Dag 10 - Det här upprör mig



Orättvisor är det absolut värsta jag vet.

Jag avskyr när auktoritära människor utnyttjar sin makt emot andra, när man är oense och en part vägrar lyssna och dylikt. Det jag främst tänker på är alla sätt vi utnyttjar djur (naturligtvis).

Skulle jag få tillföra en enda sak till världens alla människor skulle det vara sympati. Det skulle gynna alla runtomkring oss.

Jag håller för stunden på med ett projektarbete i skolan. Arbetet har jag valt att kalla "Därför talar jag för dem" och är en föreläsning om hur vi människor utnyttjar djur som sällskapsdjur, till mat, till kläder och skönhetsprodukter, och till underhållning och forskning. Jag förespråkar inte att allt ska avskaffas och det nu, utan jag vill göra folk medvetna om många människors brist på symptai, vårdslöshet och respektlöshet och ge alla alternativa lösningar. Jag har valt att göra det här för att det är otroligt få människor som tar djurens parti, för att de helt enkelt tycker t.ex. att det är människans natur att äta kött, så varför stoppa köttindustrin?

Jag kan mala på i evigheter. Men för att fatta mig kort så kan jag säga att när djur vanskötts, misshandlas eller försummas så byggs en slags brännande ilska upp inom mig, olik alla andra känslor jag någonsin upplevt. Tro mig, om någon skulle misshandla/ha ihjäl någon av mina katter skulle jag inte tveka att göra detsamma mot personen ifråga. T.ex. så hade vi grannar en gång, som körde alldeles för fort på vår väg. Vi bad dem tusen gånger att sakta ned (utan resultat), eftersom vi har djur och Simon ibland är ute och leker i närheten av vägen. Jag var ständigt rädd att hitta någon av mina katter överkörda på vägen, och ibland byggde jag upp scenarier i vilka jag hittade en död katt, gick bort till deras gård och satte eld på deras hus och bil.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Dag 9 - Ett pinsamt ögonblick



Skadeglädjen sägs ju vara den enda sanna glädjen. Så det är väl alltid roligt när folk berättar om när de gjort bort sig?

Okej, jag vill inte påstå att jag gjorde bort mig. Jag hamnade i en knäpp situation helt enkelt.

Jag är en sådan där person som oftast inte skäms så länge det inte är någon som är befogat arg på mig. Jag brukar liksom inte skämmas, jag har en förmåga att bjuda på mig själv. Men efter att ha funderat en liten stund kom jag på en - för mig - ganska pinsam situation som jag befann mig i för bara någon vecka sedan (eller två kanske).

Jag satt och slöläste bloggar, via bloglovin. För er som inte har det, så läser man ett inlägg och trycker sedan på "Nästa" och vet då alltså inte på vilket av alla nya inlägg man hamnar på. Det knackade på dörren, och Anders kom in för att lämna lite tvätt. Intet ont anande fortsatte jag slöläsa, och tryckte på "Nästa" och hamnade på en blogg som jag brukar läsa. Personen ifråga hade skojat till det lite och överst på sidan lagt in en stor bild på en gigantisk, autentisk penis. Alltför sent insåg jag misstaget och katastrofen var ett faktum. I ren desperation försökte jag gå tillbaka till föregående sida, och sneglade på Anders för att se om han sett något. Jag tyckte mig se att han tittade snabbt på skärmen och sedan försvann ut ur rummet snabbt, utan att säga något. Varför sa inte jag något? För tiden gick alltför fort, plus att jag dessutom inte var säker på att han sett. Om han inte skulle ha sett, skulle jag behöva förklara vad jag pratade om..

Det var så pinsamt, just för att han inte sa något och bara försvann illa kvickt, som om jag blivit påkommen. Haha.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Dag 8 - Rädslor



Jag är rädd för ganska mycket egentligen. Lite rädd för spindlar, lite skrajsen för älgar, det är lite läskigt med mörker och höjder är lite obehagligt när man sitter i Uppswinget på Liseberg.

Men om man bortser från de där små fobierna, då?

Jag är jätterädd för att förlora mina katter. Varje gång vi kör ut på stora vägen ca 1100 meter ifrån mitt hus blir jag som helt kall inombords. Jag är så rädd att en dag hitta en av katterna överkörd där. Jag blir även rädd när de varit borta länge. Det är verkligen en av mina största mardrömmar. Att någon av katterna en dag tas ifrån mig, hastigt. Vilket jag är medveten om att det är högst sannolikt (och det är det som är värst).

Jag är rädd för framtiden. Jag är rädd för att fylla arton (jag ser fram emot min födelsedag, men inte det faktum att jag fyller 18 så att säga), jag är rädd för att ta studenten och jag är rädd för att söka jobb. Jag är rädd för att sitta hemma och rulla tummarna nästa år. Jag är rädd för att söka en utbildning efteråt, och jag är rädd för att jag och Manfred inte ska kunna bo tillsammans förrän om flera år (och i så fall är jag rädd för att det kommer ta slut). Jag är rädd för att eventuellt skaffa barn, i fall något skulle bli fel. Jag är rädd för att jag själv eller någon jag känner ska få cancer. Jag är rädd för att huset ska brinna ner. Jag är rädd för att bli gammal. Jag är rädd för att bo på ett ålderdomshem, utan eventuell partner och utan folk som kommer och hälsar på. Jag är rädd för att mina föräldrar och min farmor ska dö. Jag blir tårögd bara av att tänka på det.

Jag har alltid varit en sådan där person som sörjer långt i förtid. Varför ska jag som 18-åring gå runt och oroa mig för ålderdomshem? Men jodå, jag kan få ångest för det.

Något jag verkligen är rädd för, det är att tappa minnet. Jag har alltid (då menar jag ALLTID) haft ett grymt minne. Jag har mints ansikten, namn, adresser och datum helt perfekt. Jättelänge. Men på senare tid känner jag verkligen att minnet försämrats (jag vet att det låter dramatiskt, och det känns faktiskt så) något fruktansvärt. Nu för tiden har jag jättesvårt för namn, och jag har svårt att fokusera och koncentrera mig, så saker jag vill minnas får jag aldrig in i huvudet ordentligt, och jag tappar ord konstant. Jag vet inte om jag bara blivit normal eller om det är något jag gjort/inte gjort som bidragit till att minnet blivit kasst. Jag hoppas att jag bara blivit lite normal.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Dag 7 - Dåliga vanor och laster



Ett sådant här inlägg borde alla göra. Jag tror man skulle kunna hitta mycket gemensamt mellan var och en!

1. Det första jag kommer att tänka på är nog ganska unikt - jag suger på håret. Eller okej, jag suger inte på det, men jag tar en liten bit och drar mellan läpparna. Sedan petar jag med det i ansiktet. Jisses, det låter ju helsjukt. Men det är i alla fall en sådan där sak jag började med när jag blev fråntagen min snuttefilt (eller "diss", som jag kallade den). Man tager vad man haver, eller hur? Jag gör ofta så på prov, för jag liksom slappnar av. Jag borde verkligen sluta med det (det är dags att bli vuxen liksom), men å andra sidan så suger jag hellre på håret när jag är stressad, än typ.. röker?

2. Det är fel på alla människor i världen. Förutom mig då, förstås. Jag klagar gärna på folk, men inser inte gärna själv mina egna fel och brister.

3. Jag är en humörmänniska. På så vis är jag fruktansvärt oförutsägbar, och kan bli riktigt irriterad på saker som jag vid annat tillfälle högst sannolikt skrattat åt. Stackars medmänniskor!

4. Ben & Jerry's. Jag köper alltför dyr glass alltför ofta (MEN DET ÄR JU SÅ GOTT!). Jag äter alldeles för mycket skräp överhuvudtaget. Choklad hit, läsk dit - kakor också.

5. Jag gör sällan vad som borde göras. Jag gör sådant som inte tillför världen ett dyft, istället (typ betygsätter filmer när jag borde räkna matte).

6. Jag är "vegetarian" men avskyr grönsaker.

7. Jag städar hela tiden. Ja, det är en last. Föreställ er att så fort sängen är obäddad så sjunker min koncentrationsförmåga ned på minus!

8. Så fort jag har lite nariga läppar så är jag där och river bort en massa skinn. Det kan blöda och göra ont som fasen, men jag river ändå.

9. Jag har en tendens att alltid förvänta mig det absolut bästa. På så vis blir jag ofta grymt besviken.

10. Inför i princip varenda aktivitet jag ska delta i (familjeaktivitet, träffa vänner, konserter etc.), känner jag bara "Neeeej, jag orkar/vill inte". Men när jag väl är där så blir det jätteroligt. Och så är det alltid.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Dag 6 - Glädjeämnen


Som ni antagligen redan märkt så älskar jag småfåglar. Ja, jag verkligen älskar dem. Det händer oerhört ofta att jag sitter på sängkanten och tittar ut genom fönstret för att se fåglarna som äter vid fågelbordet (pensionärsvarning?). Jag kan sitta och titta på dem i evigheter, för jag tycker de är så otroligt fina. I varmare dagar brukar jag - om jag är upprörd - gå ut och lyssna på fåglarna och försöka urskilja de olika lätena. Jag kan väl direkt påstå att jag blir varm inombords, bara av att se dem!

Andra glädjeämnen är mina tre underbara katter; Signe, Findus och Majsan. Det är de största skälet till att jag längtar hem. Missförstå mig inte, det är bara det att när jag saknar mina vänner och min familj så kan jag alltid ringa och prata en stund. Men katterna kan man inte kommunicera med på något sätt, därför är saknaden efter dem helt enorm.

Småsaker som får mig att må bra är när man tillsätter en extra hög mysfaktor i sin vardag. Att ligga nerburrad i sängen med fuskpälsfilt, doftljus, värmeljus, lite musik och en bok, tillsammans med pojken ägna en kväll åt att t.ex. åka bil in till Linköping, gå på bio och äta på Subway, med familjen spela TP till sent på kvällen, när det som häromdagen blev strömavbrott och hela familjen samlades i vardagsrummet och bara pratade, att mumsa i sig en burk Ben & Jerry's framför en film, asgarva med sina bästa vänner eller helt enkelt komma hem från skolan och byta om till myskläder. Då mår jag bra.

Naturligtvis är de som står mig nära - vänner och familj - mitt absolut största glädjeämne här i livet. Men det anser jag vara underförstått. De är ju alltid nummer ett liksom!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Dag 5 - Drömmar



Drömmar, alltså sådana man har när man sover. Inga framtidsvisioner.

Jag har tre ständigt återkommande drömmar. Eller ja, koncepten är desamma men själva huvudintrigen kan variera.

1. Dålig planering

Att jag varit skådespelare i en teater, och vi typ tio minuter innan premiären insett att vafasen, vi har ju inte ens övat in alla scener, vi har inte kommit överens om vilka övergångar vi ska göra, vad vi ska ha på oss, vilken rekvisita vi ska ha. Jag har också drömt att jag och Manfred skulle gifta oss. Bara det att vi där och då inser att vi har inga ringar, jag har ingen komplett brudutstyrsel, vi har inte bestämt vad vi ska ha för mat, vi har inte bjudit in alla och dylikt. Varje gång överrumplas jag av den där fruktansvärda stressen av att vara ute i sista minuten (förstår inte alls var jag fått det ifrån, nejnej).

2. Låna saker

Att jag lånat större saker av folk. Jag har lånat bilar, traktorer, hästar, åkgräsklippare, mopeder. släp och en gång en lastbil till och med. Grejen är att i alla drömmar, där jag lånat något av tidigare nämnt, så har föremålets riktiga ägare inte vetat om det. Och varje gång jag drömmer att jag lånar något, så börjar det med att jag är lugn i början men får panik i slutet då jag inser hur dumt det var att låna utan att be om lov och hur arg ägaren kommer bli.

3. Fastna i dimensioner

Jag har också drömt att någon ska mörda mig. Men jag kan inte fly. För varje gång jag flyr (genom att göra diverse saker) försvinner jag bara djupare in i en annan dimension och min mördare är mig hack i häl. Flyr jag än en gång faller jag ännu djupare in (och i varje dimension utsätts jag för någon sorts tortyr). Varje gång måste jag inse att det inte finns någonstans att ta vägen, ju mer jag flyr desto värre situationer hamnar jag i och varje gång så slutar drömmen med att jag dör. En gång var det jag som tog livet av mig, men alla andra gånger har jag gett upp.

Alla dessa tre koncept är ständigt återkommande. Jag drömmer något av det i genomsnitt en gång i veckan. Ganska jobbigt att ha drömmar som endast baseras på stress, panik och ångest. Men vad gör man?
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Dag 4 - Störande Moment



Jag har gjort en lista över småsaker jag stör mig på (jag vet, jag är en mycket positiv människa):

* att det saknas en genväg för "Brightness/Contrast"-spakarna i PS (se bild)
* när man ska skriva en lista (för hand) och man omedvetet gör listan mer och mer sned
* när håren i näsan fryser fast i varandra för att det är så jäklars kallt
* när tånaglarna "flikar sig" och fastnar i täcket/strumporna
* när en dryck är så kall så det isar i tänderna när man dricker (happends all the time)
* när snön knarrar/gnisslar under fötterna när man går
* när man ska sova och hör sina egna hjärtslag
* när lärare suddar på whiteboarden och missar en liten prick/ett litet streck
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Dag 3 - Tron/Livsfilosofin



Jag vet inte riktigt i vilket fack jag skulle placera mig själv. Jag har ingen utpekad Gud, men det är inte detsamma som att jag inte tror att det finns någon.

Religion är inte - och har aldrig varit - något viktigt för mig. Det är helt klart ett känsligt ämne att uttrycka sina åsikter om, vilken negativ åsikt jag än kommer dela med mig av så kommer folk att säga att jag inte förstår. Och i så fall har ni helt rätt, jag förstår faktiskt inte.

Jag har absolut ingenting emot religiösa människor (vilken tro de än har), så länge ingen förväntar sig att jag ska samtycka. Jag respekterar andras tro, om de respekterar att jag inte har någon. Om någon skulle säga till mig att jag var dum i huvudet som inte erkände en Gud som min herre, skulle jag antagligen kontra med en idiotförklaring.

Jag förstår inte hur man kan leva sitt liv i tron om att ett abstrakt väsen i form av en gud på något sätt skulle styra våra öden (men så kanske det är, det vet naturligtvis inte jag). Jag skulle antagligen kräva ett mer konkret bevis.

Samtidigt så vet jag att många personer runtom i världen känner sig hundraprocentigt tillfreds med att ha en tro. Jag kan förstå att det måste kännas bra att ha som en pelare i vardagen, att man har någonting att luta sig emot. Religion sägs ju öka välmående hos människor. Däremot så har jag läst en om studie som gjorts, där följande experiment utfördes:

100 patienter med likartade sjukdomar valdes ut. 50 av dem var troende, de resterande ateister. Man berättade för 25 troende och 25 icke-troende att man bad för dem, att de skulle tillfriskna. För de resterande 50 (25 troende, 25 icke-troende) bad man, men utan deras vetskap.

Resultat?

Majoriteten i den grupp där de var troende och visste att man bad för dem, tillfrisknade mycket snabbare än patienterna i de övriga 3 grupperna.

Naturligtvis måste man titta på omständigheterna. Vad de hade för sjukdomar, vilka miljöer de befann sig i under tillfriskningsperioden och så vidare. Men jag tror ändå inte att det var en tillfällighet att man fick just det här resultatet.

Jag - personligen - tror att vi själva styr över våra egna liv (jag är lite halvt allergisk mot den där "utan min gud är jag ingenting"-inställningen som finns bland vissa religiösa, jag skulle aldrig kunna leva mitt liv på sådana villkor). Jag tror att det är vad vi intalar oss själva som betyder något (dvs. att jag inte tror att det var någon högre makt som gjorde att just en viss grupp tillfrisknade snabbare, jag tror att det var vad de själva intalade sig som spelade roll). En placeboeffekt helt enkelt.

Jag själv tror att allt som händer har en mening och om vi hamnat i en bitter situation så är det för att det är så livet är. Man behöver motgångar för att kunna utvecklas, och för mig är det ren logik och jag ser det inte som ett straff från någon högre makt (även om jag kan skämta om det). Det närmaste jag kommer komma religion, det är mitt tjat om karma. What goes around comes around. Jag tror inte livet är svårare än så.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Dag 2 - Komplexen


[Gammal bild]

Det här med utseende är inte lätt. Särskilt inte om man är tonårstjej och bryr sig om vad Gud och alla människor tycker.

Jag kan räkna upp precis allt jag är missnöjd med, och det går inte att göra på en, eller ens två händer. Vad jag däremot är nöjd med, ja det kanske är en eller två - på sin höjd tre - saker.

Mitt hår är för tunt och har aldrig någon volym, mina ögonbryn är för stora/buskiga, jag har en bred potatisnäsa, hamsterkinder och ser ut som en fisk i profil, mina tänder är sneda, porerna i ansiktet syns tydligt, mina armar är för stora, mina fingrar för knubbiga, mina bröst för små, kärlekshandtag, för stor rumpa, för stora lår och för korta ben i allmänhet.

Allt ovanstående är ingenting jag går runt och tänker på, och mår dåligt av. Däremot så bär jag inte gärna kläder där mina överarmar syns.

När jag gick på högstadiet berättade min bildlärare om en tjej som fått brännskador över så gott som hela ansiktet. Han sa "Se er omkring. Den här tjejen skulle ge vad som helst för att få byta ansikte med vem som helst härinne". Jag tycker det ligger mycket i det. Man ska ta vara på det man har, istället för att gnälla över det man inte har. Hade jag inte haft en för bred näsa hade jag väl haft för små ögon istället. Att låren och armarna är för stora går ju busenkelt att åtgärda. Och om jag nu inte gjort det, då kan det ju inte vara så viktigt ändå. Och ärligt talat, ingen av mina vänner skulle väl älska mig mer för att jag vägde 49 kilo och inte 53?

När jag var i Linköping för ett visst antal veckor sedan var jag inne på BikBok. Bakom mig stod två tjejer och pratade. Efter att ha stått och pratat tyst såg de på mig och den ena tjejen sa högt: Ja, vi vet ju i alla fall nackdelen med att ha smala ben.

Då tänkte jag, fy vad skönt att ni finns. Att det finns människor som är snyggare och smalare än jag, men ändå har ett beteende och en mognad som är på så otroligt låg nivå. Jag menar, inte kan väl de vara lyckliga, om de måste klanka ned på okända människor för att känna sig bra? Det gav mig bekräftelsen, att ha storlek XXS/XS är inte detsamma som att vara lycklig, och tillfreds med sig själv.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Dag 1 - Första kärleken

Att definiera kärleken kan vara svårt. Jag tror det är en tolkningsfråga. Är den första kärleken mitt första favoritgosedjur? Robin som jag var kär i på dagis? Marcus som jag stirrade mig kär i, men inte kände? Johan som jag "kärade ner mig i" för att han gav mig uppmärksamhet? Manfred som jag hade mitt första förhållande med?

Jag väljer naturligtvis att skriva om det som är mest intressant, som finns mest att berätta om.


[Bild ifrån andra vår första sommar tillsammans]

Året var 2006. Månaden var januari. Dagen var den 25:e. Det var på kvällen, jag satt i ren tristess och slösurfade på kamrat.com. PiGLeT90 hade varit inne på min profil, jag gick in för att se vem denne var. Kille, 15 år. Gillade Children of Bodom och Pink Floyd. Jag skrev ett meddelande: "Härlig musiksmak... o_O"

Och på den vägen var det.

Manfred och jag var helt annorlunda jämfört med vilka vi är idag. Jag var en patetisk, mörk och svår pojkflicka i sin värsta kris någonsin, som inte sökte annat än bekräftelse och sympati för mitt "miserabla" liv. Manfred å andra sidan, var växelvis dryg och flörtig på ett avhållsamt sätt, saknade framförhållning och i mina ögon (där och då) var han halvt desperat i sin jakt på flickvän. Men något vi hade gemensamt var vår humor och vår musiksmak.

På något sätt drogs jag till honom. Han hade ett sätt att få mig att känna mig uppskattad. Han gjorde mig glad, fick mig att skratta (klyschigt, jag vet) och fyra dagar efter mitt första meddelande var jag nästan besatt av honom (kär i, är fel ord). Och ju mer jag gillade honom, desto jobbigare blev jag.

Han sa till mig, "Det kommer nog aldrig bli något mellan oss" (det får han höra ofta nu, tro mig). Han krossade mitt hjärta. Han hade känslor för en Evelina (som också bodde en bit bort) och hon hade känslor för honom och de skulle träffas och jag hatade henne. Lyckligtvis hade hon telefonfobi, och vägrade prata i telefon med honom - vilket han störde sig på, förstod jag det som. Han tröttnade, och jag tror att det var ungefär där han gav mig en ärlig chans, för första gången. 3 månader senare.

I slutet av maj samma år kom han till Strömstad över en helg. Bara någon timma efter hans ankomst satt vi på Buktens Pizzeria, nervösa som rådjur. Jag tog mod till mig, tittade på honom och sa "Det är roligt att du är här".

"Det här är bara början", svarade han då.


För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

10 dagar



Kvällen har varit lugn. Imorgon ska jag åka med Sofie in till Linköping för att greja lite där, och sedan åka tillbaka till skolan och min enda lektion. I vilket fall som helst så har jag sovmorgon, och det är helt underbart.

Jag vet inte om ni kanske sett att många bloggare haft en lista på ett x antal punkter, där de tar upp olika ämnen varje dag i dessa x antal dagar. Jag har övervägt det så många gånger, och nu kan jag helt enkelt inte låta bli. Det är 11 dagar kvar tills jag fyller myndig, därför är det tio punkter (ja, det var elva, men jag kommer antagligen inte blogga så mycket på min födelsedag). Detta är mitt sätt att räkna ned. Så här ser det ut i alla fall:

Dag 01 - Första kärleken
Dag 02 - Komplexen
Dag 03 - Tron/livsfilosofin
Dag 04 - Störande moment
Dag 05 - Drömmar
Dag 06 - Glädjeämnen
Dag 07 - Dåliga vanor och laster
Dag 08 - Rädslor
Dag 09 - Ett pinsamt ögonblick
Dag 10 - Det här upprör mig
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.