Change of Seasons

Jag kommer aldrig sluta påminna min omgivning om att jag älskar att jobba på Max. Jag hade en helt grym arbetsdag igår (dels för att jag slapp stå i kassan och för att jag fick stänga med de grymmaste gråmössorna) men också för att vi genomförde ett litet.. projekt.

Det var familjefest igår. Jag har ingen aning om vad det innebär, men vi hade i alla fall en massa ballonger att dela ut till barnen. När jag satt på min rast fick jag en snilleblixt, vi fyller Johans kontor med ballonger! Felicia hakade på och vi satte igång att blåsa upp a shitload of balloons som vi sedan kastade in på hans kontor. När vi hållt på en stund och jag var så illa tvungen att återgå till arbetet såg det ut så här.



Det var långt ifrån ett fullt rum men vi var ändå ganska nöjda. Det var ju lite roligt ändå. Jag gick in i köket och sa exalterat till passchefen Gurra att vi lagt in en massa ballonger på Johans kontor och att han skulle komma ut och titta. Jag trodde han skulle gå ut, flina lite och säga "seriöst, kom in och jobba nu". Istället blev han mest engagerad av oss alla och vi började blåsa upp ännu fler ballonger.

Efter en stund kommer Adis ut med en massa kartonger att ställa framför dörröppningen.



Snart såg det ut så här.



Och lite senare så här..



Efter sammalagt en timme kände vi oss nöjda och då såg det ut så här.



Försiktigt flyttade vi på kartongerna och stängde (låste!) dörren..


.. och imorse la Robin upp den här bilden på Facebook.



Jag trodde jag skulle dö av skratt! Det är så synd att jag inte fick se Johans reaktion, men man kan inte få allt.. Haha! Ända sedan jag såg Patch Adams har jag velat fylla ett rum med ballonger, och nu är det gjort. Den här mentaliteten alltså, den är obetalbar.

Nu ska jag och min galet solbrända hud hoppa in i duschen och sedan åka och jobba ytterligare ett stängningspass. So long!

Close your eyes and clone yourself
Build your heart an army
To defend your innocence
While you do everything wrong

Don’t be scared to walk alone
Don’t be scared to like it
There’s no time that you must be home
So sleep where darkness falls

Alive in the age of worry
Smile in the age of worry
Go wild in the age of worry
And say worry, why should I care?

No your fight is not within
Yours is with your timing
Dream your dreams but don’t pretend
Make friends with what you are
Give your heart then change your mind
You’re allowed to do it
Cause God knows it’s been done to you
And somehow you got through it

Alive in the age of worry
Rage in the age of worry
Sing out in the age of worry
And say worry, why should I care?

Rage in the age of worry
Act your age in the age of worry
And say worry, get out of here!

Det där med att vara ute i solen var inte min bästa idé. Fy sjutton vad jag är bränd. Min hud på bröstkorgen är nästan lila och på benen är jag prickig, små blodfläckar liksom. Och det gör fånigt ont. Someone put me out of my misery.

Det var i alla fall skönt där och då, att ligga i hängmattan och lyssna på John Mayer och Ben Howard. Jag åkte iväg för att jobba och kom iväg lite tidigare än vanligt för att kunna besöka GMJ innan. Jag köpte tre nya serier, vilka ni ser ovan. 100 spänn styck. Glee har jag hört av många ska vara bra, jag kollade deras version av Somebody That I Used to Know och tänkte att det nog kan bli en skön kontrast till allt annat jag tittar på. Lie to Me säsong 1 har jag sett hur många gånger som helst men jag har inte brytt mig om att köpa boxen eftersom Manfred har den och ja.. Då har jag inte behövt en egen. Six Feet Under pratade min vän Ovä (aka Amanda) om och sa att det var det bästa som någonsin gjorts. Eftersom Michael C. Hall (killen som spelar Dexter) är med så kan det ju inte vara helt fy skam. Så nu har jag att göra när That '70s Show är slut (jag har bara sex avsnitt kvar, buhu).

Anyway, vi hade en jättedålig stängning på jobbet. Sista timmen sålde vi för flera tusen och var bara tre kvar så det fanns ingen tid till förstängning. Men jag jobbade i alla fal med Adam och Adis och det var roligt. Jag lovade Adam trehundra spänn om han hela dagen gick omkring i en alldeles för liten skjorta. Det gjorde han. Så jag förlorade trehundra spänn. Välspenderade? När jag tänker på vad alla gäster som såg honom måste ha tänkt så: hell to the yeah.

När vi stängt en timme senare än beräknat och det var dags att åka hem tog jag en omväg. Körde lite för långsamt på avlägsna skogsvägar. Lyssnade på John Mayer och började tänka lite för mycket. Omvägen hem spårade ur och snart strövade jag bara omkring utan mål. Grävde ner mig i tankar. Blev ledsen. Klockan var halv ett på natten och jag visste inte riktigt var jag skulle göra av mig själv. Så jag messade Robin och frågade om han hade femton minuter till övers. Åkte dit och fick för en stund panik, jag visste inte vad jag skulle säga. Övervägde att åka hem igen men stannade. Vi satt i min bil och stundvis var det tyst förutom Sigur Ros som flödade ur högtalarna och förutom att jag grät. Men det var en fruktansvärt behaglig tystnad, en sådan som behövdes mer än ord. Jag berättade vad jag tänkt på. Kommer man någonsin komma över jobbiga situationer man genomgått, eller kommer man bli mer och mer trasig allteftersom tiden går? Jag hade tänkt mycket på det, eftersom jag och Manfred skulle haft vår årsdag idag. (Jag saknar honom ibland.) Allteftersom Robin pratade kände jag bitarna falla på plats. Förundrades över hur någon kan vara så jordnära, så analytisk, intelligent. Så mänsklig.

Jag höll honom vaken och skämdes lite för det. Men jag var så glad över att jag valde att skriva till honom, och så himla glad över att han tog sig tid att prata med mig. Samla in förståndet. Tack.

Än så länge har jag sett några avsnitt That '70s Show, fått ett fint sms av Manfred och fått sova ordentligt. Nu ska jag åka och jobba. Ikväll ska jag åka raka vägen hem och krascha i min säng framför någon TV-serie. Ladda upp inför sista helgdagen och sedan börja peppa inför en liten resa jag ska göra tisdag till onsdag. Det ska bli skönt att komma bort lite.

Jag åkte och jobbade den där stängningen. Det var roligt, tiden gick fort. Efteråt när jag kom hem och precis parkerat bilen ringde Lyckäng och frågade om jag ville komma in till stan och hänga med honom och Tengberg. Och eftersom jag ändå inte hade annat för mig så gjorde jag det. Chill ölhäng som snart blev en liten fest. Det var roligt. Somnade halv fem på morgonen och vaknade fyra timmar senare. Fräschade till mig och förberedde mig på en heldag med Robin i det fantastiska vädret. Vi hade inga som helst planer överhuvudtaget utan tog allt som det kom och gjorde det som kändes tilltalande för stunden. Så först åkte vi till Färingen och satt vid sjön en stund. Efteråt åkte vi in till stan för att äta lite. Återigen blev det brunch på Koncept, ute i solen. Asnajs. Vi åkte sedan till Seläter för att träffa Emma och Annie en liten sväng. Det var roligt. (Allt var roligt. Och så fint.)

Vi åkte hem och jag hade fått paket från CDON. Blev alldeles som exalterad! Tänka sig att det är så roligt att få paket, även om man vet vad som är i. Jag hade förhandsbokat John Mayers nya album (de på CDON är ju så himla smarta som har riktad reklam, eftersom jag köpt några av hans skivor tidigare så fick jag erbjudandet att förhandsboka hans nya album fraktfritt) så det hade jag fått hem i brevlådan. En annan beställning hade också kommit men skulla hämtas ut i stan. Vi chillade lite hemma innan vi åkte in till stan igen. Lyssnade på John Mayer i bilen och allt var.. så jävla bra. Underbart väder och bra musik, mer än så behövs inte för att må fantastiskt. Det fina sällskapet är en bonus, naturligtvis. Oslagbart bra.

Vi tog en liten omväg hem och jag njöt av resan. Vi åt middag och övervägde en tur till Uddevalla med biobesök som det primära målet. Men istället tog vi det bara lugnt och kollade på Fatal Instinct. Jag har sett den filmen så många gånger, men den är ju så brutalt rolig. Det gjorde mig glad att Robin också tyckte det, då alla andra bara tittat konstigt på mig och inte alls förstått det roliga. Jag kanske råkade somna lite. Kanske. Men det var mysigt. Fint.

Jag skjutsade honom till jobbet vid tiotiden och åkte sedan direkt hem. Städade och tog sedan med mig mobilen och en kudde ut för att dega i hängmattan. Lyssnade igenom Mayers nya 3 gånger och sedan på Ben Howard. Låg där i fyra timmar och det var så himla skönt. Jag blev jääääättesolbränd och fick fula märken efter bikiniöverdelen och till och med bonnebränna på benen. Färg som färg. Snart blir det brunt.

Efteråt duschade jag och ja.. gick och la mig. Sov oavbrutet i två timmar. How did that happen? Fick lite ångest över att ha sovit bort så stor del av kvällen men insåg att det var behövligt och försökte uppskatta det istället. Nu sitter jag här med stickande hud och hosta men tycker att allt är så himla bra ändå.

Jag är så glad över att ha fått de här dagarna. Jag är säkert klen, men jag har mått dåligt av att jobba så mycket och sovit så lite, under en så lång period. Nu, när jag dessutom varit sjuk, har jag fått möjlighet att bara ta det så lugnt som bara möjligt är. Två veckor med lite jobb, mycket sömn, mycket vila och ingen träning. Jag är fortfarande lite hostig och emellanåt lite snorig men på måndag ska jag nog kunna börja träna igen. Det ska bli så jävla skönt att återfå ett aktivt (men ändå balanserat) liv.

Nu ska jag med gott samvete sätta mig framför TVn resten av kvällen. Antingen spela PS3 eller fortsätta se sista säsongen av That '70s Show. Imorgon stundar jobb, men jag behöver inte åka härifrån förrän klockan två vilket innebär att att jag dels får sovmorgon men också tid att vara ute i solen. Det känns bra. Mycket bra.

Den här förkylningen ger sig verkligen inte. I fredags trotsade jag min näsa och hals och åkte för att jobba ändå. Jag var instämplad i tre minuter innan Adis sa åt mig att gå hem. Vi ansågs vara överbemannade så jag och Oskar (som går på samma förkylning som jag) fick stämpla ut. Istället för att åka hem åkte jag till Lervik för att hänga med Robin. Jag fick prova spela det överhypade Diablo och efter det gick vi ut i solen och värmen. Gick runt och tittade på husen, havet, naturen. Klättrade upp för ett litet berg och gick omkring i skogen. Satte oss vid kanten och beskådade omgivningen, bland annat Svinesundsbron. Kastade sten. Mådde fruktansvärt bra.

Vi var ute i flera timmar. Åkte för att handla mat och begav oss sedan till Johan för att grilla. Det var mysigt. Jag mådde fortfarande bra. Skrattade mycket åt Oskar som så sensuellt grillade/åt marshmallows. När det började dra ihop sig åkte vi tillbaka till Lervik och efter lite funderingar kring kvällen började jag åka hem. Efter några minuter minuter fick jag ett sms, åkte tillbaka. La mig bredvid och somnade. Sov i två timmar. Sedan var jag tvungen att åka hem för att se 50/50 som jag då fått rätt skiva till.

Pratade i telefon med Manfred när jag bilade in till stan för att köpa glass. Det var roligt, vi har inte hörts på länge. Jag tittade på filmen och gick sedan och la mig. Den var lite utav en besvikelse faktiskt, men Joseph Gordon-Levitt är fin.

Igår vaknade jag tidigt av att jag inte kunde andas. Kollade Dexter och tog det lugnt innan jag åkte för att jobba. Jag slapp stå i kassan (tack åhMartin) men det kändes ändå inte helt bra att gå runt och hosta som en dåre. Att folk hoppar åt sidan när du kommer gåendes. Efter en lååååång arbetsdag åkte jag in till stan för att lämna tillbaka filmen och hämta Mary. Vi hängde hemma hos mig och det var kul att få träffa henne, det går alltför lång tid mellan gångerna.

Idag när jag vaknade mådde jag som igår. Hostade och kände mig skruttig. Så jag sjunkanmälde mig. Inte för att jag mår för dåligt för att jobba egentligen (jag har ju ändå överlevt ett arbetspass med 39 graders feber liksom) men för att jag hostar jättemycket. Det känns inte bra att springa omkring och hosta i ett kök. Eller i ansiktet på någon gäst. Så nu är jag hemma. Min första jobbrelaterade sjukanmälan. Känns vemodigt. Svagt.

Nåväl, det är som det är och jag antar att det var rätt. Jag försöker mysa. Det enda jag saknar är hostmedicin, det är ju så himla gott. Så nu när jag väl har en anledning att dricka det så hade vi ingen.. what a bummer.

Dagen ska jag spendera med min TV. Dexter och TV-spel. Och godis. Kanske.

Åh, nu har det gått nästan en vecka sedan jag drog på mig den här förbannade förkylningen.. Jag brukar klara förkylningar bra, blir jag ordentligt förkyld varar det i en dag och sedan är det bra. Men nu har det hållit på och pendla fram och tillbaka med halsont, täppt näsa och redig hosta. Jag blir så trött! Det har i alla fall varit skönt att jag varit ledig, för att slippa sjukanmäla sig och sätta någon annan i skiten. I måndags planerade jag ju att åka till gymmet som en principsak men jag mådde så himla dåligt längre fram på dagen att jag gjorde till slut inget annat än att sova hela dagen.

Dagen efter tog jag det lugnt. Det kändes lite bättre. Jag och Robin åt brunch på Koncept och det var jättekul att äntligen få komma ut och göra någonting. Dagen spenderade jag i min nya saccosäck framför mitt Playstation. Det var så himla roligt! Bara chilla och göra något som man tycker är jäkligt kul. Något som man dessutom kan göra med gott samvete, eftersom att man är sjuk. På kvällen åkte jag in till stan för att äta tacos med Jessica och Felicia, det var så mysigt! Men efteråt kände jag mig helt slut och åkte hem och gick och la mig direkt.

Onsdagen var också ganska chill, jag städade och grejade med småsaker, spelade lite TV-spel och på kvällen kom PJ hit. Vi åkte till Nordby för att köpa öl och massvis med godis. Vi hyrde film och köpte med oss pizza hem som vi åt framför en inspelad hockeymatch mellan Sverige och Lettland. Sedan kollade vi på Paranormal Activity 3 och gömde oss bakom kuddarna.

Dagen efter mådde jag så dåligt. Igen. PJ åkte hem lite tidigare än tänkt och jag kände mig hemsk, men vad gör man? Jag åkte in till stan för att lämna vår film och hyrde tre nya, dagen till ära: Machine Gun Preacher, In Time och 50/50. När jag skulle kolla på den sista, som jag sparat till sist för att den verkade bäst, visade det sig att killen i videobutiken lagt i fel skiva så jag fick istället en kass skräckfilm. Började kolla på den men efter en timme gav jag upp, stängde av och gick och la mig istället.

Så. Idag ska jag och min förbannade förkylning åka och jobba. Jag känner mig verkligen inte ämnad för det, så som jag hostar och snörvlar, men hellre åker jag dit som en krigare än ringer och sjukanmäler mig. Det kan ju funka. Så nu ska jag äta lite mat (om jag får i mig något, that is) och sedan åka till Nordby. Jag hoppas förkylningen släpper snart, jag orkar inte vara sjuk om jag ska jobba.

Jag har haft något som jag så dramatiskt valt att kalla vilovecka. Inte tränat. Inte gjort något måste. Inte gjort något överhuvudtaget egentligen. Bara jobbat och sedan gått och lagt mig klockan elva på kvällen för att sova ordentligt. Jobba, sova. Återhämta sig.

Våra pojkar på Max kom hem från Grekland, och allt är i sin ordning igen. Det var nog lika bra att jag inte följde med. Sol och umgänge är ändå det värsta jag vet. (Eller?) Skämt åsido, det är kul att ha dem tillbaka. De där elva dagarna överlevdes och efter halva tiden slutade jag räkna ner, min vardag har varit fullspäckad med annat att det inte ens funnits tid att tänka. Middagar, pratstunder, promenader och spontana nattäventyr med vänner. Som sagt, en vecka med vila.

Jag skulle egentligen jobbat på fredagen men jag bytte bort mitt pass så jag kunde - som en del av min rehabilitering - träffa min vän PJ för första gången på evigheter. Vi bilade ner till Göteborg, gjorde ett stop i Ljungskile för att köpa godis. Det var längesedan jag hade så fruktansvärt roligt! Ett glädjerus som varade hela dagen. Lyckades hitta i Göteborg utan GPS och spenderade hela dagen på Nordstan. Jag gjorde av med sjukt mycket pengar verkligen, men jag fick köpt mycket vettigt. Det kommer ett inlägg om det sedan!

Vi hade en grymt bra dag i alla fall. Åt Ben & Jerry's nya glass (som smakade öl?) och öste musik i bilen på vägen hem. När jag kom hem på kvällen träffade jag Robin som visade mig Maskinens nya album. Jag blev så glad, även om svensk hiphop rent generellt inte är min grej så tycker jag galet mycket om deras musik. Det är kul.

På lördagen jobbade jag på Max och vi var galet underbemannade. Hela fem man saknades. Men någonstans tror jag ändå att alla blev väldigt taggade av det för det gick helt okej ändå. Jag hade en riktigt bra arbetsdag och efter jobbet åkte jag med Gurra till Johans nyköpta hus för att grilla. När det började bli sent och det var dags för att åka hem hade jag i tankarna att avnjuta vad jag trodde var min första lediga lördagskväll sedan 4 februari. Då ringde min chef från Cherry och frågade var jag var någonstans. Då visade det sig att jag slarvat med att kolla på schemat, att jag visst jobbade den dagen. Så jag fick glatt åka till Laholmen och jobba de få timmarna som återstod (de stängde dessutom en timme tidigare än vanligt). Det var längesedan jag skämdes så mycket.

Dagen efter började jag tidigt på Max och hade en ganska tung dag. Men jag överlevde. Hittade en enorm kartong som jag å det bestämdaste skulle ha, men Johan var fast besluten om att hindra mig. När han gått och det enda som återstod var att byta om till vardagskläder, kom han tillbaka och sprang iväg med kartongen. Så nu vet jag inte var den är. Jag hyser inget hopp om att få återse min kära kartong. Haha.

Gick och la mig vid elva på kvällen och sov jättelänge. Idag är min vilotid officiellt över och jag ska börja med att ta itu med det som jag tillät mig att strunta i förra veckan. Mitt hus ser förskräckligt ut och jag ska börja där. Hade egentligen tänkt börja träna igen men har ironiskt nog åkt på en förkylning. Funderar ändå på att trotsa den och åka in till Westcoast. Ta det lugnt men bara som en principsak, liksom.

Vi får se hur kvällen slutar. Nu ska jag äta havregrynsgröt.

Folk får tycka att jag är vek och att jag bara whinar. Men jag mår så dåligt av att jobba som jag gör nu. Det är främst helgerna som verkligen sugit ur all energi ur mig. Jobba 14 timmar om dagen med två till tre timmars sömn emellan, dagar i rad.

Jag vaknade i söndags, efter två och en halv timmes sömn, och började storgråta. Sa högt för mig själv: jag orkar inte mer. Jag har i en alldeles för lång period (5 månaders tid) sovit åt skogen för lite. Jag försover mig jämt, jag sover så tungt och vaknar inte av väckarklockan. På fritiden har jag tränat, ibland tre pass per dag och ibland klockan 4 på natten. Sist gång jag avslutade mitt träningspass gick jag raka vägen ut ur gymmet och spydde. Kroppen talar sitt tydliga språk.

Jag är trött på att känna mig bakfull när jag vaknar. Jag är trött på att avböja aktiviteter med vänner för att jag ska jobba. Jag är trött på att sitta bakom ett bord och verkligen kämpa för att hålla mig vaken. Jag är trött på att vara konstant hungrig, jag är trött på att vara stressad, se hur min "att göra"-lista växer utan att jag har tid att ta itu med den. Jag är så himla trött på det norska språket, på fulla människor, att bli idiotförklarad och att inte förstå vad gästerna säger. Jag är trött på att jag inte kan slappna av, jag är trött på att känna mig likgiltig och jag är så himla trött på att vara så himla trött.

Jag skulle behöva sju dagar utan jobb, och utan människor som tar upp min tankeverksamhet. Bara vara. Sova. Andas. Njuta av solen, låsa in mig i garaget med något av mina renoveringsobjekt, lyssna på musik och äta godis in till mitt i natten. Skingra tankarna. Göra något vettigt. Se en film. Sitta i solen och klappa på en katt. Ta igen sånt som jag inte hunnit göra sedan slutet av mars.

Det är inte synd om mig, jag tog mig bara vatten över huvudet. Jag intalade mig själv att jag behövde jobba för att ha roligt, slippa tänka, tjäna pengar. Och det hade jag absolut kunnat göra om det inte vore för att hela min kropp gör uppror. Jag har ingen energi. Jag orkar inte prestera.

Den här dagen började i alla fall bra. Jag jobbar stängning så jag ska åka och jobba om en liten stund. Jag vaknade tidigt, gjorde havregrynsgröt (min nya last) och kollade på 300. Tog mig an lite hushållssysslor. Imorgon är jag ledig från jobbet men har ändå en väldigt stressig dag framför mig.

Jag vet att jag har det bra. Jag är så fysiskt trött, bara. Annars är det bra.

Jag hänger inte med riktigt. Timmarna rusar förbi så jag inte får något gjort på dagarna, men själva dygnen sniglar sig fram på något vänster. (Elva dagar, tänkte jag. Hur ska jag överleva? Well, jag överlevde bevisligen i nitton år, jag ska nog ta mig levande ur det här också. Separationsångest är min grej, vilket är konstigt med tanke på att jag sedan 4 års tid tillbaka inte gjort så mycket annat än varit ifrån människor jag tycker om. Det heter separation anxiety på engelska, så grymt fult.)

Helgen var fullproppad med jobb och det ska bli så skönt att slippa det där med dubbla pass fredag och lördag varje vecka. Jag kommer känna mig.. mänsklig. Anyway, på söndagen jobbade jag stängning. Tiden gick så långsamt. Vi var fyra pers som hjälptes åt att städa (man brukar vara två) men ändå blev vi klara bara 20 minuter tidigare. Jag skjutsade hem Robin och vi satt i bilen och pratade en stund. De åkte till Grekland den natten så jag kände mig illa till mods. Ville krama ur varenda minut som gick att få. (Elva dagar, tänkte jag.)

Nåväl. Dagen efter jobbade jag först stängning och sedan inventering med biträdande restaurangchefen Kajsa. Hon köpte Red Bull åt oss, vi gjorde ansiktsmask och lyssnade på min Müs-spellista. Vi var klara runt midnatt och jag hade lite ångest över att alla var ute och partajade. Jag vill också, jag har jobbat praktiskt taget varje fredag/lördag så jag har inte varit ute på evigheter. Men jag försökte vara positiv och åkte till gymmet istället. Väl där mötte jag två arbetskamrater. Det var kul att känna att jag inte var någon torrboll som valde träning framför fest. Jag var inte ensam om att vara en torrboll, åtminstone.

Dagen efter var jag ledig. Min enda lediga dag på två veckor. Jag har svårt att hantera sådana dagar, hur disponerar man tiden? Tar man itu med alla måsten som man inte hinner göra de dagar när man jobbar, eller chillar man bara? Jag körde på sistnämnda. Mest för att det bara blev så. Satte mig i bilen för att dra till gymmet men insåg att det var närmare tjugo grader utomhus. Så jag åkte till spåret istället. Sprang 4 kilometer, helt stört mycket energi hade jag. Lyssnade på Ghost Opera av Kamelot och mådde så fantastiskt bra. Efteråt åkte jag och handlade och hämtade farmor. När jag kom hem hängde jag upp vår hängmatta och skulle precis lägga mig när det visade sig att farmin skulle ut och åka motorcykel. Jag fick följa med. Det var så fruktansvärt roligt, jag har funderat på om man skulle ta sånt körkort också. Men jag är ju så himlans liten, min moped var tillräckligt tung att manövrera. Men det tål att funderas på!

Efteråt drog jag på mig de mysigaste av kläder och la mig med kudde, min absoluta favoritfilt (den är gjord av en bit av himlen, jag svär), en bok och Ben Howard - i hängmattan. Jag mådde återigen helt fantastiskt bra. Somnade och blev väckt en timme senare av farmin som sa att maten var färdig. Jag käkade quornbitar som jag lagt i marinad och som sedan grillats, potatissallad och en massa färska grönsaker. Och drack öl till det. Det är inte vardagslyx, det är något så mycket mer.

Kvällen spenderade jag med mannen i mitt liv - Dexter that is - och avslutade den med att skypa med kvinnan i mitt liv. Ellen, that is. Det är stört vad jag tycker om henne. Och våra samtal alltså, de är något utöver det vanliga. Varje gång. När vi var klara funderade jag på att åka till gymmet. Det var sent och jag var lite trött men ändå så himla.. jag vet inte, sugen? Jag singlade slant, inte för att låta den avgöra utan för att när kronan är i luften vet man plötsligt vad man hoppas på. Nåväl, jag åkte in och sprang de där 5 kilometerna. Kraschade i min säng klockan halv tre på natten. Nöjd. Det var en galet bra dag.

Nästa morgon skulle jag på indoor walking halv åtta. Försov mig och vaknade tio minuter innan det började. Blev så fruuuuuktansvärt sur! Men jag bestämde mig för att en morgon med förstörda planer skulle förstöra min dag mer än en stressig start, så fast besluten att göra det bästa av det åkte jag in. Kom bara 7 minuter för sent och efteråt var jag väldigt glad över mitt beslut. Åkte hem och la mig i hängmattan för att äta frukost och läsa ur Älska Dig Själv. Proppade in Ben Howard i öronen och somnade. Sov till och från i över tre timmar. I min hängmatta. I tjugo graders värme. Jag kan inte fatta hur det kommer sig att man mår så jäkla bra, bara för att man är i solen? Fantastiskt var det.

Åkte för att jobba. Övervägde gymmet efteråt men var så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Gick och la mig. Sov helt galet tungt i 9 timmar och nu är jag här. Har nyss ätit fil med allbran och frysta hallon och ska göra mig i ordning för jobbet. Ikväll avviker rutinerna från det normala i och med att vi inte ska spela innebandy. Buhu. Så efter jobbet blir det raka vägen till Westcoast och sedan ska jag hem och mysa. Kanske beta av min lista över saker att göra (seriöst, den är så lång att jag börjar kallsvettas) men även försöka få in lite Dexter eller PS3. Jag behöver det verkligen.