anywhere but here
Jag gick och la mig igen efter att ha druckit den där juicen. Martin kom in och la sig hos mig. Det var mysigt men jag mådde så dåligt.. Jag vaknade efter ett tag och ringde jobbet, frågade om jag kunde komma in en timme senare. Efter många om och men visade det sig att jag behövde åka in snarast, ändå.
Jag försökte hålla huvudet uppe. Tycker att jag lyckades hyfsat ändå. Jag mådde lite bättre när jag väl kom igång men ändå inte tillräckligt för att känna att jag bidrog. Tack och lov hade jag fina arbetskamrater (och ett lugnt arbetstempo) som tillät mig att gå undan några gånger. Vi var ändå klara i tid och det var skönt. Väl hemma kände jag mig lättad över att arbetsdagen var över men så besvärad inför morgondagen. Ringde och förvarnade chefen om att ifall jag blev sämre inte skulle kunna dyka upp. Jag tog en dusch och la mig i sängen för att läsa. Martin var lite extra pragmatisk den kvällen och jag blev irriterad för jag kände mig mest i vägen. När han mår dålig är jag alltid där och pysslar om och matar med choklad i princip, medan han är mer åt andra hållet.. Om jag inte ber om något innebär det att jag inget vill ha. Så olika är vi. Jag kokade te och lagade mackor med leverpastej. Det smakade absolut ingenting. Kollade på filmen Moon med Sam Rockwell (kärlek) i huvudrollen, men somnade innan slutet.
Dagen efter vaknade jag upp tidigt eftersom jag hade tandläkartid klockan sju. Jag mådde betydligt bättre men fortfarande inte bra. Ringde och fick en ny tid. För tredje gången. Sov en stund till innan jag tyckte mig vara fit for fight och gick upp för att städa upp efter gårdagens bravader samt ta en tur till gymmet där jag körde ett najs axelpass. Åkte sedan till jobbet för att köra stängning tillsammans med Martin och två rookies. Det blev en lång kväll. Men vi gjorde i alla fall en snygg stängning. Fortfarande lite bitter över gårdagen fortsatte stämningen vara spänd mellan mig och Martin. I alla fall från mitt håll. Efter att i stillhet ha grubblat ett tag bestämde jag mig för att släppa på analyserandet och välkomnade varje liten silver lining. Jag bytte sängkläder och duschade bort "sjukheten" jag burit på och ställde mig sedan för att laga nyttiga kokosbollar. Som jag längtat! Vi satte oss i soffan med kokosbollarna, kaffe och ett täcke framför filmen Seven Psychopaths. Jag som fått ett Sam Rockwell-ryck. Bra film för övrigt, som jag dessutom lyckades hålla mig vaken till. Och det ska ni veta, det är ingen dålig bedrift. När filmen var slut la vi oss i sängen, lyssnade på musik och gosade. Jag beundrade honom och det kom faktiskt en ensam tår rinnandes ner för kinden på mig. Där han låg i halvmörkret, blundade och njöt av mina fingerspetsar som så lätt jag bara kunde, dansade över hans bröstkorg, så var han så utomordentligt jävla vacker att det gjorde ont. Viskade jag älskar dig i örat och pussade godnatt klockan fem på morgonen.
Jag vaknade fem timmar senare. Så jävla lycklig över att ha tre lediga dagar framför mig. Gick upp och även om förkylningen släppt nästan helt i både näsan och halsen kändes den hårdare i kroppen. Jag gjorde mig i ordning och städade lite. Väntade på att Martin skulle vakna så vi kunde åka in till jobbet. Jag tog med mig kokosbollar från igår för att bjuda Adis, som fyller 29 idag! Efter Martin börjat tog jag hans bilnyckel och åkte hem igen. Storstädade snabbt huset innan jag åkte hem till Söle för att storstäda hans bil. DET var välbehövligt vill jag lova. Men så snygg den blev! Åkte sedan tillbaka till Nordby, lyckades tajma in det med Martins rast så jag satt med honom ett tag innan jag lämnade tillbaka nyckeln för att ta min egna bil tillbaka till Söle för att städa den med. Tillsammans med familjen åkte vi till Tanum för att äta pizza. Åh det var så gott! Jag hade inte ätit något på hela dagen så mitt blodsocker var i botten verkligen. Efter min visit hos familjen åkte jag med min matkoma in till gymmet. Väl där taggade jag ner hårt och ville inget annat än att sova.. Det blev ett kort pass lats och biceps innan det blev dags för jobb på Cherry. Mitt sista pass någonsin.
Jag är trött på att vara sjuk. Men jag tror det var kroppens sätt att säga ifrån. Jag har slitit ut mig så obarmhärtigt de senaste veckorna att jag tror den fick nog och ville tvinga mig att vila. Men eftersom jag varit tvungen att jobba (och dessutom är för otålig slash korkad så hade jag bara en vilodag innan jag återupptog träningen) så går det inte över. För varje morgon blir det bättre men när dagen närmar sig sitt slut blir det dåligt igen. Men nu är jag ledig. Så jag ska sova mycket och inte vara riktigt lika aktiv. Hoppas det försvinner snart, jag gillar känslan av att vara driven och inte kunna sitta still. Det är en sida hos mig som har tvärtvänt och jag beundrar att jag själv orkar. Go me!
Nu ska jag ta mig igenom fyra timmars jobb bakom bordet. Mina sista timmar. Det känns vemodigt, men så är det för mig som avskyr förändringar och avsked. Måste påminna mig själv om hur skönt det ska bli att kunna leva även på helgerna. Andas.
2013-08-31
23:06:04
Vardag
Kommentera! (0)m.i.n.e
jag orkar inte med den här jävla tomheten.
we'll be coming back
Jag kom i säng klockan sex på morgonen, igår. Lovade mig själv att oavsett vilken tid jag somnade så skulle jag sova ut, så jag satte väckarkloockan på 1. Halv nio, tre timmar senare, vaknade jag och hade så ont i halsen och var så täppt i näsan att jag inte kunde somna om. Så jag gick upp.
Städade och åt frukost framför ett avsnitt Supernatural. När jag höll på att göra mig i ordning hörde jag en smäll mot rutan och antog att det var en fågel. Gick ut för att titta och där låg en liten krabat flåsande, med vingarna åt alla håll. Först trodde jag att den var döende men sedan kom jag på att fåglar ofta hamnar i chock när de kraschat så där och att allt de behöver är lite tid. Så jag höll ett öga på honom i ungefär en halvtimme innan han försynt skuttade bort och flög iväg.
Jag åkte in till gymmet. Tog en sväng förbi apoteket för att köpa Strepsil (de funkar ju faktiskt) samt salva till mina dödsspruckkna läppar. På gymmet var jag inne i röda salen och nötade. Nötade. Nötade. Nötade. Var där i fem timmar och var helt slut i kroppen efteråt.. Även om jag inte kände att programmet satt perfekt så fick det duga, för jag behövde en paus, och mat. Åkte hem och åt upp den sista av min chili con carne framför ett avsnitt Family Guy. Tog en dusch och sedan gick både jag och Martin till sängs för att sova en stund innan bodypumpen. Jag totalkraschade direkt. Så jäkla sliten. Men efter en halvtimmes sömn var det dags att åka in till gymmet igen för the final showdown!
Det gick faktiskt riktigt bra! Jag hade tio deltagare (så många har jag aldrig sett på en och samma klass överhuvudtaget) och det var skitroligt. Däremot var batteriet i mikrofonen kasst så jag hördes inte särskilt väl och fick skrika en del (till min ömma hals stora förtret). Koreografin satt inte till hundra procent och jag hade lite problem med CD-spelaren. Men det gick att skratta bort och jag tror inte någon brydde sig. På axellåten släppte jag alla hämningar, höjde musiken och skrek lite extra högt. Det var jätteroligt! En gammal klasskamrat till mig, Josefine, var instruktör när jag började gå på bodypump och hon slutade för några månader sedan men var med på min klass igår. En stor trygghet kan jag säga, även om hon inte kört releasen förr. Hon och hennes kompis gav mig de finaste av ord efteråt och det gjorde mig så glad! Känslan i kroppen när mitt första hela pass var avklarat, det var mäktigt. Alla spärrar är borta nu, som att ta ett enorm steg framåt. Ser framemot att kunna utvecklas härifrån nu!
Efter gymmet åkte jag och Martin (som också var med på min debut, tack så jättemycket älskling) till Ica för att handla mat. Vi köpte en massa kött och lite virke till nyttiga chokladbollar som Ellen visat mig. Väl hemma lagade Martin mat och jag satt mest på en stol och glodde. Så sliten har jag inte känt mig på evigheter. Vi åt rostbiff, lövbiff och en massa sallad till det. Fräscht och lätt, annars brukar jag ha svårt att äta en massa mat direkt efter träning. Vi städade undan och la oss sedan i sängen för att mysa. Kollade på bilder och videor i mobilen, på gerbilerna och på oss själva när vi tränar. Lyssnade på Omnia och bara njöt av att få vara stilla en stund. Det var för övrigt våran 14-månaders dag igår. Som vi båda glömde bort, haha. Efter två timmar var klockan halv två och jag bestämde mig för att sova. Förvånansvärt tidigt för att vara jag, ehe.
Och idag vaknade jag upp ännu mer sjuk än jag var igår. Jag är hyffsat säker på att jag hade feber när jag vaknade, för jag är så orklös och känner mig så tung, mår illa och är varm och kall om vartannat. Halsen är markant mycket bättre men näsan rinner desto mer. Vill bara gå och lägga mig igen men jag ska åka till jobbet om två timmar. Jag har övervägt att försöka sjukanmäla mig (men vette fasen om det finns någon som kan hoppa in istället för mig, förbannat att alla ska gå på semester samtidigt) men jag tror jag ska göra ett försök ändå. Oftast blir det ju bättre när man väl kommer dit. Blir det inte bättre får jag försöka se ifall någon annan kan hoppa in. Tror min kropp skriker efter vila just nu. Bortsett från idag skulle jag nog kunna räkna mina timmars sömn på två händer, för de senaste tre dagarna. Och jag har antagligen varit på gymmet fler timmar än jag sovit. Det blir så ibland.
Nu ska jag dricka ett glas juice och lyssna på Five Finger Death Punchs nyaste.
move
Whatuuuuup bloggen!..
Klockan är asmycket. Men så här ser det ut. Har jobbat vad som blev en ytterst kort dag, allt gick lätt och smidigt och det är så jäklars skönt att vi landat i lågsäsong nu. Vi var klara med stängningen ungefär en timme tidigare än vanligt trots att jag hade fått ägna säkert en halvtimme åt att lösa en kassadiff. Vi åkte till gymmet direkt efteråt (så himla skönt att ta det efter och inte innan jobbet, då har man hela natten på sig om man så vill liksom). I bilen fick jag välja musik och Martin sa "seriöst, väljer du den där låten som du spelade heeeela min rast kommer jag att stänga av". Haha. Det är faktiskt sant. Jag spelade en och samma låt i nästan en halvtimme, Paralyzer. Så himla catchy! Jag fick ändå poppa den högt som fasen en gång.
På gymmet var jag så jäkla taggad att jag trodde jag skulle dö. Vi körde hantelpress istället för bänkpress som första övning och jag slog mitt personbästa! Är uppe i 20 kilo nu. Per hantel alltså. Så utomordentligt gulligt att tänka på att jag började på fem kilo. Vi var där i tre timmar. Jag körde lite det som föll mig in och övade inför bodypumpen. Jag fick ledigt från Max imorgon vilket innebär att jag imorgon kväll håller mitt första pass som ensam instruktör! Jag är så himla spänd och förväntansfull och det ska bli så jäkla roligt. Tycker jag i alla fall nu, innan jag får panik över att jag faktiskt har en del koreografi att titta på. Men vafan, jag kan vara där hela dagen och öva. Däremot har jag under dagen, det kom som en blixt från klar himmel, dragit på mig en förkylning? Jag kände helt plötsligt att halsen gjorde ont och att näsan var täppt. Så jag hoppas verkligen att det inte bryter ut nu, eller att det inte blir så illa, eller att det går över fort. Jag brukar sällan vara sjuk, sist gång gick det över efter en dag.. hoppas, hoppas, hoppas.. Det hade varit så dålig timing. Fast det är det väl alltid.
Så när jag kom hem tog jag en låååång och varm dusch. Drog på mig ett par trosor och ett linne och beundrade min till synes vältränade överkropp. Kände mig väldigt nöjd och tillfreds. Så skön känsla. Satte i mig lite chili con carne som jag ställde mig och lagade mitt i natten till idag, då jag var vrålhungrig eftersom jag bara ätit tre mackor och lite jordnötsmör under hela dagen. Städade undan vårat kaos och bara satt på en stol och stönade, suckade och pustade. Orkade inget annat. Satte mig sedan här med en kopp kanelte med honung (tack säger halsen), med Martin som sällskap i min säng och lyssnar på Five Finger Death Punchs nya album!(!!) Det lustiga är att jag ikväll på väg till gymmet sa till Martin att jag önskar att de gjorde något nytt snart, eftersom de är så förbannat bra och jag är inne i en period där jag lyssnar på musik precis hela tiden. Döm om min förvåning när jag kom hem och kollade Facebook och såg i nyhetsflödet att de släppt ett nytt album! Och det är så himla bra! Awesomeness overload, skojar inte.
Inatt ska jag sova nio timmar, oavsett när jag går och lägger mig. För att jag kan och behöver det. Min kropp måste återhämta sig efter ett grymt jävla pass, ladda upp inför en tuff dag med bodypumpnötande imorgon och försöka bekämpa förkylningen. Sedan ska så stor del av dagen som möjligt spenderas på Westcoast. Kanske ta en sväng hem till Söle också. Men jag är alltid lite utav en tidsoptimist. Vi får se.
På gymmet var jag så jäkla taggad att jag trodde jag skulle dö. Vi körde hantelpress istället för bänkpress som första övning och jag slog mitt personbästa! Är uppe i 20 kilo nu. Per hantel alltså. Så utomordentligt gulligt att tänka på att jag började på fem kilo. Vi var där i tre timmar. Jag körde lite det som föll mig in och övade inför bodypumpen. Jag fick ledigt från Max imorgon vilket innebär att jag imorgon kväll håller mitt första pass som ensam instruktör! Jag är så himla spänd och förväntansfull och det ska bli så jäkla roligt. Tycker jag i alla fall nu, innan jag får panik över att jag faktiskt har en del koreografi att titta på. Men vafan, jag kan vara där hela dagen och öva. Däremot har jag under dagen, det kom som en blixt från klar himmel, dragit på mig en förkylning? Jag kände helt plötsligt att halsen gjorde ont och att näsan var täppt. Så jag hoppas verkligen att det inte bryter ut nu, eller att det inte blir så illa, eller att det går över fort. Jag brukar sällan vara sjuk, sist gång gick det över efter en dag.. hoppas, hoppas, hoppas.. Det hade varit så dålig timing. Fast det är det väl alltid.
Så när jag kom hem tog jag en låååång och varm dusch. Drog på mig ett par trosor och ett linne och beundrade min till synes vältränade överkropp. Kände mig väldigt nöjd och tillfreds. Så skön känsla. Satte i mig lite chili con carne som jag ställde mig och lagade mitt i natten till idag, då jag var vrålhungrig eftersom jag bara ätit tre mackor och lite jordnötsmör under hela dagen. Städade undan vårat kaos och bara satt på en stol och stönade, suckade och pustade. Orkade inget annat. Satte mig sedan här med en kopp kanelte med honung (tack säger halsen), med Martin som sällskap i min säng och lyssnar på Five Finger Death Punchs nya album!(!!) Det lustiga är att jag ikväll på väg till gymmet sa till Martin att jag önskar att de gjorde något nytt snart, eftersom de är så förbannat bra och jag är inne i en period där jag lyssnar på musik precis hela tiden. Döm om min förvåning när jag kom hem och kollade Facebook och såg i nyhetsflödet att de släppt ett nytt album! Och det är så himla bra! Awesomeness overload, skojar inte.
Inatt ska jag sova nio timmar, oavsett när jag går och lägger mig. För att jag kan och behöver det. Min kropp måste återhämta sig efter ett grymt jävla pass, ladda upp inför en tuff dag med bodypumpnötande imorgon och försöka bekämpa förkylningen. Sedan ska så stor del av dagen som möjligt spenderas på Westcoast. Kanske ta en sväng hem till Söle också. Men jag är alltid lite utav en tidsoptimist. Vi får se.
paralyzer
När det här är ur systemet kommer jag bli tio kilo lättare.
Träningen
är luften jag andas just nu. Jag har aldrig känt mig så här driven någonsin, och jag kan inte minnas den dagen jag inte var på gymmet sist. Det är faktiskt inte alls ett maniskt tänkande, att jag måste vara där varje dag för annars är jag dålig. Det är som att längta, känna att om jag tar mig igenom den här arbetsdagen väntar gymmet på mig sedan. Precis som andra längtar till att få komma hem och spela ett nytt TV-spel. Den känslan. Jag är inte lika strikt med träningen nu än vad jag var förr. Mina pass anpassas väldigt impulsivt efter vad jag känner för där och då. Ibland blir de bara 30 minuter och ibland är jag där i tre timmar. Jag låser mig inte på att köra tungt som fan på två specifika muskel(grupper) utan hittar på lite allt eftersom. Ellens pojkvän frågade mig för några veckor sedan vad mitt mål med träningen är. Jag la huvudet på sned och rynkade pannan när jag tittade på honom, återupprepade. Mål? Vad jag har för mål? Och där och då slog det mig att jag faktiskt inte har något. Det är kul att se resultat och ibland utmanar jag mig själv genom att öva på något jag tycker är svårt (chins, enhandsarmhävningar) men det absolut enda skälet till att jag åker dit varje dag, det är för att jag fullkomligt älskar att vara där. Det händer något med mitt huvud. Det är antagligen det enda stället där jag kan släppa grubblerier för en stund, eller göra utlopp för dem på ett konstruktivt sätt. Och har jag tur blir jag endorfinkickad, fast det händer inte särskilt ofta. Kanske ker jag dit för att fly från något, det vet jag inte. Men eftersom Max Hamburgerrestaurang på Nordby känns mer som en livsstil än ett jobb så måste jag med handen på hjärtat säga att det gör mig inte så mycket att fly den vardagen.
Träningen
är luften jag andas just nu. Jag har aldrig känt mig så här driven någonsin, och jag kan inte minnas den dagen jag inte var på gymmet sist. Det är faktiskt inte alls ett maniskt tänkande, att jag måste vara där varje dag för annars är jag dålig. Det är som att längta, känna att om jag tar mig igenom den här arbetsdagen väntar gymmet på mig sedan. Precis som andra längtar till att få komma hem och spela ett nytt TV-spel. Den känslan. Jag är inte lika strikt med träningen nu än vad jag var förr. Mina pass anpassas väldigt impulsivt efter vad jag känner för där och då. Ibland blir de bara 30 minuter och ibland är jag där i tre timmar. Jag låser mig inte på att köra tungt som fan på två specifika muskel(grupper) utan hittar på lite allt eftersom. Ellens pojkvän frågade mig för några veckor sedan vad mitt mål med träningen är. Jag la huvudet på sned och rynkade pannan när jag tittade på honom, återupprepade. Mål? Vad jag har för mål? Och där och då slog det mig att jag faktiskt inte har något. Det är kul att se resultat och ibland utmanar jag mig själv genom att öva på något jag tycker är svårt (chins, enhandsarmhävningar) men det absolut enda skälet till att jag åker dit varje dag, det är för att jag fullkomligt älskar att vara där. Det händer något med mitt huvud. Det är antagligen det enda stället där jag kan släppa grubblerier för en stund, eller göra utlopp för dem på ett konstruktivt sätt. Och har jag tur blir jag endorfinkickad, fast det händer inte särskilt ofta. Kanske ker jag dit för att fly från något, det vet jag inte. Men eftersom Max Hamburgerrestaurang på Nordby känns mer som en livsstil än ett jobb så måste jag med handen på hjärtat säga att det gör mig inte så mycket att fly den vardagen.
Den här bilden la jag upp på Facebook häromdagen, för att jag själv var som helt lyrisk. Trodde jag skulle få några få likes av de som delar mitt intresse och kanske till och med någon nedklankande kommentar av någon annan som helt obefogat får mindrevärdeskomplex och tycker att jag ska hålla mitt intresse för mig själv. Döm om min förvåning när jag fick 41 likes, det är det mesta jag någonsin fått.
För att få ut det ultimata av min ganska hårda träning så vet jag att lite saker måste förändras. Jag äter dåligt. Frukosten är alltid ordentlig, annars överlever jag bara inte. På jobbet äter jag alltid stekt kyckling med kesellabaserad dressing, lite sambal oelek, en massa grönsaker och GI-bröd. Det är också helt okej, men det hade antagligen varit bättre med hemlagad mat. Efter jobbet brukar jag vara hungrig och ha världens lägsta blodsocker, så jag tillåter mig att äta skräp, bara för att kvickna till. Hemma sedan blir det mest småätande (om någon mat förtärs alls) eller sånt som klassas mer som godis. Och så ser det ut varje dag. Där måste det omedelbums ske en förändring, äta bättre och oftare. Utan tvekan. Min sömn är också åt skogen. Jag somnar så fort jag lägger huvudet på kudden. Alltid. Och det är jävligt skönt, kan inte med ord beskriva hur mycket jag uppskattar det. Att vakna har varit ett problem för mig men är inte längre, vilket också är skönt men kanske inte det bästa. Jag sover kanske i genomsnitt fyra, fem timmar varje natt. När jag egentligen satt sex timmar som absolut minimum om jag ska träna. Problemet är att jag älskar att gå upp tidigt nästan lika mycket som jag älskar att vara vaken länge. Om jag kan få ordning på de två faktorerna, mat och sömn, tror jag att resten av problemen i mitt liv hade löst sig själva.
Jobbet
är mer eller mindre mitt liv just nu. Det som tar störst plats rent tidsmässigt, och i min tankeverksamhet. Jag får skylla en del på mig själv, som har nya arbetsuppgifter och som sagt ingen rutin. Saker och ting tar lång tid. Sedan är det aldrig fördelaktigt att inte alla mina arbetskamrater har världens grymmaste arbetsmoral och att man vissa dagar står tre man kort. Men man har liksom inget annat väl än att ta sig igenom det. Vi har fått ny chef på Max (Kajsa, tidigare biträdande gick upp) och det har skett stor förändring på kort tid. Det kommer bli bra. Jag själv kommer gå upp till assistent den första september och det ser jag fram emot, att få stabilitet i schema och lön. Angående lönen så fick jag gjorde jag av med den inom loppet av två veckor. Har faktiskt bara några hundralappar liggandes i plånboken och det är allt. Har hamnat i ett moment 22 vad gäller mina bilar. För att få klart den nya måste jag sälja min gamla så jag får råd till alla delar, men jag kan inte sälja min gamla innan min nya är färdig. Så jag fick kasta ut de där pengarna jag egentligen inte har och överleva tills gamla pärlan är såld. Som för övrigt börjat låsa sig i ratten när jag svänger. Jag är så obotligt jävla trött på den där bilen. Om det uppstår något nytt problem nu, som innebär att jag inte kommer kunna få 4-5 tusen för den, att jag måste lägga ut pengar på att laga dem eller att den rent av blir heltoduglig, då kommer jag slå sönder den. Skojar inte. All sentimentalitet kommer omvandlas till ren och skär ilska. Men just nu kan jag bara hoppas.
Sedan har jag för en månad sedan sagt upp mig från Cherry. Jag har bara ett pass kvar och den första september går min anställning ut. Jag har ogillat det jobbet så mycket i nästan två år. Det har haft sina bra stunder (och då har det varit jävligt roligt) men det inträffar allt för sällan. Det var ett mycket svårt beslut att fatta, tro mig. Jag försökte säga upp mig för över ett år sedan men blev då övertalad om att kompromissa och stanna kvar men jobba jättelite. Sakta men säkert blev det ändå mer och mer pass och sommaren har varit en katastrof för mig. Jag mår alltid skitdåligt när jag vet att jag ska jobba där och behöver åka hemifrån sent på kvällen. Jag hatar att sova två timmar om nätterna och att somna framför ratten morgonen efter. Jag är så arg över att jag inte kunnat umgås med mina vänner, någonsin, och att Ellen nu flyttat så det på sätt och vis är försent. Jag har stannat kvar på Cherry alltför länge, det var egentligen aldrig något för mig mer än att det var kul i början för att det var nytt. En bra kväll för mig är en kväll utan spel och att folk lämnar mig ifred. Cherry vill inte ha någon sådan och jag vill inte ha Cherry. Jag är också less på att pussla med scheman och vara konstant orolig över att det inte ska lösa sig. Det enda, som ändå vägt mest i dessa två år, det är att lönen är bra. Det är otroligt lättförtjänta pengar och det har räddat mitt liv praktiskt taget varje månad, att få de där extra pengarna tio dagar efter första lönen. Men nu när jag blir assistent kommer det förhoppningsvis inte behövas lika mycket eftersom jag går från deltidsanställning till heltid, med ett rullande (fast) schema och bättre timlön. Det hade varit omöjligt att stanna kvar, dessutom har jag bodypumpen nu och det är tillräckligt svårt rent tidsmässigt. Angående den så ska jag nästa gång stå där ensam, och börja filma inför licensvideon, nästa vecka. Jag har skjutit upp det såpass länge att det börjar bli bråttom. Som fan. Min deadline ligger på den 17:e september, dagen efter att jag går på semester. Semester. För första gången på två år. Första veckan kommer spenderas hemma eftersom jag lyckats boka in allt i hela världen just då. På helgen ska jag till Stockholm på kvartalsutbildning, Super Saturday, dvs. bodypump i Globen och inspelning till nya releasen. Sedan ska jag fly landet. Så jävla hårt, åka utomlands en vecka. Och jag har lovat mig själv att inte sätta foten på Max en enda gång. I vilket fall, angående bodypumpen så är det inte många chanser att filma, jag får innan dess. Men det ska gå. Vilket leder mig in på nästa avsnitt.
Mitt huvud
Sedan har jag för en månad sedan sagt upp mig från Cherry. Jag har bara ett pass kvar och den första september går min anställning ut. Jag har ogillat det jobbet så mycket i nästan två år. Det har haft sina bra stunder (och då har det varit jävligt roligt) men det inträffar allt för sällan. Det var ett mycket svårt beslut att fatta, tro mig. Jag försökte säga upp mig för över ett år sedan men blev då övertalad om att kompromissa och stanna kvar men jobba jättelite. Sakta men säkert blev det ändå mer och mer pass och sommaren har varit en katastrof för mig. Jag mår alltid skitdåligt när jag vet att jag ska jobba där och behöver åka hemifrån sent på kvällen. Jag hatar att sova två timmar om nätterna och att somna framför ratten morgonen efter. Jag är så arg över att jag inte kunnat umgås med mina vänner, någonsin, och att Ellen nu flyttat så det på sätt och vis är försent. Jag har stannat kvar på Cherry alltför länge, det var egentligen aldrig något för mig mer än att det var kul i början för att det var nytt. En bra kväll för mig är en kväll utan spel och att folk lämnar mig ifred. Cherry vill inte ha någon sådan och jag vill inte ha Cherry. Jag är också less på att pussla med scheman och vara konstant orolig över att det inte ska lösa sig. Det enda, som ändå vägt mest i dessa två år, det är att lönen är bra. Det är otroligt lättförtjänta pengar och det har räddat mitt liv praktiskt taget varje månad, att få de där extra pengarna tio dagar efter första lönen. Men nu när jag blir assistent kommer det förhoppningsvis inte behövas lika mycket eftersom jag går från deltidsanställning till heltid, med ett rullande (fast) schema och bättre timlön. Det hade varit omöjligt att stanna kvar, dessutom har jag bodypumpen nu och det är tillräckligt svårt rent tidsmässigt. Angående den så ska jag nästa gång stå där ensam, och börja filma inför licensvideon, nästa vecka. Jag har skjutit upp det såpass länge att det börjar bli bråttom. Som fan. Min deadline ligger på den 17:e september, dagen efter att jag går på semester. Semester. För första gången på två år. Första veckan kommer spenderas hemma eftersom jag lyckats boka in allt i hela världen just då. På helgen ska jag till Stockholm på kvartalsutbildning, Super Saturday, dvs. bodypump i Globen och inspelning till nya releasen. Sedan ska jag fly landet. Så jävla hårt, åka utomlands en vecka. Och jag har lovat mig själv att inte sätta foten på Max en enda gång. I vilket fall, angående bodypumpen så är det inte många chanser att filma, jag får innan dess. Men det ska gå. Vilket leder mig in på nästa avsnitt.
Mitt huvud
känns som en tallrik äggröra. Jag vet inte var jag ska börja. Sedan ungefär två veckor tillbaka har jag långsamt börjat falla i sinnesstämning och en kväll bad jag Martin lägga sig hos mig bara för att jag skulle kunna känna trygghet när jag bröt ihop. Och bara grät, grät och grät. Jag har haft alltför många sådana dagar för att det ska kännas okej. Fördelen är att om jag kan få bryta ihop så är det bra för stunden direkt efteråt sedan. Däremot känner jag att efter att ha pratat med Manfred har jag fått mer perspektiv på det och kan lugna ner mig lite. Jag väljer att skylla mycket på jobbet och sömnen, att jag har lite för mycket av det enda och för lite av den andra. Jag har börjat se på mina egna sidor med större förakt, eftersom mitt tålamod tryter häftigt och jag faktiskt förändrats. Jag bär på mycket negativa tankar (främst om andra, jag retar mig på mycket) och är konstant orolig och stressad. Jag är osäker på om jag ska gå tillbaka till KBT-behandlaren eftersom det kändes som liten utdelning för mycket pengar (som jag inte ens har) och jag förbannar mig själv för att jag inte kan ta mig ur de där förbannade tvångstankarna på egen hand.
Men jag tror att om jag får lite tid så kan det bli bra igen. Jag är definitivt inte olycklig, men jag har aldrig något mellanläge och det retar mig. Antingen är livet underbart eller så är det fruktansvärt jobbigt. Jag har börjat känna mig mer och mer beroende av Martin och av att vara i hans närhet. Han är tålmodig med mig men jag ställer höga krav och blir upprörd när han inte lever upp till dem. Jag avskyr det, för jag ser mer och mer tendenser som påminner om den flickvän jag var förr, kontrollerande och passiv-aggressiv nästan hela tiden. Jag vill inte vara sådan. Men jag har ingen aning om hur jag tar mig ur det och ställer ordning på kaoset innanför pannbenet. Jag har haft en skör relation med Martin det senaste. Jag har varit ett känslomoster och utsatt honom för mycket surande och grubblande. Han är den som oavsiktligt blir min måltavla, jag stör mig på allt. Vad är det som är så svårt med att lägga underkläder i tvättkorgen till vänster och inte i höger? Ja Ida - motfråga - vad spelar det för roll? Häromdagen la vi oss i sängen för att bara lyssna på musik och vila. Jag frågade honom (vilket jag samlat mod till sedan april) om han kunde tänka sig att läsa mitt blogginlägg esmerelda, som handlar om honom. När vi båda låg och läste började jag gråta, mer av glädje än någonting annat, och han fick rysningar sa han. Det var någonting som vände där tror jag. För oss båda.
Men jag tror att om jag får lite tid så kan det bli bra igen. Jag är definitivt inte olycklig, men jag har aldrig något mellanläge och det retar mig. Antingen är livet underbart eller så är det fruktansvärt jobbigt. Jag har börjat känna mig mer och mer beroende av Martin och av att vara i hans närhet. Han är tålmodig med mig men jag ställer höga krav och blir upprörd när han inte lever upp till dem. Jag avskyr det, för jag ser mer och mer tendenser som påminner om den flickvän jag var förr, kontrollerande och passiv-aggressiv nästan hela tiden. Jag vill inte vara sådan. Men jag har ingen aning om hur jag tar mig ur det och ställer ordning på kaoset innanför pannbenet. Jag har haft en skör relation med Martin det senaste. Jag har varit ett känslomoster och utsatt honom för mycket surande och grubblande. Han är den som oavsiktligt blir min måltavla, jag stör mig på allt. Vad är det som är så svårt med att lägga underkläder i tvättkorgen till vänster och inte i höger? Ja Ida - motfråga - vad spelar det för roll? Häromdagen la vi oss i sängen för att bara lyssna på musik och vila. Jag frågade honom (vilket jag samlat mod till sedan april) om han kunde tänka sig att läsa mitt blogginlägg esmerelda, som handlar om honom. När vi båda låg och läste började jag gråta, mer av glädje än någonting annat, och han fick rysningar sa han. Det var någonting som vände där tror jag. För oss båda.
Jag tror ändå att det här bara varit en kort svacka och att jag är påväg åt rätt håll. Jag har ett otroligt giftigt tankemönster som ofta lämnar mig hopplöst förlorad men tackvare människorna runt om mig och att hålla mig sysselsatt och igång, kan jag nog få bukt med tankarna. Så fort jag ser någonting jag "bör" göra, så kan jag inte släppa det förrän jag gjort det. Just nu, känner jag att jag måste lägga in en profilbild på blogg.se, för det stod det på startsidan. Jag måste hinna se ett avsnitt Supernatural (är på sista säsongen nu för övrigt, gaaah) innan jag åker till jobbet om en och en halv timme och jag måste skicka iväg tre mejl. Min första impuls är att skriva en lista. Vad i helvete liksom? Mejlen måste jag skicka iväg, men resten? Jag tror jag behöver prova att stå emot och se att jorden går inte under, och det gör mig inte till en dålig människa att jag inte lagt upp en profilbild eller sett ett avsnitt. Jag har så svårt att komma ur de tankebanorna. Och då förstår ni säkert att det blir svårt att slappna av, för min lista över saker som måste göras uppdateras hela tiden och tar aldrig slut. Jag kan inte leva i nuet, vilket jag var bäst i världen på för ungefär ett år sedan. Men jag ska fixa det här. Jag ska det.
Det jag lever på när livet känns tungt det är att veta att jag har klarat av allt jag tagit mig an. Ibland måste jag påminna mig om att det faktiskt är så. Jag lever fortfarande. Och bortsett från att jag inte källsorterar och att jag ibland sms:ar när jag kör så tror jag att jag är en bra människa. Och att jag klarat allt i livet hittills. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag kan säga att jag gjort det bra. När jag gick ur högstadiet fick jag diplom för mycket höga studieresultat (VG i fyra ämnen och resten MVG). Det spelar inte så stor roll nu, men det gjorde det då. Gymnasiet var en fruktansvärt tung period i mitt liv (för att plugga är verkligen inte det jag vill göra) och visst kröp jag i mål, men jag var godkänd i alla ämnen och jag har ändå över 17 poäng. Och det är bra och tar mig in på det jag eventuellt skulle vilja komma in på i framtiden. När jag skulle ta körkort tog jag en intensivkurs och kontrollanten jag hade sa att jag var en av de tre bästa förare han godkänt under sina fem år. På bodypumputbildningen blev lite mindre än hälften godkända och jag var en av dem. På Cherry ligger jag på sjunde plats över de som har bäst vinstprocent i hela Sverige. På Max har jag varit en av de absolut bästa på merförsäljningen och överlag har vi höga siffror och hög produktivitet. Sedan jag blev gråmössa fick vi beröm av internrevisorn att för första gången på väldigt, väldigt länge stämde det administrativa bra. Och jag kan känna att jag är en del av det. När jag tar ett steg tillbaka och ser på mitt liv känner jag stundvis, vad i helvete ska jag ha komplex för? När jag väl vill så KAN jag! Det har jag redan bevisat. Jag ska inte låta småsaker ta den livsglädjen ifrån mig. Mina problem är problem för att jag väljer att göra dem till det, och varför skulle jag vilja välja olycka framför något annat? Jag har inte de bästa betygen, jag har ingen flashig utbildning, inget prestigefyllt jobb och verkligen inte en massa pengar. Jag är inte stereotyp framgångsrik. Jag jobbar med att laga hamburgare och att hålla träningspass för fyra personer (inte runt fyrtio som det blir på anläggningar i storstäder). Jag bor i ett hus som blir tio grader kallt på vintrarna och jag kör en bil som stinker wunderbaum och har meddelanden skrivna i dammet på instrumentbrädan, och jag pantar burkar och tömmer spargrisen i slutet av månaden för att köpa tandkräm och ett paket havregryn. Men det är ju det som gör mig lycklig. Jag har det så förbannat bra och stundvis är jag euforisk för att livet har blivit så här. Jag vägrar släppa taget om det, och nu när det rinner mig genom händerna pga. mina tvångstankar, lovar jag mig själv att jag ska göra allt som står i min makt för att plocka upp bitarna och pussla ihop det igen. Ja, det är ett jävla löfte.
Nu ska jag krypa ner bredvid Martin och sova en stund till. Bara för att.
amarillo sleeps on my pillow
Okej.
(andas in)
Nu ska jag göra det här, som jag skjutit upp i ungefär en månads tid.
(andas ut)
Nu ska jag göra det här, som jag skjutit upp i ungefär en månads tid.
(andas ut)
Häjsväjs sajberspäjs. Jag har inte gått och dött. Jag har bara varit jävligt upptagen. Och haft för mycket i tankarna och för lite struktur för att få något gjort. Men nu måste det ut, jag måste komma ikapp. Det kommer vara osammanhängande. Kanske rentav ointressant. Men framför allt okort.
Jag har inte skrivit på en månad och tänkte som hastigast summera upp vad som hänt, och några grejer jag har på hjärtat utöver det.
Jag har inte skrivit på en månad och tänkte som hastigast summera upp vad som hänt, och några grejer jag har på hjärtat utöver det.
Dagen efter att jag skrev sist, hade jag i planerna att flyttpacka och städa. Jag flyttade lite mer officiellt ut från Söle. Tanken var att det skulle ta en dag, men det tog två. Till mitt stora förtret, kan jag säga. Dag ett skulle jag cykla in till stan för att hämta bilen, men cyklade istället till Söle. Det tog två timmar ungefär. Vädret var fint och det gick relativt fort, men jag var ändå inte där förrän på eftermiddagen. Min far var irriterad och pedagogiskt pratade vi om hur jag förhåller mig till tider. Att jag alltid prioriterar fel saker och inte kan passa tider. Att jag oftast säger en tid som låter bra, men som jag aldrig hinner till. När det var ur världen kunde vi påbörja projekt; hejdå Söle. Dagen efter kom jag dit betydligt tidigare och vi fick gjort klart resten. Eller ja, farmin och Angelika tog hand om det mesta. Stort tack! Men hela dagen försvann som hastigast och det, ja.. gjorde mig grumpy. Tre dagars ledighet och två av dem ägnades åt att städa och packa. Kul. Å andra sidan fick jag spenderat tid med familjen, ätit kinamat och grejer. Och det var ju bra!
Mycket av grejerna tog jag med till Näsinge men det mesta åkte ner på logen (så jag vet vad jag ska göra på min semester.. rensa bland flyttkartonger, hurra). Men jag fick i alla fall med mig det väsentliga och fick pimpat mitt rum.. Det blev så jäkla mysigt! I vanliga fall vill jag att allt ska vara vitt och enkelt och gammalt och lantligt. Men nu är det lite mer nördigt och krimskramsigt (yeah, that's a word), och jag älskar det! Skönt. Att inte känna ett påträngande behov av att tapetsera om, typ.
Lite kul är att jag ägnade lång tid åt att komponera Game of Thrones-affischerna så att kollaget skulle bli symmetriskt; i karaktärer, färgskala och form. När jag kom hem dagen efter hade alla förutom två ramlat ner. Haha. Satte upp en bild på Khal Drogo på Martins dörr med.
Efter några dagars jobb blev det dags för helg igen. Jag åkte till Håby för att träffa PJ! Vi käkade på Taco Nara i Uddevalla (rekommenderas varmt), köpte godis och glass på Hemmakväll och ägnade kvällen åt att kolla på Supernatural (hennes idé, inte min!) och hade det allmänt awesome. Dagen efter hade jag lyckats få ihop en tid då alla mina Strömstadbrudar var lediga, och bjudit hem dem på grillkväll! Åh vilken mysig känsla jag hade i kroppen hela den dagen. Jag gick upp tidigt för att städa huset och när Martin vaknat åkte vi in till stan för en sväng på Konsum och en tripp till Systemet. Kände mig så himla vuxen och svensk. Och var så tacksam över Martins engagemang och all hans hjälp. Det var helt underbart att träffa mina fina vänner samt visa dem en del av min vardag.. Mary och Annie hade dessutom med sig en blomma som faktiskt fortfarande lever, haha. Jättefint, blev så glad!
Vi hade så mycket mat att vi hade kunnat mata hela Strömstad, jag svär. Och jag åt mig så himla mätt.. Och skrattade och njöt av livet till fullo. Bästaste bästa vännerna.
Dagen efter traskade jag upp tidigt och åkte till Rossö för att äta frukost med Ellen och hennes pojkvän Graham. Han är från London så alla pratade engelska med varandra hela morgonen. Vi åt en nyttig frukost, med bananpannkaka, honung och lite frukt. Det var hur mysigt som helst! Ville verkligen inte åka därifrån när det var dags för gymmet och sedan jobb.. Jag var som lyrisk, så himla lycklig. De är så fina, och passar så bra ihop de där två.
Dagen efter begav jag mig ut till Rossö för att äta lunch tillsammans med Ellen. Vi bakade glutenfri pizza (något hennes fitnessfantast till pojkvän förespråkar; vete är dåligt för dig). Och det var så himla gott! Efteråt bakade vi kokosbollar av det mer hälsosamma slaget, och de var nästan ännu godare. Och en massa kaffe. Och ännu mer tjöt. Det var en bra dag som tyvärr gick lite för fort.
Efter besöket hos Ellen och en sväng på gymmet var min helg slut och det var dags att ta sig i kragen och börja jobba igen. Fyra öppningspass, en ledig fredag och sist två stängningar skulle den kommande veckan bjuda på. De första fyra dagarna skulle inte ha varit så tunga om det inte vore för att alla i hela världen på Max har semester samtidigt så vi var inga pers inne alls. Svaga överdrifter, men ni förstår min poäng. Jag var schemalagd 07.30 till 16.30 alla dagarna, men kom inte därifrån förrän 18.30, 20.00, 19.00 respektive 18.30. Dagarna var så otroligt långa. Dessutom hade jag dragit igång med bodypumpen så tillsammans med Hanna körde vi pass på Nordic Wellness måndag och onsdag. Fast det är ändå roligt. Kvällen däremellan åkte jag hem till Emma och pratade lite på kvällen, det var supermysigt och det slog mig hur mycket jag saknat henne det senaste. En av dagarna blev det dessutom lite post-workout matshopping tillsammans med Adisen, my brother from another mother. Och Portal-kväll med Manfred.
Torsdagen innebar lönedag. Jag jobbade öppning och Martin hoppade in några timmar. När jag väl kom därifrån, alldeles för sent, begav vi oss ut på shoppingtur. Jag hämtade ett spel på GameStop som jag förhandsbokat, köpte en tröja, underkläder och en Better Bodies-BH. Och smink och parfym. Det blev dyrt, fruktansvärt dyrt faktiskt. Martin däremot went crazy och handlade spel och en massa kläder och träningsrelaterat knark i form av PWO. Vi bestämde oss för att kolhydrata upp på Asian Town, inför dagens träningspass. Jag åt panerad lax. Det var gott men jag hade inte ätit på evigheter så min mage blev ganska upprörd. Stackars.
Kvällen bjöd på ett pass X-fit! Det är bara en gång i veckan så det är sällan man får möjlighet att kunna vara med. Men vi körde så jävla hårt! De andra deltagarna gav upp efter ett tag och kvar stod bara vi två, med Maria skrikande på oss att hålla ut lite, lite till. Jag gav mig för första gången efter över halva passet, för en bit av laxen kom upp igen. Men jag har nog faktiskt aldrig slitit så hårt någonsin, i träningsperspektiv.
Vad lyste mest, min hårfärg, mina kläder eller ansiktet, liksom. Rodnaden i ansiktet försvann inte förrän dagen efter, det var ganska äckligt. Kvällen sedan var mysig som fasen, med den där slutkörd känslan i kroppen, TV-spel och en massa gosande.
Dagen efter stack vi upp tidigt, återigen. För jag skulle till Karma och göra färdigt min korp! Det var tre fruktansvärt smärtsamma timmar kan jag säga. Hade jag inte haft minne som en guldfisk hade jag lärt mig något av det och lovat mig själv att aldrig tatuera mig igen. Men nu har jag redan glömt hur ont det gjorde och är taggad på att köra en full sleeve. Fortfarande. Tatueringen blev i alla fall sjukt snygg! Fast Gurra såg häromdagen att Colten saknar avtryckare. Det är ju lite färt. Jag bokade hur som helst ingen ny tid, för genom att betala tre tusen två månader i rad har jag satt mig i skiten ganska duktigt rent ekonomiskt och vill komma i balans innan jag fortsätter, även om jag vill ha den färdig helst igår.
Efter några dagars jobb blev det dags för helg igen. Jag åkte till Håby för att träffa PJ! Vi käkade på Taco Nara i Uddevalla (rekommenderas varmt), köpte godis och glass på Hemmakväll och ägnade kvällen åt att kolla på Supernatural (hennes idé, inte min!) och hade det allmänt awesome. Dagen efter hade jag lyckats få ihop en tid då alla mina Strömstadbrudar var lediga, och bjudit hem dem på grillkväll! Åh vilken mysig känsla jag hade i kroppen hela den dagen. Jag gick upp tidigt för att städa huset och när Martin vaknat åkte vi in till stan för en sväng på Konsum och en tripp till Systemet. Kände mig så himla vuxen och svensk. Och var så tacksam över Martins engagemang och all hans hjälp. Det var helt underbart att träffa mina fina vänner samt visa dem en del av min vardag.. Mary och Annie hade dessutom med sig en blomma som faktiskt fortfarande lever, haha. Jättefint, blev så glad!
När dagen var över tog jag mig tid att göra mig mentalt förberedd på vad som komma skulle.. 8 dagars arbete. Uppkörning på jobbet. Jag hade min uppkörning (för att bli gråmössa, kökschef, whatever) på måndagen så jag suktade efter att få jobba öppningar fram tills dess. På fredagen jobbade jag egentligen stängning men eftersom Martin jobbade öppning följde jag med honom in bara för att gå de första timmarna och träna på det jag behövde lära mig, för att sedan åka hem. Trodde jag. Ingen av 10-personalen dök upp. Så jag stannade kvar, vilket var jäkligt tur! Annars hade de varit två pers till halv tolv när de egentligen skulle varit fem. Det innebar för mig ett arbetspass på inte mindre än 16 timmar, öppning till stängning. Men det var faktiskt ganska roligt, jag var så taggad. Fast chefen sa åt mig att det aldrig får hända igen, och det är nog ingen risk.
På måndagen var det dagen D. Min uppkörning. Jag vaknade tidigt som fasen, sönderstressad och tvivlande. Paniken som uppstod när jag på morgonen klev in på kontoret och såg att Adis' grejer från gårdagen låg kvar, pengar och allting. Det visade sig att restaurangservern låg nere. Kylan i magen alltså.. När distriktschefen dessutom kom en timme tidigare än beräknat, och jag insåg att jag skulle skriva provet på min rast vid tio (så jag inte skulle hinna googla de fem vanligaste bakterierna som orsakar matförgiftning). Jag trodde att jag var körd. Men det visade sig att hon inte hängde efter mig något överhuvudtaget, och frågan om de fem bakterierna kom inte ens. På provet skrev jag helt sjukt mycket, mest ordbajsande. Men DC sa lite kämtsamt att det ändå var den bästa skit hon läst. Tog i handen och sa grattis, du är nu gråmössa. Var det här allt? Jag vet inte vilken av känslorna som var mest dominant, lättnaden över att det var så enkelt eller irritationen över all onödig stress jag känt.
Så nu var det klart, jag är gråmössa och jobbet har blivit ganska mycket roligare måste jag säga. Jag har svårt att få rutin på allt som ska göras, särskilt på morgonen, men det kommer väl det med. Jag är ju inte riktigt färdigutbildad även om provet är avklarat, menar jag.
Dagen efter traskade jag upp tidigt och åkte till Rossö för att äta frukost med Ellen och hennes pojkvän Graham. Han är från London så alla pratade engelska med varandra hela morgonen. Vi åt en nyttig frukost, med bananpannkaka, honung och lite frukt. Det var hur mysigt som helst! Ville verkligen inte åka därifrån när det var dags för gymmet och sedan jobb.. Jag var som lyrisk, så himla lycklig. De är så fina, och passar så bra ihop de där två.
Efter att sedan ha jobbet 8 dagar i rad och sedan ett långt nattpass på den nionde dagen, hade jag långledigt! Jag var ledig från Max fredag till och med söndag.. Det var så obeskrivligt jäkla skönt kan jag tala om. Fast jag var uppskriven på nattpass både fredag och söndag, vilket innebar endast en ledig heldag. På lördagen tog jag återigen en tur till PJ, min bästaste vän! Hon bor ju i Karlstad nu men var hemma över sommaren. Hon skulle åka och jobba vid fyra så tidigt som fan, efter ungefär tre timmars sömn, åkte jag dit. Vi var inne i Uddevalla och åt på Taco Nara en gång till, och den här gången kom ägaren/kocken ut och frågade om han fick sitta hos oss och prata. Han var från Texas så hela konversationen blev återigen på engelska. Politik och historia. Inte mitt gebit alls men han hade väldigt sköna filosofier. Innan vi skulle gå bjöd han oss på efterrätt, en kanelbullsdeg som blivit stekt och inte gräddad i ugnen, tillsammans med lite glass och blåbär. Galet. Gott. Dit kommer jag gå många mer gånger!
Hade som vanligt en skitkul dag tillsammans med PJ. Hon är en av de bästa lyssnarna jag känner. Hon är alltid så glad, och närvarande. Två egenskaper värda att höja till skyarna.
Samma dag fyllde Angelika 36. Jag hade faktiskt slagit på stort och gjort ett eget blomsterarragemang, vem hade kunnat ana? Hon håller ju på mycket med sånt där själv, tänkte att det kanske vore kul för henne att få något snrlikt (och så kan hon ju återanvända prylarna).
Samma dag fyllde Angelika 36. Jag hade faktiskt slagit på stort och gjort ett eget blomsterarragemang, vem hade kunnat ana? Hon håller ju på mycket med sånt där själv, tänkte att det kanske vore kul för henne att få något snrlikt (och så kan hon ju återanvända prylarna).
Dagen efter begav jag mig ut till Rossö för att äta lunch tillsammans med Ellen. Vi bakade glutenfri pizza (något hennes fitnessfantast till pojkvän förespråkar; vete är dåligt för dig). Och det var så himla gott! Efteråt bakade vi kokosbollar av det mer hälsosamma slaget, och de var nästan ännu godare. Och en massa kaffe. Och ännu mer tjöt. Det var en bra dag som tyvärr gick lite för fort.
Efter besöket hos Ellen och en sväng på gymmet var min helg slut och det var dags att ta sig i kragen och börja jobba igen. Fyra öppningspass, en ledig fredag och sist två stängningar skulle den kommande veckan bjuda på. De första fyra dagarna skulle inte ha varit så tunga om det inte vore för att alla i hela världen på Max har semester samtidigt så vi var inga pers inne alls. Svaga överdrifter, men ni förstår min poäng. Jag var schemalagd 07.30 till 16.30 alla dagarna, men kom inte därifrån förrän 18.30, 20.00, 19.00 respektive 18.30. Dagarna var så otroligt långa. Dessutom hade jag dragit igång med bodypumpen så tillsammans med Hanna körde vi pass på Nordic Wellness måndag och onsdag. Fast det är ändå roligt. Kvällen däremellan åkte jag hem till Emma och pratade lite på kvällen, det var supermysigt och det slog mig hur mycket jag saknat henne det senaste. En av dagarna blev det dessutom lite post-workout matshopping tillsammans med Adisen, my brother from another mother. Och Portal-kväll med Manfred.
Kvällen bjöd på ett pass X-fit! Det är bara en gång i veckan så det är sällan man får möjlighet att kunna vara med. Men vi körde så jävla hårt! De andra deltagarna gav upp efter ett tag och kvar stod bara vi två, med Maria skrikande på oss att hålla ut lite, lite till. Jag gav mig för första gången efter över halva passet, för en bit av laxen kom upp igen. Men jag har nog faktiskt aldrig slitit så hårt någonsin, i träningsperspektiv.
Bilden har jag tagit från Mikes sida på Facebook. Karma Tattoo. Rekommenderas!
När jag var färdig hade Martin varit och köpt mat till mig, fina killen. Vi åkte till Skee för att hämta ut delar till nya bilen (ännu mer hejdå pengar) och sedan åka hem med dem till Söle en snabbis. Resten av dagen ägnade jag åt att göra tråkiga saker jag annars inte hinner göra samt ett träningspass. Sedan var vår gemensamma lediga dag över, följt av stängningshelg tillsammans.
Veckan som följde bestod inte av så mycket mer än jobb och träning. Var på p-möte på Nordic Wellness, som för övrigt var otroligt intetsägande för mig. Resten av veckan bestod av öppningspass och återigen blev dagarna allt för långa. Vet inte vad jag föredrar, stängningar eller öppningar. Förstnämnda passet känns oftast tunga, men öppningarna har en tendens att bli längre. Det är skönt att vara klar med arbetsdagen tidigare än vid elva på kvällen men å andra sidan är det tungt att gå upp så tidigt och veta att man inte är tillbaka på... länge.
Jobbade dessutom natt på Skagerack på fredagen. Men eftersom ja hade jobbat mycket, oh hade mycket jobb framför mig som dessutom var öppningar, så var Bea gulligast i världen och tog över efter två timmar så jag kunde åka hem och sova (och få mer än två timmars sömn). Tack!
Lördagen blev inget undantag, dessutom hann jag med en sväng till gymmet och lite återhämtning innan det var dags för att åka ut till Rossö för sista gången på otroligt länge.. Ellen flyttade till Göteborg igår och skulle ha sin avskedsfest på lördagen. Jag kom ut mycket senare än alla andra (förlåt, men det är så det måste bli) och stannade inte heller särskilt länge. Ellen bjöd mig på bananpannkakor eftersom de ätit upp all tacos och vi åkte ut till Rossöhamnen för att kolla på solnedgången och marelden. Ellen, hennes pojkvän och Karin badade. Nakna. Impulsivt! Det var snart dags att skiljas åt och det vred om mitt hjärta något otroligt. I bilen på vägen hem låg jag på gränsen till någon lags panikångestattack och ringde Manfred som utan att blinka kunde få dimman att lätta och ta mitt förnuft tillfånga. När jag sedan lagt på tände jag en massa levande ljus i huset, lyssnade på min nya asgrymma spellista amarillo sleeps on my pillow och kunde, för första gången på otroligt länge, bara slappna av. Det var då jag satte mig här.
När jag var färdig hade Martin varit och köpt mat till mig, fina killen. Vi åkte till Skee för att hämta ut delar till nya bilen (ännu mer hejdå pengar) och sedan åka hem med dem till Söle en snabbis. Resten av dagen ägnade jag åt att göra tråkiga saker jag annars inte hinner göra samt ett träningspass. Sedan var vår gemensamma lediga dag över, följt av stängningshelg tillsammans.
Veckan som följde bestod inte av så mycket mer än jobb och träning. Var på p-möte på Nordic Wellness, som för övrigt var otroligt intetsägande för mig. Resten av veckan bestod av öppningspass och återigen blev dagarna allt för långa. Vet inte vad jag föredrar, stängningar eller öppningar. Förstnämnda passet känns oftast tunga, men öppningarna har en tendens att bli längre. Det är skönt att vara klar med arbetsdagen tidigare än vid elva på kvällen men å andra sidan är det tungt att gå upp så tidigt och veta att man inte är tillbaka på... länge.
Jobbade dessutom natt på Skagerack på fredagen. Men eftersom ja hade jobbat mycket, oh hade mycket jobb framför mig som dessutom var öppningar, så var Bea gulligast i världen och tog över efter två timmar så jag kunde åka hem och sova (och få mer än två timmars sömn). Tack!
Lördagen blev inget undantag, dessutom hann jag med en sväng till gymmet och lite återhämtning innan det var dags för att åka ut till Rossö för sista gången på otroligt länge.. Ellen flyttade till Göteborg igår och skulle ha sin avskedsfest på lördagen. Jag kom ut mycket senare än alla andra (förlåt, men det är så det måste bli) och stannade inte heller särskilt länge. Ellen bjöd mig på bananpannkakor eftersom de ätit upp all tacos och vi åkte ut till Rossöhamnen för att kolla på solnedgången och marelden. Ellen, hennes pojkvän och Karin badade. Nakna. Impulsivt! Det var snart dags att skiljas åt och det vred om mitt hjärta något otroligt. I bilen på vägen hem låg jag på gränsen till någon lags panikångestattack och ringde Manfred som utan att blinka kunde få dimman att lätta och ta mitt förnuft tillfånga. När jag sedan lagt på tände jag en massa levande ljus i huset, lyssnade på min nya asgrymma spellista amarillo sleeps on my pillow och kunde, för första gången på otroligt länge, bara slappna av. Det var då jag satte mig här.
Så nu är tanken att jag successivt ska kunna ta hjälp av bloggen när jag behöver skriva. Igen. Jag har en väldigt trasslig (och trött) hjärna just nu och är faktiskt allmänt instabil. Men jag tror jag är på väg åt rätt håll. Igår var jag ledig och sov väldigt länge. Det behövdes, utan tvekan, trots att ångesten kommer smygandes. Fick inte gjort så mycket annat än att städa huset och allt sånt där som av någon outgrundlig jävla anledning alltid ligger som prio ett i min hjärna. Tränade bodypump och åkte sedan in till gymmet för att teama med Hanna, och sedan köra mage och rygg samt en halvtimmes kardio. Tre timmar var jag där. När jag var färdig (eller, när Martin slutat jobbet) hämtade Martin mig och vi åkte ut till Rossöhamnen igen för att se om det fanns mer mareld den här ången. Det gjorde det inte. Men jag satt ändå där på en sten, med hans armar runt mig, lyssnade på tystnaden, beundrade naturen och lät en eller två tårar rinna ner. Av glädje, sinnesfrid. För att även om det är lätt att glömma bort när man jobbar 13 timmar och sover tre, dag ut och dag in, så påminns jag i sådana tillfällen om hur fruktansvärt jävla bra jag har det.
Över och ut.
