Change of Seasons

Dagen har varit för sorglig för att berätta om den. Det kliar i mina öron, det klickar i höger öra när jag andas in/lägger huvudet på sned, jag har tre par strumpor + raggsockar + duntofflor på mig men fryser om fötterna ändå plus att min hals och mitt huvud gör ONT.

Ändå är det -17 grader Celsius och nedrivna kontaktledningar har förstört min dag.

Efter en kort och Manfredlös vistelse i Linköping fick jag ändå köpt lite julklappar samt julklappspapper, julklappsetiketter, ett anteckningsblock, två par vantar med rosetter och en fin klänning som jag ska ha på min artonårsdag alternativt julafton (så den var nödvändig, hallå).

HEJDÅ.

Ni vet den där ångestkänslan man får, att man känner att man är kass på sin hobby och att alla andra är bättre? Så känns det med fotograferingen. Jag har ingen inspiration alls, och Fotoguiden står här bredvid fruktansvärt orörd. Det känns som att vad jag än ska göra, så tar det en sådan himla tid, och alla bilderna blir likadana. Och om någon bild blir annorlunda, så blir den inte särskilt speciell ändå. Jag tror dock att det skulle kännas bättre om jag använde ett annat objektiv, som man kunde komma närmare med. Jag tar helst sådana bilder. Jaja. Det är en fas. Jag kommer över det.

Lekaco var i alla fall helt underbar idag. Öronen var framåt nästan hela tiden, han vevade ingenting med benet, stod stilla, lät mig klia honom i pannan (!), flyttade på sig utan att jag behövde be om det, gapade snällt när jag skulle tränsa och han bara.. verkade så förestående. Ungefär som om vi båda skulle dö imorgon och det här var vår sista stund tillsammans, och han ville ta vara på den. Jag pratade med honom nästan hela tiden, kliade och gosade. Var inte ledsen trots att han nu är såld. Jag tycker verkligen om honom så mycket.

Jag tänkte lägga mig i sängen och plugga mig till sömns. Det stundar sovmorgon, och jag ska gå upp så där exakt lagom tidigt/sent. Efter skolan blir det Linköping. Det ska bli trevligt.

Kaffe, sju sorters kakor och film med lite folk. Det hade inte suttit fel!

Inatt drömde jag att jag var vaken. Och att jag försökte somna (och att jag lyssnade på djurprogram på radion och att jag startade fläkten). Så när jag vaknade kändes det lite som om jag skulle dö, för jag var så trött. Tack och lov så hade jag sovmorgon och kunde dra mig upp ur sängen halv nio. Den bästa tiden att gå upp! Alldeles exakt lagom tidigt/sent.

Skolan kändes ganska meningslös, men jag gjorde vad jag skulle. Jag ska plugga en massa engelska, tyska och matte den här veckan. Och jag är så FRUKTANSVÄRT sugen på att julhandla! Jag funderar starkt på att åka in imorgon, men jag har ändå rätt mycket att göra. Däremot så är tisdag den enda dag där jag slutar tidigt. Jag får se.

Om cirka en timme ska jag åka in till stallet. Jag vill men ändå inte. Det kommer bli jobbigt, nu börjar jag räkna ned antalet gånger jag kommer sitta på den där underbara hästens rygg. Usch.

Jag tycker egentligen inte om att göra så här, att recensera en massa filmer i ett inlägg. Man orkar inte skriva så mycket om varje film, men jag tror inte att ni kommer gråta blod, aight?

---

Frozen (2010)

Ett gäng ungdomar fastnar i en lift och ingen vet att de är där. Liften kommer inte sättas igång på fem dagar och problemet är ett faktum. Ja, ibland funderar man på om dessa skräckfilmsregissörer har slut på inspiration. Men ärligt, filmen var helt okej. Den var - till min stora förvåning - ganska obehaglig och man blev ganska uppstressad. Tyvärr förstördes realismen av en flock blodtörstiga vargar.







House of D (2004)

En übervacker Anton Yelchin och en briljant Robin Williams i huvudrollerna, det kan inte bli annat än bra. En film om ingenting egentligen. Ingen sensmoral. Inget budskap. Kanske om man börjar lusläsa mellan raderna, så inser man att filmen påvisar hur vår omgivning påverkar oss. Men inte så mycket mer, tycker jag. En lite sorglig men ändå feelgood-film som sätter sig!







Stay Alive (2006)

Dör du i spelet dör du på riktigt (om dör du inte i spelet kanske du dör ändå). En film som från första början skrämde mig ganska så ordentligt, den var rent av obehaglig och jag var nästan glad över att få stänga av den. Men emot slutet så blev det ytterliggare en av dessa "slåss-mot-spöken"-klimax, som för mig känns otroligt töntigt. Men första halvan var riktigt bra. Skiljer sig lite, och är i mina ögon en av de bättre skräckfilmerna.







Law Abiding Citizen (2009)

Det börjar bra. Man förstår genast budskapet: rättsystemet är vrickat. Stundvis påminner filmen lite om Saw, den är lurig samt att huvudpersonen har en massa planer på lur och om reglerna inte följs blir någon straffad. Fine. Men sedan känns det som att det börjar spåra ur. Huvudpersonen är ett geni, okej - men han är ju helt övernaturligt smart och allt går precis enligt planera (nästan). Har han en medhjälpare? Nej. Ännu bättre (känn ironin).







Spirited Away (2001)

"Du måste se den här"! Okej, jag ser den. Flera nätter i rad, i mina (mar)drömmar. Jag hade redigt höga förväntningar på den här, och det faktumet att den har 8,5 i betyg på IMDb får mig att vilja kräkas lite grann. Det enda jag kunde tänka på genom hela (ja, hela) filmen var att den var obehaglig. Alla dessa konstiga varelser, det är ju sjukt? Jag var inte blown away för fem öre. Men visst, mitt försök var inte helhjärtat, och att jag satt i en buss med gapiga passagerare och att klockan var två på natten kanske är betydande - men att jag tre nätter i rad drömde mardrömmar om den där svarta figuren på bild är ett ofrånkomligt faktum, och inte en känsla jag vill att en film ska lämna ifrån sig (en skräckfilm, möjligtvis).







Paranormal Activity 2 (2010)

Jag förväntade mig att filmen skulle vara precis som ettan, i negativ bemärkelse. Att storyn var så gott densamma, på en annan familj, men att de hittat på nya sätt att skrämmas. Och på ett vis kändes det som att jag hade rätt. Filmen var fruktansvärt lik ettan, men det gav inte alls någon negativ effekt - med tanke på att storyn är sammankopplad med första filmen och faktiskt utspelar sig före. Jag ville vid ett flertal gånger dö lite grann där jag satt längst fram i biosalongen. Riktigt obehaglig, på riktigt. Bättre än ettan? Ja, det tycker jag. Den kändes mer genomtänkt. Måste man se ettan för att förstå den? Nej, men för känslans skull skulle jag ändå rekommendera det.







Saw 3D (2010)

Årets höjdpunkt. 3D-glasögonen på näsan och munnen fullproppad av popcorn. 10 minuter senare var popcornen inte särskilt frestande längre. 20 minuter senare åkte glasögonen av för en stund också. Ärligt talat, jag förstår inte alls grejen med 3D? Jag tyckte bara att det var ansträngande att titta på, och själva filmen i sig krävde egentligen inga 3D-effekter. Det sprutade lite blod och köttslamsor mot oss en eller två gånger. Och inte så mycket mer.

Filmen är utan att tveka den absolut slafsigaste i serien. Nästintill osmaklig. Tyvärr var den stundvis väldigt överdriven. Det drog ner en stor del av känslan, men storyn fortskrider gladeligen på och man förstår återigen ännu mer från de första 6 filmerna. Bygger filmen upp för ytterliggare en uppföljare? Nja. Det var vissa saker jag inte förstod (t.ex. så plågades en helt hundraprocentigt oskyldig människa till döds, var hon verkligen oskyldig?) men samtidigt så tyckte jag att de i slutscenen knöt ihop säcken väldigt bra. Gåshuden kom fram faktiskt.

Men serioulsy, cut that 3D-crap.







The Bourne Ultimatum (2007)

Jag kommer nästan inte ihåg någonting från tvåan, så jag förstod inte särskilt mycket av den här. Den hade ett väldigt högt tempo, nästan hela tiden, vilket till min förvåning inte alls var särskilt jobbigt. Är det inte biljakt så är det mopedjakt eller en katt-och-råtta-lek eller så slåss de. En halvfräck actionfilm sådär, men man bör nog ha sett tvåan strax före. Handlingen hänger starkt ihop. Men jag står nog fast vid att jag tycker att första filmen var den bästa i denna trilogi.







Seven Pounds (2008)

En film som kräver tålamod. Det går långt in i handlingen innan man får hela situationen klar för sig. Och när det väl händer så känns allting så uppenbart, och slutet ganska förutsägbart. Filmen innehar en slags melankoli som är svår att identifiera, och den är nästan lite tung att titta på. Men den känns otroligt realistiskt och är egentligen en väldigt tragisk historia. Påminner ganska mycket om Jakten på Lycka.

Blocket ovan kommer från Lagerhaus. Jag har stått i affären med ett i handen vid säkert tre olika tillfällen, men alltid ändrat mig. Men nu har jag konstaterat att jag behöver ett, ikväll har jag sprudlat av idéer och planer som jag inte FÅR glömma bort. Perfekt så här i juletid, då man kan skriva upp diverse julklappsinköp och dylikt.

I vilket fall, nedan följer min önskelista inför födelsedag och jul!

---

Följande saker har jag önskat mig av Manfred (från H&M Home):


Ett påslakanset (eller ja, två), en handduk och en badrumsmatta.

Manfreds kommentar? "Ska du inte önska dig något roligt istället?", haha. Söt.

---

Sedan hittade jag lite übersnygga kläder (och tre par örhängen) från Gina Tricot:

---

Av mamma önskade jag och Manfred oss två bäddmadrasser, två täcken samt sex kuddar


Utöver det så önskar jag mig en Fjällsta (50x50) ram ifrån IKEA (jag tänkte sätta in konsertbiljetter i den).

---

Sist men inte minst så önskar jag mig lite småplock som detta (plattången av mamma):


Plattång, TV-spelet Spyro the Dragon till PS1, fjärrutlösare till Canon 450D, Edgar Allan Poe novellsamling vol. 1 samt presentkort.

För er som inte ser så står det Älskar Dig!, en liten "lapp" Manfred lämnade på skrivbordet precis innan han åkte. Jag älskar den där pojken, har jag sagt det?

Helgen har varit fin, med en massa snö, glögg, julstämning och film. Och jag fick en adventspresent ifrån Strömstad! Ett par supermysiga sockar, helt perfekt för mina hyss ute i snön. Jag satt nyss och kollade på Svenska Hollywoodfruar med familjen Hanberg/Karlsson, riktigt mysigt. Förresten, (jag verkar vara den enda) jag älskar den ofantliga mängden snö som är här!

Imorgon har jag sovmorgon. Det är helt okej alltså. Därför tänkte jag ägna kvällen delvis åt att göra lite skolarbete. Men jag har en massa andra saker jag skulle vilja göra först. Så jag prioriterar det (varför göra läxorna idag när jag kan göra dem imorgon?). Bland annat så tänkte jag ha ett filmrecensionsmaraton, sätta ihop en liten önskelista (jag drömde att jag fyllde arton inatt, men det är ju trots allt tre veckor kvar) samt smussla med lite julhemlisar. Det känns bra, jag behöver lite småplanering i mitt liv.

Julen är snart här, och jag har längtat efter december något förbannat mycket. Förra året var december så bra. Min födelsedag, Manfred tog körkort, att det var en massa snö, jag lyssnade på Threshold och livet var bra.

Det här året längtar jag ännu mer efter december. Snön är här, jag fyller arton (okej, det ÄR läskigt, ska jag bli myndig? JAG? Är ni säkra på det?), det är ett halvår kvar i skolan, REBECKA KOMMER HEM, jag ska lyssna på Kamelot, jag ska fotografera mer, Lekaco flyttar om 4 veckor - och jag ska gå hel ur det här.

Det är tredje dagen som sjuk nu. Igår kväll kändes det verkligen som att det hade blivit bättre, men under natten var jag så illamående att jag inte kunde sova. Jag lyckades ändå ta vara på Manfreds råd och läsa en bok, i syftet att bli trött.

Igår började jag alltså läsa Shutter Island. Jag har aldrig läst någon bok i den genren förut, så det var intressant. Sedan dess har jag bara ägnat mig åt att läsa, se på fåglarna utanför fönstret (jag vet, jag är knäpp) och framför allt sova.

Jag läste ut boken nyss. Den var spännande, däremot så tyckte jag inte att det hände särskilt mycket, för att vara 400 sidor. Den var inte så intensiv, liksom. Tyvärr var den också ganska förutsägbar, på vissa punkter. Däremot så förstod jag inte sista kapitlet alls. Jag kollade på Wikipedia, och efter att ha läst slutet där läste jag sista sidorna en gång till, och kunde sedan konstatera att de har översatt bokens punchline väldigt lustigt, och att det antagligen är därför slutet inte var så klockrent. Tråkigt, de sista raderna i en bok kan ha en sådan kraft, liksom.

För tillfället känner jag mig endast lite yr och hängig. Jag tänkte dock försöka äta något, städa rummet (det känns bra att städa bort det sjuka och smutsiga liksom), ta en dusch, byta kläder och se filmversionen av Shutter Island. Kanske plugga lite också, om jag kan förmå mig att behålla koncentrationen.

Jag tänker klargöra min situation en gång för alla.

När jag slutade nian ville jag söka till ett annat gymnasium än det i Strömstad. Varför? För att jag ville träffa nya människor, lära mig att ta kontakt med människor jag aldrig träffat förut. Jag såg det som en bra chans att få utvecklas, helt enkelt.

Jag började gymnasiet i Uddevalla, ca 9 mil ifrån Strömstad. Jag kom att älska den klassen jag hamnat i. Sammanhållningen var något utöver det vanliga, och klasskompisarna var helt underbara på alla tänkbara sätt. Så höstterminen i ettan var helt perfekt, jag hade en massa nya människor runt omkring mig samtidigt som jag bodde kvar i min hemstad och därmed hade nära till mina vänner sedan grundskolan.

Efter halva ettan fick jag veta att skolan jag gick på låg back med ett dussin miljoner kronor, och att de därför skulle bli tvungna att dra in på olika saker. Bland annat så hade de bestämt sig för att inte påbörja inriktningen Matematik- och Datakunskap - vilket jag blivit lovad när jag sökt dit (av en rektor som sedan avgick). Det var naturligtvis ett bakslag för mig, men efterhand så kunde jag ändå tänka mig att byta inriktning till "vanliga" naturinriktningen. Då släpptes ytterliggare en bomb - jag skulle bli tvungen att byta klass. Då förstod jag inte längre meningen med pendla 3 timmar om dagen, för en utbildning som jag ändå inte ville ha, och om jag ändå inte fick vara med mina vänner.

Strömstad gymnasium kunde inte erbjuda MD-inriktningen, då vi var för få sökande. Då vände jag mig till Kungshögaskolan, och efter många om och men påbörjade jag mitt andra år här.

De flesta vet antagligen att jag inte trivdes särskilt bra i min klass. Jag står för vad jag säger, när jag påstår att jag inte tyckte att någon var särskilt tillmötesgående eller öppen (jag vet med mig själv att jag har agerat annorlunda i alla liknande situationer, men jag klandrar ändå ingen, för vi är alla olika). Däremot så hittade jag någon jag kom att kalla för min bästa vän, nämligen Rebecka. När tvåan var slut flyttade Rebecka till Frankrike. Samtidigt flyttade Manfred härifrån för att plugga i Rimforsa, och bo på internat.

Sommaren innan jag skulle börja mitt tredje år bröt jag ihop. Det kändes som att allt jag höll av, bara rann mellan fingrarna på mig. Jag var tvungen att lämna mina vänner i Uddevalla. Jag lämnade mina vänner, min familj och mina husdjur för att gå i skolan i Mjölby. I Mjölby har jag aldrig känt att jag passat in (i klassen, menar jag då), men den som väl kom mig nära, flyttade härifrån. Plus att Manfred i samma veva flyttade (visserligen inte särskilt långt bort, men det är skillnad på att träffas varje dag och sedan bara på helgerna).

I vilket fall, så kom vi i somras fram till att jag måste vidta någon typ av åtgärd. Att flytta tillbaka till Strömstad kändes för mig uteslutet, jag ville avsluta det jag påbörjat. Då föreslog både min mamma och Manfred, att varför inte börja med någon fritidsaktivitet? Och på så vis känna att jag gör något, en liten avstickare i vardagen, och dessutom träffa nya människor? Därför började jag ta ridlektioner.

På stallet hittade jag en ögonsten - Lekaco. Ända sedan jag hade honom på lektion första gången, har jag haft honom varenda gång - min ridlärare tycker att vi passar varandra såpass bra. Jag har tidigare skrivit i bloggen att vi behövde varandra. Tanken på honom fick mig att mer eller mindre slippa sakna andra. Han fick mig att må bra, han fick mig att hålla huvudet över vattenytan.

Igår kväll fick jag ett mejl av stallchefen. Om 4 veckor kommer ridskolan läggas ned, det ska bli verksamhetsskifte, ridlärarna ska sluta och hästarna säljas. Om 4 veckor kommer min älskade vän Lekaco att säljas, försvinna, och jag kan inget göra.

Det tog mig tre timmar att somna igår. Jag bara grät. Tre timmar i streck. Jag har nått bristningsgränsen. Jag klarar inte av mer avsked, med saknad.

Så nej: jag är inte okej.

Jag har varit ute och skottat snö (och jag dog lite grann tror jag, sjukt jobbigt). Så nu har jag tagit en dusch och tänkte hämta ett glas iste samt börja plugga engelska, men innan jag gör det vill jag dela med mig av en liten klatschig låt! Ni som känner mig vet att jag älskar humor där allting går till överdrift och spårar ut, och det här är precis så.

Inatt drömde jag att jag var gravid. Det knäppa var att jag liksom var relativt tillfreds med situationen tills jag började räkna månaderna och insåg att jag skulle bli tvungen att hoppa av skolan ungefär en månad före studenten, då fick jag panik. Vansinne.

I vilket fall så har jag studiedag idag och då är det tänk att man ska studera. Jag har ett engelskaprov att plugga inför, och lite matte att göra, men annars är det nog inte så mycket hängandes runt halsen på mig.

Jag tror jag fortsätter dagen med att först städa rummet och sedan kolla på en skräckfilm jag började kolla på igår. Jag stängde av den för att jag till min stora glädje höll på att somna (ja, det är en stor glädje, jag har haft jättesvårt att somna den senaste tiden). Stay Alive heter den, och hade rätt taskigt betyg på IMDb. Ska bli intressant.

Ännu en liten film när jag fular mig i Photo Booth. Inte fullt lika actionfylld som den förra, däremot är det betydligt färre svordomar!

"Om livet skulle vara i en liten burk, och man står bredvid och tittar på den.. Då skulle man bara känna sig så besviken på något vis." - Abbe

Sanna ord, minsann.

Skolan kändes helt onödig. Däremot så har jag studiedag imorgon som, låt oss säga, kompenserar upp det hela. Göddigt.

Nu ska jag städa lite här i mitt lilla rum. Sedan beger jag mig mot stallet och träffar Lekaco för första gången på en vecka.

När jag kommer hem ska jag äta mat, duscha och sedan med glass i handen krascha framför en film. Imorgon ska jag plugga som fasen.

Du Levande (2007)

En svensk film, regisserad av Roy Andersson. Den första filmen jag såg av honom heter Sånger från andra våningen och skälet till att jag inte skrivit en recension på den är att när filmen var slut, så hade jag ingen aning om vad jag skulle säga om den. Roys filmer är helt klart en sort för sig, och jag visste inte om jag tyckte att Sånger från andra våningen var ett mästerverk eller helt enkelt djupt, rubbat skräp. Samtidigt hade jag i bakhuvudet att jag inte förstått filmen riktigt. Jag på något sätt visste att briljansen fanns där, jag hade bara inte uppfattat den - därför skrev jag inget.

När jag sedan såg Du Levande kände jag av den där briljansen direkt. Filmen har ingen särskild handling, den bara är. Den skildrar allt och inget kan man säga. Det går verkligen inte att förklara. Regin, manuset, de amatöriska skådespelarinsatserna, alla små detaljer och den svarta humorn - det är en sådan perfekt sammansättning så det är helt otroligt för vissa och ren skit för andra. Jag älskade den här filmen, för är så nära perfektion man kan komma.

Eftersom den inte går att beskriva på något rättvist sätt, så lägger jag upp ett klipp med en av mina favoritscener ur filmen. Jag kan dock inte säga att ni måste se det för att ni kommer gilla det, för det här är riktigt djupa grejer. Men jag tycker ändå att ni ska offra 9 minuter av ert liv, så ni har ett litet hum om hurdana filmer Roy Andersson är (han är ju trots allt ganska känd).

Jag såg en blogg som piffats upp med fallande snöflingor, jag vill också! Så jag letade upp en halvtaskig kod, och tackvare mina programmerings-kunskaper så lyckades jag faktiskt skriva om koderna så att det blev som jag ville ha det. Jag är rätt stolt över mig själv. True story!

Jag la även in en vinter-header. Den är visserligen gammal, men fram tills jag tagit lite nya fräscha vinterbilder så får den duga. Jag är väldigt nöjd med uppsättningen bilder, men man kan ju inte återanvända en header, man får ju ta lite nya bilder.

Jag har haft en fin helg. Vi hade nollningsfest i fredags, och jag kan tala om att det var ett av det roligaste jag gjort. Graden trevlighet skulle kunna mätas i att jag har 29 nya vänner på facebook. Jag dansade mig till den värsta träningsvärken mina smalben någonsin upplevt, kvällen var galen och jag pratade respektive dansade med grymt många härliga människor. Det får vi göra om snart igen, som man säger.

Resten av helgen spenderades med pojken och hans familj, med mycket film och dylikt. Nu tänkte jag skriva lite alldeles försena filmrecensioner, sedan tänkte jag stänga av datorn för att lägga mig på sängen och skriva lite i min (dag)bok, räkna matte, se på film och bara må bra. Imorgon har jag sovmorgon och på kvällen får jag träffa den vackra Lekaco igen. Jag tror det var bra att vara ifrån honom en vecka. Jag har fått tänka på annat i några dagar.

Jag har umgåtts med Abbe non-stop sedan skolan slutade. Det var riktigt längesedan jag skrattade så här mycket på så kort tid, det är helt galet. Jag tror i alla fall inte jag haft så här ont i magmusklerna av skratt, någonsin. Men, runt niotiden drog sig bröderna Hanberg tillbaka till sina rum för att sova. Då fick jag tråkigt, så jag funderar på att sussa kudde jag med.

Dagen har egentligen inte varit särskilt bra. NP i svenska gick inte alls särskilt bra, kemiprovet jag skrev förra veckan kändes mycket bättre än vad resultatet påvisade och så vitt jag vet så kom jag inte med i Stars on Stage. Fast jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte vill vara med. Men grejen är den att hon som håller i allt har sagt att hon avskyr att säga nej till folk, så alla sökanden har fått vara med i alla fall. Men om jag inte kommer med så måste jag ju varit FRUKTANSVÄRT dålig, om jag är den enda hon sagt nej till. Ja, hoppas ni fattar.

En annan sak som är jobbig, det är ju återigen det här med Lekaco. Jag skulle egentligen åkt till honom idag, men jag känner att jag behöver en dag utan att försöka tänka på honom. Bara slippa vara ledsen. Dessutom så vet jag att han brukar gå ganska många lektioner på onsdagar, så jag brukar inte få träffa honom så mycket i alla fall. Jag har så dåligt samvete för det - det känns som att jag struntar i honom, men för både min och hans skull så var det nog bra att skippa. Bara idag. Jag ska förstås kompensera upp det hela med massa kläm på öronen och en massa äpplen. Någon annan dag.


You don't remember me, but I remember you
I lie awake and try so hard not to think of you
But who can decide what they dream? And dream I do

Jag är inte hundraprocentigt frisk. Förkylningen står för dörren och ja, den är inte särskilt välkommen. Snö däremot vore inte helt fel, trots att jag är den enda människan här i världen som tycker det.

Dagen var helt okej. Jag hade sovmorgon, det var helt klart bäst av allt. Inatt satt jag uppe och skrev mitt framförande (nationella prov i svenska B) som skulle redovisas idag. Jag tyckte själv att det gick förvånansvärt bra, då jag bara kört igenom talet typ 4-5 gånger. Döm om min förvåning när det visade sig att jag klockrent nådde upp till MVG-kriterierna. Min svensklärare Ivo (som - återigen - är världens petigaste människa) hade inget att klaga på (INGET). Han föreslog en lite mer originell inledning tills nästa gång. Och så förstod han inte varför jag helt plötsligt bytte dialekt när jag pratade. Det var inget jag direkt tänkte på där och då, men det är nog sant. När jag vill låta pedagogisk låter jag som Maria Montazami, typ.

Läxorna ligger på hög. Jag är trött. Jag är ledsen. Nästa vecka får vi veta vad som händer med ridskolan. Med Lekaco. Det fanns en slags positiv atmosfär i stallet när jag var där sist. Min ridlärare berättade att de håller på att bearbeta fram en ny plan, och att det nog blir det sista försöket att få behålla ridskolan. Det fanns något i hennes röst som fick mig att tro att det verkligen kommer lösa sig. Men jag har samtidigt kommit till det stadiet att jag inte längre vill förvänta mig något. Jag önskar så mycket att ridskolan förblir som den är, och att jag till sommaren kan flytta hem och ta med mig Lekaco. Chansen finns. Men jag vågar inte ens tänka på det.

Nu ska jag ta mig an diverse skolarbete (matte, PA, engelska, tyska). Jag skulle vilja sätta mig i TV-rummet med en brasa och en filt. Imorgon stundar nationellt prov i svenska B. Skrivtiden är 5 timmar. Det ska bli skönt att få det överstökat. Det ska bli skönt att få allt överstökat.

Men MVG, det fixade jag.

När jag såg honom snubblade mitt hjärta till. Jag vet inte om det var av glädje eller sorg. Jag var mer lättretad, blev faktiskt irriterad på honom. Många gånger. På lektionen ville han ha av mig. Ungefär 5 gånger slog han bakut. Så har han aldrig gjort förut.

Men efter lektionen, där han stod och bara tittade på mig. Med öronen framåt och stora, runda ögon. I vanliga fall hade han stampat otåligt med benet och bara velat få äta sin mat. Men idag stod han bara där, och tittade på mig. Och jag tror han förstod, jag tror faktiskt att han känner det.

Jag tror min kropp har utvecklat en slags försvarsmekanism emot sorgen. Något inom mig vill bli överlycklig av att se honom, stå och gosa, ha överseende med alla hans bus. Men den delen av mig som styr gråter inte när jag ser honom, den blir irriterad och känner inte särskilt mycket alls. Den delen av mig har bestämt sig för att ge upp. Det enda som hade behövts är det enda jag inte kan bistå med. Jag hade omöjligt kunnat betala 3000 kronor i månaden. Jag måste komma till insikt. Problemet är att samtidigt byggs en blockad upp runt mig. Kroppen tvingar sig själv att inte känna någon kärlek, för då slipper jag sörja honom. Och det gör ont, för han är ett av mina absolut största glädjeämnen.

Jag vill inte att den sista tiden med dig ska vara så här. Jag vill känna något när jag ser dig. Även om det så är sorg. Jag vill gråta mot din hals det sista jag gör. Bara så du vet att jag fortfarande älskar dig.

Jag fann glädjen, men förlorade den. Jag fann en annan glädje, jag förlorade den också. Sedan fann jag dig. Nu förlorar jag dig också. Hur många avsked, särskiljanden, separationer och farväl kan en människa stå ut med under ett års tid?

Jag har gråtit så det känns som att ögonen ska ramla ut. Jag har gått promenader och försökt få bukt med tanken. Försökt komma på en lösning. I mitt huvud byggt upp scenarier där du spelar huvudrollen. Jag kan känna dig, jag kan se dig och jag kan höra dig. Ändå önskar jag att du var så mycket verkligare.

Det är ett få par veckor kvar nu. Sedan finns vi inte mer. Du kommer förbli ingenting mindre än en skrivbordsbakgrund på min dator. En lukt på en tröja. Ett minne blott. Men det är som det är. Och det gör så jävla ont, det ska gudarna veta.

Älskade häst.

Åtta ofrånkomliga sanningar om mig själv!


- Jag har någon form av städmani - jag städar hela tiden (vilket ni antagligen märkt). Jag kan verkligen inte koncentrera mig på något om t.ex. sängen är obäddad. Galet, men så är det!

- Jag älskar metal. Om man ska ange definitioner à la Wikipedia så kan man väl säga att progressiv metal, symfonisk metal och power metal är det som ligger närmast hjärtat. Däremot så klarar jag verkligen inte av glam, jag tycker det är hundraprocentigt outhärdligt att lyssna på (med några - mycket få - undantag).

- Jag är jättebra på att planera, men värdelös på att följa planeringen.

- En av mina största idoler (Roy Khan) tog tag i min hand och såg mig i ögonen under en konsert. Jag var världens lyckligaste människa den kommande månaden.

- Jag är otåligheten själv, händer det inte nu med en gång så har jag väntat för länge.

(Fy för den bleke Figaro vad du gör mig glad, kusen!)

Min ridlärare sa till mig i måndags att hon tycker jag ska köpa häst. Att han skulle passa mycket bättre som privathäst, då han är för känslig för att gå lektioner. Hon tror att jag och Lekaco skulle kunna bli ett lyckligt par, det var precis vad hon sa.

Ska man komma ner på jorden ser det annorlunda ut. Men det är en fin tanke. En mycket fin tanke.

Jag verkar vara den enda människan som tycker att det är helt awesome att säsongens första ordentliga snö har anlänt! Det skulle visst regna bort mer eller mindre, men jag tycker om det ändå. På med stövlarna så är inte heller slasket nåt problem. Så!

Bilden är min egen och den knäppte jag på min 17-årsdag (det var helt galet fint ute). En av de bättre bilderna jag tagit, tror jag.

Dagen var soft. Jag lämnade in PA-loggboken och är nu back on track. Jag var även på audition för Stars on Stage. Det gick inte alls bra, men å andra sidan så är jag så fruktansvärt opepp av någon mystisk anledning, så jag känner mig mest lättad om jag inte kommer med. Jag ställde upp idag ändå, för att jag hellre ångrar något gjort än något ogjort!

Efter skolan knallade vi hem i snön, och inne möttes vi av ett framdukat mellanmål kombinerat med fika, vilket var mycket trevligt. Inte långt efter det åkte jag till stallet, och såg att Lekaco skulle gå tre av fyra lektioner idag. Så jag gosade lite med honom, gav honom lite materiel kärlek (äpplen for the win) och tittade sedan på deras lektion. De hoppade, och det var en tjej som ramlade av. Jag beundrar verkligen det där med att sätta sig i sadeln igen och fortsätta som om ingenting hänt, själv är jag grymt hopprädd och om jag ramlar av känns det helt fruktansvärt att sätta sig i sadeln igen. Men det är tydligen så man måste göra, för att bli av med obehagskänslorna. Har jag hört.

När jag kom hem satte jag mig och började plugga kemi (prov imorgon), medan Abbe satt bredvid och spelade Assassins Creed. Jag nästintill tvingade honom att sitta kvar, så jag själv inte skulle sluta framför datorn. Men vad händer? Jag sitter och tittar när han spelar istället. Fast det gör inte så mycket, jag har skapligt bra kläm på kemin så det var inte världens största förlust ändå.

Nu ska jag noppa ögonbrynen och ta hand om mina naglar lite. Jag har sparat till långa naglar, men de har spruckit nästan allihopa. Jag fick tipset att klippa dem lite grann och sedan ha ett genomskinligt lack på. Värt ett försök, tack till Nattis för de goda råden!

Jag avslutar dagen med lite Edgar Allan Poe. Fejnt.

Det här är en liten lista på saker jag mer eller mindre måste (alltså, "måste"-måste och inte "vill hemskt gärna ha"-måste) ha. Min mobil (Sony Ericsson W200i) börjar ge upp (rätt som det slutar ljudet fungera, samtal bryts, vibrationen lägger av, den hakar upp sig, stänger av sig) efter många fina år tillsammans. Skulle faktiskt kunna tänka mig att köpa en precis likadan igen (begagnad), då jag inte hört talas om någon annan mobil som håller lika länge. Mobilen bråkar bara i perioder, men jag förbereder mig för det värsta.

Jag behöver en stalljacka, den jag har är en tunn vårjacka ifrån H&M. Jisses vad det blir kallt där, nu när vintern kryper (spurtar?) närmare. Det är dessutom 15% rabatt på alla jackor från Hööks, vilket gör att den där godingen kostar endast 400 pengar. Jag tror jag ska slå till!

Sist men absolut inte minst - en ny plattång. Min gick tragiskt nog sönder och svävade bortom lagning, så nu är jag plattångslös. Jag har spanat ut en ny som jag är rätt sugen på - Ga. Ma Cp1. Efter lite googlande kan jag konstatera att den verkar vara bäst i test och verkligen nåt att hänga i granen. Dessutom är den inte särskilt dyr, endast 500 pengar. Fram tills den är min får jag köpa en massa nya tofsar helt enkelt.

Jag vill även poängtera att jag inte på något vis försöker tigga till mig varken pengar eller dessa saker. Det är mer ett "note-to-self-slash-tyck-synd-om-mig-som-är-jacklös-plattångslös-och-snart-mobillös"-inlägg.

Hej, jag gillar fåglar. Nej, korrigering; jag älskar fåglar.

Dagen har varit, låt mig säga, annorlunda! Jag har räknat åtta sidor matte, jobbat ikapp med mitt projektarbete samt fått tillbaka lite arbeten i svenskan. Jag fick VG+ på min filmrecension, galet. FYI: Ivo är p.e.t.i.g. Jag hade egentligen sovmorgon denna dag, och jag somnade runt halv två igår (all denna energi, var kommer den ifrån?), men jag åkte in till skolan tidigt för att plugga. Sjukt nöjd med mig själv.

Jag borde gått och lagt mig för längesedan. Jag ska borsta tänderna och sedan krypa ner under täcket med en samling noveller av Edgar Allan Poe och hoppas att jag kan läsa mig trött. Vilket påminner mig om att jag ska skriva en önskelista snart (jag fyller ju trots allt år om en månad och lite till). Och jag är rädd att jag (väldigt) snart måste köpa ny mobil, min börjar ge upp helt. Varför ska allt sådant hända på en gång? Först plattången, sedan mobilen. Nä fy för den bleke Figaro! (<-- världens näst bästa svordom)

Nu ska jag bege mig till snarkofagen och drömmarnas obegripliga land. Vi luktas vid imorgon, så att säga.

Nu är jag åter i Östergötland efter ett fint men alldeles för kort lov i Strömstad. Det är bara några veckor kvar till jullovet. Pepp. Jag känner för att följa entitans exempel, köra in huvudet i något. Pepp.

Det blir svårare och svårare att åka hemifrån. Sakta men alltför säkert står det klart för mig att jag gjorde helt fel vägval när jag valde som femtonåring. Att inte gå skola i Strömstad är antagligen ett av de största misstag jag någonsin begått (ingen ska ta något personligt). Här står jag idag med en sjuhelsikes massa erfarenheter och vunna strider i min packning, men med facit i hand har jag genom mitt val av skola, förlorat mer än jag har vunnit. Det gör ont att tänka så, men jag tröstar mig med att jag omöjligt kunde ha vetat det där och då, femton år. Jag kunde omöjligt veta att rektorn på Uddevalla gymnasium var inkompetent. Jag kunde omöjligt veta att Strömstad gymnasium hade för få sökanden för att starta en Matematik och Data-inriktning. Jag kunde omöjligt veta att jag på Mjölby gymnasium skulle hitta en bästa vän, som efter halva tiden skulle flytta härifrån. Femton år. Hur skulle jag kunnat veta det?

Nu blev jag för djup. Det är för att det är för sent. Och jag känner mig för miserable just nu. Jag ska försöka sova, försöka att inte gråta, och försöka att ta mig upp ur sängen imorgon. Gör jag det, kära vänner, har jag övervunnit den där ensamheten. Igen.

Återigen så har jag inte gått och dött, jag har snarare åkt till Strömstad. Här är det bara en massa knas och bus och tosseri, så bloggen ligger långt ned i prioriteringen. Jag har en lista på inlägg som ska skrivas och filmer som ska recenseras, men det får vänta tills jag är klar med matten och känner att jag kan sitta vid datorn en längre period.

I vilket fall som helst så känner jag att eftersom jag inte har någon fjärrutlösare till min kamera så blir det sällan bilder på mig själv i bloggen. Då får ni här en stor dos Råggäh! Jag satt med Photo Booth nästan hela kvällen igår, och det här är en av typ tusen videor jag spelade in. Förlåt för alla onödiga svordomar, jag har faktiskt ingen aning om var de kom ifrån!





Auf Wienerschnitzel!

Nej, jag är inte död. Uppdateringen har varit förjäklig för att jag i fredags åkte med Manfred till Rimforsa för att Ascensick skulle spela in lite låtar. Det var minsann en betydligt trevligare upplevelse än sist jag var där. På lördagen fick vi finbesök från västkusten - The Beihruts! Det var så fruktansvärt roligt att se dem! Och de fick dessutom träffa Beihrut, det var ett magiskt ögonblick, haha. Det var ett kort besök, men är man på roadtrip så måste man ju åka vidare. Det var helt underbart i alla fall.

På söndagskvällen hade jag och Manfred bokat biljetter till Saw 3D (ÄNTLIGEN) inne i Linköping. Anton och Abbe hängde på. Jag måste ärligt säga att jag förstår inte alls grejen med 3D. Visst, det är lite fräckt och så där, men jag tycker det förstör en sådan här filmupplevelse mer än det förstärker några positiva känslor. Jag tyckte att större delen var ganska suddig och oskarp, och det var ansträngande att läsa texten. Men mer om det i ett annat inlägg, då jag recenserar filmen!

På måndagen stressade vi hem så jag skulle hinna med min ridlektion. Jag hann, och jag fick min vackra Lekaco igen. Den där hästen alltså.. Jag blir varm ända in i själen av att tänka på honom! Lektionen gick bra fast han var ganska pigg och verkade rätt uppstressad. Stackars pojke, jag tror inte han trivs där egentligen. (Det hade inte jag heller gjort, om jag flera dagar i veckan stod i min spilta helt orörd.)

Idag stundar hemfärd. Jag och Manfred hoppar på bussen mot Göteborg om 3 och en halv timme ungefär. Så jag ska börja storstäda här inne (att komma tillbaka till ett rent och städat rum är en fin känsla) och sedan börja packa (jag har inte ens packat upp grejerna från helgens vistelse). Och räkna lite matte om jag hinner. FYI: jag har lovat mig själv att under lovet göra om allting vi gått igenom i D-kursen. På lördag-måndag gjorde jag över en tredjedel. Jag är bra?