varma säng alldeles strax, men först blir det en dusch!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

23 augusti 2007


I hope I can chill and stay the same
Stop the bleed inside and feel again
Cut the chain of lies you've been feeding my veins
I've got nothing to say to you

I hope I can chill and stay the same
Stop the bleed inside and feel again
Cut the chain of lies
I've been beating and beating and beating myself




Man är väl inte starkare än att man i slutänden bryr sig mest om vad andra tycker, ändå.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

12 oktober 2007


Tribute to Silent Hill

De första åren jag var tillsammans med Manfred var vi inne i en slags Silent Hill-period. I dagsläget har vi spelat igenom alla spel i serien (förutom Shattered Memories), de flesta mer än en gång. När bilden ovan togs, var jag ute på promenad i skogen och bara fick för mig att ta kort på mitt ansikte. Utan avsikt blev bilden helt perfekt för sitt ändamål, och trots att den är gammal och framför allt sönderredigerad, så är jag fortfarande väldigt nöjd med den (i alla fall om man bortser från de svarta kanterna, bilden hade varit fräschare utan).
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

15 januari 2009


Child of the West Wind

Om jag inte minns fel så tog jag den här bilden samma dag som jag hade fått beskedet att jag inte kunde gå kvar på Uddevalla Gymnasieskola. Helt knäckt lyssnade jag på soundtracket till filmen Spirit: Stallion of the Cimarron och kände en viss tröst just i textraden som jag lagt in i bilden.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.