Change of Seasons

Jag åkte och jobbade den där stängningen. Det var roligt, tiden gick fort. Efteråt när jag kom hem och precis parkerat bilen ringde Lyckäng och frågade om jag ville komma in till stan och hänga med honom och Tengberg. Och eftersom jag ändå inte hade annat för mig så gjorde jag det. Chill ölhäng som snart blev en liten fest. Det var roligt. Somnade halv fem på morgonen och vaknade fyra timmar senare. Fräschade till mig och förberedde mig på en heldag med Robin i det fantastiska vädret. Vi hade inga som helst planer överhuvudtaget utan tog allt som det kom och gjorde det som kändes tilltalande för stunden. Så först åkte vi till Färingen och satt vid sjön en stund. Efteråt åkte vi in till stan för att äta lite. Återigen blev det brunch på Koncept, ute i solen. Asnajs. Vi åkte sedan till Seläter för att träffa Emma och Annie en liten sväng. Det var roligt. (Allt var roligt. Och så fint.)

Vi åkte hem och jag hade fått paket från CDON. Blev alldeles som exalterad! Tänka sig att det är så roligt att få paket, även om man vet vad som är i. Jag hade förhandsbokat John Mayers nya album (de på CDON är ju så himla smarta som har riktad reklam, eftersom jag köpt några av hans skivor tidigare så fick jag erbjudandet att förhandsboka hans nya album fraktfritt) så det hade jag fått hem i brevlådan. En annan beställning hade också kommit men skulla hämtas ut i stan. Vi chillade lite hemma innan vi åkte in till stan igen. Lyssnade på John Mayer i bilen och allt var.. så jävla bra. Underbart väder och bra musik, mer än så behövs inte för att må fantastiskt. Det fina sällskapet är en bonus, naturligtvis. Oslagbart bra.

Vi tog en liten omväg hem och jag njöt av resan. Vi åt middag och övervägde en tur till Uddevalla med biobesök som det primära målet. Men istället tog vi det bara lugnt och kollade på Fatal Instinct. Jag har sett den filmen så många gånger, men den är ju så brutalt rolig. Det gjorde mig glad att Robin också tyckte det, då alla andra bara tittat konstigt på mig och inte alls förstått det roliga. Jag kanske råkade somna lite. Kanske. Men det var mysigt. Fint.

Jag skjutsade honom till jobbet vid tiotiden och åkte sedan direkt hem. Städade och tog sedan med mig mobilen och en kudde ut för att dega i hängmattan. Lyssnade igenom Mayers nya 3 gånger och sedan på Ben Howard. Låg där i fyra timmar och det var så himla skönt. Jag blev jääääättesolbränd och fick fula märken efter bikiniöverdelen och till och med bonnebränna på benen. Färg som färg. Snart blir det brunt.

Efteråt duschade jag och ja.. gick och la mig. Sov oavbrutet i två timmar. How did that happen? Fick lite ångest över att ha sovit bort så stor del av kvällen men insåg att det var behövligt och försökte uppskatta det istället. Nu sitter jag här med stickande hud och hosta men tycker att allt är så himla bra ändå.

Jag är så glad över att ha fått de här dagarna. Jag är säkert klen, men jag har mått dåligt av att jobba så mycket och sovit så lite, under en så lång period. Nu, när jag dessutom varit sjuk, har jag fått möjlighet att bara ta det så lugnt som bara möjligt är. Två veckor med lite jobb, mycket sömn, mycket vila och ingen träning. Jag är fortfarande lite hostig och emellanåt lite snorig men på måndag ska jag nog kunna börja träna igen. Det ska bli så jävla skönt att återfå ett aktivt (men ändå balanserat) liv.

Nu ska jag med gott samvete sätta mig framför TVn resten av kvällen. Antingen spela PS3 eller fortsätta se sista säsongen av That '70s Show. Imorgon stundar jobb, men jag behöver inte åka härifrån förrän klockan två vilket innebär att att jag dels får sovmorgon men också tid att vara ute i solen. Det känns bra. Mycket bra.

Den här förkylningen ger sig verkligen inte. I fredags trotsade jag min näsa och hals och åkte för att jobba ändå. Jag var instämplad i tre minuter innan Adis sa åt mig att gå hem. Vi ansågs vara överbemannade så jag och Oskar (som går på samma förkylning som jag) fick stämpla ut. Istället för att åka hem åkte jag till Lervik för att hänga med Robin. Jag fick prova spela det överhypade Diablo och efter det gick vi ut i solen och värmen. Gick runt och tittade på husen, havet, naturen. Klättrade upp för ett litet berg och gick omkring i skogen. Satte oss vid kanten och beskådade omgivningen, bland annat Svinesundsbron. Kastade sten. Mådde fruktansvärt bra.

Vi var ute i flera timmar. Åkte för att handla mat och begav oss sedan till Johan för att grilla. Det var mysigt. Jag mådde fortfarande bra. Skrattade mycket åt Oskar som så sensuellt grillade/åt marshmallows. När det började dra ihop sig åkte vi tillbaka till Lervik och efter lite funderingar kring kvällen började jag åka hem. Efter några minuter minuter fick jag ett sms, åkte tillbaka. La mig bredvid och somnade. Sov i två timmar. Sedan var jag tvungen att åka hem för att se 50/50 som jag då fått rätt skiva till.

Pratade i telefon med Manfred när jag bilade in till stan för att köpa glass. Det var roligt, vi har inte hörts på länge. Jag tittade på filmen och gick sedan och la mig. Den var lite utav en besvikelse faktiskt, men Joseph Gordon-Levitt är fin.

Igår vaknade jag tidigt av att jag inte kunde andas. Kollade Dexter och tog det lugnt innan jag åkte för att jobba. Jag slapp stå i kassan (tack åhMartin) men det kändes ändå inte helt bra att gå runt och hosta som en dåre. Att folk hoppar åt sidan när du kommer gåendes. Efter en lååååång arbetsdag åkte jag in till stan för att lämna tillbaka filmen och hämta Mary. Vi hängde hemma hos mig och det var kul att få träffa henne, det går alltför lång tid mellan gångerna.

Idag när jag vaknade mådde jag som igår. Hostade och kände mig skruttig. Så jag sjunkanmälde mig. Inte för att jag mår för dåligt för att jobba egentligen (jag har ju ändå överlevt ett arbetspass med 39 graders feber liksom) men för att jag hostar jättemycket. Det känns inte bra att springa omkring och hosta i ett kök. Eller i ansiktet på någon gäst. Så nu är jag hemma. Min första jobbrelaterade sjukanmälan. Känns vemodigt. Svagt.

Nåväl, det är som det är och jag antar att det var rätt. Jag försöker mysa. Det enda jag saknar är hostmedicin, det är ju så himla gott. Så nu när jag väl har en anledning att dricka det så hade vi ingen.. what a bummer.

Dagen ska jag spendera med min TV. Dexter och TV-spel. Och godis. Kanske.

Åh, nu har det gått nästan en vecka sedan jag drog på mig den här förbannade förkylningen.. Jag brukar klara förkylningar bra, blir jag ordentligt förkyld varar det i en dag och sedan är det bra. Men nu har det hållit på och pendla fram och tillbaka med halsont, täppt näsa och redig hosta. Jag blir så trött! Det har i alla fall varit skönt att jag varit ledig, för att slippa sjukanmäla sig och sätta någon annan i skiten. I måndags planerade jag ju att åka till gymmet som en principsak men jag mådde så himla dåligt längre fram på dagen att jag gjorde till slut inget annat än att sova hela dagen.

Dagen efter tog jag det lugnt. Det kändes lite bättre. Jag och Robin åt brunch på Koncept och det var jättekul att äntligen få komma ut och göra någonting. Dagen spenderade jag i min nya saccosäck framför mitt Playstation. Det var så himla roligt! Bara chilla och göra något som man tycker är jäkligt kul. Något som man dessutom kan göra med gott samvete, eftersom att man är sjuk. På kvällen åkte jag in till stan för att äta tacos med Jessica och Felicia, det var så mysigt! Men efteråt kände jag mig helt slut och åkte hem och gick och la mig direkt.

Onsdagen var också ganska chill, jag städade och grejade med småsaker, spelade lite TV-spel och på kvällen kom PJ hit. Vi åkte till Nordby för att köpa öl och massvis med godis. Vi hyrde film och köpte med oss pizza hem som vi åt framför en inspelad hockeymatch mellan Sverige och Lettland. Sedan kollade vi på Paranormal Activity 3 och gömde oss bakom kuddarna.

Dagen efter mådde jag så dåligt. Igen. PJ åkte hem lite tidigare än tänkt och jag kände mig hemsk, men vad gör man? Jag åkte in till stan för att lämna vår film och hyrde tre nya, dagen till ära: Machine Gun Preacher, In Time och 50/50. När jag skulle kolla på den sista, som jag sparat till sist för att den verkade bäst, visade det sig att killen i videobutiken lagt i fel skiva så jag fick istället en kass skräckfilm. Började kolla på den men efter en timme gav jag upp, stängde av och gick och la mig istället.

Så. Idag ska jag och min förbannade förkylning åka och jobba. Jag känner mig verkligen inte ämnad för det, så som jag hostar och snörvlar, men hellre åker jag dit som en krigare än ringer och sjukanmäler mig. Det kan ju funka. Så nu ska jag äta lite mat (om jag får i mig något, that is) och sedan åka till Nordby. Jag hoppas förkylningen släpper snart, jag orkar inte vara sjuk om jag ska jobba.

Jag värderar detaljerna men varken ser eller uppskattar helheten, längtar hela tiden till den kommande timmen (jag har hört att längta, hoppas och oroa sig är jagnedbrytande beteenden), glömmer hela tiden bort att andas och jag sparkar problemen framför mig när jag går. När jag tänker bromsa förväxlar jag pedalerna (tankspridd som jag är) och gasar istället. Sluter jag ögonen för några sekunder är risken överhängande stor att jag försvinner. Jag ville fly, inte bort från något men till något annat. Jag var inte redo. (Eller så var jag mer redo än någonsin men rädd för att bli bevisad motsatsen). Ville hellre kännas vid än känna efter.

Andades färsk (inte frisk) luft det kommer aldrig bli du och jag ah ah och kände bestämda, tunga hjärtslag det kommer aldrig bli du och jag ah ah och det påminde mig om att det inte finns något så futilt som perfektion det kommer aldrig bli du och jag ah ah och det kändes som att någon långsamt bröt nacken av mig det kommer aldrig bli du och jag ah ah och jag skälvde till ljudet av ditt skratt det kommer aldrig bli du och jag ah ah och det kändes.

Jag vet inte hur det kändes men det viktigaste var att det kändes.

Sedan log jag.

Jag har haft något som jag så dramatiskt valt att kalla vilovecka. Inte tränat. Inte gjort något måste. Inte gjort något överhuvudtaget egentligen. Bara jobbat och sedan gått och lagt mig klockan elva på kvällen för att sova ordentligt. Jobba, sova. Återhämta sig.

Våra pojkar på Max kom hem från Grekland, och allt är i sin ordning igen. Det var nog lika bra att jag inte följde med. Sol och umgänge är ändå det värsta jag vet. (Eller?) Skämt åsido, det är kul att ha dem tillbaka. De där elva dagarna överlevdes och efter halva tiden slutade jag räkna ner, min vardag har varit fullspäckad med annat att det inte ens funnits tid att tänka. Middagar, pratstunder, promenader och spontana nattäventyr med vänner. Som sagt, en vecka med vila.

Jag skulle egentligen jobbat på fredagen men jag bytte bort mitt pass så jag kunde - som en del av min rehabilitering - träffa min vän PJ för första gången på evigheter. Vi bilade ner till Göteborg, gjorde ett stop i Ljungskile för att köpa godis. Det var längesedan jag hade så fruktansvärt roligt! Ett glädjerus som varade hela dagen. Lyckades hitta i Göteborg utan GPS och spenderade hela dagen på Nordstan. Jag gjorde av med sjukt mycket pengar verkligen, men jag fick köpt mycket vettigt. Det kommer ett inlägg om det sedan!

Vi hade en grymt bra dag i alla fall. Åt Ben & Jerry's nya glass (som smakade öl?) och öste musik i bilen på vägen hem. När jag kom hem på kvällen träffade jag Robin som visade mig Maskinens nya album. Jag blev så glad, även om svensk hiphop rent generellt inte är min grej så tycker jag galet mycket om deras musik. Det är kul.

På lördagen jobbade jag på Max och vi var galet underbemannade. Hela fem man saknades. Men någonstans tror jag ändå att alla blev väldigt taggade av det för det gick helt okej ändå. Jag hade en riktigt bra arbetsdag och efter jobbet åkte jag med Gurra till Johans nyköpta hus för att grilla. När det började bli sent och det var dags för att åka hem hade jag i tankarna att avnjuta vad jag trodde var min första lediga lördagskväll sedan 4 februari. Då ringde min chef från Cherry och frågade var jag var någonstans. Då visade det sig att jag slarvat med att kolla på schemat, att jag visst jobbade den dagen. Så jag fick glatt åka till Laholmen och jobba de få timmarna som återstod (de stängde dessutom en timme tidigare än vanligt). Det var längesedan jag skämdes så mycket.

Dagen efter började jag tidigt på Max och hade en ganska tung dag. Men jag överlevde. Hittade en enorm kartong som jag å det bestämdaste skulle ha, men Johan var fast besluten om att hindra mig. När han gått och det enda som återstod var att byta om till vardagskläder, kom han tillbaka och sprang iväg med kartongen. Så nu vet jag inte var den är. Jag hyser inget hopp om att få återse min kära kartong. Haha.

Gick och la mig vid elva på kvällen och sov jättelänge. Idag är min vilotid officiellt över och jag ska börja med att ta itu med det som jag tillät mig att strunta i förra veckan. Mitt hus ser förskräckligt ut och jag ska börja där. Hade egentligen tänkt börja träna igen men har ironiskt nog åkt på en förkylning. Funderar ändå på att trotsa den och åka in till Westcoast. Ta det lugnt men bara som en principsak, liksom.

Vi får se hur kvällen slutar. Nu ska jag äta havregrynsgröt.

Folk får tycka att jag är vek och att jag bara whinar. Men jag mår så dåligt av att jobba som jag gör nu. Det är främst helgerna som verkligen sugit ur all energi ur mig. Jobba 14 timmar om dagen med två till tre timmars sömn emellan, dagar i rad.

Jag vaknade i söndags, efter två och en halv timmes sömn, och började storgråta. Sa högt för mig själv: jag orkar inte mer. Jag har i en alldeles för lång period (5 månaders tid) sovit åt skogen för lite. Jag försover mig jämt, jag sover så tungt och vaknar inte av väckarklockan. På fritiden har jag tränat, ibland tre pass per dag och ibland klockan 4 på natten. Sist gång jag avslutade mitt träningspass gick jag raka vägen ut ur gymmet och spydde. Kroppen talar sitt tydliga språk.

Jag är trött på att känna mig bakfull när jag vaknar. Jag är trött på att avböja aktiviteter med vänner för att jag ska jobba. Jag är trött på att sitta bakom ett bord och verkligen kämpa för att hålla mig vaken. Jag är trött på att vara konstant hungrig, jag är trött på att vara stressad, se hur min "att göra"-lista växer utan att jag har tid att ta itu med den. Jag är så himla trött på det norska språket, på fulla människor, att bli idiotförklarad och att inte förstå vad gästerna säger. Jag är trött på att jag inte kan slappna av, jag är trött på att känna mig likgiltig och jag är så himla trött på att vara så himla trött.

Jag skulle behöva sju dagar utan jobb, och utan människor som tar upp min tankeverksamhet. Bara vara. Sova. Andas. Njuta av solen, låsa in mig i garaget med något av mina renoveringsobjekt, lyssna på musik och äta godis in till mitt i natten. Skingra tankarna. Göra något vettigt. Se en film. Sitta i solen och klappa på en katt. Ta igen sånt som jag inte hunnit göra sedan slutet av mars.

Det är inte synd om mig, jag tog mig bara vatten över huvudet. Jag intalade mig själv att jag behövde jobba för att ha roligt, slippa tänka, tjäna pengar. Och det hade jag absolut kunnat göra om det inte vore för att hela min kropp gör uppror. Jag har ingen energi. Jag orkar inte prestera.

Den här dagen började i alla fall bra. Jag jobbar stängning så jag ska åka och jobba om en liten stund. Jag vaknade tidigt, gjorde havregrynsgröt (min nya last) och kollade på 300. Tog mig an lite hushållssysslor. Imorgon är jag ledig från jobbet men har ändå en väldigt stressig dag framför mig.

Jag vet att jag har det bra. Jag är så fysiskt trött, bara. Annars är det bra.

Jag hänger inte med riktigt. Timmarna rusar förbi så jag inte får något gjort på dagarna, men själva dygnen sniglar sig fram på något vänster. (Elva dagar, tänkte jag. Hur ska jag överleva? Well, jag överlevde bevisligen i nitton år, jag ska nog ta mig levande ur det här också. Separationsångest är min grej, vilket är konstigt med tanke på att jag sedan 4 års tid tillbaka inte gjort så mycket annat än varit ifrån människor jag tycker om. Det heter separation anxiety på engelska, så grymt fult.)

Helgen var fullproppad med jobb och det ska bli så skönt att slippa det där med dubbla pass fredag och lördag varje vecka. Jag kommer känna mig.. mänsklig. Anyway, på söndagen jobbade jag stängning. Tiden gick så långsamt. Vi var fyra pers som hjälptes åt att städa (man brukar vara två) men ändå blev vi klara bara 20 minuter tidigare. Jag skjutsade hem Robin och vi satt i bilen och pratade en stund. De åkte till Grekland den natten så jag kände mig illa till mods. Ville krama ur varenda minut som gick att få. (Elva dagar, tänkte jag.)

Nåväl. Dagen efter jobbade jag först stängning och sedan inventering med biträdande restaurangchefen Kajsa. Hon köpte Red Bull åt oss, vi gjorde ansiktsmask och lyssnade på min Müs-spellista. Vi var klara runt midnatt och jag hade lite ångest över att alla var ute och partajade. Jag vill också, jag har jobbat praktiskt taget varje fredag/lördag så jag har inte varit ute på evigheter. Men jag försökte vara positiv och åkte till gymmet istället. Väl där mötte jag två arbetskamrater. Det var kul att känna att jag inte var någon torrboll som valde träning framför fest. Jag var inte ensam om att vara en torrboll, åtminstone.

Dagen efter var jag ledig. Min enda lediga dag på två veckor. Jag har svårt att hantera sådana dagar, hur disponerar man tiden? Tar man itu med alla måsten som man inte hinner göra de dagar när man jobbar, eller chillar man bara? Jag körde på sistnämnda. Mest för att det bara blev så. Satte mig i bilen för att dra till gymmet men insåg att det var närmare tjugo grader utomhus. Så jag åkte till spåret istället. Sprang 4 kilometer, helt stört mycket energi hade jag. Lyssnade på Ghost Opera av Kamelot och mådde så fantastiskt bra. Efteråt åkte jag och handlade och hämtade farmor. När jag kom hem hängde jag upp vår hängmatta och skulle precis lägga mig när det visade sig att farmin skulle ut och åka motorcykel. Jag fick följa med. Det var så fruktansvärt roligt, jag har funderat på om man skulle ta sånt körkort också. Men jag är ju så himlans liten, min moped var tillräckligt tung att manövrera. Men det tål att funderas på!

Efteråt drog jag på mig de mysigaste av kläder och la mig med kudde, min absoluta favoritfilt (den är gjord av en bit av himlen, jag svär), en bok och Ben Howard - i hängmattan. Jag mådde återigen helt fantastiskt bra. Somnade och blev väckt en timme senare av farmin som sa att maten var färdig. Jag käkade quornbitar som jag lagt i marinad och som sedan grillats, potatissallad och en massa färska grönsaker. Och drack öl till det. Det är inte vardagslyx, det är något så mycket mer.

Kvällen spenderade jag med mannen i mitt liv - Dexter that is - och avslutade den med att skypa med kvinnan i mitt liv. Ellen, that is. Det är stört vad jag tycker om henne. Och våra samtal alltså, de är något utöver det vanliga. Varje gång. När vi var klara funderade jag på att åka till gymmet. Det var sent och jag var lite trött men ändå så himla.. jag vet inte, sugen? Jag singlade slant, inte för att låta den avgöra utan för att när kronan är i luften vet man plötsligt vad man hoppas på. Nåväl, jag åkte in och sprang de där 5 kilometerna. Kraschade i min säng klockan halv tre på natten. Nöjd. Det var en galet bra dag.

Nästa morgon skulle jag på indoor walking halv åtta. Försov mig och vaknade tio minuter innan det började. Blev så fruuuuuktansvärt sur! Men jag bestämde mig för att en morgon med förstörda planer skulle förstöra min dag mer än en stressig start, så fast besluten att göra det bästa av det åkte jag in. Kom bara 7 minuter för sent och efteråt var jag väldigt glad över mitt beslut. Åkte hem och la mig i hängmattan för att äta frukost och läsa ur Älska Dig Själv. Proppade in Ben Howard i öronen och somnade. Sov till och från i över tre timmar. I min hängmatta. I tjugo graders värme. Jag kan inte fatta hur det kommer sig att man mår så jäkla bra, bara för att man är i solen? Fantastiskt var det.

Åkte för att jobba. Övervägde gymmet efteråt men var så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Gick och la mig. Sov helt galet tungt i 9 timmar och nu är jag här. Har nyss ätit fil med allbran och frysta hallon och ska göra mig i ordning för jobbet. Ikväll avviker rutinerna från det normala i och med att vi inte ska spela innebandy. Buhu. Så efter jobbet blir det raka vägen till Westcoast och sedan ska jag hem och mysa. Kanske beta av min lista över saker att göra (seriöst, den är så lång att jag börjar kallsvettas) men även försöka få in lite Dexter eller PS3. Jag behöver det verkligen.

Mina händer är bakbundna och mina läppar förseglade. Inte för någon annans, men för min egen skull. Jag vet att allt som sägs får konsekvenser och jag är så rädd att säga fel för mycket. Vi bygger en relation som man bygger korthus (resultatet blir storslaget om det inte faller innan det är färdigt) och jag är rädd att jag ska i ren hänförelse, exaltering, få allting att rasa samman. Talar jag till dig är mina ord transparenta (det är en av många saker du inspirerar mig till) men talar jag om dig trasslar jag in mig i kryptiska klyschor. Svårbegripligt och intetsägande. Otillräckligt.

Jag fruktar att jag kommer bli för påträngande, närgången, enträgen. Jag väntar bara på första slaget, det borde verkligen komma snart. Det måste det göra. Jag överväger möjligheter, åtgärder: vad gör mest ont av att lämna och bli lämnad? Jag avskyr att behöva ge andra möjligheten att göra mig besviken. Försätta mig i handlingsfarlamning. (Ge fan i det då.) Det enda jag vill säga är att du inte ska oroa dig för mig. (För jag litar på dig och ber dig lita på mig, inte för att jag litar på att jag alltid fattar rätt beslut men för att jag litar på att jag kan hantera konsekvenserna. Jag överlever också.) Jag har varit på många ställen, men jag kommer alltid tillbaka levande. Som du sa.

Bild från 2007 (det känns som att allting hände då, det var mitt år helt enkelt). Fick en impuls att visa upp en något yngre Ida än den ni ser idag. Fjorton år är hon. Jag beundrar henne stort för att hon hade en unik stil och ett speciellt sätt - stack ut ur mängden - men var hundratioprocentigt oberörd. Samtidigt är jag glad att vara så långt ifrån henne som jag är, för jag så otroligt mycket mer balanserad.

Åh, jag är lite besviken på mig själv, att jag inte sover vid den här tiden. Men det här är väl viktigare. I guess.

Gårdagens bodypump blev inte av. Jag var uppenbarligen den enda som var pepp - aka. jag var den enda som bokat - så det blev inställt. Istället körde jag indoor walking och för första gången någonsin lyckades jag köra så hårt att jag fick svettpärlor i pannan. Kändes sjukt najs.

Hängde hemma hos finaste Emma innan jag åkte till gymmet igen för att springa på bandet och sedan åka till innebandyn. Dock så fick jag (liksom i söndags) en brutal huvudvärk efter att jag sprungit så innebandyn var inte jätteattraktiv för mig just då. Efteråt hängde jag med Robin och det fick mig i alla fall på bättre humör. Idag jobbade vi stängning och det var helt galet, vi började med den sk. förstängningen när vi väl stängt. Med andra ord så låg vi stört mycket efter rent tidsmässigt. Men Tengberg kom ner för att hälsa på och det slutade med att han hjälpte till ända tills vi gick hem. Vilken kille alltså!

Efter jobbet åkte jag till gymmet och sprang än en gång de där 5000 meterna. Trots min förkylning (som mest gör sig hörd genom halsont och att min näsa kittlas/rinner lite) hade jag sjukt mycket energi att göra mig av med. Det var skönt.

Inuti mitt huvud mår jag bra. Jag har känt mig lite obalanserad under dagen, varit lite ledsen men mest jätteglad. Det är mycket tankar som rör sig i huvudet, mycket som analyseras, vrids och vänds på. Mycket som ska göras men lite tid att göra det på. Mycket planer. Lite tålamod.

Så här på kvällskvisten hamnar jag lätt i rätt stämning för att fundera. Och det är några saker jag skulle vilja dela med mig av!

Jag uppskattar mitt liv så himla mycket.
Häromdagen så bara stannade jag upp och började tänka på hur bra jag har det. Hur klyschigt det än låter så gick det verkligen upp för mig hur lyckligt lottad jag är. Jag har ett eget hus (inte ens en lägenhet med grannar att respektera) som jag inte ens betalar hyra för (bara el och den mat jag väljer att köpa hem) plus att jag har familjens hus bara ett stenkast bort. Jag får middag serverad varje dag. Jag har bil och körkort, friheten att ta mig dit jag vill. Jag har två jobb, ett som jag älskar och ett annat som egentligen är ganska soft. Jag har världens finaste vänner. Många som ställer upp för mig. Vad mer kan man begära, egentligen?

Jag väljer mina strider, väljer mina känslor och jag har makten över hur mitt liv ser ut.
Jag är så glad att jag började läsa "Älska dig själv". Jag har bara läst 30 sidor men de sidorna har hjälpt mig så mycket. Nyckeln till välmående: jag väljer vad jag vill känna. När jag blir ledsen kan jag skjuta ifrån mig det och tänka "jag MÅSTE inte bli ledsen för det här, vad får jag ut av det?". Om någon skulle säga till mig att Ida, du är ju för fan helt dum i huvudet, kan jag istället för att göra mig hjälplös och säga "du sårar mig", säga "jag blir ledsen eftersom jag värderar dina åsikter högre än jag värderar mina egna", ställa mig frågan "är det rättfärdigat att känna så?", inse att det är onödigt och bara släppa det. Ofta när småsaker bekymrar mig ställer jag mig själv frågan "vad spelar det för roll?" och upptäcker alltför ofta att svaret på den frågan är "ingen alls". När jag konstaterat det kan jag ofta bara släppa taget om det och bli glad. Det är sant. Och det är häftigt att känna.

En känsla som jag alltid funnit obehaglig på alla tänkbara sätt, det är nostalgi. Jag fullkomligt avskyr att återfå en känsla, en stämning, en sinnesstämning om man så vill, och längta tillbaka till något som aldrig kommer igen. Jag är alltid så medveten om allting runtom mig, minsta lilla sak kan få mig att minnas ett helt kapitel i mitt liv och hur jag kände mig då. Jag har ägnat dagen åt att kolla på bilder och lyssna på musik. Jag pratade med Manfred. Jag tror faktiskt jag kan säga att jag kommit över honom nu. Det enda som gnager - och som ibland gör ont - är att jag har i processen förträngt och glömt bort allt vi i nästan sex års tid hade. Jag kan inte minnas att jag ens var lycklig. Men det vet jag att jag var, jag har bara glömt - förträngt - det. Det känns som att jag förlorat sex år av mitt liv. Bilder på oss är det enda som påminner mig om att vi faktiskt funnits. Självklart, hela jag är ett kvitto på vår tid tillsammans, vårt förhållande präglade mig hela min tonår, den jag var och den jag är. Men jag kan för mitt liv inte minnas de goda stunderna. Jag bara vet att de fanns där.

Jag tittade på bilder från högstadiet och gymnasietiden. Såg vänner som jag så helhjärtat älskat och liksom jag växt upp och jag undrar om de tänker på mig ibland. Jag undrar om våra vägar kommer korsas senare i livet eller om jag ens vill se vilka förändringar de genomgått. Jag såg mig själv stå på scen - som skådespelare, konferencier, musiker, mig. Det som gjorde mig hel. Ännu en sak som runnit mig ur händerna, och min identitet känns som ett tjockt skal men ändå kärnlöst. Jag tappade den viktigaste biten av mig själv.

Jag saknar högstadiet. Jag saknar gymnasiet. Jag saknar mina vänner, jag saknar att stå på scen, jag saknar att utöva musik, jag saknar mitt förhållande, jag saknar mina hästar och jag saknar Mjölby. Och allt som hör till.

När en av mina arbetskamrater på Max sa upp sig och flera började prata om att också göra det så kändes det lite som att min värld skulle rasa samman. Jag avskyr förändringar. Allt som är bra ska tillhöra min vardag och inte mitt förflutna. Jag valde att stanna upp och iaktta min omgivning. Vad kommer jag om några år se tillbaka och tänka på? Vad kommer jag uppskatta, vad kommer jag sakna? Jag tar mig tid att rödmarkera allt som är värt att minnas, tar ett steg tillbaka, inser att hela min värld är blodfärgad och bestämmer mig för att njuta av minuten jag lever i (innan även den tillhör mitt förflutna).

Det var lite halvt förgäves att se fram emot att åka och jobba i förrgår. Det var helt galet mycket folk när jag kom dit och tempot var ganska högt hela dagen. Vid något tillfälle var det något som satte käpparna i hjulet (slut på kött, antagligen) vilket innebar att jag inte fick ut någon mat på närmare en kvart. En av gästerna som väntat länge började svära åt mig och var så fruktansvärt otrevlig. Det är i sådana tillfällen man vill säga "Du har helt rätt, det är inte okej att behöva vänta i en kvart. Men nu råkade det bli så, det är inget att bli upprörd över och jag ber dig att visa respekt - vi är ju trots allt människor också, vi som jobbar här. (Jävla idiot.)". Men gästen har ju alltid rätt och det enda jag kan göra är att be om ursäkt, kompensera och le. 

[Seriöst. Det handlar om mat. Det handlar om 15 minuter av ditt liv och det handlar om att ingen är perfekt. Det är så fruktansvärt onödigt att bli upprörd över. En arbetskamrat till mig har sagt att alla människor borde prova ett år inom restaurangbranschen, världen skulle bli en lite bättre plats då. Det ligger något i det! Från det att man beställer något sätts det ändå igång en relativt lång process tills maten ligger på brickan. Och alla gör ju sitt bästa för att det ska gå så fort som möjligt och bli så bra som möjligt. Men som sagt så kan det alltid gå fel någonstans. Efter att ha jobbat några veckor på Max lovade jag mig själv att jag aldrig ska gnälla över att det tar lång tid, och framför allt inte låta det gå ut över personen som tagit emot beställningen (för oftast är det i köket som det gått snett och det kan inte vederbörande göra någonting åt). Och dessutom, ber någon om ursäkt så besvarar man det.]

Efter att ha blivit av med den här gästen var jag så fruktansvärt arg att jag gick in i diskrummet för att slå något. Istället började jag gråta av ilska och det var så galet jobbigt. Tog tre djupa andetag och gick sedan ut igen. Men jag kunde ändå inte släppa det, jag lät honom förstöra många timmar av min dag. Senare fick jag istället några vänliga gäster som innan de gick därifrån sa att jag var fantastisk och gjorde ett utmärkt arbete. Jag ville bara krama dem.

Efter en jobbig dag på Max åkte jag för att jobba på Laholmen. Det var lugnt och skönt ändå. En gäst satt vid bordet och pratade i timmar. Några andra kom fram och ville visa sina kunskaper i det svenska språket och när jag godkände dem så gjorde de high-fives, skålade och applåderade. Det var roligt! Fast återigen så var jag så fruktansvärt trött att jag inte kunde hålla ögonen öppna. Det kändes inte okej. Efteråt struntade jag i gymmet och åkte istället direkt hem där jag gick raka vägen till min säng och bara dog. Sov i fem timmar innan jag gick upp och åkte för att jobba. Efter jobbet handlade jag lite, skjutsade hem Krille och åkte sedan till gymmet. Sprang 5000 meter i intervaller och efteråt mådde jag så himla dåligt. Hemma åt jag världens godaste mat, potatis- och purjulökssoppa that is, och la mig sedan ner på soffan. Sov i några minuter innan jag satte mig upp och åt lite till. Jag var så fruktansvärt trött att jag gick och la mig kvart i tolv. Somnade återigen till Ben Howard. Det är en sådan vardagslyx för mig, jag blir så glad av att tänka på det. Det är så mysigt att somna till och framför allt att vakna upp till. Sov i nio underbara timmar. Och om en halvtimme ska jag åka till jobbet. Sedan är jag ledig i fyra dagar.

Rent fysiskt så mår jag inte särskilt bra alls. Jag har tränat alldeles för mycket i proportion till hur mycket jag ätit/sovit. Jag känner mig slut i hela kroppen, inte på ett "skön träningsvärk"-sätt utan på ett sätt som om jag hade feber och var orklös. Att sträcka ut armen eller att sätta mig ner på huk ger mig akut mjölksyra i musklerna. Jag är onaturligt trött större delen av dagen och jag är konstant hungrig. Det spelar ingen roll hur mycket eller hur ofta jag äter, jag känner mig ändå hungrig 15 minuter senare. Jag har i 48 timmar haft ont i en viss punkt i bakhuvudet. Det känns.. inte bra.

Men men. Fredag till söndag jobbade jag sammanlagt 37 timmar och det spelar väl roll det med. Det ska bli skönt att få vara ledig ett tag. Ta mig tid att sova. Äta. Andas.

Åhåjaja, vilken dag det varit! Jag somnade inte förrän halv fyra igårnatt men det var nog världens skönaste insomning. Är det ens ett ord? Nu är det ett ord. Jag var så fruktansvärt trött att jag inte ens kunde hålla ögonen öppna. Det var varmt och skönt i rummet och jag lyssnade på Ben Howard. Jag älskar att lyssna på honom när jag ska sova. Och när jag sover. Och när jag vaknar. Det var så mörkt och varmt och harmoniskt och Depth Over Distance slumpades fram och jag somnade på bara några sekunder. Sablar i min lilla låda så behagligt det var. (Världens bästa svordom.)

Sov jäkligt gött i tre och en halv timme innan jag vaknade av väckarklockan. Åkte in till Westcoast klockan sju och körde indoor walking. Det är stört vilken motivation jag har! I vanliga fall måste man ju peppa sig själv till att göra saker som kräver ansträngning, som att träna. Men jag reflekterar inte ens över det. Varje gång jag planerat att träna så ser jag det inte som att jag har något alternativ, jag gör det bara. Jag förstår inte ens själv hur jag kan gå upp så förskräckligt tidigt för att träna när jag hade kunnat ligga kvar och sova i tre timmar till. Men som sagt, jag bara gör det. Att strunta i det finns liksom inte som alternativ.

Åkte och jobbade. Det bjöds på många hjärtliga skratt trots att jag var konstant hungrig och trött. Jag är alltid hungrig nu för tiden. Nåväl, det var en rolig arbetsdag. Efteråt åkte jag hem och lite halvstressad åt jag middag och packade upp ett paket jag fått på posten. Dexter säsong 4! Jag längtar tills jag får tid att titta på det.

Åkte in till stan en timme senare för att jobba på Laholmen. I början var det helt stendött så tillsammans med DJ:n och vakten satt jag i baren och hade mobilhäng. Haha. Efter ett tag började det droppa in lite folk, bland annat så kom Tengberg dit och han höll mig sällskap tills det någon timme senare började droppa in folk. Senare under kvällen så dök några andra arbetskamrater upp och de spelade, det var så roligt! Fast jag ogillar ändå när vänner spelar hos mig, känner mig så himla illa till mods när de förlorar. Det var i alla fall en grymt rolig kväll när mina väl var där och efteråt fick jag återigen leka taxichaufför åt Felicia och hennes vänner. Man känner sig lite cool när man är fyllechaffis, tycker jag. Mogen. Duktig. Efteråt åkte jag ner till Westcoast och sprang medelsvår intervall på bandet. Efteråt ville jag bara dö lite grann, jag var så trött! (Vem kan klandra mig, jag hade nästan varit vaken i 24 timmar.) På väg hem såg jag dessutom en liten grävling som haltade fram på vägen.. Den hade skadat ena benet ganska ordentligt. Mådde så dåligt, men vad gör man? När jag kom hem tog jag en snabb dusch och kraschade sedan i min säng. Sov väldigt oroligt i rädsla att försova mig, men det får duga.

Om en halvtimme ska jag åka och jobba. Det ser jag fram emot. Bjuder på en bild från gårdagen!



Bahman, Tengberg, Gurra, Felicia och Kajsa! (Kajsa, biträdande restaurangchefen, var full som en kastrull och skulle upp och öppna 4 timmar senare, hon sa (sludrade) "Du får absolut inte visa det här för Johan (chefen)!" men Kajsa, jag tror han lär märka ändå..)