Change of Seasons

Vilken jävla kväll.

Ända sedan jag bestämde mig för att sälja bubblan har den börjat jävlas värre än någonsin. Jag måste reparera den för att sälja den liksom.

Men idag nådde den botten när vi varit på Ylseröd, ska åka hem och skiten inte startar. Alls. Fick ringa bärgare.

Bärgare körde den till Söle. Vi knuffar in den i garaget. Pappa ska felsöka, vrider om tändningen och...

Biljäveln går som en klocka. Alltså.

Jag har bara skrattat mig igenom hela händelseförloppet. Det är så sjukt. Jag hämtar min nya bil på onsdag liksom. Onsdag! Ändå hånar bilen mig in i det sista.

Bubblis, jag önskar jag kunde älska dig villkorslöst men du gör det tamejfan svårt för mig.

Kom hem med en Martin som hade migrän och feber så han bara låg och hyperventilerade och frustade och inte ens svarade på tilltal. Trodde jag skulle få uppleva inte bara min första bärgning utan också mitt första 112-samtal ikväll.

Men imorgon blir en bra dag.

I söndags blev jag lite spontant ledig från jobbet med tanke på att farmor gick bort dagen innan.. Martin jobbade och jag ville inte vara ensam med mina tankar så jag frågade Lena om hon ville följa med till Horred och titta på häst. Jag går väl lite i hästköpartankar för att jag vet att det inte bara är en period jag är inne i, det är en livsstil jag haft och saknat väldigt mycket. Och är redo att ta upp igen. När jag sålde Dominique ville jag ta en paus innan jag skaffade en D-ponny och det var 10 år sedan nu. Jag kollar HästNet varje dag, inte bara en utan flera gånger. Jag såg en skäck för några veckor sedan.. som jag bara inte kunde sluta tänka på. Så jag ringde och frågade om hon fanns kvar. Det gjorde hon. Jag hade för avsikt att ta en tur till Horred under förutsättning att en vän kunde följa med, så vi kunde umgås och ta en roadtrip liksom. Jag hade aldrig åkt själv, det är ju ändå en resa på över 50 mil sammanlagt. Men Lena var sugen på att följa med så åtta på morgonen drog vi från stan.

Jag tror man helt ärligt kan säga att det var lite utav en katastrof. De som hade hästen driver verksamhet där de köper in och säljer vidare, så de hade många hästar. De hade henne hemma på lösdriften, och vid en provridning brukade de köra hästen med transport till sitt ridhus någon mil bort. Nu hade deras bil gått sönder, så vi fick göra vad vi kunde av situationen. Det är svårt att bedöma en häst bara av att skritta, trava och galoppera längs en grusväg, jämfört med att rida i ett ridhus. Men framför allt så gick hästen omkull när Lena red, hon bara snubblade och ramlade ner på knäna..! Hästen var väldigt smutsig efter lösdriften, hade bar hals/nacke på sin ställen efter att täcket skavt bort manen, hade sår på benen efter vurpan och stora märken på rumpan efter en skada i hagen. Jag kände ett så trängande behov av att ta hem henne och bara pyssla om henne alltså, tvätta henne i timmar och bara låta henne landa i lugn och ro. Bli hennes bästa vän. Hon var så oerhört snäll och väldigt positiv när jag red, dock inte särskilt utbildad. Hon kunde inte flytta sig för skänkeln alls utan allt var bara gas och broms för henne.

Lena var inte imponerad alls och tyckte jag skulle låta bli att ens överväga att köpa henne. Men jag är inte den som faller pladask för de populära, duktiga och finaste individerna. Jag är den där som hellre tar mig an de trasiga och utstötta djuren. De som kräver tålamod och inte har förtroende för alla. Alla mina katter har varit hemlösa, förvildade eller avlivningshotade.

När jag letade efter häst ville jag ha en läromästare. Någon att utvecklas med och som kan lära mig mycket. Men efter att ha träffat denna fantastiskt vackra häst känner jag att nej, det kanske inte är där i livet jag är just nu. Jag kanske inte ska prestera eller ha hög prestige. Kanske behöver jag en Sofie i mitt liv, som jag mest spenderar tid med att pyssla om och kanske bara ta lugna uteritter med till en början. Är vi två lite halvvilsna individer som behöver lugn och ro, båda två? Som kan ägna tiden tillsammans på att bara vara oss själva och inte bry oss ett dugg om prestation?

Jag kan inte sluta tänka på henne. Egentligen skulle jag behöva vänta i alla fall tills jag sålt bilen men de har haft henne i två månader (relativt lång tid för hästhandlare) och när som helst kan någon lägga handpenningen och då är det för sent. Jag funderar så..

Jag drar en oerhört djup suck och torkar tårarna ur ögonen när jag skriver detta.

Okej.

I lördags förmiddag gick min farmor bort. Hon som funnits i mitt liv sedan dag ett och varit som en tredje förälder för mig. Vi stod varandra oerhört nära, vi har alltid gjort det. När jag var liten var jag ofta med henne ut på landet där hennes sambo John hade sitt hus. Vi spelade boule, plockade grönsaker i växthuset, plockade potatis, gick runt i kohagen, plockade smultron på strå, gungade, gjorde skattkartor och på vintern byggde vi snögubbar som fick ha på sig en jacka för att inte frysa. Jag satt vid hennes skrivbord och ritade i ett block och hon hämtade alltid en Mer och ett marsipanbröd åt mig. I bilen med registreringsnummer EYG fanns en äggklocka som jag använde för att se hur lång tid det tog att åka från stan till huset och det stod alltid en Mer med smak av svartvinbär i dörren. Det är därför jag inte gillar svartvinbärssmak så mycket i dag, för den var ofta väldigt varm och jag blev ofta åksjuk i samma veva så jag associerar smaken till illamåendet. Hon körde bakom mig när jag sprang så snabbt jag kunde på grusvägen och sa att jag sprang i 20 km/h.

Hon flyttade in i vår gamla lägenhet på Rödshöjden och bodde ett stenkast bort. När pappa hade sina spelningar fick jag alltid vara hos farmor. I högstadiet ville jag inte åka bussen på morgonen så jag följde alltid med pappa in när han började och spenderade morgonen hos farmor där jag åt frukost och kollade på TV. Efter skolan gick jag hem till henne och väntade på att pappa skulle sluta. Varje morgon och varje eftermiddag var jag hos farmor. Ibland skickade hon vykort för att säga att hon tänkte på mig, eller för att önska grattis på namnsdagen eller grattis på födelsedagen.

Ju äldre jag blev desto mindre sågs vi. För det mesta ringde hon mig ofta men när åldern tog ut sin rätt och demensen kom in i bilden slutade hon ringa. Vykorten slutade komma. Jag fick hålla kontakten. På julafton 2016 hade hon svårt att placera mig men hon glömde aldrig bort mig. Sista gången jag pratade med henne var för några veckor sedan och då sa jag att jag skulle komma och hälsa på snart. Och jag försöker att inte förbanna mig själv för att jag inte gjorde det. Jag kunde alltid ha gjort mer..

Hon fick luftvägskatarr några dagar innan hon gick bort. Hon var alltid positiv och glad, och det var hon in i det sista. Hon fick morfin för smärtan och var på gott humör. I lördags ringde en sköterska till min faster och sa att det här kommer nog bara gå åt ett håll. Siw satte sig i bilen för att komma till Strömstad men hann inte fram innan farmor gått bort.

Jag är så oerhört tacksam över att det gick fort. Farmor berättade ofta att hon var rädd att dö en långsam och smärtsam död, att hon ville somna och aldrig vakna igen. Lite så kan man väl säga att det blev. När hon gått bort ringde pappa mig när jag var på jobbet, jag släppte allt och åkte till Solbo direkt. Där låg farmor i sin säng. Uppklädd, nerbäddad och med blommor i händerna vilandes på magen. Jag hann inte reflektera över hur det skulle bli att se henne död, eller hur det skulle kännas att se en död människa överhuvudtaget. Jag stod och tittade på henne men det kändes inte som hon. Kroppen var liksom lite blekare och huden slätare, att det nästan såg ut som en vaxdocka. Bara något symboliskt, inget verkligt. Jag ville inte röra vid henne, för jag ville minnas henne för sina varma, mjuka händer. Jag har väldigt svårt för den där kylan och stelheten som infaller ganska snabbt efter att en kropp har stängt av.. De undrade om jag ville vara ensam med henne men jag kände inte att jag behövde det. Jag har rört vid henne en sista gång, jag har pratat med henne en sista gång. Det var inte hon som låg där.

Farmor var en så otroligt stor del av mitt liv, och nu är hon borta. Det gör så in i helvete jävla ont. En del av mig har liksom inte fattat det. men jag får sådana små uppenbarelser hela tiden som får mig att bryta ihop. Att ta bort hennes telefonnummer. Aldrig mer höra hennes röst. Inga fler jular tillsammans. Aldrig hålla henne i händerna eller se in i de där snälla ögonen igen. Vad skulle man inte ge för att få fem minuter tillsammans, bara en sista gång?

Jag har aldrig varit med om en liknande förlust tidigare. När Findus gick bort kände jag mig knäckt men det här är snäppet värre så klart.. Jag vet inte vad jag ska tänka eller göra egentligen. Min enda tröst just nu är att jag hoppas och tror att vi återförenas med våra älskade en dag igen, om inte annat så är det vad jag behöver tro för att må bättre. En dag ska jag kunna minnas henne med glädje och hylla allt vi gjorde tillsammans. Jag är så oändligt tacksam över att jag fick träffa den här underbara människan, och fick det stora privilegiet att ha henne som just min farmor. Det finns ingen snällare människa. Hon bar inte på någon illvilja mot någon, någonsin. Alltid glad och positiv och spred ingenting annat än villkorslös kärlek och värme runtom sig. Hon var en riktig ängel. Så genomgod och osjälvisk och kärleksfull.

Därför är livet uppochner nu. Jag har sovit 15 timmar idag och mår inte bra. Jag har så mycket mer att berätta (bland annat om när jag var och kollade på häst igår) men just nu orkar jag inte riktigt ta tag i något alls. Dagarna känns okej men kvällarna är förjävliga. Det är som om allt bara kommer ikapp mig efter klockan 18 ungefär. Kanske behöver jag sysselsätta mig men det får ta den tid det tar. Jag vet inte hur man gör när man sörjer, men de flesta har gett mig rådet att bara låta det komma och låta det gå över..

Min älskade lilla farmor. Om du bara visste hur mycket kärlek du givit och hur mycket du lärt mig.

Om du bara visste hur mycket jag älskar och kommer sakna dig.

Tills vi ses igen, farväl och hälsa John. ♥

Underbara lördag. Vaknade runt åtta och åt frukost framför två avsnitt av The Path och råkade somna till lite grann. Gick sedan upp och tog hand om disk och tvätt och satte igång min cleanmate och sopade hörnen.. Tände ett doftljus, lyssnar på Pink Floyd och åt lunch framför ännu ett avsnitt. Har nu satt mig ner en stund för att berätta om veckan som gått.

I lördags gick vi upp jättetidigt för att åka till Göteborg Horse Show. Stannade till i Uddevalla för att hämta en hylla jag köpt över Facebook och sedan stannade vi reglementsenligt i Ljungskile för att köpa bulle. Innan det blev seveneleven där så hade macken enorma och supergoda bullar. Min pappa älskade dem. Så alltid när han åkte förbi på väg till Göteborg stannade han och köpte bulle, och det är liksom en tradition jag för vidare även om bullarna inte är desamma längre.

Martin däremot åt sin bulle så här. Grisigt. Så gör man ju bara inte!

I Scandinavium tillsist för att titta på hästar!



Vi såg Lövsta Future Challenge och finalen i Sverigeponnyn. Missade nästan hela första tävlingen för att vi kom 45 minuter efter de startat, men så kan det vara.



Vi såg även gymkhana och fyrspann! Båda var väldigt häftigt att se, men jag förstod inte alls poängsystemet i fyrspannstävlingen. Hade nog varit roligare om man varit mer insatt i reglerna.



Vinnie (ATG's maskot) var på plats!



Schweiz hade en liten men hjärtlig supportgrupp bestående av två pers.



Vi trängde oss fram i folkmassorna på mässan och virrade runt som yra höns i evigheter. Jag kunde för mitt liv aldrig få ett hum om var vi var eller vart vi skulle. Men jag såg dessa schyssta stövlar.



Efter dagsföreställningarna var slut bestämde vi oss för att gå och käka på Butcher's Market. Martins fantastiska idé! Som jag älskar den restaurangen!

Vi fick helt vansinnigt snabb service vilket uppskattades, då vi hade ganska bråttom till kvällsföreställningen (trodde vi, visade sig att biljetten inte gällde för kvällen också). Men så kan det vara.

Martin beställde en choklad- och jordnötssmörmilkshake. Som Snickers i rinnande form, mums.



Deras hamburgare är helt fantastiska och pommesen påminner om crispy fries från Max, med skalet kvar på. Hemmagjord dippsås till det.. Jag dog matdöden.



Eftersom vi inte kom in igen på kvällen fick vi bila hem lite tidigare än vanligt. Lite surt så klart då jag gärna hade sett den internationella hoppningen men tur på det viset att vi började åka i samma veva som snökaoset kom och var hemma inte mindre än nästan 4 timmar senare. Påminde väldigt mycket om när vi åkte från Stockholm för exakt ett år sedan, där motorvägen var full av snöslask och man fick ligga i 50 km/h och chansa på var körfältet var. Det var verkligen inte kul men tänk om vi åkt senare..

Från mässan fick jag med mig praktiskt taget allt jag specifikt sa att jag inte skulle köpa. Även denna goodiebag från Royal Canin med kattmat (vilket inte är bra foder tyvärr, men kanske finns det någon som vill ha den).



Köpte ett nytt pannband till mitt hackamoreträns som jag skulle prova på Schersmin.



På det här tränset, fast här syns det gamal pannbandet.



Ett par ridbyxor. Jag hade inte tänkt köpa det men de var så snygga och faktiskt ganska billiga.. Tyckte det var lite för mycket blingbling men när jag provade dem så såg de mycket mer stilrena ut.



Jättemjuka handskar, de jag har nu andas ingenting så de blir både stela och kalla. Dessa var fantastiskt mycket bättre, med bättre grepp dessutom.



7 par strumpor för 120 kronor! Det är vad man brukar få betala för 1-2 par annars.



En tjocktröja. Visste att det var vågat att köpa en beige men jag tyckte om den.



Fick höra av en styrelsemedlem på lördagskvällen att min insändare var med i dagens Strömstadtidning så jag var tvungen att stanna på Statoil och köpa mig ett exemplar. "Inatt ligger jag sömnlös" är min insändare, den är ganska nerkortad men jag tycker de fick med det väsentliga.



Här är hyllan jag köpt för 150 kronor av en tjej i Uddevalla. Tycker den är jättefin och en mycket bättre lösning än den vi haft tidigare (fick möblera om lite inne på toaletten). Den enda nackdelen är att hyllplanen ligger lösa så när en katt kommer och ska klättra i den så tippar de över. Vilket resulterade i att den stora glasflaskan (på bild) som jag var så nöjd med gick sönder dagen efter.





Blir ett projekt att införskaffa en massa fler vita handdukar så måningom.



Fick även strukturerat om med tvålarna.



På måndag var det ridlektion och jag fick till min stora förskräckelse Angelo.. Han är jättefin att rida men varje gång jag sett honom in action sedan jag hade honom sist i december, så har han kastat av sin ryttare. Varje gång. Han bara gör en kraftig sväng och bockar så det flyger småtjejer åt alla håll.. Jag var sannerligen sjukt nervös, det tog ungefär 40 minuter innan jag kunde slappna av lite grann. Vickan sa efter lektionen att det syntes på honom att han kände att det inte var någon idé att försöka göra någonting, men jag tänkte att det var lätt att säga i efterhand när vi vet att det gick bra.. haha. 



Har modifierat min frukostgröt för första gången på typ fem år. Har börjat ha i proteinpulver från North Nutrition med smak av hallon och vit choklad (det absolut enda proteinpulvret jag faktiskt tycker är gott) och istället för frysta hallon så värmer jag dem så de blir jättevarma. SÅ GOTT.



Var hästvakt åt Karmen i söndags också. Hon testar mig så vansinnigt mycket alltså, men sist jag red henne hade jag trippelkollat med Josefin att det bara var dumheter så jag vågade pressa henne. Efter en halvtimme gick hon med på att lyda skänkeln och då blev hon som en annan häst. Som Lena säger, märrar måste man förhandla med. Haha.



Jag upptäckte att de hade en stallkatt!



Arbetet tog genast mycket ängre tid men det är bara mindfulness för mig.





När jag var där skitsent i veckan kom jag på att jag är livrädd för mörket. Särskilt i stall där man hör små ljud hela tiden och liksom inte riktigt kan avgöra var de kommer ifrån. Usch.



I tisdags hade vi styrelse- och årsmöte för Kattkedjan. Jag blev vald till vice ordförande i år, det var lite kul.



Vår jourhemskatt gör framsteg. Har dock börjat nysa och få rinniga ögon och nos.. Fattar inte varför vi har en sådan otur med sjuka katter.. Bara det inte smittar till mina egna. Han har i alla fall inte blivit sämre de senaste dagarna så förhoppningsvis är det inget farligt.



Karmen i onsdags efter ett bra pass i paddocken.



En av Karmens stallkamrater.



Jag var på bio med Martin och min lillebror Simon. Vi kollade på Lego Batman! Äntligen! Den var inte lika bra som Legofilmen men fantastiskt rolig och välgjord.



Gos.



En av orsakerna till att det tar lång tid för mig att komma igång ibland.. Igår skulle jag haft pass på morgonen men ingen kom så jag åkte faktiskt hem igen innan jobbet.





Och i torsdags var det dags för lektion igen! Har ju börjat rida hos Vickan två gånger i veckan nu. Jag fick som utlovat min favorit och fick möjlighet att prova mitt bettlösa träns på henne för att se om hon blev mer harmonisk att rida (är 99% säker på att hon har problem med tänderna). Mot slutet när hon blivit väldigt pigg blev hon ganska stark men man kunde ändå ta tag i henne. Med pessoabettet springer hon ju lika mycket men när man ska bromsa börjar hon slå med huvudet, men nu gjorde hon inte det. Så även om man måste vara lite mer bestämd i handen så får man ändå bättre kontakt tycker jag. Lektionen gick för övrigt superbra, vi övade på omvänd galopp och vi satte det på nästan varje försök, jag var skitnöjd! Älskade tjejen vad du gör mig lycklig. ♥





För två dagar sedan firade jag och Martin ett år som förlovade. Jag hade tidigare frågat honom lite hur han ger och tar kärlek, för att jag hört att vi kan vara ganska olika. Kärlek/bekräftelse kan vara presenter, överraskningar, spontana sms/samtal/lappar, komplimanger, att vara fysisk (pussas, kramas, klia etc), att tydligt avsätta tid för varandra och så vidare. Oftast så GER vi kärlek på det sätt vi själva föredrar att ta emot det. Problemet är ju bara om man inte ser det på samma sätt, och jag har en svag känsla av att vi är ganska olika. Så jag frågade rakt ut. Det visade sig att han vill att jag ska krama och pussa på honom och gärna ge komplimanger. Medan jag berättade att jag är mer för spontanitet och konkreta grejer. En lapp, ett sms, en blomma - något som indikerar att han tänkt på mig när vi inte är tillsammans. Och plötsligt förstod jag, att vi har nog skrikit ut kärlek till varandra fast utan att den andra förstått. Martin kliar mig ofta i håret eller på ryggen och så, medan jag ofta fixar små överraskningar till honom. Fast ingen av oss har liksom varit mottagliga för det på samma sätt, inte reflekterat över det och kanske ändå sökt en viss bekräftelse som vi saknat. Det var en ganska cool aha-upplevelse faktiskt. 

Så på vår ettårsdag för förlovningen fick jag en bukett med rosor. Blev väldigt, väldigt glad. ♥  Samma dag fick jag även en ask choklad av vår butiksansvariga, Emma, för att vi fått väldigt bra resultat i butiken dessa två månader som varit.





Precis innan jag fick chokladen (typ 5 minuter innan) hae jag hittat en gammal bild på mig från 2015 (tror jag) där jag för i helskotta hade synliga magmuskler. Herregud, jag var ju i så bra form! Jag gick inte ens på diet, jag bara åt bra mat och jag åt ofta och hade alltid med mig en hel strandväska fullsmäckad med hemlagad lunch, ägg, riskakor, kvarg, havreringar och så vidare.. Det sjuka är att jag kan inte riktigt minnas att jag var i så bra form - antagligen för att jag inte såg det själv utan bara strävade efter att se ännu bättre ut. Men nu, några kilo senare skulle jag ju liksom göra vad som helst för att komma tillbaka.. Jag har tappat rätt mycket form när jag slutade på Max och började på Bodypower, ironiskt nog.



Så nu har jag bestämt mig. Nu får det fan vara nog. Motivationen i gymmet kommer om den kommer men oavsett kan jag äta bra mat.

Så från och med igår började jag rannsaka mig ordentligt och jag ska ha bilden ovan som motivation. Jag kan göra det igen!