Change of Seasons

Så här är det. Den 19:e november bestämde vi (Manfred) att vi skulle ta en paus. Vi har valt att kalla det för paus, just eftersom vi gör slut så att vi kan bli tillsammans senare i livet. Manfred har hela tiden känt av en viss ångest som kommit att långsamt bryta ner glädjen i vårt förhållande. Vi nådde bristningsgränsen. Så nu är det slut, han är fri och singel och får göra vad han vill. (Jag med, rent praktiskt, men inombords känner jag mig mer fängslad än någonsin.) Först när han fått känna på det livet och vet vad han missat (eller rättare sagt, inser vad han egentligen har: ett förhållande potentiellt att göra honom lycklig hela livet ut) kan vi vara tillsammans utan att behöva längta bort till annat. Jag vet att det kan låta jättekonstigt, men det är faktiskt så det är. (Refererar till mitt inlägg Det gör ont som jag skrev den 23:e maj 2011)

Jag har aldrig känt mig så här olycklig, någonsin. Jag älskar Manfred så jävla mycket, 5 och ett halvt års tid med 40 mil emellan kan inte betyda något annat. Men det gör så otroligt ont att veta att han lever ett singelliv, han kan göra precis vad han vill. Och ännu värre är att han kanske (högst sannolikt) hamnar i ett nytt förhållande. Det kan ta flera år innan det här är förbi och han känner att han fått tillfredsställa det där behovet som gnagt så länge. (Och nej, jag tänker inte vänta på honom, men naturligtvis så känner jag att jag aldrig kommer kunna älska någon annan i vilket fall.)

I kärlek och livet finns verkligen inga garantier. Om en vecka kanske han vaknar upp och funderar på vad fasen han håller på med och inser att det han gör känns fel. Eller så går det två år och han inser att näe, han är faktiskt lyckligare med någon annan, och utan mig.

Jag vill att alla ska veta att jag är inte arg på honom, jag känner mig inte utnyttjad eller orättvist behandlad. Jag förstår honom. Även om jag tycker att han offrar för mycket så finns det inget man kan göra för att få honom att förstå det. Man vet inte vad det är man har förrän man förlorar det. Om han säger till mig att han är olycklig i vårt förhållande, just eftersom han har en sådan ångest över att inte fått vara nykär någon gång, då kan jag inte säga "äh, skit i det, var lycklig istället". Jag tycker att det är bra att han är ärlig och säger som det är.

Det enda jag hoppas på är att jag ska kunna bli glad snart igen. Det får gärna innebära att han om en vecka inser att det han gör är fel, att det är bara mig han vill vara med. För innerst inne vet vi båda att vi har något otroligt fint och sällsynt. Jag vet att vi skulle kunna bli gamla tillsammans och leva ett lyckligt liv. Han vet det också, han måste bara tro på det.

Jag vet verkligen inte var jag ska göra av mig själv, hur jag ska disponera tiden eller vad jag ska säga till mig själv för att hålla huvudet över vattenytan. Dr Phil har sagt "Det är inte tiden som läker alla sår, det är vad du gör med den, som gör det". Och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Det känns mest som att jag bara vill.. ja, dö.

Jag har kommit hit. Till sist.

Jag vet att jag begått grova misstag, gjort fel val och gång på gång sårat.
Snälla ge mig en sista chans att försöka ställa allt till rätta. Jag går sönder annars.

Jag älskar dig. Förlåt.

Det har varit dåligt med uppdateringar det senaste. Det känns bra på ett sätt, och tråkigt på ett annat. Det är alltid kul att dokumentera dagarna så man kan se tillbaka på det senare.

Jag har den senaste månaden umgåtts mycket med min fina vän Emma. Vi har bland annat varit på yoga, morgonsimmat, fikat, pratat om allt och inget, shoppat, sovit för lite, sett på film och ätit glass. Åh vad jag tycker om henne.

Jag har även haft en liten minisemester då jag bilade till Östergötland och träffade världens finaste pojke, som även följde med mig tillbaka till västkusten och stannade i en vecka. Det var mysigt och givande (eftersom vi rensade luften en gång för alla) och varje liten atom i min kropp har Manfred-abstinens. Min kära vän PJ kom hit dagen efter att Manfred åkt, och stannade hela helgen. Det var väldigt mysigt, vi tryckte i oss alltför mycket kalorier, såg Basil Mus och Sherlock Holmes och pratade en massa. Jag tycker om henne, också. Mycket.

Jag har haft en väldigt bra dag. Jag fick sova relativt länge och på Max var läget under kontroll hela dagen. En tjej som beställde hamburgare av mig var nästintill identisk med Monica Raymund som spelar Ria Torres i Lie to Me. Jag gav henne en lapp med namnet och bad henne bildgoogla det. När jag hade en halvtimme kvar på arbetspasset såg jag att min kära familj kommit upp så efter att jag slutat åt jag lite mat med dem. Guldkant på vardagen, indeed.

Jag är ledig några dagar framöver innan helgen då jag köttar jobb på både Max och Cherry. Jag funderar riktigt starkt på att spendera hela morgondagen i min pyjamas och bara pilla med en massa småsaker. Jag ser så mycket fram emot att få ha en heldag utan några som helst fasta planer.

Innan jag avslutar vill jag bara säga att jag längtar så himla mycket efter december. Det behövs ingen som helst förklaring, jag orkar inte vänta, ge mig det nu med en gång!

Nu ska jag sova. Vackra drömmar!