(500) Days of Summer (film)



(500) Days of Summer (2009)

Jag har så gott som aldrig hört någon prata om den här filmen. Tackvare filmtipset.se snubblade jag över den och tänkte att ja, kärlekskrank som jag är så kanske det vore trevligt att se en kärleksfilm (även om jag sällan tycker att de är särskilt bra).

Igår var jag och Manfred i Örebro, eftersom han skulle göra ett antagningsprov till musikhögskolan där (jag såg förövrigt inte klart filmen där, jag kollade på den en gång till med Manfred på kvällen sedan). Under tiden han gjorde provet satt jag utanför med datorn och började kika på den här filmen. Mitt första intryck var att det var någon typ av amerikansk tonårsfilm (thumbs down!) men snart insåg jag att det var något annat - något väldigt annorlunda. 

Det är sällan man sitter och skrattar åt en film när man är ensam, och ännu mer sällan skrattar man ensam åt en film när det är folk runtom. Men jag kunde inte låta bli, stundvis var den så fruktansvärt rolig. Mest för att den skildrar typiska situationer i vilka man själv känner igen sig väl.

Jag tycker att filmen var supermysig. Den är samtidigt ganska konstig, och går verkligen inte att likna vid vilken kärleksfilm som helst (antagligen var det därför jag tyckte om den). Jag hade lite svårt att greppa sensmoralen i filmen, kanske för att jag sov de sista tio minuterna (inte för att filmen var tråkig, men för att jag gick upp kvart i fem den morgonen), men man kan väl kort sagt säga att filmen handlar om att man måste förstå att alla människor är olika, och att man aldrig ska förvänta sig någonting.

Av någon outgrundlig anledning älskar jag den här filmen. Den var mysig och rolig på ett väldigt annorlunda sätt. Skådespelarna är dessutom riktigt bra (fast jag kommer ha lite svårt att se Inception igen nu när jag sett Joseph Gordon-Levitt i den här rollen, snap).



För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Twilight (film)



Twilight (2008)

I flera år lyckades jag undvika allt som har med Twilight att göra. Mitt "behov" av att vara anti-mainstream fick sig en käftsmäll redan när jag köpte första boken (som jag till slut faktiskt kunde uppskatta) och ännu värre kändes det när jag tittade på filmen efteråt. Jag kan inte förneka att jag mer eller mindre fastnat. Inte på ett maniskt sätt, dock.

Det jag gillade med boken var främst att Edward framstod som världens mysigaste. Kärlekskrank som jag är njöt jag av att läsa om hur varmhjärtad (pun intended) han var. Det kändes skönt att försvinna in i en värld där kärleken blomstrade utan större komplikationer. Jag gillade även att det kändes smått utdraget, just det här att de successivt lär känna varandra genom att ställa tusen frågor. Hur de båda går från att vara reserverade till att sakta öppna upp och vara uppriktiga. På så sätt känner man av den där naturliga utvecklingen av, just det, kärlek.

Filmen är uppbyggt på ett helt annat sätt, tycker jag. Den känns smått osammanhängande då de faktiskt hoppar över otaliga tillfällen då Edward och Bella bara pratar. Deras relation utvecklas inte på ett naturligt sätt. Jag tycker dessutom att Bella är världens (ursäkta) surkärring och jag får inte ALLS känslan av att hon är "hopplöst förälskad", då hon bara verkar irriterad/frustrerad/arg precis hela tiden. Det enda skälet till att jag förstod att så var fallet var för att jag läst boken.

Jag vet inte vad jag tyckt om filmen om jag inte läst boken. Det är plus minus noll, skulle jag misstänka. Nu när jag läste boken så blev jag inte jätteimpad av filmen just eftersom boken var bättre. Men å andra sidan, hade jag inte läst boken hade nog filmen känts ännu mer osammanhängande, då man verkligen inte får gå in på djupet av vad karaktärerna känner, tycker och tänker. Ett minus för filmen var effekterna, som av någon anledning inte var snyggt gjorda alls.

Det mest intressanta av allt, tycker jag är den där flickfavoriten Robert Pattinson. Han är mystisk på det viset att han är dösnygg ur vissa vinklar och ser inte riktigt klok ut, i andra. Men visst, killen har det rätta utseendet för att spela den där "perfektpåallatänkbarasätt"-karaktären. Och ja, jag blev antagligen lite kär i honom, men det beror mest på den där übergemytliga personligheten som speglas i boken.

En helt okej film. Inte så mycket mer. Medelmåttig, fast det är en ganska så originell och fin story. Som kunde återgivits på filmduken med ett helt annat - klart mycket bättre - upplägg. Filmen får 5 talgoxar av 10 möjliga, roligare än så blir det definitivt inte!


För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Filmrecensionsmaraton 3.0

I framtiden ska jag försöka undvika dessa maraton (jag gillar dem verkligen inte). Men nu försöker jag bara komma i fas igen, då får det bli så här.




Shutter Island (2010)

Jag läste först boken och såg sedan filmen. Stort misstag. Det här är en typisk film som inte kan ses två gånger. Den är lite rörig, men helt grymt spännande! Och lurig som fasen. I slutet vet man inte riktigt vad man ska tro, och jag måste erkänna att jag kände mig.. överrumplad. Leonardo gör återigen att strålande jobb, men jag hade nog lite för höga förväntningar på den här filmen (och att läsa boken först förstörde allting).




Zodiac (2007)

Jag måste sluta ha så höga förväntningar på filmer. Den här sades vara jättebra (verkligen JÄTTEbra), verklighetsbaserad och den påstods vara i stil med Se7en. Personligen ser jag i princip inga likheter alls, bortsett från att det är en katt-och-råtta-lek. Jag tycker att filmen var alldeles för lång, lite för tråkig och den gav egentligen inte särskilt mycket alls. För att inte tala om slutet (stor besvikelse). Men jag är medveten om att andra - mer insatta i de verkliga händelserna - tycker att den är jättebra.




Spirit - Hästen från vildmarken (2007)

Det är egentligen inte första gången jag ser den här (inte andra eller tredje heller) och jag måste säga att den ger mig gåshud varenda gång. En familjefilm utan dess like, med underbar musik. Ett stort plus är att hästarna inte pratar, utan visar med kroppsspråket vad de vill och känner (samtidigt som det är en berättarröst som avslöjar lite tankar och funderingar ibland, annars ingenting). En film som berör och ja, ger en liten tankeställare faktiskt.




Apocalypto (2006)

Jag är inte direkt jätteimponerad av Mel Gibsons verk måste jag medge. Det här är inget undantag heller. Den är visserligen hemsk och har några starka scener, men samtidigt så är det ytterliggare en av de där filmerna som man satt och tittade på jättelänge, den tog slut och man tänkte bara "..jaha?". Jag vill ha en känsla efterlämnad i kroppen när en film tar slut. Men den här blev jag mest irriterad på. För att inte tala om att jag tycker att den dessutom var ganska osmaklig.




Draktränaren (2010)

Jag har i förväg tröttnat på alla dessa animerade filmer. Jag skulle antagligen aldrig ha sett den här heller om det inte vore för att min lillebror pratar om den stup i kvarten. Men den var bra. Faktiskt. Ganska platt, inga jättestarka karaktärer och ingen dragig filmmusik. Ingen slående sensmoral heller egentligen (typ, kärlek är bättre än våld). Men jag gillade den ändå, den var grymt mysig och dessutom så tyckte jag väldigt mycket om Tandlöse, eftersom han påminner väldigt mycket om min katt Signe! (Jag vill ha en Nattfasa.)




Monster (2003)

Ännu en av dessa verklighetsbaserade filmer. Jag vet inte vad som kan sägas om den egentligen. Jag tycker att den är stark just för att man står inte på någons sida riktigt. Man sympatiserar med tre olika parter som strider mot varandra, och det sätter igång en helt ny tankeverksamhet, i alla fall i mitt huvud. Lite dokumentäraktig, men funkar ändå som en söndagsfilm liksom.




Nyckeln till Frihet (1994)

Med högst betyg av alla filmer på IMDb så skulle man kunna säga att det här är världens bästa film.Så jag hade naturligtvis höga förväntningar på den här också. Och det var nog den jag blev minst besviken på. Okej, världens absolut bästa film vet jag inte om jag skulle säga att det är för mig i alla fall, men det är en film jag skulle rekommendera alla att se. För den bjuder på blandade känslor, och under sina ljusglimtar får man som en bubblande känsla av glädje inom sig. Den är fin helt enkelt.


För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

filmtipset.se



Jag skulle vilja tipsa om en sida jag nyligen blivit medlem på - filmtipset.se

Där kan man betygsätta, recensera och kommentera filmer, göra en "vill se"-lista och lägga till filmer i sin filmsamling. På så vis hittar man andra personer som har ungefär samma smak som en själv, som i sin tur kan tipsa om andra bra filmer. Varje film ger också förslag på filmer som är snarlika. Man kan ställa in vilka kanaler man har tillgång till, och på så vis får man ett meddelande när en av filmerna i "vill se"-listan visas på TV!

En helt kanon sida, är ni intresserade av film kan jag absolut rekommendera att ni blir medlemmar!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Filmrecensionsmaraton 2.0

Jag tycker egentligen inte om att göra så här, att recensera en massa filmer i ett inlägg. Man orkar inte skriva så mycket om varje film, men jag tror inte att ni kommer gråta blod, aight?







Frozen (2010)

Ett gäng ungdomar fastnar i en lift och ingen vet att de är där. Liften kommer inte sättas igång på fem dagar och problemet är ett faktum. Ja, ibland funderar man på om dessa skräckfilmsregissörer har slut på inspiration. Men ärligt, filmen var helt okej. Den var - till min stora förvåning - ganska obehaglig och man blev ganska uppstressad. Tyvärr förstördes realismen av en flock blodtörstiga vargar.







House of D (2004)

En übervacker Anton Yelchin och en briljant Robin Williams i huvudrollerna, det kan inte bli annat än bra. En film om ingenting egentligen. Ingen sensmoral. Inget budskap. Kanske om man börjar lusläsa mellan raderna, så inser man att filmen påvisar hur vår omgivning påverkar oss. Men inte så mycket mer, tycker jag. En lite sorglig men ändå feelgood-film som sätter sig!







Stay Alive (2006)

Dör du i spelet dör du på riktigt (om dör du inte i spelet kanske du dör ändå). En film som från första början skrämde mig ganska så ordentligt, den var rent av obehaglig och jag var nästan glad över att få stänga av den. Men emot slutet så blev det ytterliggare en av dessa "slåss-mot-spöken"-klimax, som för mig känns otroligt töntigt. Men första halvan var riktigt bra. Skiljer sig lite, och är i mina ögon en av de bättre skräckfilmerna.







Law Abiding Citizen (2009)

Det börjar bra. Man förstår genast budskapet: rättsystemet är vrickat. Stundvis påminner filmen lite om Saw, den är lurig samt att huvudpersonen har en massa planer på lur och om reglerna inte följs blir någon straffad. Fine. Men sedan känns det som att det börjar spåra ur. Huvudpersonen är ett geni, okej - men han är ju helt övernaturligt smart och allt går precis enligt planera (nästan). Har han en medhjälpare? Nej. Ännu bättre (känn ironin).







Spirited Away (2001)

"Du måste se den här"! Okej, jag ser den. Flera nätter i rad, i mina (mar)drömmar. Jag hade redigt höga förväntningar på den här, och det faktumet att den har 8,5 i betyg på IMDb får mig att vilja kräkas lite grann. Det enda jag kunde tänka på genom hela (ja, hela) filmen var att den var obehaglig. Alla dessa konstiga varelser, det är ju sjukt? Jag var inte blown away för fem öre. Men visst, mitt försök var inte helhjärtat, och att jag satt i en buss med gapiga passagerare och att klockan var två på natten kanske är betydande - men att jag tre nätter i rad drömde mardrömmar om den där svarta figuren på bild är ett ofrånkomligt faktum, och inte en känsla jag vill att en film ska lämna ifrån sig (en skräckfilm, möjligtvis).







Paranormal Activity 2 (2010)

Jag förväntade mig att filmen skulle vara precis som ettan, i negativ bemärkelse. Att storyn var så gott densamma, på en annan familj, men att de hittat på nya sätt att skrämmas. Och på ett vis kändes det som att jag hade rätt. Filmen var fruktansvärt lik ettan, men det gav inte alls någon negativ effekt - med tanke på att storyn är sammankopplad med första filmen och faktiskt utspelar sig före. Jag ville vid ett flertal gånger dö lite grann där jag satt längst fram i biosalongen. Riktigt obehaglig, på riktigt. Bättre än ettan? Ja, det tycker jag. Den kändes mer genomtänkt. Måste man se ettan för att förstå den? Nej, men för känslans skull skulle jag ändå rekommendera det.







Saw 3D (2010)

Årets höjdpunkt. 3D-glasögonen på näsan och munnen fullproppad av popcorn. 10 minuter senare var popcornen inte särskilt frestande längre. 20 minuter senare åkte glasögonen av för en stund också. Ärligt talat, jag förstår inte alls grejen med 3D? Jag tyckte bara att det var ansträngande att titta på, och själva filmen i sig krävde egentligen inga 3D-effekter. Det sprutade lite blod och köttslamsor mot oss en eller två gånger. Och inte så mycket mer.

Filmen är utan att tveka den absolut slafsigaste i serien. Nästintill osmaklig. Tyvärr var den stundvis väldigt överdriven. Det drog ner en stor del av känslan, men storyn fortskrider gladeligen på och man förstår återigen ännu mer från de första 6 filmerna. Bygger filmen upp för ytterliggare en uppföljare? Nja. Det var vissa saker jag inte förstod (t.ex. så plågades en helt hundraprocentigt oskyldig människa till döds, var hon verkligen oskyldig?) men samtidigt så tyckte jag att de i slutscenen knöt ihop säcken väldigt bra. Gåshuden kom fram faktiskt.

Men serioulsy, cut that 3D-crap.







The Bourne Ultimatum (2007)

Jag kommer nästan inte ihåg någonting från tvåan, så jag förstod inte särskilt mycket av den här. Den hade ett väldigt högt tempo, nästan hela tiden, vilket till min förvåning inte alls var särskilt jobbigt. Är det inte biljakt så är det mopedjakt eller en katt-och-råtta-lek eller så slåss de. En halvfräck actionfilm sådär, men man bör nog ha sett tvåan strax före. Handlingen hänger starkt ihop. Men jag står nog fast vid att jag tycker att första filmen var den bästa i denna trilogi.







Seven Pounds (2008)

En film som kräver tålamod. Det går långt in i handlingen innan man får hela situationen klar för sig. Och när det väl händer så känns allting så uppenbart, och slutet ganska förutsägbart. Filmen innehar en slags melankoli som är svår att identifiera, och den är nästan lite tung att titta på. Men den känns otroligt realistiskt och är egentligen en väldigt tragisk historia. Påminner ganska mycket om Jakten på Lycka.



För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Du Levande (film)



Du Levande (2007)

En svensk film, regisserad av Roy Andersson. Den första filmen jag såg av honom heter Sånger från andra våningen och skälet till att jag inte skrivit en recension på den är att när filmen var slut, så hade jag ingen aning om vad jag skulle säga om den. Roys filmer är helt klart en sort för sig, och jag visste inte om jag tyckte att Sånger från andra våningen var ett mästerverk eller helt enkelt djupt, rubbat skräp. Samtidigt hade jag i bakhuvudet att jag inte förstått filmen riktigt. Jag på något sätt visste att briljansen fanns där, jag hade bara inte uppfattat den - därför skrev jag inget.

När jag sedan såg Du Levande kände jag av den där briljansen direkt. Filmen har ingen särskild handling, den bara är. Den skildrar allt och inget kan man säga. Det går verkligen inte att förklara. Regin, manuset, de amatöriska skådespelarinsatserna, alla små detaljer och den svarta humorn - det är en sådan perfekt sammansättning så det är helt otroligt för vissa och ren skit för andra. Jag älskade den här filmen, för är så nära perfektion man kan komma.

Eftersom den inte går att beskriva på något rättvist sätt, så lägger jag upp ett klipp med en av mina favoritscener ur filmen. Jag kan dock inte säga att ni måste se det för att ni kommer gilla det, för det här är riktigt djupa grejer. Men jag tycker ändå att ni ska offra 9 minuter av ert liv, så ni har ett litet hum om hurdana filmer Roy Andersson är (han är ju trots allt ganska känd).


För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Bio, någon?

Jag gör ett litet avbrott i pluggandet för att drömma mig bort till filmernas värld. Jag önskar jag hade råd att gå på bio oftare, jag tycker att de flesta filmupplevelser blir som bäst där. Men det är ju så förbannat dyrt!

Jag har i alla fall gjort en liten topp-tre-lista över filmer jag gärna, jättegärna och måste se. Here goes!



3. Devil
36 DAGAR TILL PREMIÄREN
Viiiiisst, det låter supertöntigt. Ett gäng människor blir instängda i en hiss, hissen fastnar och det börjar hända konstiga grejer. Nästan hela filmen utspelar sig i hissen. Men vafasen, Buried utspelade sig praktiskt taget endast i en låda, och den var helbra. Jag har givit upp angående skräckfilmer numera, men jag skulle kunna tänka mig att ge den här filmen en chans.


2. Paranormal Activity 2
PREMIÄR IMORGON
Första filmen skrämde nästan livet ur mig. Jag tyckte den var fruktansvärt obehaglig, och då såg jag den på datorn (inte megakänslan direkt). Jag tror att tvåan är fruktansvärt lik ettan på alla tänkbara sätt, men jag ångrade som fasen att jag inte såg ettan på bio, så här är min andra chans.


1. Saw 3D
8 DAGAR TILL PREMIÄREN
Åååååååååh vad jag längtar! Redan när vi såg Saw 6 kände jag att näe, serien filmer tar INTE slut här. Tack och lov hade jag rätt, och om det här nu verkligen är den sista filmen (jag menar, de påstod ju att fyran skulle bli den sista, sedan femman, sedan sexan) så hoppas jag innerligt att den är helt otroligt episk. Jag menar, de andra filmerna har gett mig riktiga rysningar (då syftar jag inte på alla otäcka fällor, jag syftar på regin och upplägget av filmen) och jag vill att den sista filmen i Saw-serien ska ge mig samma rysningar fast gånger tio. Jag är däremot lite beredd på att den här filmen kommer bli lite sämre än de andra, att de bara fokuserat på hur man gör den så häftig i 3D som möjligt. Och om så är fallet, då hoppas jag innerligt på en åttonde film!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Buried (film)



Buried (2010)

I tron om att jag skulle få se ännu en halvtaskig skräckfilm strosade jag gladeligen in i en så gott som fullsatt biosalong. Redan i början förstod man att det här är en film av ett helt eget slag. Även om jag tycker att "gastkramande och vansinnigt spännande" är att höja filmen till skyarna lite väl, så måste jag medge att den berörde väldigt mycket. Jag tycker att den var lite för lam för att vara en ren thriller (men jag vet att min respektive inte håller med), jag tycker mer att det var en dramafilm. Den har en sensmoral, och är fruktansvärt samhällskritisk. Den är sorglig också. Jag rekommenderar den här filmen för i princip alla, den är sevärd och något utöver det vanliga.


För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Them (film)


Them (2006)

Jag tycker vanligtvis att när filmer inte är på svenska/engelska/tyska (dvs. något språk jag behärskar) så har jag så svårt att känna att filmen förmedlar känslor. Det är så svårt för mig att genom tonfall avgöra om en fransktalande person är glad/upprymd/stressad/arg/rädd. För mig är det bara en massa ord. Visst kan man ju läsa texten och förstå av sammanhanget, men den riktiga känslan är så svår att greppa. Den här filmen är dock ett litet undantag (kanske för att den är ganska B-aktig, väldigt kort och har en simpel handling). Men jag vill ändå påstå att det här är nog den filmen som stressat upp mig mest någonsin (kan bero på att den är baserad på verkliga händelser, det hela blir lite otäckare då). Det är knappast någon höjdarfilm, men den duger helt klart som kvällsunderhållning en fredagskväll. Ja, den är helt okej.


För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Hachiko (film)



Hachiko: A Dog's Tale (2009)

Jag har velat se den här jättelänge, eftersom så många sagt att den är supersorglig. Jag måste absolut medge att filmen är underbart gullig och att man blir helt varm inombords, samtidigt som den krossar ens hjärta. Den är ganska jobbig, på det viset att i alla fall jag satt och väntade nästan halva filmen, på att något hemskt skulle hända. När de var som lyckligast ville jag bara stänga av filmen, jag ville helt enkelt inte veta vad som komma skulle. När filmen nådde sitt klimax blev jag inte särskilt rörd alls faktiskt. Så den sista tredjedelen av filmen satt jag bara och var lite halvt förtvivlad för att jag inte blev mer berörd. Men jag behövde inte bekymra mig särskilt länge, precis i slutet av filmen stortjöt jag.

Problemet med sådana här filmer är att man får så höga förväntningar. Men det är helt klart en jättevacker och bra film. Men långt ifrån det mest slående jag sett.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

The Reader (film)



The Reader (2008)

En kärleksfilm av ett helt eget slag. Personligen har jag ingen större idé om varför folk tycker om den så mycket, den ger helt enkelt en bitterljuv känsla som förblir även när man stänger av filmen. Den har en relativt unik handling som man kanske inte egentligen kan relatera till, men man blir ändå berörd. Den är snyggt regisserad och lätt att hänga med i trots att personernas agerande ibland framstår som helt obegripligt. En helt perfekt film att se med trevligt sällskap och en kopp te en grå söndag.


För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Year One (film)



Year One (2009)

Efter många om och men så såg jag den här filmen. Manfred har tjatat på mig jättelänge, men eftersom han själv sagt att den inte var direkt häpnadsväckande bra så har jag inte varit så sugen. Men igår tvingade jag mig att se den och ja, den var faktiskt helt okej. Jag tycker att filmen är väldigt förutsägbar, rätt så töntig emellanåt (att äta bajs är inte riktigt min humor) och den känns lite krystad. Vem som helst med halvtaskig grabbhumor hade kunnat skriva manuset till den här. Dock så glimtade det till några få gånger. Och så hade jag ju den ljuvligt söta Michael Cera att vila ögonen på.


För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

The Human Centipede (First Sequence) (film)


The Human Centipede (First Sequence) (2009)

Vi kan principen. De försvarslösa unga människorna får - in the middle of nowhere - problem med bilen, det är mitt i natten och det finns ingen täckning. Vi har sett det förut. Vad vi dock inte sett förut (lika många gånger i alla fall, vad vet jag), är en sjuk kirurg med drömmen om att sätta ihop flera människor till en centipede
(tusenfoting). Vi ser dock fortfarande det klassiska, offren flyr inte om de får möjligheten, de är klumpiga och de skulle helt enkelt överlevt om de lyssnat på uppmaningarna från oss där hemma i soffan. Filmen påstås av många, vara en av de sjukaste filmerna som skapats. Visst gav den en rätt otrevlig känsla, men den var ju inte ens i närheten av vad typ, splatterfilmer brukar vara. Man kan säga att filmen stundvis är ganska förutsägbar, men den innehåller också en viss realism, och den är lite smått obehaglig. Jag är också nyfiken på, varför den heter "First Sequence". Kommer det kanske en uppföljare?


För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Dog Soldiers (film)


Dog Soldiers (2002)

Ännu en av alla dessa skräckfilmer. Inte är den särskilt bra heller. Om man tillåter sig anmärka alla saker som framstår som onaturliga så blir det inte många minuter man sitter tyst. Jag tycker att filmen är ganska så platt, den utmärker sig inte på något sätt egentligen. Det sprutar en massa blod hit och dit och det är lite våld och lite tarmar. Ingen höjdarfilm direkt, men det är klart att det någonstans är underhållande.


För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Filmrecensionsmaraton

I sommar har jag sett en massa filmer. Jag tänkte jag skulle recensera några av dem, ganska snabbt (annars blir jag aldrig klar). Jag låter bli att recensera filmer jag redan sett förut, med kanske ett eller två undantag. Annars skulle jag ha ganska så många fler filmer att berätta om. Här kommer de i alla fall!





9 (2009)

Skulle tydligen vara en familjefilm, men jag tycker helt ärligt att den var ganska så otäck och gav ruggigt taskiga vibbar. Det är mycket död och mörker, liknande saker som i alla fall jag tycker är lite för tungt för att småbarn skulle uppskatta filmen. Jag kände mig nästan lite överrumplad när jag såg den, det var inte alls vad jag hade tänkt mig. Däremot var den otroligt välgjord och helt klart en fröjd för ögat. Men ärligt talat så mådde jag lite dåligt av att se den. Den är säkert jättebra om man inte fick samma känsla som jag, men jag såg den tyvärr inte som särskilt härlig underhållning.






Diary of a Sex Addict (2008)

Spanskt/franskt drama, en självbiografi. Handlar om den unga kvinnan Valére, som är helt tokig i sex. Därför blir det en hel del snuskscener genom filmens gång. Handlingen känns nästan lite platt och färglös, men på något sätt kändes filmen väldigt tilltalande. När filmen var slut lämnades man med en lite varm känsla i hela kroppen (varsågod att misstolka) och i alla fall jag fick en känsla av glädje i kroppen. En lite tragisk film, som ändå lämnar en feel-goodkänsla efter sig.






Fun with Dick and Jane (2005)

I vanliga fall är jag verkligen inget fan av Jim Carrey. Jag tycker att han är brutalt överskattad och egentligen inte det minsta rolig, bara för att han skriker och gör konstiga miner. Men den här filmen tycker jag faktiskt om, även om han står mycket i centrum. Filmen är rolig och faktiskt lite spännande emellanåt. Helt klart sevärd, även om man som jag har ganska svårt för Carrey.






Green Street Hooligans (2005)

En brutal men ärlig film om "livet" som huligan. Att det inte stannar på fotbollsläktaren eller på gatan utanför. Filmen känns väldigt realistisk vilket egentligen gör den ganska obehaglig. Den har väl egentligen ingen spännande huvudintrig men man sitter ändå som klistrad för att få veta hur den slutar. Jag själv tycker att filmen var helt sjukt bra, fram tills den absolut sista minuten som faktiskt rycker undan mattan, man ramlar framlänges och slår näsan rakt i backen. Man får faktiskt den känslan av ett typiskt, töntigt Hollywood-avslut efter en jäkligt bra film. Därför ger jag filmen lite lägre betyg än den kunde fått, med ett bättre slut.






I Spy (2002)

Eddie Murphy och Owen Wilson i en actionkomedi. Det finns väl inte så mycket att säga, det är helt klart en film som är helt okej att se en fredagkväll, den är väldigt underhållande. Samtidigt så är den en väldigt typisk humorfilm och därför bara en i mängden.






Inception (2010)

En psykologisk sciencefiction thriller, typ. I vanliga fall har jag ganska svårt att avnjuta sciencefiction (men älskar thrillers), men den här filmen är helt klart en klass för sig. Den är otroligt (då menar jag verkligen otroligt) rörig och obegriplig i början. Man förstod mer av filmen när man inte hade sett den, än man gjorde efter att ha kollat på den i 30 minuter. Men allteftersom handlingen rullade på så lärde man sig principen och snart kom aha-upplevelse på aha-upplevelse. Filmen utgör en helt ny era, den är helt galet episk, originell, välgjord och underhållande och avnjutes nog allra bäst på bio. Får ni möjlighet, måste ni se den. Och bli inte förtvivlade om ni inte förstår någonting.

Det är helt klart sommarens bästa film, och antagligen en av de bästa filmerna jag sett. Galet!







Living Proof (2008)

En verklighetsbaserad dramafilm, i vilken vi får följa läkaren Denny som försöker utveckla ett bot mot bröstcancer. Vi får följa hur han kämpar för att få folk att tro på honom, hur hoppfulla människor förlitar sig helt på honom och hur han måste svika vissa av dem för att fel människor inte tror på hans arbete. En sorglig men ändå glädjande film. Den kändes dock ganska så lamt regisserad. Jag menar, gör man en film om kampen mot bröstcancer kan man göra den väldigt gripande. Men den här var bara lite sorglig och sedan lite glad. Värd underhållning, men inte så mycket mer.






Misery (1990)

En av de filmerna jag sett tidigare, men tänker recensera i alla fall. Den är baserad på en bok av Stephen King, och det räckte med att läsa ett utdrag ur boken för att få mig intresserad. Jag har både läst boken och sett filmen, och tycker att båda två är riktigt bra. Kvaliteten på filmen och alla effekter är inte den bästa, men den har ju å andra sidan 20 år på nacken. Filmen är riktigt nervpirrande och stressig. Utan att vara särskilt blodig är den ruskig och helt klart bättre än 99% av de moderna skräckfilmerna. En av få King-filmer som dessutom inte har en övernaturlig förklaring.






Orphan (2009)

En av få bra "skräckfilmer" (ett luddigt, omfattande begrepp, för mig finns egentligen bara thrillers och rysare) som kanske inte riktigt skrämmer slag på sin publik, men den är lite uppstressande och dessutom otroligt frustrerande. Jag blev nästan lite arg av att se den. Men den var lite lurig och inte särskilt förutsägbar, med ett helt okej slut. Kändes ganska verklighetstrogen förutom på vissa ställen då den kändes lite för överdriven. Men en bra film, helt klart!






Redacted (2007)

På tal om "The Stoning of Soraya M." blev jag tipsad om denna. Eftersom jag uppskattat Soraya M. mycket fick jag naturligtvis genast höga förväntningar. Men ärligt talat så förstod jag nästan ingenting av handlingen, och själva huvudintrigen tog jättelång tid att komma till och den försvann nästan lika fort som den kom. Det är en film som skildrar ett viktigt ämne, men jag tyckte inte att filmen gick in på djupet så man framkallade några känslor, det bara svepte förbi. Det låga betyget beror på att jag inte förstod särskilt mycket, och det jag väl förstod berörde mig inte alla gånger.






Revolutionary Road (2008)

Kate Winslet och Leonardo DiCaprio möts igen (fantasilöst?) men de utgör ett bra par. Båda två är några av mina favoritskådespelare och jag måste medge att jag njöt av den här filmen, även om den är lite jobbig och det känns som att man mest bara står och stampar på stället. Jag tror faktiskt att många människor skulle känna igen sig i den här filmen, trots att filmen egentligen inte handlar om så mycket.






That Thing You Do! (1996)

En film av och med Tom Hanks. Filmen ger en rätt skön 60-tals känsla med härlig musik. Filmen handlar helt enkelt om hur ett band snabbt klättrar upp för karriärstegen, hur det förändrar deras vardag och hur ömtålig man blir. En rätt så simpel film, den är varken djup, sorglig eller tung och därför en bra film att se någon dag då man känner sig lite avtrubbad, vilket jag gjorde. En skön film helt enkelt, men ingenting som etsar sig fast.






The Children (2008)

Jag blev tipsad om den här filmen, för att det skulle vara en bra skräckfilm. Tyvärr så kunde jag inte så mycket annat än skratta mig igenom filmen, då den är lika förutsägbar, tråkig, fantasilös och töntig (bara namnet, ni ser ju) som merparten av alla andra skräckfilmer. Man blev lite, lite, lite stressad ibland, man kanske hoppade till en gång, men det kan nästan vilken film som helst framkalla. Lite otippat slut, dock.






The Haunting in Connecticut (2009)

Baserad på verkliga händelser. Jag har nog aldrig hoppat till så många gånger av en och samma film, någonsin. På så vis blev den ju lite mer intressant, men det säger ju också en del om att de måste kompensera för en inte fullt så skrämmande story. Den kändes ganska invecklad (i alla fall så fick inte jag med mig allt) men den var välgjord, och fick mig att hoppa högt många gånger. Det var roligt.






The Hills Run Red (2009)

En skräckfilm där de faktiskt gör narr av skräckfilmer. En av huvudpersonerna säger att det är ju typiskt att ett gäng ungdomar alltid ska åka långt ut i skogen, där alla tekniska prylar helt plötsligt slutar fungera och sedan kommer traktens bondlurkar och har ihjäl dem - och ingen har någonsin med sig något vapen. Ironiskt nog är det i princip vad som också händer även här. En lite halväcklig film som tar en ganska så stor oförutsägbar vändning i slutet, vilket lyfter upp den lite.






The Killing Room (2009)

En film innehållande endast 6 skådespelare (däribland Peter Stormare) och resten statister. Filmen är lite halvskum men egentligen inte särskilt svår att förstå. Det är en väldigt kort och koncist handling och därför inte så svårt att hänga med. Däremot så utvecklas ju inte storyn särskilt mycket. Det finns väl inte så mycket mer att säga, filmen är väl ingen kvalitetsunderhållning direkt men ja, den funkar.


För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

The Collector (film)


The Collector (2009)

"From the writers of SAW IV, V & VI" gav mig höga förväntningar, då jag är ett hängivet fan av SAW-hexa(snart septa-)login. Till skillnad från filmen Dead Silence (med samma skapare som SAW-filmerna) var det inte lika tydligt i den här filmen. Det var inte alls samma koncept på upplösningen vilket jag tycker är bra.

Jag tycker att filmen känns lite förhastad (och fruktansvärt utdragen på andra ställen, efter att huvudpersonen smugit omkring i typ 20 minuter så känner man att ja, vi har fattat grejen nu). Vissa personer - som kommer spela stor roll för huvudpersonens agerande - får man bara se som hastigast i några minuter i början och inte mer. Jag tycker att när karaktärer har stor inverkan på huvudintrigen så vill man se dem - veta hur det går för dem, hur de reagerar och vad slutresultatet blev - när säcken knyts ihop på slutet. Filmen känns även - utan att vara övernaturligt - ganska så orealistisk och därmed lite svårare att ta på allvar. Slutet gav ingen "jahaaaa"-känsla. Inte ens ett "jaså", utan svarare ett "va?". Dessutom så kändes själva huvudintrigen (skälet till att den heter just The Collector) ganska så framkrystat, irrelevant och i grund och botten en ganska taskig och outvecklad story. Däremot så var den stundvis riktigt spännande, samt ganska så obehaglig och därmed så lever den oklanderligt upp till sin genre horror/thriller.

Jag ger den 4 talgoxar av 10 möjliga. Det är ändå ett bra betyg för att vara skräckfilm, och jag vill betona att det är en mycket stark 4.


För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Grimm Love (film)



Grimm Love (2006)

Filmen skildrar den verkliga händelsen i Tyskland, då en man via nätet annonserade att han ville ha ett offer som han skulle stycka och äta upp. Han fick svar, de genomförde dådet och han filmade allting. I filmen följer vi en ung kvinna - Katie Armstrong - som pågrund av sin "morbida nyfikenhet" forskar kring ämnet, och hon besöker egentligen bara huset som kannibalen levde i och sedan ser hon den riktiga filmen. Resten av filmen är tillbakablickar på vad som egentligen hände.

Okej, filmen utspelar sig i Tyskland. Skådespelarna måste kanske inte nödvändigtvis prata tyska, men måste de prata engelska och bryta? Små detaljer som när Katie kastar sten genom ett fönster, lämnar ett hål stort som kanske en decimeter i diameter, och efter att det är klippt är hålet genast tre gånger så stort och har inte samma form - känns fruktansvärt B-aktigt. Och som ni allra flesta säkert känner igen så bygger ju filmer ofta på att det är en huvudhandling, och några sidospår. Enligt den dramaturgiska modellen så ska man i början av filmen få alla problem/hinder/utmaningar klart för sig, och emot slutet av filmen så kommer upplösningen. Men ingenting i filmen kom till något klimax, allting var bara förhastat och de hade med fler sidospår än en 74-minutersfilm klarar av att konfrontera.

På fodralet till filmen utlovas en massa otäckheter - filmen ska tydligen ha blivit totalförbjuden i Tyskland och publiken ska tydligen ha svimmat och kräkts under tiden de såg filmen. Då undrar jag om allt detta kan vara på grund av tristess. Totalförbjöds den för att folk dog, svimmade, kräktes, bajsade på sig alternativt tog livet av sig för att filmen var så jäkla tråkig? Antagligen.

Hela tiden satt man och väntade på att själva huvudstoryn skulle komma igång. Hade filmen skildrats ur offrets/kannibalens perspektiv hade filmen säkerligen blivit bättre, men när det är skildrat ur en tredje parts perspektiv förlorar det kraft och allteftersom tiden går slösar regissören bort tid på att försöka skapa en film med en snygg brud i huvudrollen, istället för att försöka ge oss bilden av vad som egentligen hände och varför.

Det är en bra filmidé. Men en alldeles för låg budget och urkassa förutsättni ngar. Jag skäms över att filmen faktiskt fått priser och måste nog påstå att det här är den absolut sämsta film jag någonsin sett (ja, sämre än Live Feed, där försökte de ju ändå provocera och den var ändå lite sjuk och levde upp till att det var en rysare - en obehaglig film), för den var inte underhållande någonstans. Endast tråkig (det ska vara en rysarthriller, men den är varken spännande eller äcklig). Dessutom är den ännu mer pinsam när huvudpersonen har en berättarröst, pratar långsamt, lent och uppgivet samt försöker vara djup och lite emotionell. "Människan är inte höjdrädd för att vi är rädda för att falla. Vi är höjdrädda för att vi alla egentligen vill hoppa, innerst inne". Förstår ni grejen? Skitlöjligt.

Ingen talgoxe av 10 möjliga.



För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

[REC] (film)



[REC] (2007)

Filmen utspelar sig i Spanien, modern tid. En ung, kvinnlig reporter och hennes kameraman spelar in ett reportage på den lokala brandstationen. Meningen är att de ska följa brandmännens arbete under en natt, och de blir glatt överraskade när larmet går och de får bevittna en riktig utryckning. Larmet gäller en äldre kvinna som låst in sig i sin lägenhet, och en granne hörde henne skrika. De kommer dit och bryter sig in i lägenheten där de går en otrevlig syn till mötes. Snart spärrar polisen av runt huset, utan att de får veta varför. De är i alla fall fast i hyreshuset, med folk som bara verkar bli galna. Resten av filmen handlar om hur de försöker överleva och varför polisen spärrat av huset.

Det jag gillar med filmen är att man ser mycket genom handhållna kameror. Om ni sett Paranormal Activity så känner ni kanske igen det med att någon i handlingen filmar, och man ser genom den kameran vad som händer. Filmen känns ganska så kaotisk, vilket ger en ganska realistisk känsla av att de får panik av att vara instängda och inte veta vad som pågår.

Jag gillar faktiskt att filmen känns lite B-aktig, för skräckfilmer blir läskigare då, tycker jag. Det som helt klart lyfte upp filmen var slutet, när reportern och kameramannen kryper omkring i en kolsvart lägenhet, de vet att något är där (som förövrigt ser jäkligt äcklig ut) och deras enda chans att se är att kolla i kameran, med NightVision. Det är en bra regi-idé, tyck jag. Så emot slutet var den väldigt obehaglig, men resten av filmen? Nja.

Jag ger den 3 talgoxar av 10 möjliga. Den är helt okej för att vara skräckfilm (tackvare slutet, mest) men skälet till att polisen spärrade av och de blev instängda.. det var alldeles för fantasilöst för att det ska falla mig i smaken och det blir sällan bra i längden, det ger hela filmen en för svag grund att stå på.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Changeling (film)



Changeling (2008)

Det är den 10:e Mars 1928 när Mrs. Collins (Angelina Jolie) kommer hem från arbetet och finner att hennes son Walter är försvunnen. Förtvivlad tar hon kontakt med polisen - LAPD - som inte har ett enastående rykte inom staden. Fem månader senare ringer de Mrs. Collins och meddelar att de hittat hennes son. Full av lycka och lättnad beger hon sig till tågstationen med både poliser och journalister hack i häl. Men när - vem som påstods vara hennes son - kliver av tåget vet hon direkt att det inte är rätt pojke de hittat. Men polisen klappar henne bara på axeln och ler mot kamerorna, och säger åt henne att hon bara är förvirrad. Trots att hon har bevis som att pojken är 8 centimeter kortare än Walter, och att han är omskuren, vägrar polisen att lyssna. En invånare i staden (Mr. Briegleb) - en antagonist mot poliserna - ser vad som håller på att hända. När polisen tillslut får nog av Mrs. Collins och sätter henne på psykhem i hopp om att tysta ner henne, tar Mr. Briegleb saken i egna händer och ser till att få ut henne därifrån och att skipa rättvisa. När det  samtidigt kommer fram att brutala massmord av småpojkar skett i närheten ser det inte heller ljust ut för Mrs. Collins, men hon vägrar ge upp hoppet om att hennes pojke finns kvar vid liv därute, och striden om att polisen ska fortsätta leta. Verklighetsbaserad.

Jag skulle kunna berätta jättemycket om bara storyn. Det händer saker precis hela tiden. Filmen förmedlar känslor fruktansvärt bra, man känner hennes förtvivlan, ilska och rädsla, likaväl som man känner hoppet för att Walter ska komma hem igen. Man sitter på helspänn i princip hela tiden, då filmen verkligen inte är förutsägbar på något sätt.

Jag är medveten om att jag ger alla verklighetsbaserade filmer jättehögt betyg, men det är för att de verkligen berör mig. Den här filmen får 8 talgoxar av 10 möjliga. Den är fruktansvärt jobbig eftersom känslorna är så starka. Men den är verkligen galet sorglig, och den blir allt annat än långtråkig trots sina 2 timmar och 15 minuter. Får ni chansen, så se den.


För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

The Stoning Of Soraya M. (film)



The Stoning of Soraya M. (2008)

Filmen utspelar sig i Iran, där journalisten Sahebjam befinner sig. Hans bil har gått sönder och han söker sig till närmsta stad att få sin bil reparerad. I staden kommer han i kontakt med Zahra, som berättar om gårdagens fruktansvärda händelser. Hennes systerdotter Soraya blev stenad till döds för ett brott hon inte begått. I och med att hennes berättelse fortskrider står det klart att det var Sorayas man Ali som genom manipulation, hot, utpressning och lögner fått staden att tro att Soraya varit otrogen. Motivet? Ali ville gifta sig med en annan kvinna, Soraya ville inte genomgå skilsmässa då hon skulle stå ensam kvar utan några som helst pengar - och då gjorde han sig av med Soraya på annat sätt. Behöver jag nämna att filmen är baserad på en verklig händelse?

Filmen bjuder inte på några direkta överraskningar. Man förstår ganska tidigt vad som kommer hända, även om man vid några tillfällen tror att det ska vända. Man får förklarat för sig redan vid filmens början att ja - hon blev stenad till döds. Filmen är på så vis inte särskilt spännande, men den skapades endast för att världen skulle få ta del av denna fruktansvärda händelse. Filmen bjöd också på det mest obehagliga klimax jag någonsin sett.

Det är en av de jobbigaste filmerna jag sett. Man blir så frustrerad, arg och ledsen av att se den. Men det jag gillar med filmen är att den bygger inte på den dramaturgiska modellen, den framför bara ett budskap. Klart och tydligt. Och man lämnas med en enda känsla; vissa människor är bara för vidriga. Människor som gör sådana här saker kan inte mena allvar när de säger att de tror att det finns en Gud.

8 talgoxar av 10 möjliga. För att alla borde se den här filmen.


För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
Tidigare inlägg